Ansvar för checkbedrägeri. Jag har tidigare i denna tidskrift (1938 s. 265) redogjort för ett par spörsmål beträffande s. k. checkbedrägeri. Med anledning av den diskussion, som därefter i dagspressen förekommit rörande några fall av checkbedrägeri, vill jag ytterligare anföra några synpunkter.
    När straff stadgas för checkbedrägeri, sker detta för att upprätthålla förtroendet för checken som betalningsmedel. Därest straffbestämmelsen icke funnes, skulle snart checker utan täckning komma i allmänt omlopp, och tilliten till checken såsom betalningsmedel gå förlorad. Straffet för checkbedrägeri kan lämpligen jämföras med straffet förförfalskning. Förfalskningsbrottet¹ är — i allt fall enligt modern straffrättsteori — icke att uppfatta såsom en kränkning av den enskilde person, som genom detsamma kan lida skada. Det intresse, som här skyddas, är hela samhällets behov av att kunna skänka tilltro till och lita på de särskilt framställda bevismedlen. Härav följer, att en viss åtgärd med ett bevismedel kan och bör vara straffbart såsom förfalskningsbrott, även om ingen enskild person därigenom lidit skada

 

¹ Se RAGNAR BERGENDAL, Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler III, Straffrätt, andra uppl. s. 232. 

och till och med om sådan skada ej gärna kunnat föranledas därav utan förfalskningen rent av tillkommit för att skydda förfalskaren emot att lida orätt; någon skriver t. ex. ett falskt kvitto för att undgå betala en skuld, som han redan guldit. På samma sätt som straffet för förfalskning är avsett att skydda de särskilt framställda bevismedlen, på samma sätt har straffet för checkbedrägeri tillkommit för att skydda tilltron till checken såsom betalningsmedel. Härav följer principiellt, att straff bör ådömas för checkbedrägeri oberoende av om någon enskild person lidit skada eller förfång. Det för tilltron till checken farliga är, att check utfärdas utan att täckning för densamma finnes. Följer man då analogien med förfalskningsbrottet bör alltså straff stadgas för att utfärda check utan täckning, och straffet bör ådömas oberoende av om någon lidit skada eller förfång av åtgärden. Detta är den principiellt klaraste ståndpunkten, och denna ståndpunkt intages av t. ex. norsk lag. I norska checklagen stadgas straff för den, som utfärdar check utan täckning, och straff utdömes, oberoende av om någon av åtgärden lidit skada eller förfång.
    Såsom av förarbetena till den svenska checklagen framgår har man här icke velat acceptera en så sträng straffbestämmelse som den norska, enär det befarades, att en sådan bestämmelse skulle kunna användas i chikanöst syfte mot en personligen oförvitlig utställare. För att förekomma ett sådant chikanöst användande har lagstiftaren gjort förbehållet, att åtgärden att utfärda en check utan täckning skall för att vara straffbar hava lett till annans förfång.
    Den närmaste orsaken till att jag skrev min förra uppsats om checkbedrägeri var, att två hovrättsutslag gått i olika riktning beträffande frågan, huruvida den, som mottagit en check med vetskap om att täckning för densamma saknades, kunde anses hava lidit förfång i checklagens mening, därest checken sedermera icke inlöstes. Denna fråga blir av betydelse då man har att avgöra huruvida utställaren skall kunna dömas till ansvar. I det ena hovrättsutslaget har förklarats, att som mottagaren av checken måste antagas hava vid mottagandet av densamma insett, att täckning saknades, samt vid sådant förhållande utställandet av checken icke kunde anses hava länt mottagaren till förfång, ogillades den mot utställaren förda ansvarstalan. I det andra utslaget synes däremot utställaren hava fällts till ansvar, ehuru mottagaren avvetat att täckning saknades. För min del ställde jag mig på den mildare ståndpunkten och hävdade, under hänvisning till motiven, att den, som mottagit en check med vetskap om att täckning saknades, icke kunde anses hava lidit förfång i checklagens mening, därest checken icke blev inlöst.
    Jag omfattade så mycket hellre denna mening, som för mig uppgivits att ockrare gärna mottoge check, som enligt vad de visste saknade täckning. Liksom en ockrare understundom torde mottaga skuldebrev med vetskap om att något namn å skuldebrevet förfalskats, skulle han även vara villig att mottaga checkar, om vilka han visste att de saknade täckning. Han beräknade nämligen, att hotet om straff för checkbedrägeri

 

skulle vara en god säkerhet för att lånet verkligen inlöstes. Därest det kan visas, att mottagaren uppmanat utställaren att skriva checken, fast mottagaren visste, att täckning saknades, skulle mottagaren såsom anstiftare till brottet väl icke kunna lida förfång, men att skaffa bevisning mot ockrare är ofta svårt, och vanligen torde man väl icke kunna komma längre än att det förefaller sannolikt, att mottagaren avvetat, attt äckning saknades. För att stäcka en sådan trafik, som nyss nämnts, torde det därför vara av en viss betydelse, om straff för checkbedrägeri icke kan ådömas, därest mottagaren visste, att täckning saknades.
    Det är emellertid en svårighet med den tolkning av begreppet »till förfång», som jag omfattat. Checken liksom växeln är avsedd att gå i den allmänna samfärdseln, den ena som betalningsmedel och den andra som kreditpapper, och kommer därför lätteligen i tredje mans hand. Den, som mottagit en check med vetskap om att den saknade täckning, kan överlåta checken å sin bank, som kanske är en annan än den bank, på vilken checken dragits. Eller också kan han vid någon affärstransaktion överlåta checken på annan privatperson. Har överlåtelsen skett före den dag, checken daterats, kan mottagaren hava anledning misstänka, att det är en check, som lämnats såsom kreditpapper och icke såsom betalningsmedel, och att täckning saknas. Sker överlåtelsen efter nämnda dag, kan mottagaren icke annat än utgå ifrån att checken är ett betalningsmedel. Checken har sålunda kommit i godtrosinnehavares hand, d. v. s. i händerna på någon, som icke känner till att täckning för checken vid utfärdandet saknades. Ett villkor för att straffet för checkbedrägeri skall fylla sin uppgift är, att innehavare i god tro av check, för vilken täckning saknas, regelmässigt får straffskydd. Skulle i en del dylika fall straff icke kunna ådömas, torde tilltron till checken som betalningsmedel kunna komma i fara. För min del har jag ansett, att straff i omförmälda fall skall kunna ådömas utställaren. Det är så vanligt, att check inlöses genom annan bank än den, på vilken den är dragen, att utställaren i allmänhet får anses hava haft dolus eventualis eller åtminstone vårdslöshet i förhållande till effekten. Mig förefaller det olyckligt, om denna min tolkning icke kan godtagas. Därest så ej kan ske, torde man, för att checken skall erhålla tillräckligt straffskydd, icke hava annat att göra än att ändra lagen och införa det strängare straffstadgandet, som norska lagen har. Från åklagarhåll har redan, såvitt jag rätt uppfattat saken, gjorts framstötar i riktning mot en sådan straffskärpning.
    Såsom nämnts torde det vara vanligt att en procentare för att få straffskydd för sin fordran låter låntagaren utfärda en check å skuldbeloppet, fastän han vet, att täckning saknas, och jag har ansett det vara en praktisk fördel med min ståndpunkt, att enligt densamma procentaren i dylikt fall ej skulle få straffskydd. Därest emellertid utställaren kan straffas, om checken kommer i godtroende tredje mans hand, skulle det ur nämnda synpunkt ej vara mycket bevänt med strafffriheten för utställaren. Procentaren skulle naturligen ombestyra, att checken komme i tredje mans hand. För min del har jag ansett, att

 

procentaren i så fall bör kunna dömas såsom delaktig i utställarens brott. Därest denna mening är riktig, torde han icke bliva benägen att vidarebefordra checken.
    Den svenska straffbestämmelsen, som för straffbarhet fordrar att förfång skall hava tillskyndats någon, medför tydligen en del svårigheter vid tolkningen och tillämpningen, vilka man undgår med en sådan avfattning av lagen som den norska. Den norska straffbestämmelsen torde å andra sidan i många fall kunna drabba hårt. För min del anser jag, att den svenska straffbestämmelsen kan så tolkas, att regelmässigt varje god-trosinnehavare av check, som saknar täckning, får straffskydd, och detta synes mig vara tillräckligt för att tilltron till checken som betalningsmedel skall kunna upprätthållas.
    I detta sammanhang vill jag påpeka, att därest bedrägeri enligt 22: 1 strafflagen föreligger, man skall tillämpa sagda lagrum och icke bestämmelsen om straff för checkbedrägeri. Detta framgår av avfattningen av straffbestämmelsen i checklagen. Straff skall enligt 74 § i denna lag ådömas, där ej brottet är straffbart enligt 22 kap. 1 § strafflagen. Det torde ofta förekomma, att om en person gjort sig skyldig till hotell- eller restaurangbedrägeri — han har tagit rum å ett hotell eller ätit måltid å en restaurang utan att kunna betala — han, därest han har tillgång till en checkräkning, utfärdar en check utan täckning för att komma ifrån saken. I detta fall skall han, såsom av straffbestämmelsens avfattning framgår, dömas icke för checkbedrägeri utan för bedrägeri. Detta är av betydelse ur den synpunkten att straffet för bedrägeri är strängare än straffet för checkbedrägeri. Lämpligen bör redan åklagaren iakttaga detta och anställa åtal icke för checkbedrägeri utan för bedrägeri.
    Jag har i min tidigare uppsats starkt hävdat, att check skall användas såsom betalningsmedel och icke såsom kreditpapper. För att missförstånd icke skall äga rum vill jag påpeka, att detta naturligtvis icke medför, att ett missbruk av check skulle föreligga i alla fall då utställaren icke häftar i skuld till checkmottagaren. Liksom man ofta behöver växla betalningsmedlet penningar, kan man också behöva växla betalningsmedlet check mot annat betalningsmedel t. ex. kontanta penningar. Jag vill taga ett par exempel. Den som innehar checkräkning torde, då han har bott på ett pensionat där han är känd, betala räkningen med check. Ofta lärer han då utfärda en check å högre belopp än skulden till pensionatet, därför att han finner att han för biljettköp eller annat behöver kontanta pengar. Till den del checken överskrider skulden, föreligger intet missbruk av check, utan han växlar endast betalningsmedlet check mot annat betalningsmedel. Man kan ej betala biljett eller småinköp med check, utan på samma sätt som man växlar stora sedlar eller vid resa till utlandet växlar till sig utländskt mynt, växlar han till sig kontanta pengar. Eller en person, som har checkräkning, är ute på bilresa och finner, att han behöver kontanta pengar för inköp av bensin eller andra småutgifter. Han går då in på närmaste bankkontor där han är känd eller kan

 

identifiera sig, och växlar till sig kontanta medel mot en check. Den, som verkställer växlingen, antingen detta är en bank, ett pensionat, en barmästare eller annan enskild person, måste hava straffskydd, därest det befinnes, att checken saknar täckning — detta naturligtvis under förutsättning att icke sådana särskilda omständigheter föreligga, som tyda på att mottagaren visste att täckning saknades.
    Som avslutning vill jag säga, att, så vitt man för närvarande kan bedöma, det icke synes behövligt med någon straffskärpning på ifrågavarande område utan att den svenska lagens relativt milda ståndpunkt är lämplig och tillräcklig för att vinna vad man vill vinna eller att stärka tilltron till checken såsom betalningsmedel. Jag anser dock en lagskärpning vara obehövlig allenast under förutsättning dels att gällande lag kan så tolkas, att innehavare i god tro av check regelmässigt får straffskydd, om det befinnes att täckning saknas, och dels att i de fall, då i samband med missbruk av check verkligt bedrägeri föreligger, åtal sker icke för checkbedrägeri utan för bedrägeri enligt 22: 1 strafflagen. Möjligen skulle jag vilja nämna ytterligare en förutsättning, nämligen att bankerna iakttaga försiktighet då de tillåta en person att öppna checkräkning. Denna förutsättning torde emellertid redan vara uppfylld. Det ligger ju också i bankernas eget intresse att iakttaga sådan försiktighet. Erik Bergendal.