Egyptiska rättsförhållanden. Den senaste tidens händelser — avskaffandet av kapitulationerna i Egypten på konferensen i Montreux under våren 1937 och den i Kairo i januari 1938 hållna internationella konferensen för likformig strafflagstiftning — ha åter dragit juristernas uppmärksamhet till det invecklade egyptiska rättssystemet, för att inte säga systemen, och då kan måhända en kort redogörelse därför vara av intresse för läsarna av Svensk Juristtidning.
    Kapitulationer (capitulations) är namnet på en serie traktater, indelade i kapitel (capitula), som under loppet av flera århundraden Höga Porten avslutat med diverse kristna makter. Därigenom tillförsäkrades dessa makters undersåtar rätt att bedriva handel och utöva sin religion inom det Ottomanska riket, vartill Egypten formellt hörde intill 1914, och makternas konsuler erhöllo domsrätt, både i civil- och brottmål, över sina där boende landsmän. År 1876 övertogs konsulernas domsrätt i viss mån av De blandade domstolarna (Les Tribunaux Mixtes), vilka tillkommo på initiativ av den egyptiske kediven Ismails premiärminister Nubar Pacha och under stort motstånd från de utländska makterna. Rysslands samtycke — eller snarare den ryske ambassadörens i Konstantinopel — kostade 20,000 pund sterling, och mycket större summor måste delas ut på annat håll i Konstantinopel. Men det var väl använda pengar, ty sedan kunde inte utländska fordringsägare genom diplomatiska påtryckningar tilltvinga sig oskäliga belopp från den egyptiska staten, utan de måste stämma denna inför De blandade domstolarna, där fordringarna

 

närmare undersöktes och ofta reducerades, i ett känt fall från 30 millioner francs till ett tusen pund sterling.
    Intill den 15 oktober 1937 funnos i Egypten fyra olika slags domstolar: 1) särskilda inhemska domstolar, delvis av religiös karaktär, för de frågor som hos oss regleras i giftermåls- och ärvdabalkarna (statut personnel), 2) de ordinära nationella domstolarna för andra civilmål mellan egyptier och för brott begångna av dem, 3) kapitulationsmakternas konsulära domstolar, som dömde, var och en beträffande sitt lands undersåtar, i frågor rörande statut personnel, i andra civilmål, då parterna voro av samma nationalitet, och i brottmål med undantag av polisförseelser (contraventions) och 4) De blandade domstolarna, som dömde a) i alla civilmål, som ej rörde statut personnel, mellan utlänningar av olika nationaliteter eller mellan en utlänning och en egyptier eller t. o. m. mellan egyptier, om målets utgång kunde inverka på en utlännings rätt, t. ex. tvist om äganderätt till fastighet i vilken en utlänning hade en inteckning, b) i mål beträffande polisförseelser begångna av en utlänning samt beträffande brott begångna mot domstolarnas ämbets- och tjänstemän eller mot domstolarnas beslut, mest våldsamt motstånd vid utmätning eller förskingring av utmätt lös egendom och c) beträffande konkursförbrytelser, då någon borgenär var utlänning och följaktligen konkursen anhängig vid dessa domstolar.
    Genom överenskommelsen i Montreux avskaffades konsulardomstolarnas domsrätt utom i frågor rörande statut personnel, där den bibehölls under förutsättning att förbehåll därom gjordes av vederbörande kapitulationsmakt vid överlämnandet till egyptiska regeringen av handlingarna rörande överenskommelsens ratifikation. Sådant förbehåll har gjorts av Sverige och av de andra makterna.
    För De blandade domstolarna har överenskommelsen i Montreux medfört genomgripande förändringar. Först och främst har bestämts att de skola upphöra den 14 oktober 1949, då alla vid dem anhängiga mål i befintligt skick skola överföras till de ordinära nationella domstolarna. För det andra har det egyptiska inflytandet däri ökats. Vid underdomstolarna (förlagda i Kairo, Alexandria och Mansourah med Port-Fouad) kunna egyptier, i motsats till vad förut varit fallet, bliva presidenter och vice presidenter. Dock skall, om presidenten är egyptier, vice presidenten vara utlänning, och vice versa. I överdomstolen, förlagd i Alexandria, skall emellertid presidenten alltid vara en utlänning och vice presidenten en egyptier. Nu kunna också egyptierna vara ordförande på avdelning samt bekläda domareposten å de avdelningar, där rättvisa skipas av blott en domare. Vidare skall varje efter den 15 oktober 1937 avgående utländsk domare i underrätterna ersättas meden egyptier till dess proportionen av utlänningar, som nu är cirka 2/3, nedbragts till 1/3. I överdomstolen skall däremot hela tiden finnas utländsk majoritet: 12 mot 8. För det tredje ha De blandade domstolarnas kompetens dels ökats genom övertagandet av de mål, som fråntagits konsulardomstolarna, dels beskurits i flera avseenden. Sålunda äro de icke längre behöriga beträffande alla utlänningar, utan för att

falla under deras domvärjo måste i civilmål åtminstone en part och i brottmål den anklagade tillhöra antingen de före detta kapitulationsmakterna: Amerikas förenta stater, Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Italien, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien och Sverige eller följande makter: Jugoslavien, Polen, Rumänien, Schweiz, Tjeckoslovakien, Tyskland, Ungern och Österrike. (Tyskland och Österrike-Ungern hade genom freden i Versailles förlorat sin ställning som kapitulationsmakter.) Numera äro de ordinära nationella domstolarna kompetenta beträffande de här uppräknade makternas undersåtar under förutsättning att dessa acceptera deras jurisdiktion, under det att tidigare deras inkompetens var absolut, vilket bl. a. hade till följd, att deras domar icke kunde verkställas mot en utlänning, som låtit sig dömas av dem utan att röja sin nationalitet. Detaljerade bestämmelser hindra nu det förut så allmänna bruket av en préte-nom, som gick ut på att genom en fiktiv överlåtelse av en rättighet till en utlänning draga inför De blandade domstolarna en sak, som i själva verket blott anginge egyptier. Slutligen är det en förändring av stor betydelse, att egyptiska lagar och författningar nu äro tillämpliga å utlänningar, utan att ha blivit godkända av De blandade domstolarnas lagstiftande församling.
    Dessa domstolar döma huvudsakligen efter Les Codes Mixtes d Egypte, vilka vid domstolarnas tillkomst redigerades med Le Code Napoléon som förebild, och som i många delar äro en ordagrann kopia därav. Få ändringar ha skett däri under de gångna 60 åren utom i fråga om de straffrättsliga delarna, vilka helt omarbetats under år 1937. Tolkningen av dessa lagar baseras naturligtvis i stor utsträckning på fransk doktrin och fransk rättspraxis. Artikel 11 i Le Code Civil Mixte stadgar att i händelse av tystnad, otillräcklighet eller dunkelhet i lagen domaren skall följa naturrättens principer eller billighetens regler, och det är en artikel som ofta måste åberopas, enär lagstiftningen ej följt med samhällets utveckling. Så saknas t. ex. ännu alla lagregler beträffande litterär och konstnärlig äganderätt, och först år 1936 utfärdades en lag om olycksfall i arbete.
    Inom domstolarnas verksamhetsområde falla även verkställigheten av domarna samt inskrivningsväsendet. Ingen lagfart eller inteckning är giltig vis-á-vis en utlänning med mindre den beviljats vid De blandade domstolarna.
    Till sist några siffror för att belysa omfånget av dessa domstolars verksamhet. Nuvarande antalet domare är 87. därav 55 utlänningar (2 svenskar) och 32 egyptier. Antalet tjänstemän, vaktmästare och utmätningsmän är ungefär 1,500. Cirka 1,000 advokater, mest egyptier, syrier, judar, armenier och greker, uppträda här, och av dem är det blott ett fåtal, som också uppträda vid de andra domstolarna. Under arbetsåret 1934—1935 avkunnades vid underdomstolarna 1) i civila och kommersiella tvister cirka 15,000 domar, varav 4,630 i mål med ett värde överstigande 2,000 svenska kronor, 2) i fråga om polisförseelser cirka 12,000 domar och 3) i andra brottmål 528 domar, ett antal som

kommer att mångdubblas nu efter övertagandet av de brottmål, som hitintills avdömts av konsulardomstolarna. Därjämte avkunnade Le Juge des Référés cirka 2,100 beslut i mål, som hos oss delvis avgöras av överexekutor. Cirka 132,000 anteckningar gjordes i lagfarts- och inteckningsregistren och cirka 45,000. gravationsbevis utfärdades. Dessa anteckningar och gravationsbevis göras naturligtvis ej av domarna, ty domstolarna äro organiserade på ett modernare sätt än de svenska.

Hugo Wickström.