ETT PAR SPÖRSMÅL BETRÄFFANDE S. K. CHECKBEDRÄGERI.
AV
HOVRÄTTSRÅDET ERIK BERGENDAL.
I 74 § checklagen den 13 maj 1932 stadgas straff för s. k. checkbedrägeri. I första stycket föreskrives bland annat, att om någon till annans förfång utställt check utan täckning, skall han straffas med dagsböter eller fängelse i högst ett år, där ej brottet är straffbart enligt 22 kap. 1 § strafflagen, och i andra stycket stadgas straff för den, som av vårdslöshet förfar som i första stycket sägs.
Såsom i motiven till lagen framhålles, utgör påbudet om täckning för utställd check kärnpunkten i en checklag och bör kraftigt upprätthållas. I detta hänseende är straffet för bedrägeri ett endast i ringa omfattning användbart medel. Som utställandet av en check utan täckning kan bestraffas enligt 22 kap. 1 § strafflagen endast om förmögenhetsförlust tillskyndas checkinnehavaren och sådan förlust måste anses ingå i utställarens uppsåt, blir följden att även lättsinniga antaganden om möjlighet att skaffa täckning för checken ej sällan hindra ådömandet av straff enligt nämnda paragraf.
I anledning härav ansågs det nödvändigt att införa särskilda straffbestämmelser, vilka nådde längre än man med bedrägeriparagrafen kunde komma. I det straffstadgande, som intagits i checklagen, har man infört begreppet »till annans förfång». Härmed avses uppenbarligen ej att förmögenhetsförlust skall tillskyndas checkinnehavaren. Om en person, som hos en annan har en redan uppkommen fordran, av denne mottager en check å fordringens belopp och det sedan visar sig att täckning för checken saknas, är han i allmänhet i samma ställning som om checken aldrig utställts till honom. Men då han mottog checken, hade han rätt att utgå ifrån att täckning skulle finnas för densamma, och om han ej erhåller betalning för checken,
har därför förfång tillskyndats honom. Att en check, som utställts utan täckning, ej blir infriad, måste i regel utan hänsyn till det tidigare rättsförhållandet mellan utställaren och checkinnehavaren anses lända denne till sådant förfång, som avses i ifrågavarande straffbestämmelse.
En tveksam fråga är emellertid vad som menas därmed, att »förfång» tillskyndats annan. Kan därunder inbegripas alla de fall, då omedelbar inlösning av checken ej äger rum? Låt oss antaga det fall, att täckning för checken visserligen saknas i banken, men att i tämligen omedelbar anslutning till en förklaring om att täckning av checken saknas, banken efter förhandling med utställaren eller också denne själv inlöser checken. I ett dylikt fall torde straffansvar ej kunna göras gällande. Och om det måste framstå såsom uppenbart för checkinnehavaren, att ett misstag föreligger och att han vid en omedelbar hänvändelse till utställaren skulle erhålla täckning, synes han — då sådant fall ej är för handen, att betalning viduppvisandet i trassatbanken är av avsevärt intresse för honom — icke skäligen kunna undandraga sig att giva utställaren tillfälle att lämna betalning för checken. En olägenhet av alldeles oväsentlig betydelse — såsom ett ringa dröjsmål, då fall ej föreligger, varom nyss erinrats — innefattar näppeligen enligt vanligt skäligt bedömande ett verkligt förfång för checkinnehavaren och bör därför ej anses utgöra sådant förfång, som avses i förevarande stadgande. Det objektiva rekvisitet vid ifrågavarande brott blir, att täckning ej funnits och att detta länt checkinnehavaren till förfång. Härvid bör i enlighet med vad som nyss sagts med förfång avses verkligt förfång; bestämmelsen får icke användas i chikanöst syfte.
Vad därefter angår det subjektiva rekvisitet bör detta täcka det objektiva. För att straffbarhet skall inträda, måste alltså uppsåt eller vållande föreligga i förhållande till såväl den bristande täckningen som rekvisitet »till annans förfång». En person kan därför bliva straffri även i det fall, att han utställt en check med kännedom om att för ögonblicket täckning saknas. Har han på goda grunder antagit exempelvis att han före checkens uppvisande skulle medhinna en insättning, vilken emellertid hindrats av omständigheter, som ej bort: av honom förutses, eller att å checkkontot skulle före checkens uppvisande inflyta en utfäst inbetalning, som sedermera på grund av sådana, om-
ständigheter icke fullgjorts, bör han vara straffri. I detta fall föreligger nämligen icke vare sig uppsåt eller vållande i förhållande till rekvisitet »till annans förfång». Men det måste vara på verkligt goda grunder, som han gjort ovannämnda antaganden. Har han hängivit sig åt ogrundade eller lättsinniga antaganden om möjligheten att skaffa täckning — något, som torde vara ganska vanligt — skall han dömas åtminstone för vårdslöshet enligt andra stycket av paragrafen. I många sådana fall torde väl även dolus eventualis föreligga, så att han kan dömas enligt första stycket.
Jag har härmed givit en redogörelse för innehållet av ifrågavarande straffbestämmelse. Därvid har jag huvudsakligen följt den analys av stadgandet, som justitierådet STENBECK gjort i det yttrande, han avgav i lagrådet vid dess behandling av det lagförslag, som ligger till grund för lagen. Den fråga, som för närvarande intresserar mig, är, huruvida ett par fall, på vilka jag nedan skall ingå, inbegripas under checkbedrägeri; och jag har redogjort för innehållet i ifrågavarande straffbestämmelse, därför att jag ansett, att man från den uppfattning, man på grund av denna redogörelse erhåller om stadgandets innebörd, bör kunna sluta sig till huruvida nämnda fall skola inbegripas under straffbestämmelsen eller icke.
Den ena av de frågor, jag avser, har varit uppe i rättsfallet SvJT 1935 s. 3. En person R. erhöll d. 10 april 1934 ett lån hos Sveriges Nya centralkassa, förening u. p. a., och överlämnade samtidigt till kassan en av honom utställd, d. 19 maj 1934 dagtecknad och på Aktiebolaget Kreditbanken dragen check å 242 kronor. R. hade checkräkning hos banken, men täckning saknades för checken d. 10 april 1934 och även därefter. Banken inlöste ej checken. R. åtalades vid Stockholms rådhusrätt för checkbedrägeri. Rådhusrätten dömde R. jämlikt 74 § 1 stycket checklagen till fängelse i en månad. R. besvärade sig i hovrätten och anförde, att den tjänsteman hos kassan, som påfordrat checken, vetat, att R. icke haft något tillgodohavande å sin checkrakning; hade täckning för checken funnits, hade ju R. ej behövt låna. Svea hovrätt (hrr Arsell, Rosengren, Thomasson och Dahlgren) yttrade i utslag d. 8 okt. 1934: Enär kassan på grund av vad i målet förekommit måste antagas hava vid mottagandet av checken insett, att täckning för densamma saknades, samt vid sådant förhållande utställandet av checken icke
kunde anses hava länt kassan till förfång, ogillades den mot R. förda talan.
I ett annat mål, som avgjorts av Svea hovrätt, synes hovrätten i ett liknande fall hava intagit en motsatt ståndpunkt. I detta mål hade allmän åklagare vid Stockholms rådhusrätt yrkat ansvar å A. för det denne d. 22 dec. 1935 i Stockholm till B. överlämnat en av A. utställd, d. 15 febr. 1936 dagtecknad och på Östergötlands Enskilda Bank dragen check å 80 kr., för vilken täckning saknats. Rådhusrätten yttrade i sitt utslag: I målet vore väl utrett, att. A. d. 22 dec. 1935 i Stockholm till B. överlämnat en av A. utställd, d. 15 febr. 1936 dagtecknad och på banken dragen check å 80 kr., för vilken emellerlid A. veterligen täckning saknats, men enär annat förhållande ej visats än vad A. uppgivit eller att checken lämnats allenast såsom säkerhet för en B. då tillkommande lönefordran samt B. vid mottagandet av checken måste antagas hava insett att täckning för densamma saknades, alltså och då vid sådant förhållande utställandet av checken icke kunde anses hava länt B. till förfång, fann rådhusrätten åklagarens i målet förda talan icke kunna bifallas. Hovrätten, där åklagaren besvärade sig, utlät sig i utslag d. 23 okt. 1936: Enär genom vad A. erkänt och för övrigt i målet förekommit blivit lagligen styrkt, att A. d. 22 dec. 1935 i Stockholm till B., hos vilken A. häftade i skuld, överlämnat en av A. utställd, d. 15 febr. 1936 dagtecknad och på banken dragen check å 80 kronor, för vilken täckning saknats såväl vid överlämnandet som sedermera, alltså och då A:s berörda förfarande länt B. till förfång, men förfarandet finge anses hava skett av vårdslöshet, prövade hovrätten lagligt att, med ändring av överklagade utslaget, döma A. jämlikt 74 § andra stycket checklagen för vad han sålunda låtit komma sig till last till 60 dagsböter.
I det första prejudikatet har hovrätten tydligen ansett, att en checkinnehavare icke lider något förfång genom att checken icke blir inlöst, då han vid mottagandet avvetat, att täckning icke fanns för checken. Detta synes överensstämma med justitierådet Stenbecks yttrande rörande det objektiva rekvisitet »till annans förfång». Han anför nämligen, att då en person mottager en check, har han rätt att utgå ifrån att täckning skall finnas för densamma, och om han ej erhåller betalning för checken, har därför förfång tillskyndats honom. Men vet han vid
checkens mottagande att täckning ej finns, kan han ju omöjligen utgå ifrån att täckning finns, och då har ej heller förfång tillskyndats honom genom att checken ej inlöses. Ytterligare må framhållas, att checken är ett betalningsmedel. Men därest mottagaren vet, att täckning saknas, användes checken tydligen icke såsom ett betalningsmedel utan såsom ett kreditpapper. Den, som utfärdat checken, har då vanligen utlovat att inom viss tid insätta ett belopp till betalande av en skuld eller alltså till fullgörande av en obligatorisk förpliktelse. Och mottagaren av checken vill genom det straffskydd, varmed checken är omgärdad, skaffa sig en säkerhet för att den obligatoriska förpliktelsen fullgöres. Men checken är såsom nämnt avsedd såsom ett betalningsmedel och icke såsom ett kreditpapper. Att checken icke bör användas såsom kreditpapper, framhäves särskilt genom bestämmelsen i 28 § checklagen, att check är betalbar vid uppvisandet och att varje däremot stridande bestämmelse är ogill samt att check, som uppvisas till betalning före den dag då den angives vara utställd, är betalbar å uppvisningsdagen. Då man vill göra checken till ett kreditpapper, är det ju vanligt, att checken postdateras eller sålunda dagtecknas senare än den är utställd samt att utställaren åtager sig att till den dag, checken daterats, ombestyra att täckning finnes för checken. Oberoende av dylik överenskommelse är emellertid checken enligt nämnda bestämmelse betalbar vid uppvisandet, även om detta sker före den dag, checken daterats.
För min del finner jag det klart, att därest mottagaren av en check vet, att täckning saknas, han icke kan anses lida förfång i checklagens mening därigenom att checken icke inlöses. Till stöd för denna min åsikt åberopar jag justitierådet Stenbecks ovannämnda yttrande, 28 § checklagen samt övriga bestämmelser i samma lag, av vilka det framgår att checken är avsedd att vara betalningsmedel. Därest mottagaren vet att checken saknar täckning, har han tydligen mottagit checken icke såsom ett betalningsmedel utan såsom ett kreditpapper. Han lider det förfång, att han icke får betalning för den fordran, han har hos utställaren, men strafflagen belägger icke med straff underlåtenhet av en gäldenär att fullgöra en obligatorisk förpliktelse, och lagen kan icke erkänna giltigheten av ett avtal mellan borgenär och gäldenär, varigenom gäldenären medgiver straffskyldighet, därest han ej fullgör sin obligatoriska förpliktelse. På
många vägar söka borgenärer skaffa sig straffskydd till säkerhet för att deras gäldenärer fullgöra sina förpliktelser. Jag har i uppsatsen Svensk rättspraxis, Straffrätt 1931—19351 anmärkt två rättsfall, i vilka borgenärer på avtalsväg sökt erhålla straffskydd för sin fordran på grund av köpeavtal. Försöket gjordes i det ena fallet, NJA 1932 s. 564, genom att i avtalet intaga ett icke allvarligt menat äganderättsförbehåll, och i det andra, NJA 1933 s. 133, genom att åt köpeavtalet giva sken av uppdragsförhållande. I båda fallen ansåg HD, att straff icke kunde ådömas för det bristande fullgörandet av den obligatoriska förpliktelsen. När en borgenär med vetskap om att täckning saknas låter en gäldenär utfärda en check å fordringens belopp, synes han göra detta för att erhålla checklagens straffskydd till säkerhet för att gäldenären fullgör sin förbindelse. Men lika litet här som på andra områden kan ett avtal om straffpåföljd godkännas. Jag ansluter mig sålunda helt till den uppfattning, som kommit till uttryck i rättsfallet SvJT 1935 s. 3.
Det är ju icke säkert, att det av mig refererade hovrättsutslaget av d. 23 okt. 1936 ger uttryck för en motsatt uppfattning. Hovrätten förklarar, att A:s förfarande länt B. till förfång. Detta kan bero därpå att hovrätten lämnat utan avseende A:s påstående, att B. vetat att täckning saknats. Å andra sidan tyder den omständigheten att checken postdaterats på att B. verkligen vetat, att täckning saknats. Med hänsyn till utslagets formulering synes det mig ligga närmast till hands att antaga, att hovrätten i detta fall ansett att förfång i lagens mening förelegat, ehuru checkinnehavaren vid mottagandet vetat, att täckning saknats.
Med hänsyn till formuleringen av rådhusrättens utslag i detta mål vill jag även redogöra för huru enligt min mening bevisskyldigheten ligger till beträffande frågan om mottagaren av checken vetat, att täckning saknats. Principiellt skulle åklagaren vara bevisskyldig därför. Emellertid är ju checken ett betalningsmedel, och det normala måste därför vara att täckningfinnes eller åtminstone att mottagaren utgår ifrån att täckning finnes. Ett naket påstående av svaranden, att mottagaren vetat att täckning saknats, måste därför lämnas utan avseende. Stödes däremot påståendet av vissa omständigheter i målet, såsom t. ex. att checken postdaterats, kanske man kommer till det resultatet, att påståendet måste godtagas. Bevisfrågan skulle komma att
ligga ännu mera till svarandens favör, i den mån missbruket av checken till kreditpapper vunne ökad spridning.
För min del anser jag det vara av synnerlig vikt, att allmänheten får klart för sig, att checken är ett betalningsmedel och icke ett kreditpapper, samt att, om den användes såsom kreditpapper, den icke åtnjuter straffskydd, under det att den såsom betalningsmedel åtnjuter ett straffskydd, som bör vara effektivt. Därest checken missbrukas såsom kreditpapper och allmänheten finner, att den såsom sådant saknar straffskydd, kan detta komma att inverka på tilliten till checken även såsom betalningsmedel; ett dylikt missbruk bör därför undvikas.
Om man har den åsikten att en checkmottagare icke åtnjuter straffskydd, därest han vid mottagandet vet, att checken saknar täckning, återstår emellertid att klarlägga, huru saken ställer sig, om mottagaren överlåter checken på en tredje person i god tro. Uppställer man ett exempel, kommer detta alltså att te sig sålunda: A., som av B. mottagit en check och vid mottagandet visste, att täckning saknades, överlåter checken å C., som icke har anledning tro annat än att checken har täckning. B. insätter icke något belopp för täckning, och när C. företer checken för betalning, blir den icke inlöst. C. har då lidit förfång, men av vem skall straff utkrävas — av B. eller av A. eller av bådadera? A. har icke utställt checken och kan förty enligt ordalydelsen av 74 § checklagen icke dömas såsom gärningsman. Brottet har emellertid fullbordats genom hans åtgörande. Enligt min mening bör B. dömas såsom gärningsman och A. straffas såsom delaktig enligt 3 kap. 3 § strafflagen. B. måste, såvitt jag förstår, räkna med att A. vid inträdet av den överenskomna tiden för lånets inbetalande överlåter checken t. ex. å sin bank, vilken icke alls behöver vara den, å vilken checken är dragen. Skulle A. överlåta checken, innan den överenskomna tiden är inne, blir det väl ofta osäkert om den, till vilken checken överlåtes, är i god tro. Ty tiden för lånets inbetalande markeras vanligen därigenom att checken postdateras. Och den, som får en postdaterad check å sig överlåten, torde åtminstone böra misstänka, att det är fråga om en check, som utfärdats icke såsom belåningsmedel utan såsom kreditpapper. Men denna person kan i sin ordning efter den å checken utsatta förfallodagen låta lösa checken i sin bank. Enligt min mening måste B. i regel hava åtminstone dolus eventualis till att checken vid den överenskomna förfallotiden
kan komma i händerna på någon, som är i god tro, och som förty lider förfång, därest A. icke ombestyrt, att täckning då förefinnes. Därest man i något fall skulle anse, att B. gjort sig skyldig allenast till vårdslöshet, torde A. icke kunna fällas till ansvar. Enligt svensk rätt lärer straff för delaktighet i ett kulpöst brott knappast kunna ådömas. I nu uppdragna fall kan man emellertid gå ned så långt i straffskalan vid bedömandet av B:s brott, att det ej behöver bli särskilt stötande, att A. går fri. Mot detta resonemang kan möjligen invändas, att här är fråga om ett straffstadgande på specialstraffrättens område, och att man därför vid detta brott icke utan vidare kan tillämpa strafflagens bestämmelser om delaktighet i brott. För min del anser jag, att ifrågavarande brott är av den beskaffenhet, att alla skäl tala för att här analogt tillämpa strafflagens bestämmelser om straff för delaktighet. Härtill kommer, att avsikten ursprungligen var, att ifrågavarande straffstadgande skulle intagas i strafflagen och att först vid riksdagsbehandlingen stadgandet överfördes till checklagen. Hade stadgandet kvarstått i strafflagen, hade det utan vidare varit klart, att bestämmelserna om straff för delaktighet skulle vara tillämpliga. Intet finns, som talar för att, när man gav straffstadgandet en annan plats, man därmed avsåg, att någon ändring skulle inträda beträffande tillämpligheten av delaktighetsbestämmelserna.
I förevarande fall skulle man därjämte komma till ett orimligt resultat, därest straff för delaktighet ej skulle kunna ådömas. A. skulle då genom att överlåta checken å annan person erhålla straffskydd för sin fordran. Om däremot strafflagens stadganden om ansvar för delaktighet äro tillämpliga, torde A. akta sig för att överlåta checken. Han kommer då själv under samma straffhot som B.
I de fall, för vilka jag nu redogjort, har borgenären sökt missbruka straffbestämmelsen i 74 § checklagen till att skaffa sig ett straffhot såsom ytterligare säkerhet för att låntagaren fullgör sin obligatoriska förpliktelse. Emellertid vill jag anmärka, att därest en person upptager ett lån, fastän han vet med sig, att hans affärer äro så dåliga, att han icke kommer att bliva i stånd att återbetala lånet, han gör sig skyldig till vanligt bedrägeri enligt 22: 1 strafflagen.1 Huruvida han vid lånets upptagande utfärdar en check eller icke, gör härvid varken till eller från. Den
omständigheten, att långivaren vet, att täckning saknas, hindrar principiellt icke, att låntagaren fälles till ansvar för bedrägeri. Praktiskt taget synes mig dock det förhållandet, att borgenären låter låntagaren utfärda check, fastän han vet, att täckning saknas, ställa borgenären i så dålig dager, såsom eventuellt ockrare eller utpressare, att de fall av ifrågavarande slag, i vilka ansvar för vanligt bedrägeri kan komma att ådömas, torde bliva mycket fåtaliga.
Ännu ett spörsmål beträffande checkbedrägeri vill jag här beröra, och detta spörsmål är följande. En check, som utfärdats till betalning av en spelskuld, saknar täckning. Kan i dylikt fall utställaren ådömas ansvar enligt 74 § checklagen? Denna fråga har i ett mål, som behandlats av Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt besvarats nekande. J. åtalades vid Stockholms rådhusrätt för det han utfärdat två checkar, den ena lydande å 150 och den andra å 350 kronor, vilka checkar saknat täckning. J. invände mot åtalet, att checkarna utställts till betalning av spelskuld. Rådhusrätten yttrade i utslag d. 16 dec. 1936: Enär i målet vore utrett, att ifrågakomna av J. utställda och till X. överlämnade checkar tillkommit i och för äventyrligt spel, vilket J. och X. bedrivit med varandra, samt med hänsyn till de omständigheter, under vilka checkarna sålunda tillkommit, J., oaktat täckning för desamma saknats, icke genom utställandet av checkarna kunde hava gjort sig förfallen till ansvar jämlikt74 § checklagen, alltså funne rådhusrätten den mot J. i målet förda talan icke kunna bifallas.
Åklagaren besvärade sig, men Svea hovrätt fann ej skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag.
Vid avgörandet av föreliggande fråga synes det ligga nära till hands att draga upp analogi med växel, som utfärdats i samband med äventyrligt spel, och då sådan växel enligt klara prejudikat icke är giltig, skulle man komma till det resultatet, att även en check, som utfärdats i samband med äventyrligt spel, icke skulle kunna göras gällande, och att alltså ej heller straff enligt 74 § checklagen skulle ifrågakomma. Det synes troligt, att domstolarna gjort denna analogi, då utslagets motivering nära överensstämmer med motiveringen i NJA 1920 s. 280, där det var fråga om växel, som utfärdats i samband med äventyrligt spel. Det förefaller dock icke mig klart, att man utan vidare kan göra denna analogi. En växel är ett kreditpapper, och då man icke
kan utkräva en spelskuld, bör man ej heller kunna fordra betalning för en växel, som grundar sig å spelskuld. Annorlunda ställer det sig med en check. Checken är ett betalningsmedel, och då någon erhåller en check, har han rätt att betrakta den skuld, för vilken den lämnats, såsom betald. Men har man en gånger lagt betalning för en spelskuld, kan man icke återkräva betalningen. Den, som mottager en check såsom betalning för en spelskuld, har alltså rätt att betrakta spelskulden såsom betald, och om täckning saknas, synes han därför lida förfång. Jag skulle ytterligare vilja klargöra skillnaden mellan en växel och en check i förevarande hänseende på följande sätt. Därest en växel utfärdas t. ex. såsom betalning för ett fastighetsköp, inträder icke härigenom någon novation eller något nytt rättsförhållande, utan det gamla rättsförhållandet på grund av köpet äger fortfarande bestånd. Så länge växeln är i den ursprunglige innehavarens hand, kan gäldenären mot krav på betalning av växeln göra invändningar, som grunda sig på köpeavtalet. När någon mottager en check såsom betalning, har han däremot rätt att anse, att det gamla rättsförhållandet genom betalningen avvecklats. Justitierådet Stenbeck uttrycker saken så: Att en check utställts utan täckning måste i regel utan hänsyn till det tidigare rättsförhållandet mellan utställaren och checkinnehavaren anses lända denne till förfång. Man kan alltså enligt honom åtminstone i regel icke falla tillbaka på det tidigare rättsförhållandet. Drager man ut konsekvenserna av detta resonemang, synes man komma till det resultatet, att, då betalning av en spelskuld är rättsligen giltig, den, som mottager check såsom betalning för dylik skuld, utan hänsyn till det tidigare rättsförhållandet med utställaren lider förfång, om checken saknar täckning. Därest man gillar detta resonemang, synes dock vissa svårigheter uppstå beträffande den skadeståndsfordran, som mottagaren av checken erhåller på grund av den bristande betalningen. Ty denna fordran sammanfaller med spelskulden, som på så sätt skullebliva utkrävbar. Å andra sidan kan man säga, att skadeståndsfordringen grundar sig icke på spelskulden utan på den skada, mottagaren lidit därigenom att han haft rätt betrakta skulden såsom betald, ehuru den på grund av brottsligt förfarande från utställarens sida icke varit detta. Rent teoretiskt synes detta resonemang ganska hållbart. Men rättsordningen bör icke uppmuntra äventyrliga spel, och dessutom torde den, som mottager
check såsom betalning för spelskuld, ofta veta, att täckning saknas, ehuru omständigheter, som stödja ett påstående härom från utställarens sida, kanske icke alltid äro lätta att styrka. I det mål, jag ovan refererat, torde sålunda mottagaren av checken hava avvetat, att täckning saknades. Oberoende av alla teoretiska funderingar synes mig därför praktiskt sett en annan lösning av föreliggande spörsmål än den, vartill domstolarna i detta mål kommit, vara utesluten.
Därest en check, som utfärdats såsom betalning för spelskuld, överlåtits å person i god tro, gäller tydligen om ådömandet av ansvar för checkbedrägeri vad jag ovan anfört om ådömande av sådant ansvar, då check, som mottagaren veterligt saknar täckning, kommit i händerna på tredje man i god tro.