UR REGERINGSRÄTTENS ÅRSBOK1934—1938.

NÅGRA SYNPUNKTER.

AV

PROFESSOR EMEROTUS C. A. REUTERSKIÖLD.

Den växelverkan mellan teori och praxis, som för rättens utveckling och stabilisering är både nyttig och önskvärd, har mestadels åstadkommits dels därigenom att praktikens män vid sin utformning av praxis också beaktat teoriens skrifter, dels därigenom att teorien i praxis haft och har ett ytterst värdefullt och nödvändigt material. Men i båda fallen synes förhållandet mellan teori och praxis vara något stelt och främmande: teorien har en stark benägenhet att blott inregistrera praxis såsom avgörande, därför att i de konkreta fallen rätten blivit genom praxis fastställd och bestämd, och praxis visar en icke mindre benägenhet att välja mellan olika teoretiska synpunkter såsom vore de i sin författares form färdiga och slutliga. Det kan ifrågasättas, om icke en bättre växelverkan kunde nås och rent av vore behövlig, om teori och praxis ömsesidigt inginge i kritisk granskning av varandras resultat inför offentlighetens forum — att en sådan åtminstone från teoriens sida redan nu förekommer vid den akademiska undervisningen är ingalunda tillräckligt. En sådan kritisk granskning är för det första icke liktydig med. ett ogillande av praxis — motsatsen är lika möjlig — och för det andra icke heller liktydig med ett kväljande av dom i det konkreta fallet, även om kritiken utmynnar i ett ogillande: i det konkreta fallet kan förutsättas att omständigheter förelegat, som motiverat det slut vartill praxis där kommit, även om vid principiell granskning slutet icke kan godtagas. Den svenska förvaltningsrätten har i regeringsrätten fått ett högsta rättsvårdande organ, vars praxis både kan hava och fak-

27—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

tiskt har den största betydelse för den förvaltningsrättsliga utvecklingen. Men härvid är det av vikt, att utvecklingen följer förvaltningsrättsliga principer, vilka för övrigt vid många tillfällen borde tillämpas och beaktas även av den rättsskipning som avser borgerliga rättsförhållanden, ehuru visst icke så plägar ske, kanske ej minst därför att principerna antingen icke varit kända eller icke behörigen erkända. Det har ur dessa synpunkter förefallit önskvärt, att den praxis, som regeringsrätten bildar och upprätthåller, underkastas då och då en kritisk granskning ur teoriens synpunkter.
    Regeringsrättens praxis är genom Regeringsrättens årsbok lätt tillgänglig för alla. Som bekant omfattar denna årsbok — i likhet med Nytt Juridiskt Arkiv i fråga om Högsta domstolen och dess praxis — två avdelningar, den ena med utförligare referat av rättsfall, som ansetts vara av den art, att de erbjuda mera av intresse än de övriga, och den andra med allenast korta, sammanfattande notiser om alla övriga av domstolen under året handlagda mål och ärenden. Naturligtvis kunna meningarna gå i sär, när det gäller att avgöra, om ett rättsfall bör upptagas bland referaten eller blott registreras bland notiserna, och det blir måhända i regel ytterst en smakfråga, huru avgörandet sker. Från vetenskapens synpunkt är det emellertid ej sällan just notisernas rättsfall, som erbjuda ett mera betydande intresse, såsom framgår av nästan alla vetenskapliga arbeten, vilka åberopa rättsfall, och det kan ifrågasättas, om ej urvalet av referat då varit mindre lyckosamt, liksom å andra sidan en del referat saklöst torde kunnat ersättas av notiser. Utan att i detta sammanhang ingå närmare på frågan om urvalets lycklighet, lärer kunna med fog påstås, att både vissa notiser synas ha förtjänat plats bland referaten och att vissa referat bättre hört hemma bland notiserna; regeringsrätten själv kan ju dock icke göras ansvarig för urvalet.
    Såväl referaten som notiserna meddelas i Årsboken i tidsföljd, men de register, som åtfölja varje årgång, underlätta användningen av årsbokens innehåll om än någon gång registeruppgifterna icke äro fullt riktiga såsom då i 1932 års register under uppslagsordet »Val: riksdagsmannavals hänvisas till not. Ju 23—25 i stället för 21—24, eller i 1934 års register under »Viten» till not. K 38 i stället för 39, varjämte ett eller annat liknande tryckfel möjligen kunde påvisas — de äro förklarliga, men lika fullt förargliga just i register. Endast den önskan må här uttalas, att trots det därmed ökade arbetet, alla notiser måtte återfinnas i registret; i årsboken t. ex. för 1935 finnas flera notanmärkningar därom att vissa notiser icke medtagits, nämligen rörande en del anmärkningsmål m. m., en del taxeringsmål och en del vägmål — det lärer icke kunna förnekas, att en materialsamling sådan som Årsbokens bör fullständigt redovisas även i registret, då det icke kan i förväg med visshet sägas, att de utelämnade notiserna sakna betydelse för

 

en eventuell bearbetning och då ofullständighet i registret kan medföra dess oanvändbarhet inom vetenskapen. I detta sammanhang bör också anmärkas det oegentliga däri, att vissa notiser sammanföras utan vidare redogörelse såsom avseende visst angivet ämne, t. ex. not. 308—310 under socialdepartementet 1935: »Särskilda besvär af L. D. V. Kemph m. fl. ang. alkoholistvård»; även här kunde innehållet i de särskilda rättsfallen, om det något närmare angivits, vara av intresse för vetenskapen, och det är vetenskapens sak att avgöra detta.
    En nyhet har Årsboken 1935 infört, då den under referatnumret 60 givit en sammanfattning av vissa rättsfallsnotiser från 1934 och 1935 rörande uppskattningen av ecklesiastika löneboställens normal avkastning. Denna nyhet är dock av tvivelaktigt värde, icke därför att den gjorda sammanställningen skulle vara felaktig eller vilseledande — en fråga som här saknar betydelse— utan därför att dylika sammanställningar utgöra bearbetningar av materialet, men Årsbokens uppgift icke är bearbetning utan materialsamling. Visst kan en sammanställning av nu nämnt slag vara tacknämlig, men den hör hemma i tidskriftslitteraturen och icke i vederbörande årsböcker.
    Beträffande sättet att i rättsfallen återgiva personnamn, bör konstateras, att det i senare tid införda missbruket att angiva kvinna blott med hennes förnamn 1935 och 1936 visserligen icke helt övergivits — se t. ex. referat 1935 nr 7 och 1936 nr 36 — men däremot i flera fall uppgivits, såsom exempelvis i referaten 1935 nr 40, 51 och 53; 1937 har dock missbruket åter framträtt, se bl. a. ref. nr 33, 36, 39, 60 m. fl. Någon som helst giltig grund för det påpekade missbruket finnes ej, även om det förekommer i andra rättsfallssamlingar. Likaså bör erkännas, att i vissa fall person icke blivit alls namngiven, utan betecknats som X, se referat 1935 nr 34; det hade varit önskligt att så skett även i det ovan berörda referatet nr 7, varmed hade följt att man också där sluppit ifrån kvinnas betecknande blott med förnamn.
    Regeringsrättens verksamhet omfattar tre skilda områden, taxeringsmål, kommunalmål och egentliga förvaltningsmål, en indelning som även finnes i THULINS generalregister till regeringsrättens årsbok. Av dessa äro de båda första så till vida besläktade, som det i dem regelmässigt är klart att målet gäller en rättsfråga, under det att i de övriga det visserligen principiellt måste föreligga en rättsfråga, men tillika ofta är möjligt att denna är så att säga inkapslad i en lämplighetsfråga på ett sätt som kan göra det tveksamt om K. M:t i statsrådet eller i regeringsrätten bort avgöra målet. Mellan taxeringsmål och kommunalmål finnes emellertid intet annat samband, utan kommunalmålen stå i övrigt de egentliga förvaltningsmålen synnerligen nära och av detta skäl kunna och böra de sammanställas med dem. Taxeringsmålen åter äro av den speciella art, att de, likaväl som finansrätten är skild från förvaltningsrätten, trots visst samband, icke lämpligen böra sammanställas med de båda övriga grupperna. I det följande lämnas de därför åsido, helst när de för sitt rätta bedömande tarva hänsyn till finansrättsliga mera än till allmänt förvaltningsrättsliga

 

principer. Däremot skola några av övriga rättsfall från åren 1934— 1937 och delvis 1938¹ här upptagas till granskning, varvid förutsättes, att referaten — naturligtvis icke notiserna — återgiva i korthet handlingarnas alla relevanta fakta, då referaten eljest icke ägde den riktighet, som måste fordras av referat utgivna »genom statens försorg», och referatens läsare icke borde behöva själva gå till handlingarna.

 

    Ref. 1934: 2 behandlar spörsmålet, om vald ledamot av kommunal arbetslöshetskommitté har rätt att avsäga sig uppdraget. KB ansåg sådan rätt bero av samma grunder som gälla för avsägelse av uppdrag som ledamot av kommunalnämnd, eftersom arbetslöshetsärendena handläggas efter kommunens beslut antingen av kommunalnämnden eller av särskild kommitté vilken sålunda i viss utsträckning fullgör ordinarie kommunalmyndighets funktioner. Däremot fann RR, att vald ledamot icke mot sitt bestridande kunde anses pliktig mottaga uppdraget. Kommunalfullmäktige hade i sin förklaring åberopat, att det vore en allmän skyldighet attt fullgöra uppdraget i fråga. Otvivelaktigt bör också i fråga om uppdrag att fullgöra kommuns självförvaltningsuppgifter en sådan skyldighet anses föreligga, där ej annat är stadgat; själva förvaltningen innebär nämligen skyldighet för kommun att handlägga vissa ärenden som icke äro dess enskilda hushållningsangelägenheter, och därmed måste följa för kommunens medlemmar en skyldighet att medverka vid denna handläggning, om kommunen så påfordrar och särskild avsägelserätt ej är stadgad eller kan anses följa av allmänna stadganden. Helt annorlunda ställer sig saken i fråga om sådana kommuns enskilda eller egenförvaltningsangelägenheter, om vilkas handhavande icke uttryckligen stadgats skyldighet för enskilda medlemmar att lämna personlig medverkan. RR:s ståndpunkt är därför icke hållbar, då i rättsfallet fråga var om ett självförvaltningsuppdrag. Men ej heller KB:s motivering kan godtagas, då det icke här var fråga om fullgörande av ordinarie kommunal myndighets funktioner, varmed allenast kan förstås i detta sammanhang funktioner, som normalt åligga den ordinarie myndigheten, men ingalunda funktioner, som därutöver kunnat åläggas densamma; i fråga om dessa senare uppstår nämligen alltid spörsmålet om ej ledamot av sådan myndighet har rätt att avsäga sig uppdraget, då det på dylikt sätt utvidgats utöver det normala — och därmed är man inne på den tankegång, som i fullmäktiges förklaring kommit till uttryck.
    Av stort intresse är också ref. 1934:3, särskilt med hänsyn till ett spörsmål, som däri blott berörts, men icke besvarats. Enligt 1930 års lag om skolstyrelse i vissa kommuner övertager den borgerliga kommunen i och med folkskoleväsendets överflyttning på densamma de rättigheter och skyldigheter vederbörande församling dittills haft till egendom och medel för folkskoleväsendet. Beträffande fastighet in-

 

¹ Utrymmet medger ej att alla för kritisk behandling lämpliga rättsfall medtagas; ett urval har därför skett av principiellt intressanta fall. 

nebär detta, att äganderätten och dispositionen utan någon särskild åtgärd övergår från församlingen till kommunen, och i regel torde inga svårigheter härav följa. Men om en fastighet använts, medan den tillhörde församlingen, för kyrkligt ändamål oaktat den anskaffats för skoländamål, blir saken mera invecklad, i synnerhet om fastigheten vid skolväsendets överflyttning användes för både kyrkans och skolans behov. I nu åsyftade rättsfall förelåg en dylik situation: sedan nytt skolhus enligt kyrkostämmans beslut uppförts, hade genom samma beslut det gamla skolhuset inretts dels för kyrkliga ändamål dels till bostäder för lärarinnor. Efter det skolväsendet övertagits av kommunen, uppkom fråga vem som hade förfoganderätt över sagda äldre skolhus, varvid kommunens fullmäktige fattade vissa dispositionsbeslut innebärande bl. a. medgivande till församlingen att på angivna villkor fortfarande få begagna de för kyrkliga ändamål inredda delarna av fastigheten. Besvär över beslutet anfördes av kyrkoherden under framhållande bl. a., att byggnaden upphört att vara skolhus och att församlingen fortfarande vore ägare till detsamma såsom dåmera församlingshus, oaktat huset i räkenskaperna upptagits bland skolans tillgångar och omändringen bekostats ur skolkassan: kommunalfullmäktige hade sålunda genom beslutet överskridit sin befogenhet. Såväl KB som RR upphävde också på denna grund beslutet, ehuru med något olika motivering; varken KB eller RR ingick i prövning av frågan om äganderätten.
    Emellertid kan man icke komma ifrån äganderättsfrågan. Om fastigheten övergått ex lege i kommunens ägo, är det omöjligt vidhålla att fullmäktige överskridit sin befogenhet, då de, utan att göra något intrång i församlingens nyttjanderätt, genom sitt beslut allenast konstaterat rättsläget och sökt giva detta en mot de ändrade äganderättsförhållandena svarande form. Om åter ett överskridande av befogenhet verkligen ägt rum, förutsätter detta, att äganderätten icke övergått, men i så fall hade beslutet varit en nullitet och ingen anledning hade då funnits att påstå överskridande av befogenhet. Och vill man påstå att en samäganderätt uppstått eller att fastigheten delats mellan församlingen och kommunen, gäller det samma. Men RR liksom KB har uppenbarligen icke ansett sig behörig att pröva äganderättsfrågan och därför lämnat denna ur räkningen, oaktat utslaget därigenom kommit att sväva i luften. Det riktiga synes hava varit, att RR, enär frågan om fullmäktiges behörighet vore beroende av frågan om äganderätten till omhandlade byggnad, men RR icke vore behörig pröva frågan härom såsom tvistig och den samma ej heller blivit behörigen avgjord genom uppgörelse mellan kommunen och församlingen, förklarat fullmäktiges behörighet icke vara styrkt och förty upphävt beslutet. Tilläggas bör i detta sammanhang, att äganderättstvisten knappast heller kunnat eller bort prövas av vanlig domstol, enär äganderätten här beror av en administrativ lag och förutsätter en administrativ reglering, om vars form direkta bestämmelser saknas, men som därför måste i första hand bero av frivillig uppgörelse mellan de subjekt, som kunna göra

 

anspråk på äganderätten; kan en sådan ej komma till stånd, lärer ex analogia den kommunala indelningsändringslagens bestämmelser om ekonomisk uppgörelse böra tillämpas.
    Beträffande ref. 1934: 12 må blott den erinran göras, att det visserligen blivit fast praxis att anse ett kommunalbeslut, som lagligen ej kunnat fattas, likväl vinna laga kraft, om det ej överklagas, men att denna praxis bör betraktas såsom ganska tvivelaktig, då ett beslut, som lagligen ej kunnat fattas, egentligen bör anses som en nullitet och förty ej kunna vinna laga kraft även om överklagande ej sker; när som helst kan nulliteten konstateras då det därav drabbade beslutet är utan rättsverkan. Det torde emellertid kunna sägas, att i den mån denna praxis fortsättes utan påtalande, densamma mer och mer övergår till sedvanerätt, trots den fara en dylik utveckling i särskilda fall medför, såvida man ej vill begränsa dess giltighet till beslut i ofta återkommande frågor av visst begränsat slag, sådana som de i nämnda ref. behandlade.
    Allt för litet synes för övrigt nullitetssynpunkten pläga beaktas. Enligt ref. 1937: 36 upptog sålunda icke särskild prövningsnämnd inkomna besvär över taxering, som grundats på visad och av taxeringsnämndens ordf. vitsordad felräkning, enär besvären för sent inkommit, och denna ståndpunkt godkändes av RR. Har emellertid felräkning ägt rum, synas knappast besvär i vanlig mening erfordras, då en sådan taxering bör anses som en nullitet och för nullitetsbesvär ingen besvärstid finnes, utan dylika besvär böra kunna när som helst prövas.
    Rättsfallet enligt ref. 1934: 48 hänför sig till 1930 års motorfordonsförordning och dess § 15:3, som i huvudsak motsvaras av § 21:1 i 1936 års förordning, och erbjuder, så vitt referatet är fullständigt — och eljest blir det vilseledande ur här angivna synpunkter — principiellt intresse med hänsyn till de administrativa myndigheternas behandling av bevisfrågor. Över huvud synes här en bestämd benägenhet föreligga att som bevis anse yttranden och påståenden av underlydande befattningshavare, oavsett om vid bestridande dessa äro styrkta eller ej, vilket i verkligheten blir liktydigt med en omkastning av bevisbördan, som, även om denna icke är administrativt reglerad på samma sätt som i den vanliga processen, principiellt måste åligga den, vilken framställer påstående mot annan. Av referatet framgår först och främst icke, huruvida den bilförare, om indragning av vars körkort i fallet var fråga, haft tillfälle att förklara sig eller vad han anfört, och ej heller, huruvida vederbörande landsfiskal åberopat polisprotokoll vid anställd utredning eller på annat sätt styrkt sina påståenden därom, att föraren varit överlastad av starka drycker, att han icke iakttagit nödig varsamhet och att i följd av dessa båda omständigheter bilen kört av vägen och stjälpt. I varje fall måste frågan härom, vid åtal, som skulle anhängiggöras, komma under domstols prövning och hade då icke bort dessförinnan i administrativ väg avgöras. Om emellertid sådana omständigheter förelegat, att föraren »uppenbarligen» måst anses olämplig att föra automobil, kunde återkallelse enligt 1930 års KF tills vidare ske och så skedde även i detta fall, men ett sådant

 

»uppenbarligen» torde icke kunna grundas på de fakta i och för sig, som må föranleda ett återkallande, där de visas föreligga, utan här förutsättas med nödvändighet andra omständigheter, som kvalificera fallet och visa att behov av hastigt ingripande är behövligt; några sådana omständigheter äro icke angivna i här förevarande fall. Tvärtom synes KB:s hänvisning till blivande utslag i mål om ansvar för föraren såsom förutsättning för slutlig prövning av frågan om körkortets indragning giva vid handen, att hela bevisningen berodde av domstolsprövningen. Så mycket egendomligare är RR:s ståndpunkt, att det slutliga avgörandet skulle givas »oberoende därav, huruvida utslag angående ansvar» meddelats; i 1936 års motorfordonsförordning § 21: 1 synes denna ståndpunkt också vara underkänd, då där som regel stadgats, att utslag i mål om ansvarstalan skall avvaktas, innan indragningsbeslutet fattas, så vida ej finnes »uppenbart» att olämplighet föreligger, varjämte bibehållits bestämmelsen om återkallelse tills vidare i avvaktan på slutlig prövning. Faran för godtycke och avgörande utan nödig objektiv prövning blir inom förvaltningen alltför stor, om icke bevisningsfrågan helt beaktas, och den enskilde, vars rättsintressen bero av förvaltningsmyndighet, har här ett ovillkorligt anspråk på fullständig utredning, även om behovet av snabbt ingripande i vissa fall må berättiga till provisoriska avgöranden.
    Även ref. 1937: 33 synes ge vid handen, att bevisfrågan icke alltid beaktas så som sig borde. Två folkskolans lärarinnor och en lärare hade var sin tjänstebostad i samma byggnad. Den ena av lärarinnorna hade »enligt lämnade uppgifter», såsom folkskoleinspektören uttryckte sig, uppträtt på sådant sätt att grannsämjan stördes, vilket dock av henne bestreds samtidigt med att hon begärde få slut på det skvaller och förtal, varför hon länge varit utsatt och som utmynnat i en framställning till folkskolestyrelsen om hennes avhysning ur lägenheten och anvisande åt henne av annan bostad. Om och i vad mån styrelsen lagligen kan förflytta lärarinnan, som under lång tid, här 33 år, bebott viss tjänstebostad, till annan, skall här icke undersökas — lika litet som frågan, om RR varit behörig eller om ej UL:s föreskrifter om vräkning bort tillämpas — men uppenbart borde vara, att så ej kan ske på nu angiven grund utan full bevisning om de gjorda påståendenas riktighet. Någon bevisning utöver själva påståendena synes icke hava förebragts, och någon presumtion om deras riktighet, såsom folkskolinspektören tyckes ha ansett möjlig, kan ej här vara tillåtlig: i regel är i granntvister ogörligt att fastställa, vem som bär den egentliga skulden och att, så att säga, blott på känn avgöra frågan vore, med hänsyn till enskild rätt, felaktigt. Även om KB ej kunnat förordna om vittnesförhör i fallet, hade, innan förständigande om avflyttning givits, folkskolestyrelsen bort åläggas inkomma med verkliga bevis, men så synes ej hava skett, utan KB har tydligen förmenat, att styrelsens och folkskoleinspektörens framställningar utan vidare ägt vitsord oaktat styrelsen här i viss mån måste anses som part och, såvitt referatet är riktigt, icke någon som helst objektiv utredning tycks ha förelegat. I trots härav fann RR ej skäl till ändring i huvudsaken.

 

    Ref. 1935: 53 avser tolkning av stadgandet i § 50: 1 av lagen om församlingsstyrelse, vilket innehåller alt beträffande proposition och omröstning inom kyrkoråd och skolråd skall gälla vad för kyrkostämma är föreskrivet, dock att begärd omröstning alltid skall ske öppet »utom vid val och tillsättande av tjänstebefattning». Den fråga, som i fallet behandlas, är den, huruvida omröstning vid tjänsteförslags uppgörande är att anse som omröstning för »val eller tillsättande av tjänstebefattning» eller icke. Skolråd, domkapitel, skolöverstyrelse och folkskolinspektör ansågo detta vara händelsen och alltså sluten omröstning böra ske, men RR menade att »undantagsbestämmelsen» i § 50: 1, antagligen just såsom undantagsbestämmelse, borde tolkas restriktivt och förty i nu åsyftade fall förslaget bestämmas genom öppen omröstning inom skolrådet. Man kan emellertid knappast med fog betrakta stadgandet som en undantagsbestämmelse, enär däri tvärtom innefattas två regler, den ena avseende val och tillsättande av tjänstebefattningar, den andra övriga ärenden; den förra regeln återfinnes allmänt i författningarna, såvida ej kollegial omröstning är föreskriven, men detta varken är eller kan vara fallet i fråga om ett kommunalt organ med kollektiv omröstning, där den öppna omröstningen icke medför något personligt ansvar för de röstande, utan beror på andra grunder. Att vid val och tjänstetillsättningar den slutna omröstningen är regel, beror av de personliga förhållanden, som därav beröras och som då votum ej avgives under ämbetsansvar, lätt kunna onödigtvis försvåras genom en öppen omröstning, vilken icke ger de röstande ens möjlighet till motivering och därjämte, när utslagsröst tillkommer ordf. vid paria vota, ger denne en särställning, som icke är påkallad. Ej heller synes det befogat, att då fråga ej är om undantagsstadgandens utom om en viss allmän regels tolkning, utesluta förslags upprättande från »tillsättande av tjänstebefattningar»: innebure sistnämnda uttryck allenast, att det slutliga avgörandet av en tillsättningsfråga skulle ske genom sluten omröstning, hade detsamma varit överflödigt, då detta avgörande både i kyrkostämma och skolråd sker genom ett val. Dessutom må erinras, att då även lagen om kommunalstyrelse i stad ger i § 27: 1 motsvarande regel, det knappast vore riktigt att låta ett av fullmäktige uppsatt förslag till viss befattning bero av öppen omröstning; som exempel kan anföras det förslag till polismästarbefattning, som enligt särskilda bestämmelser upprättas i vissa städer.
    Enligt ref. 1936: 21 har RR upphävt val av skolstyrelse, som tillgått så att av 15 ledamöter 14 utsågos man för man enhälligt men den siste efter omröstning mellan 3 olika kandidater. RR ansåg att en enda valhandling skulle företagas och att, då proportionellt val begärts före valet av 15:de ledamoten, denna fråga bort särskilt avgöras och eventuellt valet av de 14 göras om. Att en enda valhandling av lagen förutsättes, är klart, och likaså, att även på det sätt valet skedde en enda valhandling förelegat, vars resultat efter avslutningen skolat av ordf. fastställas, men frågan här gäller huruvida en påbörjad valhandling, som delvis fullbordats, under pågående val kan lagligen avbrytas vid

 

yrkande om proportionellt val. Riktigast synes vara, att sådant yrkande framställes före valhandlingens början och att valhandlingen, en gång börjad, därefter icke får avbrytas för att helt omgöras, sedan en mellankommande fråga avgjorts. En annan sak är, att omröstning kunnat begäras vid varje moment i valhandlingen och då bort beträffande detta moment ske med slutna sedlar; RR torde emellertid hava avsett att ej blott en enda valhandling, utan också en enda, hela valet avseende omröstning skulle äga rum, jfr rättsfall 1936: 37. Bestridas skall heller icke, att en dylik ordning helst bör tillämpas, men något tvingande hinder för vals förrättande på sätt i fråga om skolstyrelsen skett, synes ej föreligga.
    En fråga, som kan vara än mera omtvistlig, behandlas i ref. 1936: 24 och gäller, huruvida deklaration, som bort vara till myndighet avlämnad sist å viss dag, och före denna dag avlämnats till postverket under rekommendation samt aviserats mottagaren å sista dagen, skall, även om den ej av mottagaren utkvitteras förrän senare, anses vara i behörig tid »avlämnad». Enligt RR skulle detta icke vara fallet, men dels synes denna uppfattning vara förvaltningsrättsligt alltför formalistisk och föga överensstämma med RR:s eljest oftast intagna ingalunda formalistiska ståndpunkter, dels kan, då vederbörande taxeringsnämnds ordf. kan vara — och i föreliggande fall var — bortrest sista dagen, icke krävas att de deklarationsskyldiga skola rätta sitt »avlämnande» härefter. Postverket bör här, likaväl som vid mottagandet av skatteuppbörd, anses som ombud för mottagaren av den rekommenderade försändelsen, vilken dessutom kan med fog betraktas, från avsändarens sida, som avlämnad, åtminstone så snart avis om densamma lämnats av postverket hos mottagaren, men riktigast redan då postverket utställt kvitto å den dit inlämnade försändelsen. Att detsamma icke gäller beträffande vanliga postförsändelser, varå kvitto ej utställes, är självklart, men lika klart borde vara, att, om sådan försändelse avlämnas hos adressaten sista dagen utan att denne då är hemma, behörigt »avlämnande» ägt rum.
    Mer än tvivelaktig synes ock vara den tolkning av § 39 a i lagen om ekonomiska föreningar, som RR, i anslutning till en resolution av KB, enligt ref. 1937:3 givit, även om skäl kunna för densamma formellt anföras. Spörsmålet gäller, huruvida sagda lagrum, som innehåller att »föreningssammanträdes befogenhet» med visst undantag skall genom föreningsstadgar kunna »helt eller delvis utövas av därtill utsedda föreningsmedlemmar», tillåter viss extensivtolkning eller ej. En ekonomisk förening hade i anslutning till sagda § 39 a ändrat sina stadgar därhän, att enskilda medlemmar, som varken personligen eller genom befullmäktigade ombud deltoge i föreningsstämman, skulle representeras av medlemmar, vilka på visst sätt utsetts å kretssammanträden med kretsens medlemmar. Vederbörande KB vägrade begärd registrering av ändringen, enär densamma skulle medföra, att rörande ett och samma slag av frågor samtidigt direkt och indirekt röstning vid föreningsstämma kunde äga rum; orden i § 39 a »helt eller delvis» kunde ej åberopas härför, utan vore liktydiga med

 

»helt eller beträffande vissa frågor». RR gjorde ej ändring i KB:s resolution »såvitt därigenom den begärda registreringen vägrats» — resolutionen hade gått längre och innebar fastställelsevägran, något som dock här saknar betydelse. Föreningen hade i sina påminnelser erinrat om att den äldre väglagen haft en liknande anordning beträffande vägstämmor, och att tidigare liknande stadgebestämmelser registrerats för andra liknande föreningar. I själva verket är svårt att förstå, varför en anordning, som lagen själv möjliggjort i fråga om äldre vägstämmor, icke skulle godtagas för dessa föreningsstämmor, då åberopade § 39 a icke förbjudit densamma, utan tvärtom genom sin avfattning, vilken ensam är avgörande oavsett om den i detta hänseende varit avsiktlig eller icke, gjort anordningen möjlig. Detta har skett icke genom uttrycket »helt eller delvis» i och för sig, men väl genom uttrycket »utövas av därtill utsedda föreningsmedlemmar» i stället för exempelvis »utövas genom valda fullmäktige», vilket hade uteslutit anordningen i fråga: uttrycket »valda fullmäktige» skulle utesluta såväl fullmäktige med enskild fullmakt som omedelbara föreningsmedlemmar, under det att det begagnade uttrycket »därtill utsedda föreningsmedlemmar» kan omfatta såväl fullmäktige med enskildas fullmakter som ombud för föreningsmedlemmar gemensamt och vid stämma direkt medverkande »föreningsmedlemmar»; de gemensamt »utsedda» representera härvid endast dem, som ej annorledes deltaga i stämma. Visserligen kan invändas, att personligt deltagande föreningsmedlemmar ej äro »utsedda», men denna invändning saknar bärkraft, då lagens § 39 a är dispositiv och utan tillägget att föreningssammanträdes befogenhet, om den utövas av därtill »utsedda föreningsmedlemmar», skall utesluta annan föreningsmedlem — ett tillägg som för ändamålet ej erfordrats om texten använt uttrycket »valda fullmäktige», då »fullmäktige» är mindre omfattande än »föreningsmedlemmar». Även om denna tolkning icke varit avsedd, är den ändock möjlig, ur praktisk synpunkt att föredraga framför den av KB och RR godtagna och även formellt utan minsta rättsliga fara eller olägenhet.
    Helt annorlunda måste lagtolkningen ställa sig, då fråga blir om administrativa ingrepp i den personliga friheten, där RF § 16 städse måste fasthållas både som utgångspunkt och som princip. Enligt ref. 1937: 16 hade en person, såsom hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav farlig för annans personliga säkerhet, 1933 intagits å allmän alkoholistanstalt och därifrån 1935 utskrivits med skyldighet att under viss tid stå under övervakning och därunder iakttaga fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker. Sistnämnda villkor iakttogs ej, utan nykterhetsnämnden hemställde nästan omedelbart efter utskrivningen ang, förordnande om personens återintagande, vilket förordnande också gavs, varpå intagning skedde. Jämlikt alkoholistlagens § 36 kvarhölls han å anstalten även efter 1 års förlopp, varefter fråga uppstod om hans ytterligare kvarhållande enligt § 37. Anstaltsstyrelsen beslöt 1936 sådant kvarhållande på den grund att personen ursprungligen internerats 1933 såsom farlig för annans säkerhet och

 

att förordnandet 1935 om återintagande »jämväl måste anses grunda sig på» samma förhållande. Socialstyrelsen fastställde beslutet trots erinran från personen ifråga därom att den förnyade interneringen uteslutande grundade sig på spritmissbruk. RR gjorde ej ändring. Denna lösning av spörsmålet kan icke anses riktig, då beslut om internering omöjligen kan vara eller få anses vara grundat på en presumtion om farlighet för annan, när intet som helst faktum kunnat anföras som bevis för sådan farlighet efter utskrivningen och ej heller vid det nya förordnandets givande sådan farlighet ens hade påståtts, utan tvärtom allenast § 48 åberopats. Principiellt måste man utgå från att den ursprungliga vården åtminstone medfört det resultat, att farligheten upphört, även om den kunde återkomma, då i så fall den måste åter styrkas, samt att ett åsidosättande av avhållsamhetsvillkoret icke i och för sig utgör bevis om farlighet. Ej heller låter det sig rätteligen göra att, såsom Socialstyrelsen menade, betrakta internering enligt § 48 såsom en av förhållandena påkallad fortsättning av den tidigare vården, då den uteslutande utgjorde påföljd till utskriven persons åsidosättande av visst utskrivningsvillkor, varom ingen annan utredning påkallas än konstaterandet av faktum, såsom också i detta fallet skett vid nämndens ansökan hos vederbörande myndighet; att vården efter återintagning blir faktiskt fortsatt vård, är en sak för sig och har intet med den ursprungliga intagningsgrunden att skaffa: det är icke farligheten, utan spritbegäret den fortsatta vården avser att bota. Även om man är benägen anse det lämpligt att förfara såsom här skedde, måste denna lämplighetssynpunkt dock vika för rättssynpunkten, och så som lagen är utformad har den personliga friheten icke gjorts beroende av en, i och för sig lätteligen felaktig, presumtion; lagen har tvärtom på olika ställen givit bestämmelser, som avse garantier mot missbruk av interneringsmakten — så t. ex. genom sista stycket i § 37.
    I rättsfall, som återgives i ref. 1937:20, har K. M:t i statsrådet lämnat utan bifall besvär, som anförts av stad över en KB:s resolution ang. fastställelse av viss byggnadsordning med undantag av viss paragraf; RR hade hemställt om upphävande av resolutionen, som bort helt fastställa eller ogilla beslutet om byggnadsordning. Genom K. M:ts beslut i statsrådet godkändes sålunda KB:s mot RR:s stridande uppfattning. Utan att här ingå på detta spörsmål i allmänhet, må här allenast framhållas att, såsom besvären avfattats, K. M:ts beslut i statsrådet måste anses riktigt: besvären inneburo nämligen en begäran att »jämväl» ifrågavarande paragraf måtte helt eller delvis fastställas och därmed hade staden angivit att den för sin del icke betraktade det framlagda förslaget såsom ett oupplösligt helt. Oavsett detta har, såsom sig borde, besvärsprövningen i fallet hos K. M:t i statsrådet begränsats till just det som i besvären yrkats.
    Bland de ej få svårtillämpliga författningar vår lagstiftning har att uppvisa är ecklesiastika boställsordningen av 1932 en, och detta ej minst därför att riksdagens särskilda utskott i åtskilliga punkter menade ett och skrev ett annat, vadan man mindre än någonsin kan av

 

motiven erhålla någon verklig ledning. I rättsfall enligt ref. 1938: 1 var fråga om upplåtelse av jakträtt å vissa löneboställen. Kontrakt om sådana upplåtelser uppgjordes av kyrkorådet enligt uppdrag och underställdes vederbörande boställsnämnd, som icke godkände dem, varöver pastoratet anförde besvär hos stiftsnämnden utan att ändring uppnåddes. Trots tillkännagivande att talan ej fick föras mot detta utslag, klagade pastoratet hos K. M:t, enär upplåtelsefrågan felaktigt underställts boställsnämnden, som därför lika litet som stiftsnämnden ägt behörighet att pröva frågan. Stiftsnämnden bestred riktigheten härav, dock med reservation från föredraganden; RR upptog ej besvären till prövning, men en ledamot var skiljaktig och undanröjde besluten. Att frågor om jordbruksarrende å löneboställe skulle behandlas av boställsnämnd och stiftsnämnd och att den senares beslut i dylika frågor ej få överklagas, är riktigt, men spörsmålet i detta fall var, huruvida upplåtelse av jakträtt vore att likställa med upplåtelse av jordbruksarrende; detta spörsmål hade såsom en fråga om kompetens kunnat av R R särskilt prövas och besvären på den motivering, som var av pastoratet given, alltså bort upptagas till avgörande oavsett vad § 58:3 innehåller om kontrakt ang. jordbruksarrende, men RR har föredragit att i sin motivering ge den förklaring, att sådan jakträttsupplåtelse, varom här var fråga, »måste anses vara av sådan beskaffenhet, att förslag till kontrakt härom borde, på sätt i § 25 ecklesiastika boställsordningen stadgas, underställas boställsnämnds prövning». RR kan härmed knappast ha menat, att jaktupplåtelse vore liktydig med upplåtelse av jordbruksarrende, utan torde hava avsett, att enär enligt § 26 allmän lag skall tillämpas beträffande arrendeupplåtelse och enär enligt nyttjanderättslagen 2: 21 och jaktlagen § 6 arrendator »där ej annorlunda avtalas» får nyttja »den jakt, som till jorden hörer», jakträttsupplåtelse borde i regel anses ingå i arrendeupplåtelse och därför bero av de organ, som hava att pröva arrendeupplåtelserna. Denna uppfattning synes dock icke vara hållbar, så snart det är klart, att särskild jakträttsupplåtelse är möjlig; har sådan skett, måste givetvis förbehåll härom göras i senare kontrakt om jordbruksarrende, men då i varje fall pastoratet självt eller genom kyrkorådet är den, som uppgör upplåtelsekontrakt både ang. jord och ang. jakt, är uppenbart, att, därest jakträtt redan särskilt upplåtits, förbehåll härom också, införes i det jordarrendekontrakt, som skall underställas boställsnämnden, vilken, när jakträttsupplåtelsen är giltig, endast har att konstatera förbehållets införande. Att åter i följd härav antaga en rätt för samma nämnd också att pröva de särskilda jakträttsupplåtelserna, är knappast möjligt utan uttryckligt stöd av lagtexten, vars avfattning i § 25 tvärtom är sådan, att en restriktiv tolkning synes vara naturligast. Endast om jakträtten utgjorde ett essentiale i nyttjanderätten till jorden kunde saken ställa sig annorlunda, men detta lärer icke kunna efter allmän lag med fog påstås.
    Rättsfallet enligt ref. 1938: 2 (jfr not. 1938 Fi nr 82—86, 130) anges avse skattskyldighet för kommunala donationsfonder, men huvudfrå-

 

gan i fallet är den, huruvida vissa fonder vore att anse som självständiga stiftelser. Denna fråga har RR besvarat jakande, men starka tvivel måste resas mot detta avgörande. I verkligheten torde tvärtom här föreligga fiduciariska stiftelser utan självständig karaktär och med vederbörande kommun som ägare. Den omständighet, som föranlett det motsatta avgörandet synes hava varit, att för ifrågavarande fonder skulle finnas särskild styrelse och revision, men denna revision avsåg icke medelförvaltningen utan avkastningens användning enligt givna föreskrifter och staden, icke styrelsen, hade hand om själva medelförvaltningen: styrelsen torde i ena fallet få anses som en kommunal egenförvaltning snämnd för avkastningens användande i donationernas syfte, men icke som organ för en stiftelse och i det andra fallet hade annan styrelse fått uppdraget som dylik nämnd, vilken kan hava vilken sammansättning som helst — den motsatta uppfattningen är rent formalistisk och bör redan på den grund anses förvaltningsrättsligt utesluten.
    Till sist skall här i korthet beröras ett rättsligen betydelsefullt spörsmål, som dock icke i större omfattning förekommer bland de rättsfall, som i Årsboken beröras, nämligen spörsmålet om prövning av besvär i vitesmål. Att RR här har att pröva ej mindre frågan om vites utdömande genom administrativ — ej judiciell — myndighet än även grunden för vitets föreläggande och vitesbeloppet, är utan vidare klart, även om vitesföreläggandet beror av lämplighetsgrunder. Men det föreligger en väsentlig skillnad mellan de fall, då grunden visar sig vara åsidosättande av en i lag eller författning stadgad konkret skyldighet eller av en skyldighet, som av myndighet fritt pålagts någon. I förra fallet kan prövningen endast avse bevisningen om de fakta, som skola styrka att grund föreligger för tillämpning av det vitesföreläggande författningen möjliggör, i det senare åter skall tillika prövas, om genom föreläggandet, oavsett vitet, intrång felaktigt skett i vederbörandes rätt eller rättsliga frihet. Exempel i rättsfall av förra slaget äro bl. a. mål ang. viten förelagda av mjölknämnden och utdömda av KB; med tillfredsställelse finner man, att RR här synes ha ägnat verklig uppmärksamhet åt prövningen av bevisfakta, se not. Jo 1934 nr 109, 133, 146; Jo 1935 nr 137; andra hithörande fall avse t. ex. tredska i fråga om barns skolgång, underlåten anmälan enligt motorfordonsförordningen m. m. Fall åter av andra slaget äro mera sällsynta; här må omnämnas dels ref. 1934: 25, dels not. S. 1937 nr 81. I förstnämnda fall — jfr not. K. 1938 nr 16 — hade byggnadsnämnd och KB förelagt viss person att vid 1,500 kr:s vite före viss tid hava bortfört olovligen uppförda byggnader, men RR upphävde med fog besluten, enär vitesföreläggande icke bort ske, då annat förfarande för detta fall stadgats i fastighetsbildningslagen, § 79: 2. I det andra antydda fallet åter hade hälsovårdsnämnd efter föranledande av KB och med stöd av hälsovårdsstadgan § 43:4 sådant stadgandet lydde före 1936 års ändring — jfr numera § 43: 7 — vid vite ålagt arrendator av torp att senast viss dag hava avflyttat från torpets boningshus; RR fann visserligen avflyttningsföreläggandet grundat men med avseende å vad i målet före-

 

kommit skäligt på det sätt bifalla besvären, att avflyttningen ej behövde ske förrän nästkommande fardag 14 mars. Otvivelaktigt innebar denna utgång ett beaktande av arrenderättsförhållandet, som var fullt befogat — om det också i fallet var tillräckligt, är en fråga som ej kan med ledning av rättsfallsnotisen besvaras, men som här är av mindre betydelse, då huvudfrågan blir en annan ur principiell synpunkt, nämligen den huruvida genom administrativa vitesförelägganden ändring eller upphävande av civila rättsförhållanden lagligen må åvägabringas. Att principfrågan i och för sig bör besvaras nekande torde anses självklart, men modifikationer eller förbehåll kunna dock tänkas möjliga. En utredning av detta invecklade spörsmål kan givetvis ej ges i detta sammanhang, men några synpunkter torde det dock vara befogat att i anslutning till berörda rättsfall framhålla.
    Trots den, visserligen efter riksdagens hörande, men dock administrativt givna hälsovårdsstadgans tämligen ovillkorligt avfattade stadganden måste det anses med RF § 16 oförenligt att KB eller hälsovårdsnämnden skulle kunna på grund av stadgans bostadsbestämmelser vid vite förbjuda ägaren till bostadshus, vars lägenheter äro av den bristfälliga beskaffenhet stadgan för vitesförbud eller avflyttningspåbud förutsätter, att själv begagna sitt hus, så länge han icke i behörig ordning förklarats vara ur stånd att taga vård om sig och sitt gods; skulle fara för minderåriga barns hälsa därigenom uppstå, blir det barnavårdsmyndigheternas sak att, om laglig möjlighet finnes, ingripa. Lika litet lära på sagda väg hans hustru och vuxna barn kunna lagligen hindras att jämte honom bebo huset. Däremot låter sig ett förbud mot dylika lägenheters upplåtande till andra väl försvaras ur synpunkten av förvaltningens ansvar för nödigt skyddande av allmänheten, så vida upplåtelsen är fristående. Om åter dylik bostad upplåtes osjälvständigt såsom bihang till exempelvis utarrenderat jordbruk eller anställning i jordbruk, blir saken mera tvivelaktig, då ett förbud skulle kunna omöjliggöra jordbruket och ett iståndsättande enligt stadgans krav medföra förluster, som verkade på samma sätt, eller vara ogörligt med de medel, som jordbruket ger: intetdera är förenligt med RF § 16, under det att ett fristående uthyrande alltid kan antagas giva en inkomst som i längden täcker kostnaden — givetvis kan mellan dessa motsatta fall finnas nyanser, men frågan blir då, om det kan tillkomma administrativ myndighet att här verkställa prövningen utan stöd av lag; i varje fall måste det anses åligga RR såsom sista instans både i avseende å förbud, vitesförelägganden och reparationspåbud att såsom domstol övervaka, att enskild rätt icke emot RF § 16 kränkes. Över huvud är det, med den utveckling i det medicinsktsociala fackintressets synpunkt som just nu försiggår på bostadsrättens område, av största betydelse att rättssynpunkterna av domstol hävdas så klart som möjligt. Får man tolka utgången i nu behandlade rättsfall såsom ett uttryck för RR:s inställning i denna riktning, vore det endast tacknämligt.

C. A. REUTERSKIÖLD.