A. P. HERBERT. The ayes have it. The Story of the Marriage Bill. London 1937. Methuen. 240 s. 6 s.

    Juristen, novellisten, revyförfattaren och medarbetaren i »Punch» A. P. Herbert, tillika parlamentsledamot för Oxfords universitet, har haft den goda idén att skriva en populär redogörelse för tillkomsten av den nya engelska skilsmässolagen, den av honom själv genomdrivna Matrimonial Causes Act 1937.¹ Hans bok har ett dubbelt syfte, dels att — i viss mån som redogörelserna i vårt NJA II ehuru naturligtvis långt mindre fullständigt och fackmässigt — klargöra viktiga moment i lagens tillkomsthistoria, dels också att med anknytning till ett konkret fall belysa engelsk parlamentsprocedur. De svenska jurister, som på allvar intressera sig för vare sig det ena eller det andra av dessa ämnen, äro säkerligen mycket få; Herberts bok borde ej desto mindre kunna erhålla åtskilliga läsare i vårt land, detta emedan den samtidigt ger ett förträffligt ögonblicksfotografi av engelskt offentligt liv i stort.
    Förf. börjar sin framställning med ett kapitel om de olika sammanträffande omständigheter, som föranledde att han — visserligen högersympatisör men ingalunda partiman och till hela sin typ litterär fribytare med alla sorters villomeningar — kom att bliva parlamentsledamot för Oxforduniversitetets högst respektabla väljarkår. Som främsta programpunkt hade han oförbehållsamt uppställt en reform av skilsmässoreglerna. Det uppseendeväckande i hans val illustreras förträffligt av tonen i det svar, som den samtidigt valde högkyrkomannen lord Hugh Cecil avlät i anledning av Herberts gratulationsbrev: Jag önskar att jag å min sida kunde lyckönska Eder, men uppriktigheten tvingar mig att säga att jag djupt och starkt på allmänna grunder (on public grounds) beklagar Edert val. (!)
    Efter detta kapitel — skrivet med strålande humor — följer sedan en
redogörelse för lagförslagets framläggande och behandling under olika stadier, första läsningen, andra läsningen, utskottsarbetet, the Report stage, tredje läsningen, samt därefter överhusbehandlingens olika faser. Billens öde var många gånger ovisst. Svårigheterna synas ha varit störst vid själva framläggandet, då det gällde att över huvud tillförsäkra ärendet plats på föredragningslistorna. De enskilda parlamentsledamöterna få nämligen dispo-

 

¹ Angående själva lagen se T. GRÖNWALLS utförliga framställning i denna årgång s. 420.

nera blott en mycket ringa del av sessionen för sina privata initiativ, och det var på grund av ämnets omstridda beskaffenhet uteslutet att regeringen skulle övertaga saken. Herbert själv drog ett högt och dåligt nummer vid den lottning, där ordningen för behandlingen av enskilda motionärers förslag avgöres, men lyckades förmå en kollega med bättre tur att formellt taga sig an »The Marriage Bill». Förslagets pilotering genom de olika behandlingsstadierna krävde den allra största takt och hänsyn; vid andra läsningen synas dess talesmän ej minst hava lagt an på att genom hänvisningar till egna långvariga äktenskap och talrika barnskaror låta förstå, att deras krav på vidsträcktare skilsmässomöjligheter framställdes från högst samhällsbevarande personliga utgångspunkter. På utskottsstadiet erhöll man förmånen av juridisk-teknisk hjälp från regeringshåll, bl. a. i så måtto att endera av de båda kronjuristerna alltid var närvarande. Med särskild tacksamhet nämnes Solicitor-General Sir Terence O'Connor (»så vältalig och övertygande, att han kunnat genomdriva en ändring i tio Guds bud»). Herbert själv hade stor möda att förena det ansträngande utskottsarbetet med sin enskilda gärning, bl. a. författarskapet till revyn »Skönhet i hemmet». Vid ankomsten till underhuset kunde han samtidigt finna brådskande budskap från departementsjuristerna (»Sinnessjukdomsparagrafen på väg») och revycharmören Collins (»Skicka andra versen till skymningskupletten!») samt anmaningar att genast ringa upp »the Treasury solicitor» (en av departementens chefsjurister för lagärenden), miss Binnie Hale (revyns primadonna) och Mr C. B. Cochran (hans revydirektör). — Det trägna arbetet fick emellertid sin belöning — förslaget antogs slutligen i bägge husen med goda majoriteter, rekryterade från alla partier. The ayes had it (= 'ja' vann) !
    Herberts bok erbjuder som synes en både intressant och roande läsning. Det gynnsamma intrycket förhöjes genom den anspråkslöshet och självironi, varmed författaren behandlar sin egen insats, och hans erkännsamma försonlighet mot motståndarna.

K. H.