Straffverkställighet i Belgien. I ett nyligen utkommet arbete1 ha två av Belgiens ledande fångvårdsmän, M. POLL och P. CORNIL, lämnat en översikt över de belgiska fångvårdsanstalterna och den i dessa tillämpade behandlingen. Det belgiska fångvårdssystemet kännetecknas kanske mera än något annat europeiskt system av en långt driven differentiering av klientelet. Förutom särbehandling av internerade recidivister och vaneförbrytare, sinnessjuka och psykopater har man genomfört en effektiv uppdelning av de egentliga straffanstalternas klientel. Denna klassificering möjliggöres till stor del genom ett system av förberedande medicinska och antropologiska undersökningar (le service d'anthropologie pénitentiaire). Sålunda underkastas de förstagångsförbrytare som dömts till frihetsstraff för längre tid än tre månader samt alla recidivister vid straffverkställighetens början obligatorisk undersökning som verkställes vid särskilda »laboratorier», anordnade vid landets tio största fängelser. Undersökningen, som särskilt tar hänsyn till fysiska och psykologiska särdrag, brister i karaktär och uppfostran, yrkesanlag m. m., har till mål att angiva riktlinjerna för den fortsatta penitentiära behandlingen.
Även på annat sätt sörjes för att kroppsligen eller andligen defekta individer utrensas från det vanliga klientelet. Vid de tio största fängelserna finnas sålunda särskilda psykiatriska avdelningar, där alla tvivelaktiga fall göras till föremål för observation, och vidare företagas regelbundet inspektioner vid fångvårdsanstalterna i syfte att undersöka sjuka eller själsligt abnorma individer och att föreslå åtgärder för deras fortsatta behandling.
Med hänsyn till resultaten av ovannämnda undersökningar och övriga omständigheter fördelas straffanstalternas klientel i följande grupper:
1. Ungdomliga förbrytare. Under förarbetena till 1930 års lagstiftning om samhällsskydd (loi de défense sociale) ifrågasattes att för denna kategori brottslingar införa en särskild till tiden obestämd behandlingsform, men förslaget därom ledde icke till lagstiftning och Belgien saknar alltså en direkt motsvarighet till vårt ungdomsfängelse i dess egenskap av särskild straffart. Alla till frihetsstraff för längre tid än sex månader dömda personer mellan 16 och 25 års ålder vilka anses mottagliga för särskild fostran överföras emellertid till en särskild ungdomsanstalt (prison-école) i Hoogstraeten, där möjligheter finnas såväl för industriellt arbete — snickeri, mekanisk verkstad, tryckeri m. m. — som för jordbruksarbete. Behandlingens syfte är enligt programmet moralisk och social fostran, undervisning i allmänna och tekniska ämnen, yrkesutbildning och fysisk träning. Efter en tids observation å mottagningsavdelning kan den intagne överföras till en första öppen paviljong, där han ännu står under relativt sträng tillsyn,
och efter ytterligare någon tid kan överflyttning ske till en ny avdelning där eleverna äga större frihet och där behandlingen framför allt är inriktad på att uppmuntra eget initiativ och självverksamhet. På detta stadium av anstaltsvistelsen åtnjuta eleverna ett visst mått av självstyrelse i yrkesangelägenheter och ordningsfrågor. För dem som ha lång strafftid finnes slutligen ett sista övergångsstadium, då de under dagarna arbeta utom anstalten hos privata arbetsgivare med rätt till viss andel av arbetsförtjänsten.
2. Fysiskt debila. Vid fångvårdsanstalten i Merxplas finnes en särskild avdelning för mottagande av sådana fångar som på grund av ålder eller senilitet, kronisk sjukdom, svårt lyte eller kroppslig svaghet icke lämpligen böra underkastas den vanliga anstaltsregimen. Behandlingen är individuellt avpassad och de intagna kunna komma i åtnjutande av större frihet ävensom vissa förmåner beträffande kost, promenader m. m.
3. Själsligt debila. Sådana fångar vilka på grund av sitt psykiska tillstånd icke lämpa sig för den vanliga penitentiära behandlingen, ehuru förutsättningar saknas för deras internering i särskild vårdanstalt, skola överföras till fångvårdsanstalten i Audenarde, där ett modifierat cellsystem tilllämpas. Inom denna anstalt sker en ytterligare klassificering av de intagna och behandlingen är av progressiv karaktär.
4. Tuberkulösa. Till ett särskilt fängelsesanatorium vid fångvårdsanstalten i Merxplas överföres det tuberkulösa klientelet som där åtnjuter ändamålsenlig vård och i lämplig mån sysselsättes med lättare arbeten.
5. Förstagångsförbrytare. Brottslingar som ådömts längre frihetsstraff och icke tidigare avtjänat minst tre månaders sammanhängande straffarbete intagas i de särskilda fångvårdsanstalterna i Vervier (för franskspråkiga) och Turnhout (för flamländare), där de göras till föremål för särbehandling av uppfostrande art.
6. Recidivister. Återfallsförbrytare som undergått vissa tidigare bestraffningar och ånyo dömas till frihetsstraff på minst ett år skola — under förutsättning att de icke underkastas någon av de ovannämnda särskilda behandlingsformerna — intagas i ettdera av fängelserna i Termonde och Tournai. Inom dessa anstalter äger en ytterligare klassificering rum med hänsyn till vederbörandes ålder, farlighet, sedliga förfall m. m. Det kännetecknande för behandlingen är ett strängt cellsystem och skärpt övervakning.
Behandlingen i vård- och säkerhetsanstalter av förbrytare som lida av rubbad själsverksamhet samt av recidivister och vaneförbrytare regleras genom 1930 års lagstiftning om samhällsskydd (loi de défense sociale). Av utrymmesskäl redogöres här icke närmare för behandlingens art. Nämnas bör emellertid att jämväl för dessa kategorier en långt driven klassificering genomförts och att det belgiska systemet för recidivistbehandling är tvåspårigt. Aterfallsförbrytare intagas sålunda å den särskilda säkerhetsanstalten i Merxplas först sedan de avtjänat ett tidsbestämt frihetsstraff.
I det anmälda arbetet, som är synnerligen överskådligt och uttömmande, lämnas i övrigt, förutom historiska återblickar, jämväl en redogörelse för eftervården åt frigivna — även denna fråga är föredömligt löst i Belgien — samt en översikt över fångvårdssystemet i Belgiska Kongo.
T. L.