Rattfylleri. Frågan om straff för den, som efter alkoholförtäring för motorfordon, är för närvarande föremål för stor uppmärksamhet. Då 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon genomfördes, räknade man säkerligen allmänt med att den väsentliga straffskärpning för s. k. rattfylleri, som denna lagstiftning innebar, skulle medföra en avsevärd nedgång i brottsfrekvensen. Erfarenheten har givit vid handen, att denna förhoppning icke infriats. Årligen inträffa ett stort antal trafikolyckor, vid vilka motorfordonsförarens alkoholpåverkan varit en avgörande orsak, och antalet fängelsefångar, som dömts för rattfylleri, visar icke någon tendens till nedgång.
    Under åren närmast efter 1934 års lags genomförande sökte man förklaringen till lagstiftningens bristande effektivitet däri, att det krävdes någon tid innan de nya rättsreglerna trängt in i allmänna medvetandet och att man först sedan lagen fått verka en tid kunde räkna med bättre förhållanden. Allt efter som tiden gått utan att brottsfrekvensen sjunkit, har man nödgats söka efter andra förklaringsgrunder till att vår lagstiftnings stränga straffbestämmelser icke medfört väntat resultat. Vill man finna anledningen härtill, kan man självfallet icke bortse från att brott av ifrågavarande art nära sammanhänga med vårt folks allmänna läggning och särskilt dess alkoholvanor. Ingen torde heller vilja förneka, att rattfylleriet i viss mån till sin frekvens är beroende av de ekonomiska konjunkturerna; i goda tider, då trafiken är livligare än eljest och då levnadsvanorna ligga relativt högt, äro förutsättningarna för förekomsten av dessa brott helt andra än under dåliga tider. Men — bortsett från dessa omständigheter — måste skulden till att lagstiftningen ej fått avsedd verkan säkerligen också sökas i lagens utformning. Straff drabbar den, som är »så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar». Denna brottsbeskrivning är mycket vag och, vad värre är, den lämnar i viss mån vid det kritiska tillfället åt förarens eget omdöme att avgöra om han är lämplig att föra motorfordon eller ej. Det blir på honom själv som det i första hand ankommer att pröva om den förtärda spritmängden berövat honom nödigt herravälde över hans handlingar, och med den avtrubbning av omdömet, som spritförtäringen är ägnad att medföra, utfaller förarens prövning oftast så att han finner sig kunna föra sitt fordon, även då han objektivt sett måste anses uppenbarligen olämplig därtill. Nästan undantagslöst möter i dessa mål på domarens fråga, varför den tilltalade ej avstod från att köra sitt fordon, svaret att han ej ansåg sig vara så påverkad att han vore olämplig för bilkörning. Det

 

torde icke kunna bestridas, att en brottsbeskrivning, som på detta sätt lämnar utrymme åt bilförarens subjektiva prövning, så att säga motverkar sitt eget syfte och att på grund härav lagstiftningens strävan att avhålla den spritpåverkade föraren från att föra sitt fordon ej leder till åsyftat resultat. — Stundom har gjorts gällande att domstolarnas praxis vid straffmätning i rattfyllerimål, enligt vilken straffet i regel då olycka ej inträffat sättes till endast en eller två månaders fängelse, varit ägnad att förtaga den skärpta lagstiftningen dess verkan. För den, som haft att handlägga dylika mål i underrätt och därvid ofta fått bevittna den katastrofala verkan, som redan den ovillkorliga domen å frihetsstraff haft för den — ofta i övrigt oförvitlige — tilltalade, är det dock svårt att tro, att en allmän skärpning av praxis skulle få någon avgörande betydelse.
    Medan alltså å ena sidan lagstiftningens utformning medfört, att den icke haft önskad effekt då det gällt att avhålla den spritpåverkade föraren från att föra sitt fordon, har å andra sidan lagens stränghet lett till att kraven på bevisning för ådömande av straff ställts högre än förr. Då det straff, som vid fällande dom väntar den tilltalade, nästan undantagslöst är ovillkorligt frihetsstraff med dess betydelsefulla verkningar för den enskildes näring och framtid, är det naturligt, att domstolarna ställa stora fordringar på utredningen i målet för att den tilltalade skall kunna dömas och att den gamla regeln att hellre fria än fälla i dessa mål ofta nog vinner tillämpning. Följden blir att förare av motorfordon, som icke är fullt övertygad om att hava saknat nödigt herravälde över sina handlingar men dock är överbevisad om att hava varit spritpåverkad och alltså enligt allmänna rättsmedvetandet bort hava någon näpst för sitt handlande, helt undgår varje reaktion från samhällets sida.
    Nu anförda omständigheter hava föranlett, att förslag framkommit om ändring av gällande lagbestämmelser. Syftet med dessa förslag har givetvis varit att söka mera effektivt än för närvarande bekämpa rattfylleriet. Längst gående är tanken att fastställa straff för all spritförtäring under viss tid före körning, på sätt som skett i Norge beträffande yrkesmässiga förare. För en sådan lagstiftning, som utan tvekan skulle bliva mycket verksam, torde dock tiden icke vara mogen i vårt land. Ett förslag, vars genomförande däremot icke utan vidare kan avvisas, är det som nyligen — efter mönster från Norge — framlagts av riksdagens justitieombudsman i skrivelse till K. M:t, nämligen att ådöma straff så snart blodprov å föraren utvisar en viss alkoholhalt i blodet, förslagsvis 1 ‰. En sålunda utformad lagstiftning, självfallet med bibehållande av straff för den som — utan att den föreslagna alkoholhalten kunnat påvisas — saknat herravälde över sina handlingar, skulle onekligen vara ägnad att medföra åtskilliga värdefulla verkningar. I stället för det nuvarande vaga brottsbegreppet skulle fastställas, att så snart en person förtärt viss mängd spritdrycker skulle förande av motorfordon i samband därmed vara straffbart, oavsett om spritförtäringen i det särskilda fallet gjort föraren olämplig för bilkörning eller

 

ej. Det skulle alltså ej lämnas åt förarens egen prövning att avgöra om han vore lämplig att föra bil utan för honom skulle det stå klart att, då han förtärt så stor kvantitet spritdrycker att denna normalt motsvarar den fastställda alkoholhalten, är det brottsligt att föra fordonet. En sådan lagregel måste på ett helt annat sätt än den nuvarande vara ägnad att förekomma onykterhet vid förande av motorfordon. Föråklagare och domstolar skulle en dylik bestämmelse uppenbarligen i hög grad underlätta bedömandet och den skulle också medföra, att i åtskilliga fall, där straff nu uteblir fastän näpst kan vara motiverad, bilföraren komme att drabbas av påföljd. Å andra sidan kan icke förnekas, att vissa nackdelar skulle vara förbundna med den ifrågasatta lagändringen. Man torde därvid kunna bortse från den stundom påstådda otillförlitligheten i resultatet av blodundersökning, då vetenskapen nu synes hava nått så långt, att osäkerhetsmomenten härutinnan få anses borteliminerade.¹ Däremot skulle ett genomförande av ifrågavarande förslag medföra, att straff infördes för förseelser som hittills ej ansetts böra straffbeläggas och att straff skulle drabba en förare, även om hans alkoholförtäring icke medfört någon som helst fara i det särskilda fallet. Då straff i dylikt fall emellertid tillräckligt motiveras med den allvarliga risk som alltid är förbunden med bilkörning i samband med alkoholförtäring och denna lagstiftnings ändamål är att hos allmänheten inskärpa vikten av att vid bilkörning iakttaga den största försiktighet i fråga om spritdrycker, torde ett lämpligt avvägt straff äveni fall, då någon fara ej förelegat, icke verka stötande för det allmänna rättsmedvetandet. En oundgänglig förutsättning härför är dock, att vid ett eventuellt genomförande av ifrågavarande förslag strafflatituden göres vidare, så att böter kunna ådömas i fall, då synbar spritpåverkan ej förelegat och fara ej uppkommit. Risk kan också föreligga, att en regel sådan som den föreslagna kan ingiva allmänheten den uppfattningen, att en spritförtäring under den fastställda gränsen alltid skulle vara tillåten, men om lagstiftningen i detta avseende gives en tydlig utformning torde faran härför bortfalla.
    Då onekligen allvarliga brister vidlåda den nuvarande lagstiftningen och dessa i avsevärd utsträckning skulle kunna undanröjas genom det av justitieombudsmannen framlagda förslaget, synes detsamma böra tagas under allvarligt övervägande.

Thorwald Bergquist.