FOLKE SCHMIDT. Om ägareförbehåll och avbetalningsköp. Akad. avh. Uppsala 1938. Almqvist & Wiksell. 262 s. Kr. 8.00.

 

    I avhandlingen redogör Schmidt först för avbetalningshandel och avbetalningskredit. Han inriktar därefter undersökningen på en utredning av de civilrättsliga och straffrättsliga reglerna rörande avbetalningsköpet. Tyngdpunkten av undersökningen kommer härvid att falla på de civilrättsliga problemen, och han finner, att den centrala uppgiften blir att undersöka ägareförbehållets rättsverkningar i olika avseenden. För att få en fullödig utredning om ägareförbehållets rättsverkningar beaktar han vid utredningen ägareförbehållet även vid andra former av köp än avbetalningsköp. Därefter redogör han för konstruktionsfrågor, varvid han först ingår på spörsmålet om äganderättens övergång för att få en grundval för de konstruktiva problem, som förknippats med ägareförbehållet. Sedan han därefter redogjort för konstruktionen av ägareförbehållet, behandlar han bland annat kreditskyddssynpunkter i svensk lösörerätt, ägareförbehållets rättsverkningar i olika riktningar samt allmänna förutsättningar för ägareförbehållets giltighet i samtliga riktningar. I kapitlet om allmänna förutsättningar för ägareförbehållets giltighet i samtliga riktningar gör han en sammanfattning, i vilken han konstaterar, att om ett ägareförbehåll skall hava rättsverkningar i samtliga riktningar, följande kräves enligt svensk rätt:
1. att förbehållet stiftas, innan köparen kommit i besittning av godset, 
2. att förbehållet avser bestämt gods, 
3. att förbehållet säkerställer köpeskillingen eller därmed sammanhängande förbindelser, samt
4. att säljaren i avtalet uttryckligen angiver sig som ägare av godset. Han tillägger att det vore lämpligt att genom lagstiftning fastställa ytterligare en förutsättning nämligen
5. att en skriftlig handling upprättas om köpet och att köparens namn bevittnas av två personer.

 

    Därefter redovisar Schmidt för vissa fall, då ägareförbehåll icke medför borgenärsskydd och icke heller binder köparen straffrättsligt, Detta inträffar då förbehåll gjorts, ehuru köparen skall äga fritt förfoga över godset. Specialfall av att köparen äger fritt förfoga över godset är, att han t. ex. äger infoga det i fast egendom eller i annan lös sak eller att han äger sälja det. Slutligen övergår Schmidt från den sakrättsliga utredningen till obligationsrätten och behandlar i slutkapitlet förhållandet mellan parterna samt i sammanhang därmed lagen om avbetalningsköp.
    För min del skulle jag vilja förorda en annan konstruktionell lösning av ifrågavarande problem. Såvitt jag kan finna föreligger på ifrågavarande område ett praktiskt behov av en säkerhetsrätt eller panträtt i försålt gods för köpeskillingen och med denna sammanhängande förbindelser. Denna panträtt måste emellertid, för att icke bliva skadlig för kreditväsendet, klart inskränkas till nyss angivna fordringsrätter.
    Emot nuvarande konstruktion av ägareförbehållet synes följande kunna invändas. Säljaren vill egentligen icke fortfarande vara ägare till godset, han vill i stället, att köparen skall bliva ägare till detsamma. Vad han vill, det är att få säkerhet i godset för köpeskillingen. Han är emellertid för klok för att säga detta rent ut, ty gjorde han det, skulle förbehållet förklaras ogiltigt, då en panträtt utan besittning icke godkännes enligt gällande rätt. För att säkerhetsrätten skall bliva gällande måste han förklara, att han förbehåller sig äganderätten. För min del skulle jag vilja hylla den åsikten, att likaväl som man i praxis anser att ett ägareförbehåll icke är allvarligt menat då köparen har fri förfoganderätt över godset, likaväl kunde man komma till den slutsatsen, att ägareförbehåll i allmänhet icke är giltigt, då det icke är allvarligt menat. Säljaren vill icke ha kvar äganderätten till godset, han vill endast ha säkerhetsrätt i godset men han kallar denna rätt äganderätt för att förbehållet skall bliva juridiskt giltigt. Därest min åsikt skulle vara riktig, måste man fråga sig, huru det kommit sig att ägareförbehållet vunnit godkännande. Härpå skulle jag vilja svara följande. Det förefaller ganska naturligt, att en säljare skall hava säkerhet i godset, tills han fått betalning för densamma. Vid försäljning av fast egendom finnes ju även en panträtt för ogulden köpeskilling. De ekonomiska förhållandena påfordrade en liknande panträtt vid lös egendom, och då enligt gällande rätt man icke kunde godkänna en panträtt utan besittning, fann man en ur ekonomisk synpunkt påfordrad praktisk lösning genom att erkänna giltigheten av ägareförbehållet. Denna lösning underlättades även genom den tidigare inom svensk teori gällande åsikten om äganderättens övergång genom avtalet. Om äganderätten övergick genom avtalet, borde parterna även kunna träffa överenskommelse om att äganderätten skulle övergå först vid en senare tidpunkt.
    Det vare dock långt ifrån mig att på allvar ifrågasätta riktigheten av en så allmänt, både i praxis och teori, erkänd sats som giltigheten av ägareförbehållet. Då juridiken emellertid är en praktisk vetenskap,

 

har jag svårt att utan vidare aceptera en teori, som leder till praktiskt sett mindre önskvärda resultat. Och jag vill här påpeka ett par dylika resultat, till vilka man med ifrågavarande teori kommer.
    Schmidt uppställer såsom ovan nämnts kravet att ägareförbehållet skall säkerställa köpeskillingen eller därmed sammanhängande förbindelser. Härvid diskuterar han rättsverkningarna av koppling och belåning av köparerätt. Han anför, att det förekommer att köparen åtager sig förbindelser vilka icke äga något samband med köpet. Och han fortsätter:¹
    »Ett exempel på en förbindelse, som icke äger samband med köpet, utgör koppling. Säljer samma person efter en tid en ny vara till samma kund, föreskriver han måhända det villkoret, att äganderätten till vad som sålts enligt det första kontraktet icke skall övergå å köparen förrän denna fullgjort vissa förbindelser enligt det senare kontraktet. Brister köparen med betalning enligt det senare avtalet, skall säljaren äga rätt att återtaga det gods, som sålts enligt det första avtalet, även om köpeskillingen enligt detta avtal skulle vara till fullo betald. På detta sätt kunna ett obegränsat antal avtal kopplas samman, så att dröjsmål med betalning av ett av kontrakten, ger säljaren rätt att återtaga det gods, som sålts enligt övriga avbetalningskontrakt. Säljaren når en säkerhet liknande den vid gemensam inteckning i fast egendom. Försummar köparen att fullgöra ett av de sammanbundna kontrakten, kan säljaren uttaga sin fordran även ur gods sålt enligt ett annat kontrakt. Varje enskilt gods kommer sålunda att stå såsom säkerhet icke blott för fullgörande av sin egen köpeskilling utan även för fordringar enligt andra avbetalningskontrakt.
    En annan typ av förbindelser, som icke äga samband med köpet, skulle jag vilja kalla belåning av köparerätt. Vanligt är att en firma, som sålt en bil på avbetalning, senare, då köparen till största delen fullgjort sin betalningsskyldighet, lämnar ett lån för reparation av bilen. Det överenskommes, att äganderätten skall stanna hos säljaren, till dess att reparationsfordringen blivit betald. Hade godset, då den nya fordringen tillkom, ett högre värde än säljarens fordran å återstående köpeskilling, representerade köparens rätt enligt kontraktet ett förmögenhetsvärde. Man kan därför säga, att säljaren ger lån mot säkerhet i köparens rätt enligt kontraktet.»

 

    Schmidt anför vidare, att stadgandet i 8 § avbetalningsköplagen, vilket återfinnes i samtliga nordiska lagar, är ett uttryck för tanken, att koppling ansetts ha rättsverkningar åtminstone i förhållandet mellan parterna. Han förklarar, att de danska, norska och finska motiven undvika att beröra frågan om kopplingens rättsverkan mot tredje man men citerar därefter följande uttalande i de svenska motiven: »Giltigheten av ett sådant förbehåll, som ovan nämnts» (ett kopplingsförbehåll), »torde enligt svensk rätt icke kunna dragas i tvivelsmål, såvida det träffats, innan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligt det föregående avtalet.» Schmidt hänvisar vidare till ett uttalande av den svenska kommittén rörande frågan, om ägareförbehållets giltighet skulle strida mot principen, att panträtt i lös egendom förutsatte, att godset

 

¹ A. a. s. J55.

 

vore i borgenärens besittning, eller mot grunderna för lösöreköpsförordningen. Kommittén förklarade, att en väsentlig skiljaktighet förelåge mellan dessa fall. Då fråga vore om pant eller lösöreköp, bleve gods, som tillhört gäldenären och fortfarande funnes kvar hos honom, oåtkomligt för hans borgenärer. Vid ägareförbehåll åter vore det fråga, huruvida köparens borgenärer ägde rätt att tillgripa gods, »som denne har i sin besittning men i fråga om vilket säljaren aldrig avstått från sin äganderätt».
    Schmidt fortsätter: Det vill av ovanstående uttalanden synas som om den svenska kommittén ansett, att parterna skulle äga frihet att avtala att godset skulle tjäna såsom säkerhet jämväl för förbindelser som icke ägde samband med köpet. En koppling skulle, om man vågar utgå från ordalagen i det först citerade uttalandet, äga giltighet mot tredje man under förutsättning att avtalet ingåtts innan säljaren slutligen avstått från sin äganderätt. Schmidt tillägger, att då belåning av köparerätt är en med koppling fullständigt likvärdig transaktion, måste man måhända antaga, att den svenska kommittén har velat tillägga även en sådan transaktion giltighet mot köparens borgenärer.
    Schmidt anför, att dansk och norsk rätt intaga en annan ståndpunkt än den svenska kommittén. Han hänvisar, bl. a., till ett norskt rättsfall från 1928. En bank beviljade en person ett lån mot säkerhet i hyreskontrakt å vissa maskiner. Säljaren av maskinerna utlöstes senare förmodligen till en del av banken och till en del av hyresmannen. Ett nytt hyreskontrakt upprättades mellan banken och hyresmannen å ett större belopp än säljaren haft att fordra. Förbehållet underkändes. I sitt votum anförde en av ledamöterna av byretten följande skäl, vilka sedermera åberopades vid voteringen i høisterett.
    »Den oprindelige sælgers forbeholdte eiendomsret kan visselig ikke bli mindre beskyttet ved den omstændighet alene, at hans ret overdrages til en eller flere retsefterfølgere. Men hverken paa den oprindelige sælgers haand eller paa retsefterfølgernes bør eiendomsforbeholdet anerkjendes i anden eller videre utstrækning end det økonomiske hensyn tilsier, som maa antages at ha ført til, at retsordenen har anerkjendt det. Og det maa antages at være rimeligheten av, at der gives sælgeren et middel til at beholde eiendomsretten, indtil den avtalte kjøpesum er betalt.— — — Hvis derimot eiendomsforbeholdet enten oprindelig eller ved senere avtale gjøres gjældende ogsaa for andet mellemvær mellem parterne end den til enhver tid tilbakestaaende del av kjøpesummen (med renter og lignende), der brister den forbindelse med kjøperetshandelen, som er forholdets væsentlige karaktertrækk, og forholdet faar samtidig et saa stærkt panteretslig tilsnit, at jeg mener, at reglerne for løsørepants opretholdelse overfor tredjemand maa komme til anvendelse.»

 

    Denna motivering synes mig icke bindande. Orsaken till att äganderättsförbehållet erkännes säges vara rimligheten av att säljaren får ett medel att behålla äganderätten till dess köpesumman är betalt. Han får alltså, såvitt jag kan finna, en panträtt eller säkerhetsrätt utan be-

 

43—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

sittning för köpeskillingen. Så länge panträtten avser köpeskillingen anser nämnde ledamot i byretten icke att förhållandet får panträttslig karaktär, men avser säkerheten andra förbindelser, finner han, att förhållandet får ett så starkt panträttsligt drag, att reglerna rörande upprätthållandet av panträtt gentemot tredje man måste komma till användning. För min del anser jag, att förhållandet i båda fallen får panträttslig karaktär, och att man kan godkänna förbehållet allenast därför att man anser att säljaren har kvar äganderätten. Men har säljaren kvar äganderätten till godset, kan han efter avtal med köparen bestämma vilka nya villkor för äganderättens övergång som helst. Detta kan icke komma tredje man vid. Säljaren har, såsom den svenska kommittén säger, aldrig avstått från sin äganderätt. Jag anser alltså koppling och belåning av köparerätt tillåtna enligt svensk rätt. Att jag de lege ferenda ville komma till motsatt resultat, är en annan sak.
    Schmidt slutar sin utredning beträffande koppling och belåning av köparerätt med följande uttalande:
    »Enligt min mening är det nödvändigt att frånkänna varje avtal, som avser att säkerställa senare tillkomna förbindelser, rättsverkan mot borgenärerna. Från praktisk synpunkt är det lämpligast att formulera denna princip så, att ägareförbehållet skall säkerställa köpeskillingen eller därmed sammanhängande förbindelser. Utan verkan mot borgenärerna är därför varje förbehåll, som förklarar, att godset skall tjäna såsom säkerhet för en förbindelse, som icke äger samband med köpet. Så starka skäl tala för denna princip, att domstolarna icke böra taga några hänsyn till vad som tidigare må ha ansetts som svensk rätt.»

 

    De lege ferenda är jag, såsom nämnt, ense med Schmidt, och jag anser, att ett erkännande av koppling och belåning av köparerätt är ur kreditsynpunkt skadligt. Med den konstruktion av ägareförbehållet, som är den i teori och praxis rådande, anser jag emellertid, att man för den gällande rättens del icke kan komma till annat resultat än den svenska kommitté, som avgivit förslaget till avbetalningslagen, och att man sålunda för närvarande måste erkänna giltigheten av såväl koppling som belåning av köparerätt.
    På en annan punkt har även godkännandet av ägareförbehållet medfört olägenheter. Då säljaren har kvar äganderätten till godset, blir köparen, om han för egen räkning förfogar över godset, förfallen till ansvar för förskingring. Men köparen, som har godset i sin besittning samt normalt skall bliva ägare till detsamma, och som kanske dessutom betalt större delen av köpeskillingen, betraktar godset egentligen såsom sin tillhörighet. Förskingring är ett grovt brott, men ett förfogande över gods, som man köpt på avbetalning, framstår varken för gärningsmannen eller för allmänheten såsom något grovt brott. Att man varit nödsakad att betrakta ett förfogande över dylikt gods såsom förskingring, har verkat stötande, och den lösning, man nu funnit på svårigheterna genom att införa särskild åtalsbestämmelse för förskingring av gods, som man innehar under ägareförbehåll från säljarens sida, synes endast kunna betraktas såsom provisorisk.

 

    Även om jag icke vill bestrida, att den gällande teorien om ägareförbehållet har mycket, som talar för sig, anser jag, att, därest en lagstiftning skall ske på ifrågavarande område, den bör gå i den riktningen, att man inför en panträtt utan besittning till förmån för ogulden köpeskilling och med köpeskillingsfordringen sammanhängande förbindelser. Redan nu har man en panträtt i spannmål, som är en panträtt utan besittning. Konstruerar man ifrågavarande institut såsom en panträtt utan besittning för ogulden köpeskilling, blir därav en naturlig följd, att koppling och belåning av köparerätt icke bliva tillåtna. Vad angår den straffrättsliga sidan kan, liksom vid panträtt i spannmål, införas en särskild straffbestämmelse för sådant förfogande över godset, att panträtten går förlorad. Det kan naturligtvis ifrågasättas, huruvida någon straffbestämmelse alls är av nöden. Om man icke upptager någon straffbestämmelse, torde följden bliva, att de affärer, som driva avbetalningshandel, få nedlägga särskilda kostnader på undersökning av spekulanternas kreditvärdighet, och härigenom skulle omkostnaderna för dessa affärer ökas. Varan bleve sålunda fördyrad för lojala avbetalningsköpare. En undersökning av denna fråga kanske kan vara erforderlig, men det troliga är väl, att liksom man icke ansett sig kunna undvara en straffbestämmelse vid den panträtt utan besittning, som kan äga rum i spannmål, man ej heller kan undvara en straffbestämmelse vid en panträtt utan besittning för ogulden köpeskilling.
    Därest man inför en panträtt utan besittning för ogulden köpeskilling, komma alltså såväl spörsmålet om koppling och belåning av köparerätt som den straffrättsliga frågan att få en lämplig lösning. Schmidt anför ett par fall, då de lege ferenda ägareförbehållet icke borde medföra borgenärsskydd och straffansvar. Dessa av honom anförda fall gälla bl. a. dels gods, som hastigt sjunker i värde, och dels varor, som lätt kunna tappas bort eller döljas undan. Grunden till att han i dessa fall icke vill tillerkänna ägareförbehållet vanlig rättsverkan är tydligen, att godset med hänsyn till sin beskaffenhet icke är ägnat att utgöra någon verklig säkerhet för köpeskillingen. Inför man en panträtt utan besittning för köpeskilling till lös egendom, ligger det nästan i sakens natur, att man i angivna fall icke erkänner någon panträtt. Godset är ju icke tjänligt såsom pant eller säkerhet.
    I det sista kapitlet av sin avhandling redogör Schmidt för förhållandet mellan säljare och köpare samt går in på behovet av ändringar i lagen om avbetalningsköp. De synpunkter, han här framför, torde vara mycket beaktansvärda, men de frågor, han här behandlar, gå utanför ramen för denna artikel.
    Då jag gjort gällande en annan åsikt än Schmidt beträffande koppling och belåning av köparerätt samt förordat en annan legislativ lösning av föreliggande fråga, vill jag tillägga, att jag funnit Schmidts utredning synnerligen allsidig och rik på synpunkter, och framförallt har jag tilltalats av det praktiska grepp på frågan, som framlyser i hela avhandlingen.

Erik Bergendal.