KONUNGENS HÖGSTA
DOMSTOL 1809—1844.
BIRGER WEDBERGS SENASTE ARBETE.
AV
JUSTITIERÅDET RAGNAR GYLLENSWÄRD.
I slutet av förra året har med ovanstående titel lagts under allmänhetens ögon den utlovade fortsättningen på justitierådet Birger Wedbergs år 1922 utkomna arbete Konungens Högsta Domstol 1789—1809. De högt ställda förväntningar varmed denna nya del motsetts av alla som hysa intresse för våra rättsinstitutioners historia ha härigenom infriats. Med samma mästerskap som utmärkte framställningen av det äldre skedet ha nu skildrats HD:s öden under de första 35 åren — Karl Johans-tiden — efter det konstitutionella statsskickets införande. Å varje blad möter man den klara och koncisa stil, den fängslande framställningskonst och eminenta formtalang som kännetecknat tidigare verk av förf:s hand. Den nyutkomna volymen betecknas å titelbladet såsom utgiven med anslag från Humanistiska Fonden, Svenska Akademien och Svensk Juristtidning. Redan här ges sålunda en antydan om att arbetet erbjuder intresse både för juristen och kulturhistorikern. Även biografiskt och genealogiskt utgör det ett synnerligen värdefullt tillskott till vår litteratur.
Liksom den tidigare volymen sönderfaller nu föreliggande del i två huvudavdelningar, varav den första rör HD:s organisation och verksamhet samt den andra innefattar levnadsteckningar över de ledamöter av vilka HD under perioden bestått. Den förra avdelningen börjar med en redogörelse för den ombildning
av HD som det nya statsskicket medförde. Härvidlag framhålles att diskussionen i författningsfrågan visserligen gällt även högsta domaremaktens organisation. Inom de ledande kretsarna, konstaterar förf., fann man det emellertid ganska självklart att en fristående HD borde bibehållas och att den enda egentligen nödvändiga reformen vore att göra dess ledamöter oavsättliga. Dock blev sammansättningen av HD radikalt förändrad. Av den gustavianska HD:s ledamöter utnämndes blott tre till justitieråd, vilken titel slutligen ersatte den en gång påtänkta »rikets överdomare». Såsom en värdig och stämningsfull ceremoni framträder i boken de nyutnämnda HD:ledamöternas installation inför Karl XIII i samband med det första statsråd som han höll. Till den utsökta tidsfärgen bidrar att förf. här liksom ofta annorstädes begagnat metoden att låta »dokumenten själva tala». Uti de rekryteringssvårigheter som vid denna tid kunde föreligga ges en inblick: »Justitierådsämbetet hade sina mindre angenäma sidor som gjorde mer än en högtförtjänt man ovillig att mottaga det.» Bland annat var avlöningen otillräcklig. Redan vid första uppsättningen avsade sig en lantdomare från Småland det erbjudna justitierådsämbetet, enär han med hänsyn till utkomsten ansåg sig mera belåten med sin häradshövdingebeställning i landsorten, där levnadskostnaderna voro låga. En särskild svårighet vid rekryteringen beredde regeringsformens föreskrift att HD skulle utgöras av sex frälse och sex ofrälse män, varav följde att valet av efterträdare till avgången ledamot blev inskränkt till hans ståndsbröder. Ursprungligen en eftergift åt de ofrälse stånden framstod, menar förf., ståndsindelningen inom HD — som borttogs först vid periodens slut — i realiteten tvärtom såsom ett privilegium för adeln; inom domarekåren övervägde ju antalet ofrälse.
Förf. betonar kraftigt hur angeläget 1809 års grundlagsstiftare ansågo det vara att befästa och höja HD:s ställning inom samfundslivet samt »låta den självständighet under lagarna, som enligt konstitutionsutskottets memorial borde tillkomma domaremakten, framträda med särskild styrka i dess högsta organ». Såsom ett utslag härav betecknas att i regeringsformen inrycktes de bestämmelser som funnos nödiga angående HD:s sammansättning, kompetens, arbetssätt m. m. Av denna grund blevo emellertid stadgandena om HD:s kompetens få och föga utförliga. Stor betydelse fick det därför huru HD själv uppfattade densamma.
Åt frågan härom ägnas en ingående undersökning. I förbigående lägger man uti detta sammanhang också märke till fall där åt fångar, som fått avslag på ideliga nådeansökningar, givits uttryckligt förbud att med ytterligare böneskrifter besvära K. M:t. Oskicket med tätt itererade nådeansökningar synes alltså vara av äldre datum än man trott.
Även enligt den nya grundlagen bibehöllos ju Konungens två röster i HD. Installationen 1809 var dock det enda sammanträde som bevistades av Karl XIII. Förf. påpekar hurusom det flera gånger hände att part anhöll att kungen måtte själv deltaga i prövningen av hans mål; beskedet blev städse att andra viktigare regeringsvärv hindrade kungens närvaro i HD. Förhållandet mellan Karl Johan och HD var till en början det bästa. Uttalanden av ett par HD-ledamöter, vilka vittna om hög uppskattning av Karl Johans personliga egenskaper, återges av förf., som emellertid framhåller att det ej dröjde många år innan Karl Johans stämning mot HD blev kyligare. Förklaringen anser förf. vara att söka »dels däri att domstolsjurister överhuvud saknade hans sympati, ja att han rent av mot dem hyst misstro och ovilja, och dels i hans vantrivsel med den efter hans mening orimliga ställning som den svenska konstitutionen förlänat HD vid sidan av Konungen såsom den allena styrande». Förf. ifrågasätter om icke Karl Johans misstro mot domstolarna — på mångfaldigt sätt intygad — måhända ägde något samband med hans tjänstgöring på advokatkontor under uppväxtåren. Att HD:s beslut skulle utfärdas i Konungens namn men Konungen dock sakna möjlighet att inverka på besluten i annan mån än med sina fattiga två röster, det stämde, säger vidare förf., illa överens med vad Karl Johan lärt sig anse vara sunt förnuft i statslivet. Fall där Karl Johan sökt under hand inverka på HD:s ledamöter att i viss riktning avgöra ett mål omtalas också. — På benådningsrätten satte Karl Johan enligt författaren det högsta värde. »Mildhet var ju ett av grunddragen i Karl Johans skaplynne och rätten att benåda en lagbrytare kallade han i ett konseljanförande nationens skönaste och heligaste rättighet, en av högsta maktens prerogativer och just det som borde för regenten vara kärast.» I nådefrågor har förf. ej att påvisa någon skarpare konflikt mellan Karl Johan och HD. Men ett visst mått av sanning förklaras det ha inneburit, när en bekant ledamot av HD vid en blick tillbaka på sina år i domstolen ansåg sig kunna påstå att »dess medlemmars mödo-
samma och knappt avlönade arbete varit åtföljt av ständiga prov på ovilja från tronen». Förf. understryker dock att man ej får glömma att Karl Johan om det svenska rättssamhället inlagt outplånliga förtjänster såsom den där gjorde slut på slappheten och självsvåldet hos statens tjänare och återställde styrelsens auktoritet.
Någon särskild ordförande fick som bekant ej HD, och förf. erinrar att en bestämmelse i det s. k. Håkanssonska förslaget att justitiestatsministern skulle vara ej blott ledamot utan också ordförande i HD bortföll sedan Adlerbeth anmärkt: »Det är ju Konungen själv.» Av rangbestämmelserna i regeringsformen blev emellertid en följd att justitiestatsministern tog plats före justitieråden; han var »förste ledamoten i HD». Förf. hävdar den uppfattningen att stadgandet i regeringsformen att justitiestatsministern skulle vara ledamot av såväl statsrådet som HD torde haft sin egentliga grund däri att riksdrotsen, Trolle-Wachtmeister, som blev det nya ämbetets förste innehavare, ansågs självskriven till främsta platsen i båda institutionerna. Den vilken innehade så många höga befattningar »tyckte man sig ej kunna inskränka till en enda, utan man ansåg sig böra lämna honom åtminstone 2:ne de viktigaste», citerar förf. ur ett anförande på riddarhuset. På grund av sin dubbelställning kom justitiestatsministern att fungera såsom »budbärare mellan K. M:t och HD» jämte det att han i vidsträckt omfattning fullgjorde sådana göromål som tillhörde en ledamot i HD. Ingrepp i HD:s arbete från justitiestatsministerns sida i annan mån än om han blott varit en primus inter pares förklaras ock hava någon gång förekommit i rättsenhetens intresse. Upphävandet av justitiestatsministerns ledamotskap i HD — det skedde ju först i samband med departementalreformen — innebar, yttrar förf., knappast någon förlust för HD; »snarare torde hans avgång ur HD av justitieråden känts som en viss lättnad, beroende på att mycket av den kritik som HD varit utsatt för nog haft sin grund i oppositionens ovilja mot Rosenblad» — justitiestatsminister mellan 1829 och 1840 — »och dess låtsade eller verkliga övertygelse att han i domstolen utövade ett obehörigt inflytande».
Sina sammanträden fortfor HD att hålla på kungl. slottet, i de forna riksrådslokalerna. Ledamöternas inbördes placering var till en början densamma som föreskrivits av Gustav III: justitiestatsministern och övriga frälsemän vid ett bord till höger om
Konungens stol, de ofrälse vid ett annat till vänster. Även ordningen från den tidigare perioden att de ofrälse skulle rösta först iakttogs. På grund härav hade en av de äldre ledamöterna, som varit med redan i Gustav III:s HD, att avgiva sitt votum före en viss annan ledamot, ehuru denne räknade 43 levnadsår mindre och även till justitierådsåldern var yngre. Redan i början av 1811 skedde dock ändring beträffande såväl placering som omröstningsordning. I likhet med vad som gällde för hovrätterna och kollegierna skulle därefter justitieråden sitta på ömse sidor av ett och samma bord, vid vars övre ända Konungens stol ställdes, samt utan avseende på stånd — näst efter justitiestatsministern — intaga sina platser ävensom votera efter deras ålder i tjänsten. På grund av lokalhinder vid särskilda tillfällen kunde det, då som nu, hända att HD fick förlägga sina sessioner till annat rum; i följd av viss ledamots sjukdom försiggick t. o. m. en gång sammanträde, för justering, utom slottet. Och vid 1810 års urtima riksdag i Örebro ålades det HD att sammanträda å slottet där för att avge utlåtande över några under riksdagen uppkomna lagfrågor.
Ordinarie sessionsdagar voro alla vardagar, utom lördagar. Även å sådana kunde likväl, av olika anledningar, session förekomma. Från 1837 höllos regelbundet en gång — under viss period två gånger — i veckan jämväl eftermiddagssessioner. Dock uppfattades detta »såsom en aktningsvärd självuppoffring från justitierådens sida». Anmärkas må i detta sammanhang också det av förf. återgivna riddarhusanförande vari det om föredragningen i HD — uppenbarligen med stark överdrift — hette att, » sedan man avhört en sådan föredragning uti fyra timmar, kan man i allmänhet ingenting mera uträtta på den dagen, och den som har försökt det skall säkerligen vitsorda att man därav blir så ansträngd att man icke kan arbeta mera». Beklämmande är intrycket från koleraåret 1834, då sammanträdena måste inställas flera dagar å rad och den förhärjande farsoten drabbade flera av både ledamöterna och HD:s föredragande. Ur traditionen anföres här även berättelsen om justitierådet som angreps av sjukdomen då han, på väg från sitt arbete å slottet och klädd i sin ämbetsdräkt, i hörnet av Regeringsgatan anträffade en fullastad men av kusken övergiven likvagn samt körde den till kolerakyrkogården. — Liksom väl på andra håll inom statsförvaltningen under denna tid åtnjötos långvariga ferier och semestrar; för-
utom vid de tre stora högtiderna ytterligare under fyra till fem månader av året. Under vissa förhållanden kunde dock tjänstgöringsplikt inträda även under ledighet, varjämte tiden i en del fall synes ha använts också för studium av handlingar i kinkigare mål. I fråga om domarejäv observeras bland annat att s. k. delikatessjäv icke var något okänt begrepp. Beträffande gränsdragningen mellan ringare mål och sjumansmål noteras den skillnad mot nu att tillämpningen av grundlag ej ansågs ovillkorligen kräva sju ledamöters övervaro.
Över arbetstakten inom HD började man redan på 1830-talet klaga. Såsom exempel på en verkligt pessimistisk uppfattning återger förf. ett uttalande från 1840 enligt vilket det vore en lycka, men ingen säkerhet, att en sak bleve avgjord inom ett fjärdedels sekel. »Detta var nu att se väl mörkt på situationen», tycker förf.,men framhåller tillika att arbetsbördan otvivelaktigt vuxit över hövan. I en proposition till riksdagen år 1844 upplystes t. ex. att revisionssakerna icke kunnat föredragas hos HD förr än efter förloppet av ett och tre fjärdedels år.
Utom HD hade justitieråden även att tjänstgöra i statsrådet, då justitieärenden där föredrogos, ävensom i riksrätten vid åtal enligt § 106 regeringsformen. Till justitieärenden hänfördes också en del frågor av administrativ natur. Vidare får man veta att »de i konseljen närvarande HD-ledamöterna emellanåt fingo erfara att deras eller HD:s betraktelsesätt syntes mindre tilltalande för statsrådets lekmannaelement». Likaså dokumenteras att när konselj hölls å något av de kungliga lustslotten detta kunde föranleda »såväl behag som obehag för ett äldre och sparsamt justitieråd»; det förra bland annat i form av befallning att till middagen spisa antingen vid drottningens eller kronprinsens bord och det senare icke blott så att man »vid en kunglig taffel måste dricka lagom» utan ock därför att det sedan var ett dyrt nöje att tillbringa »en vacker sommarnatt vaken på vägen till staden».
Genom regeringsformen blev även Nedre revisionens ställning grundlagsfästad. Antalet föredragande var intill 1835 nio, men fastställdes då till blott sex. Redan följande år förordnades dock på förslag av justitiekanslern — denne tillkom alltjämt chefskapet för Nedre revisionen — två särskilda föredragande med s. k. balansrotlar. Förf. anmärker att revisionssekreterarelönen var i sig själv otillräcklig och att härtill kom att ofta en innehavare av lägre befattning fick arbeta som föredragande mot ingen eller
ringa särskild ersättning. Från riksdagen 1828—30 återges ett yttrande vari det klagas över att revisionssekreterarelönerna i ett då framlagt förslag bestämts »så små att hovrättsråd ej skola föranledas att söka revisionssekreterareämbeten, varav jämväl följer att innehavarens lagfarenhet ej torde svara mot hans högre plats på den juridiska banan». Även från assessorsgraden var, påpekar författaren, rekryteringen sparsam; i kanske flertalet fall kom utnämningen till revisionssekreterare som en befordran från lägre ordinarie syssla inom justitierevisionsexpeditionen. Men för visso funnos, framhålles det härjämte, bland föredragandena många skickliga män, varav en del kommo att intaga domsäte i HD. Med avseende på Oskar I:s sätt att, under den del av 1827 då han var ordförande i t. f. regering, bemöta HD:s föredragande — intill departementalreformen voro dessa föredragande även i konseljen, icke blott av mål och lagfrågor som varit före i HD utan också av kabinettsärenden — återges en revisionssekreterares erkännsamma ord. Bland annat hade han och några kolleger »ett par gånger varit befallte på s. k. små middagar hos Deras Högheter, därvid gått ogenerat och agreabelt tillväga; och han har liksom velat visa att han, tvärtemot vad man förr trott, satte värde på civila ämbetsmän».
På sätt under det äldre skedet var fallet ombesörjdes protokollering och expediering av justitieexpeditionens personal. Förf. erinrar att sakredogörelsens avfattande kunde ställa rätt stora anspråk på protokollisten, å vilken det även torde ha ankommit att ge den första formuleringen åt HD:s enhälliga beslut av ej alltför besvärlig art. »Så blev tjänstgöringen vid protokollet alltjämt en skola för blivande föredragande, och av HD:s ledamöter hade ej färre än tio innehaft ordinarie protokollssekreterarebefattning. »
Beträffande HD:s arbetsuppgifter under perioden visar förf. genom en sammanställning huru olika en dåtida session kunde te sig mot en nutida arbetsdag. Man tar del av »ett dagsprogram av filmaktig rörelse och omväxling» med inslag av nu otänkbara mål och ärenden. Det är t. ex., bland mycket annat, ansökningar av ogifta kvinnor att bli myndigförklarade och förfrågan från en KB hur länge kroppen av en nyligen avrättad sedelförfalskare skulle hänga kvar i galgen eller, till omväxling, två kammarjunkare, som infinna sig för att å K. M:ts vägnar framföra inbjudan till en hovceremoni, samt slutligen ett mål från S. Bar-
thelemy, där ett drama utspelar sig »på trappan till negerslaven Victors krögarebod i Gustavia mellan en spansk båtsman och en amerikansk matros som råkat i delo om en fri kulört kvinnas gunst». — Förf. finner att den patriarkaliska anda som utmärkte den gustavianska HD:s verksamhet fortlevde också efter det nya statsskickets införande, även om dess yttringar efterhand blevo sparsammare. Med åtskilliga exempel styrkes att HD ej heller ansåg det ligga utom sin uppgift att vara en moralens och religionens väktare.
Ett särskilt avsnitt behandlar justitierådens titel, rang, ekonomi och sociala ställning i övrigt. För tiden utmärkande drag komma där i mångfaldig skiftning till uttryck. Bland åtgärder för HD:s konsolidering i överensstämmelse med den enhetliga och förnämliga ställning som grundlagsstiftarna tillärnat HD nämner förf. att justitieråden fingo en särskild ämbetsdräkt, och han har då också tillfälle beröra ett yttrande av den originelle överceremonimästaren v. Hausswolff, enligt vilket denne fann att en del av justitieråden »väl hade behov av uniformer som en stämpel för att synas vara av qualité» men dock lät förstå att »uniform på skrivare är något som jag just fräser åt». Tydligen var det samme Hausswolff om vilken man berättar att, då han i egenskap av rikshärold hade att å Stockholms gator kungöra Gustav IV Adolfs avsättning, en del trohjärtade personer bland huvudstadens enklare befolkning tog honom för den gamla änkedrottningen som var ute och bad för sin sonson; Hausswolffs egen apparition torde följaktligen ha varit en smula kuriös. —Beträffande rangen inskrevs ursprungligen i själva regeringsformen att justitieråden skulle ha lika rang med generallöjtnanter. I konstitutionsutskottet uppgavs sedermera vid något tillfälle att ständerna tillagt HD-ledamöterna denna rang för att förekomma att de skulle »återgå från dessa ämbeten till lägre befattningar, såsom landshövdingeämbeten». Väl avfördes år 1840 stadgandet ur grundlagen, men förf. upplyser att därmed någon saklig ändring i fråga om justitierådens rang var varken avsedd eller åstadkommen. Och han erinrar här om det kuriosum att densamma ej heller berördes av den hundra år efter regeringsformen utfärdade kungl. kungörelsen ang. upphävande av vissa föreskrifter om rang.
Justitierådens otillfredsställande löneförmåner ha förut omnämnts. De kunde, anmärker förf., icke anses motsvara den
höga sociala ställning som man genom föreskrifterna om titel och rang avsåg att bereda dem. »De lägsta underdomare ville ej bekläda de högsta domareplatserna», anföres efter Hartmansdorff, och man såg justitieråd söka sig bort till andra ämbeten (landshövding, president); de skaffade sig också i ganska stor utsträckning inkomster genom enskilda förtroendeuppdrag. En löneförbättring genomfördes emellertid vid riksdagen 1828—30.
»Av den liberala pressens ovilja att icke säga hätskhet mot Rosenblad fick även HD känning», skriver förf. Obehärskade angrepp på rättskipningen, HD och dess ledamöter förekommo i en del tidningsorgan, och i vissa fall mottogos justitierådsutnämningarna »med ett ogillande, vars personligt förolämpande översittarton torde varit sällsynt även hos den tidens journalistik» — ibland visserligen med den påföljd att indragningsmakten slog till. Även om pressens intresse för särskilda rättegångar har förf. åtskilligt att förtälja. Redan 1828 klagades det över missbruket att » i alla möjliga rättegångar trycka inlagor, förklaringar och utslag, för att antingen i förhand vilja vinna opinionen på sin sida och därigenom sedermera imponera på domaremakten, eller också, då denna icke kunnat gå en parts önskningar till mötes, vädja till den förra såsom allra sista instansen». Flera av dem som voro verksamma såsom partsombud stodo i nära förbindelse med tidningsmannavärlden. De partsinlagor som uppsattes av sådana män finner förf. ofta ha varit i realiteten adresserade mindre till domaren än till allmänheten. Och om högsta instansen ej dömt skribenterna till lags, kunde de ej vara böjda att låta denna ha sagt sista ordet, tillägger förf. Uti inlagor till justitieombudsmannen framställdes även av parter, som voro missbelåtna med sin saks brist på framgång, i flera fall yrkanden om riksrätt mot HD. Å andra sidan saknades ej heller röster som fördömde hithörande metoder. Till öppen polemik i pressen lätsig enligt förf. icke någon HD-ledamot locka, bortsett från ett par närmare beskrivna undantag från början av 1830-talet.
Biografierna över HD:s ledamöter i arbetets senare huvudavdelning uppgå till ett 40-tal och utgöra små mästerstycken i sin art. I enhetlig och naturligt avrundad form möta briljanta karakteristiker, upplivade genom intressanta kulturbilder och älskvärda anekdoter. Uti den halft vemodiga dager som alltid breder sig över längesedan avslutade levnadsöden framträder raden av fint tecknade domareprofiler. Under nobel betoning av det vackra
och bestående hos utmärkta och förtjänta män ha utan förvanskning av sanningen mänskliga svagheter behandlats med hänsynsfull förståelse. Ofta te sig på så sätt även dessa sympatiska, och till slut går det nog läsaren ungefär som förf. omtalar att det gick honom själv vid sysslandet med den för några år sedan utkomna levnadsteckningen över Poppius: man lär sig att hålla av alla de särskilda personligheterna i detta rika bildgalleri. Som helhet ger skildringen också starkt intryck av ett inbördes förhållande mellan de olika HD-ledamöterna, präglat av den egenskap vilken enligt förf:s erfarenhet i allmänhet utmärker det kollegiala samarbetet, »detta samarbete därunder varje ledamot har att öva vaksam kritik mot andras meningar och strida för vad han själv anser vara rätt» och som därför »aldrig kan ge upphov till något sällskap för inbördes beundran, men är god jordmån för en vänskap som tål även starka påfrestningar». — Ståndscirkulationens betydelse ger sig till känna genom en del markanta drag, och man konstaterar återigen det svenska rättssamhällets städse ådagalagda förmåga att upptäcka och på ansvarsfulla poster använda begåvning och duglighet också där den kommit »av stubbig rot». Farfadern var torpare, bonde etc., kan anteckningen lyda; ofta hade även den levnadsväg vars slutmål blivit det höga domareämbetet sin utgångspunkt i ett fattigt prästhem. En annan iakttagelse är att också under denna epok justitieråden i stor utsträckning varit i tillfälle att före sitt inträde i HD prövas jämväl i andra värv än den rena yrkesdomarens. Rik erfarenhet från skilda områden av administrationen eller lagstiftningen m. m. var i många fall utmärkande. Även den insikt i allmänna frågor som deltagande i riksdagsarbetet skänker företräddes inom HD, närmast genom dess frälse ledamöter av vilka flera gjorde sig bemärkta vid ridderskapets och adelns debatter. En säregen bana företedde i så måtto ett par HD-ledamöter att de börjat sin statstjänst med innehavet av fänriks- resp. kornettsbeställning. Som prov på begåvningarnas mångsidighet kan bland annat anföras att förf. såsom en av de aderton i Svenska Akademien haft en företrädare i ett utav denna tids justitieråd.
Av innehållet i justitierådet Wedbergs digra bok ha här blott några huvuddrag antytts. Mycken samlarmöda och omfattande forskningsarbete har det uppenbarligen krävt enbart att från olika håll hopbringa och kritiskt sovra det väldiga material som legat till grund för förf:s framställning. Om en beläsenhet av
ovanliga mått samt djup förtrogenhet med ämnets specialfrågor jämte noggrann kännedom om den skildrade tidens förhållanden vittnar ock boken. I företalet har förf. anmärkt att han kraftigt gallrat sina excerpter. Man är i allt fall tacksam att gallringen ej sträckts längre än som skett. Arbetet överflödar i själva verket på rättshistoriska detaljer samt kultur- och personhistoriska smådrag av det mest underhållande slag. Som exempel på dylika kan anföras den lilla notisen att Karl XIV Johan inte gillade gåspennor utan hade anspråk på korppennor. Ägde kungens smak beträffande pennor något samband med Ponte Corvos vapen, frågar förf., och läsaren erinrar sig att i det furstliga sköldemärket tidigare ofta, på grund av feltydning utav namnet (»korpbron» för »böjda bron»), uppträdde en korp i stället för den ursprungliga, nu åter föreskrivna napoleonska örnen. Eller Crusenstolpes berättelse om föredraganden som visste att Karl Johan ej tyckte om att sätta sin underskrift på expeditioner av gammalt datum och vilken därför rekommenderade att förse en fördröjd expedition med ett färskt som sedan efter radering kunde utbytas mot det rätta. Där uppträder också båtsmannen Engel (!) vilken år 1819 dömts för den lömska gärningen att han i annans med korn besådda åker kastat frö till »ett gräs, kallat rödbom, som skall uttränga andra växter och från dem taga deras näring». Och vidare den å Malmö fängelse förvarade arbetsfången Orre vilken fabricerat ett falskt kungabrev för åberopande i ett nådeärende och som försågs med en s. k. järnhandske för att betaga honom tillfälle till skrivning. — En verklig uppfattning om det rikhaltiga innehållet och om arbetets utomordentliga värde får man emellertid naturligen blott genom studium av alla dess olika partier; läsarens intresse hålles därvid hela tiden på högspänn, då nya aspekter och rön ge färg åt skildringen även där den rör förhållanden som förut varit i sina allmänna drag kända.
Till slut är att anmärka att arbetet prydes av ett stort antal illustrationer, huvudsakligen porträtt av män som upptagits i bokens biografiska avdelning. I texten återges även många namnteckningar. Några bilagor sluta sig till verket.
Med djupt beklagande inhämtar man av företalet att förf. med detta arbete anser sig ha tagit farväl av sysslandet med Högsta Domstolens historia.