RUDOLF BECKMAN. Handbok i sjörätt. Tredje, fullständigt omarbetade uppl. Söderström & Co förlagsaktiebolag. Helsingfors 1939. 528 s. M. 175.00.

 

    Beckmans arbete har utkommit först efter det denna anmälan i övrigt fullbordats och därför så sent, att en mera ingående redogörelse för detsamma för närvarande ej är möjlig. Såsom ett värdefullt bidrag till inträngande i den nya nordiska befraktningsrätten kan det dock i detta sammanhang icke lämnas å sido.
    Den närmaste anledningen till utgivandet är tillkomsten av ny finsk sjölag den 9 juni 1939 — såsom författaren påpekar, »på dagen 66 år efter det 1873 års sjölag promulgerades». Denna omständighet har enligt förordet medfört, att en ny, fullständigt omarbetad upplaga av handboken ansetts vara av behovet påkallad.
    Den vidlyftigaste behandlingen ägnas kapitlen om fartygs redare. befälhavare och befraktning, med vilka ämnen författaren äger särskild förtrogenhet såväl genom sin doktorsavhandling som ock genom sitt deltagande, såsom representant för Finland, i det nordiska sjölagstiftningsarbetet. Även för den internationella sjörättens huvudpunkter lämnas för övrigt en kortfattad redogörelse.
    Förvisso kommer erfarenheten att giva författaren rätt i hans förhoppning, att »boken skall bliva till något gagn, förutom för sjöfarande, jämväl för redare, skeppsmäklare, speditörer m. fl. samt, tack vare de talrika rättsfallen och litteraturhänvisningarna, även för jurister, som syssla med sjörättsliga frågor». Att författaren medhunnit att, vid sidan av sitt arbete såsom förvaltningsråd och universitetslärare, framlägga denna nya upplaga av handboken är ett nytt bevis på hans stora arbetsförmåga och levande intresse för sjörätten.

Hugo Wikander.

 

 

TROELS G. JØRGENSEN. Bidrag til Højesterets Historie. Khvn 1939. Munksgaard. 292 s. Kr. 12.00.
    I SvJT 1930 s. 273 tillät sig anm. uttala förvissningen om att förf. skulle fullfölja den historieskrivning han så framgångsrikt begynt med det nämnda år utgivna arbetet Danmark-Norges Højesteret 1790—1814. Den bok som förf. nu lagt under allmänhetens ögon utgör en glädjande bekräftelse på att anm. hade ganska rätt.
    Såsom titeln anger är det dock icke en fortsättning av det tidigare verket som nu har kommit ut. Till stor del består den nya boken av var för sig självständiga redan förut offentliggjorda uppsatser som ej på annat sätt höra tillhopa än att de alla angå Højesteret (= HR). Men förf. har så ordnat och med nya partier sammanfogat dem, att läsaren får de stora dragen av HR:s liv och verksamhet alltifrån förordningen 14 febr. 1661, som är stiftelseurkunden, ända fram till lagen 15 mars 1939 om »den særlige Klageret», och därjämte en närmare belysning ur skilda synpunkter av valda ämnen ur HR:s historia. Arbetet torde med sin i viss mån populära läggning söka sin publik även utanför

 

juristernas och historikernas krets; noternas fåtalighet, det spatiösa trycket och utstyrseln i övrigt, som är mera »lyxbetonad» än vad den juridiske skribenten plägar få nöja sig med, synas vilja också för ögat hålla borta varje intryck av vetenskaplig tyngd.
    Av bokens nio avdelningar ger den första, ursprungligen ett föredrag för seminarielärare, ett mönstergillt koncentrat av HR:s yttre öden. Därpå följer det omfångsrikaste av de förut otryckta partierna, innefattande huvudsakligen personalnotiser om HR:s justitiarier och vissa av de mer bemärkta assessorerna. Denna biografiska del sträcker sig till 1 okt. 1919, då HR återinflyttade i Christiansborg, Retsplejeloven trädde i kraft, titeln Assessor utbyttes mot Højesteretsdommer och justitiarien Gram fick sin befattning förvandlad till det presidentsämbete som förf. nu bekläder. Antalet män som intill sistnämnda tidpunkt intagit domarsäte i HR utgör omkring 450, en brokig samling av unga och gamla, av livsvarigt anställda och tillfälligt engagerade, av yrkesjurister och befattningshavare vid hovet eller inom administrationen.¹ Frapperande är att ännu ganska långt fram i tiden hög ålder, även där den var åtföljd av skröplighet, icke ansågs diskvalificera för domarekallet. C. F. Lassen avgick 1858 vid 82 års ålder; han hade då suttit i HR fulla 45 år (maximum i vår HD 30 år 8 mån.). År 1897 lämnade Buch justitiarieämbetet 81 år gammal, men fortsatte att såsom e. o. assessor votera i »skriftlige Sager». Nyholm blev, ehuru han var 78 år och »Tunghørighed vanskeliggjorde ham at følje Voteringerne» (s. 77), utnämnd till justitiarie 1907 och behöll platsen i två år.
    Den tredje avdelningen, »Under Retsplejeloven», är även den nyskriven. Det personhistoriska är där lämnat helt å sido; innehållet består av en redogörelse för de ändringar i HR:s ställning som Retsplejeloven och senare lagstiftning medfört: den minskade tillströmningen av brottmål, de nya voteringsreglerna, Klageretten m. m. Enligt lag 23 dec. 1932 kräves för kompetens som HR-sagfører att ha avlagt godkänt prov i fyra (förut tre) mål. Om den genom samma lag tillkomna befogenheten för Landsretssagfører att uppträda inför HR i mål som de ombesörjt i närmaste instans yttrar förf. att »den gennemsnitlige Evne til at udføre Skrankens Del af Arbejdet i Retten været ringere, naar 'Mødeberettigelse i egen Sag' blev anvendt» (s. 95).
    I nästa avdelning (ur TfR 1927) behandlas de fyra riksrättsåtal som förekommit i Danmark. Hos oss har riksrätt ej fungerat sedan 1854, i Danmark sattes den första riksrätten 1855, de två nästa 1877, den fjärde 1910. Förf:s klara utredning av saksammanhangen, särskilt välbehövlig vad angår åtalet mot Ørsted m. fl., och hans övertygande prövning av argumenten pro et contra utgöra en lärorik och angenämlektyr; man känner det som en brist att våra riksrättsprocesser icke gjorts till föremål för en motsvarande undersökning. En sådan torde ej heller kunna förväntas i en historia om HD, som för våra riks

 

¹ I namnregistret har för 9 bland HR:s ledamöter ej utsatts annan yrkesbeteckning än Jurist. En främling kan förstå detta vad angår Ørsted, ja även Vinding, Stampe och Krieger, men undrar varför just de övriga 5 ansetts jörtjänta av hederstiteln. 

rätters sammansättning ej på långt när haft samma betydelse som HR för de danskas. Den första danska riksrätten, som inneslöt 16 medlemmar, utgjordes till hälften av Landstingsmænd, till hälften av män utsedda av och bland HR:s ledamöter; i de tre senare inträdde hela HR jämte ett lika antal (13) från Landstinget. HD:s andel i våra fem riksrätter har — om man ser till ledamotsantalet vid själva dömandet — varit högst 4/15 (1842), lägst 3/17 (1835).
    Justitierådens medverkan i riksrätt har ej heller satt några märkbara spår i HD:s historia, då däremot den danska riksrättsdomen av 1856 icke blott framkallade häftiga angrepp mot HR och medförde att flera av dess ledamöter blevo utan ansökan avskedade, utan också gav upphov till den viktiga reform att HR:s domar skulle, liksom fallet redan var med riksrättens, förses med motivering. När i borgarståndet 19 jan. 1847 handlanden och konsuln Palander från Karlskrona förordade det vilande grundlagsförslaget om ändring i HD:s organisation, sade han sig tro att, om förslaget genomfördes, »HD:s anseende skall höja sig så, att den kan komma i jämnbredd med t. ex. Höieste Ret i Danmark, som är en självständig domstol och vars beslut anses med sådan vördnad som om de blivit av en högre makt dikterade». Detta yttrande fälldes på en tid då man i vårt land redan i åratal fått vänja sig vid att HD och dess ledamöter i den offentliga diskussionen behandlades i ringaktande översittarton, medan däremot HR-årets högtidliga öppnande den första torsdagen i mars ännu skedde i den enväldige konungens närvaro, något som — enligt förf:s ord i 1930 års bok
    — »betød, at der kunde kræves en ganske særlig Respekt for Rettens Afgørelser baade overfor Borgere og overfor underordnede Domstole» och alltså stödde »positivt HR:s Autoritet paa særdeles virksom Maade». Det vore roligt att veta om redan Grundloven av 1849, som avklippte allt samband mellan HR och konungamakten, därigenom kom att i någon mån försvaga HR:s auktoritet. I varje fall har förf. i bokens synnerligen fängslande femte avdelning, »Rigsretsdommen af 1856 og HR», tillfullo dokumenterat att efter den domen det offentliga ordet i Danmark icke tvekade att om HR och vissa dess ledamöter använda starkt nedsättande uttryck, i god överensstämmelse med vad den svenska pressen tillåtit sig. En liten parallell må anföras. Tidningen Fædrelandet skrev: »De anklagede er frie, men Højesteret er dømt», och Dagbladet, det andra liberala huvudorganet, dekreterade: »Den første Gang, da Højesterets Assessorer skal ledsage deres Votum med Grunde, har de skrevet deres egen Dom» (s. 170—172). Nästan ord för ord detsamma hade Aftonbladet yttrat efter den svenska riksrättens dom 1842: de anklagade voro »alla lyckligt och väl frikände. Riksrätten kan således egentligen sägas hava fällt sin egen dom». — För den, som är förtrogen med HD:s av gammalt förda noggranna anteckningar om justitieråden, är det överraskande att för en av de åtta HR-ledamöterna i riksrätten, Etatsraad Thomsen, levnadsåldern är »uoplyst» (s. 173).
    »Under Provisorierne» är rubriken till den sjette avdelningen. Förf. granskar där vissa uppmärksammade rättsfall, som ägde samband med

 

den politiska oron under den tid då Estrup i sin kamp mot oppositionen betjänade sig av provisoriska finanslagar. Om domstolarnas ställning i processer av den art att allmänheten har sin dom klar på förhand gör förf. flera träffande reflexioner, t. ex. denna om »Holstebro-Sagen» mot Folketingets Formand Christen Berg m. fl.: »At Sagens Udfald til Skade for de Tiltalte vilde betyde Svind i hin Tillid, som Domstolene jo meget vel ved, er deres egentlige Fundament, kunde kun mane til nøje Eksamination af Anklagens Materiale» (s. 185). Då förf. rörande vissa mål om majestätsbrott skriver att det för en fällande dom måste »være ganske klart, at Angrebet gjaldt Kongen personlig og ikke Kongens Regering og dens Foranstaltninger» (s. 194), erinrar man sig hur denna distinktion underkändes av dem som dömde Anders Lindeberg och Crusenstolpe.
    Sjunde avdelningen, »Fejø-Sagen», handlar om ett celebert brottmål från 80-talet. Sedan en ogift kvinna blivit enligt eget erkännande dömd för barnamord och börjat avtjäna sitt straff, återtog hon bekännelsen. Resning beviljades, utredning förebragtes om att kvinnan ej kunde antagas ha fött ett barn så fullgånget som det dödade, och den fällande domen blev upphävd. Naturligtvis har målet tagits till stöd för en mot HR riktad kritik, vars ovederhäftighet förf. lugnt och sakligt uppvisar.
    Den sedan 1849 i Danmark grundlagfästade principen att domstolarna äga att »paakende ethvert Spørgsmaal om Øvrighedsmyndighedens Grænser» hade, egendomligt nog, icke gillats av vare sig Christian Colbjørnsen eller Ørsted. Medan den förre var Generalprokurør, invecklade. hans åsikt honom i en skarp strid med en minoritet i HR, en strid som tillvunnit sig förf:s synnerliga intresse. Minoritetens »i Form og Indhold fremragende Erklæring» och Colbjørnsens temperamentsfulla replik, vilka av förf. tidigare återgivits både i TfR 1928 och i arbetet om HR 1790—1814, får man nu på nytt läsa i bokens åttonde avdelning, »HR og Øvrighedsmyndigheden», som därjämte ger en resonerande översikt av rättstillämpningen å området upp till våra dagar.
    Sista avdelningen, förut ej publicerad, har till ämne »HR:s Domme som Led i Retsdannelsen» och rör sig på samma fält som WILHELM SJÖGRENS magistrala »Domaremakt och rättsutveckling» i TfR 1916.» Domstolene — säger förf. — er ikke Lovgivningsmaktens Marionetter eller Herolder, men har en selvbestemt Funktion indenfor deres Plads» (s. 269—270). Såsom ett lyckligtvis enastående exempel på att lagstiftaren dock »saa at sige har villet føre Dommernes Pen» (s. 271) citeras lag av 15 mars 1939, som beträffande vissa ärekränkningar föreskriver att »hverken ved Afgørelsen af Skyldspørsmaalet eller ved Straffens Fastsættelse» får »tages Hensyn til Paastand om, at den i Samfundet i Almindelighed gældende Vurdering af Sigtelsens Utilbørlighed ikke skal finde Anvendelse». I fråga om avgörandenas prejudicerande verkan framhåller förf. att ju HR mycket väl kan ändra sin praxis utan att komma i strid med äldre prejudikat, men han gör tillika ett uttalande som man gärna vill skänka sin fulla anslutning: »I mange Tilfælde er det vigtigste ved Retsafgørelserne,

 

at Tvisten faar en Ende og at en Retningslinie fastslaas. I mange Tilfælde betyder Dommene, at Folk nu ved, hvordan de ved Indgaaelse af Aftaler, Oprettelse af Testamenter osv. behøver at forholde sig. Hensynet til at bevare den hertil knyttede Følelse af Sikkerhed maa være et stærkt Modargument mod at ændre de i ældre Domme anvendte Lovfortolkninger» (s. 286).
    Boken bjuder på två gruppbilder. Den ena, vid s. 192, visar efter en fotografi från 1885 HR:s 13 medlemmar sittande kring det halvcirkel-formiga dombordet i Kong Georgs Palæ (hörnet av Bredgade och Frederiksgade). Den andra, vid s. 8, återger en målning, som 1938 skänktes till HR av Skranken och framställer HR:s ledamöter i jubileumsåret 1911, alla stående i sina långa röda sammetskappor. Tavlan är, säger förf., »noget generaliserende»; anm. har vid betraktandet ofrivilligt erinrat sig Rodins skulpturverk Borgarna i Calais. Därjämte meddelas porträtt av ett antal justitiarier, likaledes 13, börjande med Christian Colbjørnsen, som var den siste justitiarien i den gamla dansknorska HR, och slutande med den siste i den enbart danska, R. S. Gram. Men de bilder, som anm. förra gången bad om efter Vedels HR-historia s. 495 not 55, ha icke fått komma med.
    Danmarks Højesteret ger i sitt yttre framträdande en värdig bild av rättens majestät. Man förstår väl den kärlek med vilken denna domstol omfattas av sin främste man och som är ursprunget till det värderika arbete, om vars förtjänster dessa rader kunnat skänka blott en antydan. HR, som för tre år sedan ingick i sitt tolfte kvartsekel, är ock bäraren av en ärevördig tradition. Det måste för förf. vara en omtyckt uppgift att fullgöra det från envåldstiden stammande, men förmodligen numera rätt överflödiga värv, som består i att direkt till konungen insända den s. k. »tabellariske Beretning om ekspederede Sager» (s. 13). Än större glädje torde han dock hämta av vad han själv anger som det viktigaste i HR:s historia, nämligen att HR genom tidernas omskiftelser »har bevaret Grundtrækket i sit oprindelige Anlæg: det talstærke Kollegium, der faar Sagen forelagt mundtlig af dygtige Sagførere i offentligt Retsmøde» (s. 16). Det han fortsättningsvis yttrar om att »dette Grundtræk tor hævdes at have været og at ville være Grundlaget for Rettens saglige Autoritet» väcker en svensk jurist till eftertanke. Krieger yttrade en gång (1868), då fråga var att sänka siffran för domfört antal i HR, att »vil man gaa under 7, er det at sige, at vi ikke længere har Raad til nogen Retspleje i Danmark». I vår HD avgöres flertalet mål av blott fem, och någon ändring häri torde ej vara att förvänta. Däremot är ju ställt i utsikt att HD skall få målen sig muntligen förelagda av dugande advokater vid offentlig session. Kanske skall en sådan arbetsgemenskap mellan advokater och HD:s ledamöter, vilka båda yrkesgrupper allt sedan det blev justitieråden förmenat att vara skiljedomare råkats blott i umgänges- och föreningslivet, kunna bidra att stärka HD:s auktoritet.

Birger Wedberg.