SIGURD ØSTREM. Individ og samfund i økonomiens rett. En studie av nyere norsk rettsutvikling. Oslo 1937. Jacob Dybwad (i komm.). VI + 198 s. Kr. 10.00. — Skrifter utgitt av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo. II. Hist.-Filos. Klasse. 1937. No. 2.

 

    Utan tvivel är det en betydelsefull, ingalunda färdigbearbetad uppgift för våra dagars rättsvetenskapliga forskning att giva en samlad historisk bild av utvecklingen på rättsordningens centrala områden under 1800-talet och fram till den dag, som i dag är — låt vara att det aktuella tillståndet icke är ett enhetligt, harmoniskt och väl avbalanserat stadium, ägnat att bilda en effektfull, krönande avslutning på skildringen. Just därför att det aktuella läget icke är sådant, får en undersökning av krafter och tendenser, som lett fram till nuets situation, och en överblick av denna situation i all dess brokighet ett direkt praktiskt rättspolitiskt värde. Man finner här en klar beröringspunkt mellan idéhistoriskt och sociologiskt inriktad rättshistoria å ena sidan och studier av det omedelbart aktuella å andra sidan. Av kontinentala bidrag i detta avseende må här endast erinras om HEDEMANNS monumentala Die Fortschritte des Zivilrechts im XIX. Jahrhundert. Hedemann begränsar sig dock i de hittills utkomna delarna till förmögenhetsrätten. En allsidig belysning kräver emellertid beaktande även av andra rättsområden. Också om man låter huvudintresset knyta sig till de rättsliga grundvalarna för ekonomisk verksamhet och för fördelningen av de ekonomiska värdena, måste man tydligen utöver civilrätten taga med särskilt näringsrätt och åtskillig annan förvaltningsrätt; man måste tillika mänga in rent ekonomiska fakta till en viss grad. Det är tacknämligt, att ØSTREM i det arbete, vars titel läses ovan, för Norges del har velat från sådana utgångspunkter klargöra utvecklingen och tillståndet inom »økonomiens rett» i vidsträckt mening, med särskild hänsyn till motsättningen individualism — kollektivism. I kap. I skildras det ekonomiska livets rätt i förra århundradets liberalistiska epok, i kap. II de senare årtiondenas rättsutveckling; kap. III bär rubriken »Rettsutviklingens resultater. Analyser» och kap. IV innefattar »Resymeer og karakteristikk». Utrymmet tillåter icke någon diskussion av innehållet eller framställningssättet, men arbetet förtjänar otvivelaktigt studium och eftertanke också från svenska juristers sida. Mycket är gemensamt för de båda länderna, åtskilligt dock olika. Redan en sådan punkt som det nedärvda, ännu upprätthållna och rent av i viss mån förstärkta institutet odelsrett och det av samma anda burna institutet åsetesrett visar detta. Man kunde också peka på sådant som den norska trustlagstiftningen med dess vittsyftande principer och mycket annat. Självfallet äro de stora dragen i utvecklingen dock likartade.

Å. M.

 

KARL J. HÖJER. En svensk medborgares trygghet mot nöd. Fattigvård och socialförsäkring. Sthm 1937. Norstedt. 226 s. Inb. kr. 4.75.

    Direktören i Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet KARL J. HÖJER har i en bok med ovanstående titel lämnat en redogörelse för den svenska lagstiftningen om fattigvård och socialförsäkring. I en populär form behandlas här lagstiftningen om fattigvård, arbetslöshetshjälp, sjuk-

 

33—387004. Svensk Juristtidning 1938.

försäkring, folkpensionering, barnbidrag och bidragsförskott, bistånd vid moderskap, arbetslöshetsförsäkring, blindhetsersättning samt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring. Som en brist kan måhända betecknas att arbetet icke lämnar någon redogörelse för barnavårdsnämndernas befattning med nödställda barn (29 § barnavårdslagen). I övrigt är boken en ypperlig källa till kunskap i fråga om socialvården; i en fri, av lagtexterna obunden form behandlas de mången gång invecklade spörsmål som uppkomma vid tillämpningen av ifrågavarande lagstiftningskomplex; icke minst värdefulla äro de exempel som härvidlag lämnas och de råd på det organisatoriska området som meddelas. Arbetet vänder sig främst till dem som i egenskap av ledamöter eller tjänstemän i sociala nämnder behöva en överblick över hela socialvården, men förtjänar att uppmärksammas jämväl av jurister, särskilt av dem i domareställning. Genom senare års reformer på straffsystemets område ha domstolarna fått sig ålagda uppgifter som kunna sägas stå på gränsen mellan judiciell och social verksamhet, och därför måste kännedomen om formerna för vårt lands socialvård och om de sociala organens arbetssätt vara icke blott en nyttig utan snart även nödvändig kunskap. Efter genomläsning av dir. Höjers koncentrerade men överskådliga och lättlästa arbete kan man knappast undgå att göra jämförelser mellan socialvårdens rikt differentierade möjligheter till lindrande av nöd och rättsskipningens ännu så länge tämligen stelbenta system för beivrande av brott, jämförelser som för en jurist måste verka nedslående men samtidigt eggande.

Sv. L.