Carl Allan Särkilahti (Serlachius) †. D. 10 dec. 1935 avled i Helsingfors justitierådet Carl Allan Särkilahti. Detta tillnamn hade han samma år antagit i stället för Serlachius, under vilket han gjort sig känd även utom landets gränser.
    Född i Borgå d. 21 mars 1870 blev han student år 1888, fil. kand. år 1890 och jurisutriusquekandidat år 1893. Efter sedvanlig tingspraktik erhöll han titeln vicehäradshövding år 1896. Följande år utgav han avhandlingen »Bristande lagkunskap och dess inverkan på straffbarheten enligt finsk rätt» och blev jurisutriusquedoktor år 1898. Sistsagda år publicerade han i Juridiska Föreningens tidskrift tvenne uppsatser från straffrättens område (»Orsak och verkan i straffrätten med speciell hänsyn till begreppet skuld» och »Några ord om underlåtandets kausalitet»), bestred såsom t. f. professuren i straffrätt vid Helsingfors universitet året 1900, utgav för erhållande av nyssnämnda professur arbetet »Straff och skadestånd» samt uppsatsen »Äran såsom föremål för straffbar kränkning» (i Jur. För. tidskr.) år 1901 och blev, sedan han åter bestritt sagda professur från hösten samma år, ordinarie innehavare av tjänsten d. 23 aug. 1902.
    Det var som professor han utförde den betydelsefullaste delen av sitt livsarbete. Hans livfulla föreläsningar, som han höll på finska, samlade alltid fulla auditorier. Han var med om att grunda den finskspråkiga juridiska föreningen »Suomalainen Lakimiesten Yhdistys», vars ordförande han var åren 1910—1914 och 1923—1924. Han var huvudredaktör för denna förenings tidskrift »Lakimies» åren 1903—1917 och sedan åter från år 1921 intill sin död. I den publicerade han största delen av de uppsatser i juridiska, politiska och sociala frågor, som flöto ur hans flitiga penna. Av större arbeten han under denna tid utgav bör här särskilt nämnas hans lärobok i straffrätt (»Suomen rikosoikeuden oppikirja»), vars första del, straffrättens allmänna läror, han tillägnade sin lärare Franz v. Liszt, till vars skola han som kriminalist anslutit sig.

    Tsardömets fall i mars 1917 drog honom bort från hans lärarverksamhet. Han inträdde som chef för civilexpeditionen i senaten samma månad, men avgick från detta ämbete i nov. sagda år. Åren 1918—1919 var han Finlands diplomatiska representant i Norge, först såsom chargé d'affaires och sedermera som befullmäktigad minister. År 1923 utnämndes han till justitieråd i Högsta domstolen, vilket höga domarämbete han innehade, då döden plötsligt avbröt hans verksamma liv.
    Av de talrika offentliga uppdrag honom anförtroddes må här endast nämnas att han under de två sista ståndslantdagarna suttit såsom representant i prästeståndet, varit riksdagsman åren 1914—1917, ordförande i Helsingfors stads fattigvårdsstyrelse åren 1913—1917 samt Finlands representant i fredsunderhandlingarna med Österrike-Ungern, Turkiet och Bulgarien år 1918. På uppdrag av regeringen utarbetade han ett förslag till ny strafflag, vars första del utkom år 1920 och andra del år 1922. Detta förslag utgavs även på svenska språket.
    Justitierådet Särkilahtis betydelse för rättsvetenskapen består mer än i hans rent vetenskapliga författarverksamhet däri, att han såsom lärare, läroboksförfattare och populär juridisk skriftställare icke allenast för den finskspråkiga studerande ungdomen utan även för vidsträcktare medborgerliga kretsar väsentligen underlättat inhämtande av kunskap i de delar av denna vetenskap han behandlat. Härigenom och genom sin verksamhet såsom ledamot i Högsta domstolen och sin insats i landets politiska och kulturella livförvärvade han sig en rangplats bland Finlands jurister.

K. I.