Tingshuset i Östersund, gemensamt för fyra tingslag: Revsunds, Brunflo och Näs tingslag inom Jämtlands östra domsaga, Lits och Rödöns tingslag inom Jämtlands norra domsaga ävensom Undersåkers och Offerdals samt Sunne, Ovikens och Hallens tingslag i Jämtlands västra domsaga och rymmande alla tre domsagornas kanslier, invigdes d. 30 jan. 1939 under högtidliga former. Justitieministern statsrådet K. G. Westman höll därvid följande tal:
Alltifrån vår historias början har den svenska rätten till sin huvudådra varit en folkrätt. Den har väsentligen varit ett uttryck för folkets rättsåskådning genom århundradena, även om den mottagit tillflöden från kungamakten och främmande rättssystem. Lika obestridligt som någonsin tillförene bestämmer i våra dagar det svenska folket genom sina valda ombud, samlade i riksdagen, vad som skall vara lag för oss alla. Med det ansvar, som följer av en ledande ställning, arbetar vid lagstiftningen regeringen i folkets tjänst.
Snart från tusen år tillbaka i tiden kan man — till en början otydligt men sedan med stöd av allt ymnigare vittnesbörd — följa det oavlåtliga, aldrig vilande arbetet på att utveckla vår lag till en rättvis och skälig vägledning för människornas sammanlevnad.
Den tid, vari vi nu leva, av snabba och genomgripande förändringar i samhällslivet framtvingar nödvändigtvis, att lagstiftningsarbetet med kraft föres framåt för att undanröja lagbestämmelser, som blivit förlegade, och utforma nya stadganden i syfte att förebygga skadliga verkningar av nya företeelser och såvitt möjligt leda det framväxande i den riktning, som gagnar det allmänna.
Även lagens tillämpning var från början folklig, den skedde på de fria männens ting. I vår tid med dess oerhört invecklade samhällsliv, där människornas mellanhavanden kunna trassla ihop sig till otroligt invecklade och svårutredda härvor, kunna givetvis rättsärendena icke som i gamla dagar avgöras på folkmöten. Lika litet vid rättsskipningen som vid lagstiftningen kan vårt folk avvara hjälp av specialister, som utföra sin del av arbetet.
Men kvar står som en arvedel från gamla tider, förvandlad till en modern plikt, det ansvar, som åligger alla medborgare att medverka till att upprätthålla och förbättra rättsordningen. Lagens brister falla i ögonen, när man ser, att dess regler eller saknad av regler leder till ett orättvist resultat. Domaren, som tillämpar lagen, själv en medlem av samhället, är självklart underkastad dess kontroll och kritik.
En allmänanda sådan, att en medborgare känner en annans oförskyllda lidande som sitt eget, är en oumbärlig grundval för en demokratisk rättsstat.
Man får likväl av sin medkänsla aldrig förledas att glömma, att lagstiftaren och domaren ha samma rätt till att få åtnjuta ett rättvist omdöme som den dömde. Svårigheterna att avfatta en lagregel, som passar för alla för-