AXEL HÄGERSTRÖM †.
Axel Hägerström avled efter en kort tids sjukdom den 7 juli vid något över sjuttio års ålder. Han stod då ännu mitt i sitt arbete. Den oavlåtliga forsknings- och tankeverksamhet, som utan avbrott, utan väsentliga störningar fyllt hans liv ända från den tidiga ungdomen, fortgick med oförminskad intensitet. Han föll på sin post — en ljusets riddare, som ägnat hela sin väldiga kraft åt att bryta väg för kunskapen genom berg av fördomar och myter.
Redan som ung student fängslades Hägerström av kunskapsproblemet och lämnade den teologiska banan, som han först slagit in på, för att helt ägna sig åt filosofien. Han disputerade 1893 på en avhandling om de etiska grundtankarna hos Aristoteles och blev docent. Professor i praktisk filosofi blev han 1911 och verkade såsom sådan till sitt inträde i pensionsåldern 1933. Ända från sin docenttid samlade han talrika lärjungar omkring sig. Studenter av alla fakulteter strömmade till hans föreläsningar och seminarieövningar. Mest besökta voro de föreläsningar, som behandlade religionsfilosofiska problem. Det hände vid dessa tillfällen, att den vanliga lilla lärosalen blev för trång och att föreläsaren med sitt auditorium fick vandra över till en av de större. Allteftersom hans intresse och hans undervisning mer och mer koncentrerades på rättsfilosofien, drog han till sig ett växande antal jurister.
Hägerström utgick i sitt tänkande från Kant men arbetade sig efterhand lös från denne, liksom från subjektivismen överhuvudtaget. Han betecknade själv sitt arbete »Das Prinzip der Wissenschaft» (1908) som sitt filosofiska genombrott. Dess grundtanke utvecklades sedan i den populärt skrivna dialogen »Botanisten och filosofen» (1910). Även under de senare åren sysslade Hägerström mycket med den teoretiska filosofiens problem. En
del av hans märkliga undersökningar på detta område publicerades i avhandlingen » Über die Gleichungen der speziellen Relativitätstheorie» i minnesskriften för Phalén (1937). En koncentrerad framställning av hans ståndpunkt i de filosofiska grundfrågorna finnes i hans Selbstdarstellung i »Die Philosophie der Gegenwart in Selbstdarstellungen» (1929).
På den praktiska filosofiens gebiet markeras genombrottet av »Kritiska punkter i värdepsykologien» i festskriften för Burman (1910), följd av installationsföreläsningen »Om moraliska föreställningars sanning» (1911). Men huvudverket är här »Tillfrågan om den objektiva rättens begrepp» (1917), som utgör en direkt fortsättning av den något tidigare mindre avhandlingen »Är gällande rätt uttryck av vilja?» i Festskrift för Vitalis Norström (1916). Rätts- och moralfilosofiska problem behandlades i ett flertal senare skrifter, spridda på olika håll, såsom »Om social rättvisa» (Spektrum 1932), »Om pliktmedvetandet» (Presens 1934), och »Vergleich zwischen den Kraftvorstellungen der primitiven und der modernen Kulturvölker» i Festskrift för Grotenfelt (1933). Av särskilt intresse för jurister äro de tre uppsatserna i Svensk Juristtidning: »Naturrätt i straffrättsvetenskapen?» (1920), »Kriminalpsykologiska reflexioner» (1925) och »Om svikligt förtigande såsom straffbart efter 22: 1 SL» med dess inledning »En straffrättslig principundersökning» (1939), ävensom avhandlingen »Om begreppet viljeförklaring på privaträttens område» (Theoria 1935) samt »Nehrman-Ehrenstråles uppfattning» etc i Minnesskriften för 1734 års lag. Viktiga äro också de utförliga recensionerna av Kelsen i Litteris 1928 och av Ross i Tidsskrift for Retsvidenskap 1931.
Vid sidan av sitt rent filosofiska arbete fann Hägerström tid till de undersökningar som resulterade i »Der römische Obligationsbegriff», vars första del utkom 1927 och vars andra del var i det närmaste avslutad vid hans bortgång. I »Das magistratische Ius» (1929) kompletterades analysen av de till privaträtten hörande föreställningarna med en motsvarande analys av de offentligrättsliga idéerna. Detta romerskrättsliga arbete skulle ensamt för sig utgöra ett vetenskapligt livsverk av imponerande dimensioner. Det är baserat på det mest inträngande studium av primärmaterialet både i den juridiska och icke-juridiska litteraturen och ger oss en fullkomligt ny uppfattning om hela den romerska rättsåskådningen.
Redan en uppräkning av de förnämsta skrifterna visar, hur stora vidder Hägerströms forskning omspände. I våra dagar, då vetenskapernas utveckling framtvingat en allt starkare specialisering, har väl ingen annan behärskat så många skilda områden, från den moderna fysikens grundproblem till de gamla romarnas invecklade rättssystem. Men likväl var det icke omfattningen utan djupet som var mest utmärkande för Hägerström.
Hans motto var: praeterea censeo metaphysicam esse delendam, och detta program fullföljde han konsekvent på alla områden. Att riva bort de metafysiska idéslöjor, som dölja och förvanska verkligheten för oss, det var hans ständiga strävan, vare sig det gällde sådana begrepp som ting och rörelse eller sådana som rätt och plikt. Betydelsen av hans gärning kommer väl efterhand att klarna. Endast i framtiden kan det riktiga perspektivet finnas. Men såvitt den kan döma, som gjort sig förtrogen med den del av hans forskning som berör rättsordningen, måste Hägerström komma att räknas till de mycket få verkligt banbrytande tänkarna.
Som lärare var Hägerström fascinerande. Hans föreläsningar fängslade oemotståndligt genom den tankekraft och genomträngande klarhet som uppbar dem. Allra mest levande var dock hans undervisning vid seminarieövningarna, och genom dem utövade han måhända det största inflytandet på sina lärjungar.
Hägerström var en lidelsefull och stridbar natur. Eljest skulle han icke ha kunnat uträtta vad han gjorde. Men han fann ett restlöst och lyckliggörande utlopp för dessa egenskaper i sitt vetenskapliga arbete. I tankens värld svängde han svärdet till väldiga hugg, men i förhållandet till människor var han blid och försynt. Hela hans väsen präglades av en upphöjd ro. Han inspirerade en ovanlig vördnad men också den varmaste tillgivenhet hos dem som på något sätt kommo honom nära.
Karl Olivecrona.