MARK BENNEY. Dåligt sällskap. Sthm 1937. Bonnier. 330 s. Kr. 5.75.

 

    Det är ont om intelligenta brottslingar, framför allt om sådana som har förmågan av analytisk introspektion. Självupptagna brottslingar finns det däremot gott om, men de är ofta så förljugna att deras självbiografier framför allt avspeglar deras förljugenhet och bristen på äkthet i känslor och värderingar och därför ger ringa inblick i psykologiska sammanhang. Benney däremot är intresserad av sanningen om sig själv, hur den än ser ut. Därför är hans självbiografi »Dåligt sällskap» ett ovanligt och värdefullt psykologiskt dokument. Visserligen saknar han inte föregångare (Chicago May o. a.), men han överträffar dem alla i den psykologiska självanalysens subtilitet och skärpa.
    Han är också psykologiskt nyfiken på andra människor och beskriver dem med vetenskapsmannens upptäckarglädje och konstnärens framställningsförmåga. Vad han har att säga om den psykologiska uppkomsten av brott är därför både fängslande och lärorikt.
    Enligt Benney är brott en särskild form av indolens: en obeslutsamhet som förhindrar ett definitivt val mellan varandra uteslutande handlingsmönster. Han konstaterar också att hans liv alltid varit brottsligt i denna mening, då han ända till helt nyligen aldrig gjort något försök att välja.
    Hans skildring av barndomsmiljön och den fysiskt tilltalande, sexuellt vid lyftiga, infantila och småningom djupt alkoholiserade modern är utmärkt. Fadern existerar inte i boken, ty Benney var född utom äktenskapet av en judisk mäklare och denna praktfulla, animaliska kokott. Likaså ger han en frodig och levande beskrivning av the wide people, det »flotta folket», förbrytarvärlden, i motsats till the mug, »brackan», borgaren, den respektable som är till för att bekosta det »flotta» folkets bullrande njutningar genom sin tribut till skökor, spelhålor, bedragare och tjuvar. Som barn är han skrämd av detta högröstade, rökande och drickande sällskap som ömsom slåss och ömsom älskar och vars närvaro i den gentila våning som moderns amant de poche hyr åt henne, för honom var både tjusande och skrämmande. Han beskriver enkelt och vackert hur han som liten parvel gör sin första bekantskap med en stilla, trygg och respektabel miljö hos en snäll fru som bor i samma hus och hos vilken han gör förtjusta och hemliga besök, ända tills modern en vacker dag får nys om saken och brutalt och svartsjukt gör slut på hans glädje.
    Farbror Fred som när modern börjar rutscha utför blir hennes »man», Con Collins med sin Falstaffklubb som lever på olaga utskänkning, tjuvgodsgömning, koppleri o. dyl., den unga pianisten Moishek som spelar jazz så att han förkunnar en ny sanning — »att brott är jazz och jazz kriminell» — den kunskapstörstande, kusligt psykologiskt skarpsynte, amoraliske filosofen och kyparen Louis, skökan Toni som erbjöd Benney att bo hos sig när han sluppit ut från sin första sejour på Borstal-institutet och som absolut inte tillät några sexuella närmanden, men erbjöd honom pengar att uppsöka en annan prostituerad då hennes ogenerade förtrolighet gjort honom utom sig av upphetsning — alla dessa på en gång groteska och sanna figurer är skildrade med en realism, en livlighet och pregnans i den optiska bilden och en inträngande förståelse som gör dem till litterära upplevelser.

 

    Vad som ger boken dess kriminalpsykologiska värde är framför allt rikedomen på skarpsinniga och träffande själviakttagelser rörande den kriminella utvecklingen hos denne intelligente och mångsidige gosse. Med säkert spårsinne upptäcker han det fördärvliga inflytande som utvecklingen av olikriktade och antagonistiska värdesystem utövar på honom. Hemmets kriminella värderingar och den yttre världens sociala värderingar är alltför åtskilda för att någon utjämning skulle vara möjlig. Han återkommer gång på gång till denna värdeförvirring, denna värdekonflikt och inre kluvenhet som dragningen mellan det »flotta folkets» kriminella handlingsmönster och de respektablas motsatta krav på beteende underhöll hos honom.
    Sedan han börjat stjäla märker han hur genom det överhandtagande intresset för stöld och rov det hos honom utvecklas inte bara ett brottsligt sinnelag utan »ett brottsligt öga». Han börjar lägga märke till storleken på fönstren ovanför butiksdörrarna; avloppssystemen på bakgårdar blir betydelsefulla, därför att man den vägen kan komma upp till sovrummen; en fyllbult är inte bara ett löjligt föremål utan ett eventuellt offer vars hjälplöshet kan utnyttjas. Liksom några av de stora människoskildrarna (Balzac o. a.), har han iakttagit och erfarit den fruktan för andras sociala värderingar, för de respektablas värdeomdömen vilken för många är en mera avhållande psykologisk kraft än det egna omdömet om en handlings amoralitet. Han beskriver det första fängelsestraffet såsom den »invigningsrit» varmed han blir på allvar upptagen i undervärlden, han skildrar det kriminella skroderandets och fåfängans plats i umgänget mellan unga brottslingar och framhåller att det inte är grollet mot samhället som framkallar brottsligheten, utan tvärtom brottsligheten och samhällsreaktionen mot denna som är orsak till grollet.
    När han äntligen, mot slutet av en 18-månaders fängelsevistelse, kommer till klarhet om att han skall bryta med sitt tidigare liv konstaterar han för egen del att man måste genomgå ett visst kuvat och förödmjukat sinnestillstånd innan någon levande känsla av social förpliktelse kan uppstå och uttalar den övertygelsen att alla sociala värden måste påtvingas utifrån.
    I ett kapitel om Borstal-institutionen finner man en mängd intressanta och värdefulla iakttagelser över anstaltslivets psykologiska verkningar på Benney själv och på olika typer bland internerna, iakttagelser som kan ge anvisning på förbättringar i regim och psykologiska principer vid skötseln av sådana anstalter.
    Materialets rikedom, observationernas skärpa, sakligheten i uppfattningen och den psykologiska analysens subtilitet gör Mark Benneys självbiografi till en skrift vars innehåll varje kriminolog har anledning att studera och begrunda.

Olof Kinberg.