Revision av 8 kap. SL. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet K. G. Westman, anförde i statsråd d. 20 okt. 1939:
»Jämte det riksdagen med viss jämkning antagit ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till ändring i 8 kap. strafflagen m. m. har riksdagen i skrivelse den 12 oktober 1939, nr 20, anhållit att Kungl. Maj:t måtte så snart ske kan föranstalta om översyn av bestämmelserna i 8 kap. strafflagen samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav kan föranledas.
I 8 kap. strafflagen behandlas vissa brott som rikta sig mot rikets inre eller yttre säkerhet, huvudsakligen förräderi- och spioneribrott. I detta sammanhang torde främst den senare brottsgruppen böra upptagas till behandling.
Bestämmelser om straff för spioneri infördes i strafflagen först år 1913, samtidigt som i en särskild lag stadgades straff för vissa åtgärder som, ehuru de icke innebära spioneri, likväl kunna medföra fara för uppenbarande av förhållanden av hemlig natur rörande rikets försvar. Strafflagens spioneribestämmelser ha efter år 1913 utökats genom lagändringar den 26 juni 1936 och den 14 oktober 1939. Genom de båda sistnämnda lagändringarna har framför allt åsyftats att straffbelägga sådana former av spioneri, vilka kännetecknas av att någon i främmande makts intresse anskaffar eller tager befattning med uppgifter som icke i och för sig äro av hemlig natur.
Genom dessa lagändringar synes utgångspunkter ha vunnits för en översyn av samtliga gällande straffstadganden på detta område. Härvid böra komma i betraktande icke blott de i 8 kap. allmänna strafflagen upptagna rättsreglerna utan även de bestämmelser som ansluta sig därtill i andra lagar, främst strafflagen för krigsmakten, samt vidare de stadganden i tryckfrihetsförordningen, vilka det kan anses erforderligt att jämka till överensstämmelse med allmänna strafflagens spioneribestämmelser. Vid en sådan överarbetning bör givetvis beaktas, att lagstadgandena bliva så avvägda att de varaktigt kunna ingå i det svenska straffrättssystemet.
Den utredning som jag härmed förordar bör verkställas av särskilda sakkunniga samt bedrivas så, att förslag till erforderliga lagändringar kunna föreläggas 1940 års lagtima riksdag. Tillfälle synes böra beredas de sakkunniga att samråda med personer, som besitta särskild insikt och erfarenhet inom olika delar av det område utredningen omfattar.
Av denna utredning beröres ej departementets arbete med att färdigställa förslag till sådan provisorisk lagstiftning på hithörande område, som kan