NÅGRA ANTECKNINGAR TILL

FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA.

 

AV

 

PROFESSOR  ÅKE MALMSTRÖM.

 

Sedan länge har det varit praxis vid fastighetsköp att begagna dubbla köpehandlingar, köpekontrakt och köpebrev. Först upprättas köpekontraktet, som undertecknas av bägge kontrahenterna och innehåller samtliga avtalsbestämmelser; senare fullbordas köpet med det av säljaren ensam utfärdade köpebrevet, vari han kvitterar köpeskillingen och förklarar sig överlåta fastigheten till köparen. Detta tillvägagångssätt är icke — och har icke varit — i lag föreskrivet och iakttages därför icke alltid, men det förekommer dock i det övervägande antalet fall. Som i det följande skall beröras, synes det ha blivit vanligt mot slutet av 1700-talet och har åtminstone sedan början av 1800-talet utgjort ett karakteristiskt drag i avtalspraxis vid fastighetsköp. ALMÉN pekade i ett av sina tidigare arbeten, att en på erforderligt rättshistoriskt material grundad utredning av den historiska orsaken till och tiden för uppkomsten av detta allmänna bruk då ännu icke förelåg, även om skilda författare lämnat strödda bidrag till problemets undersökning.1 De år, som sedan dess gått, ha icke heller medfört annat än strödda bidrag till frågans lösning. När den här upptages till diskussion, är avsikten likaledes blott attge ett ytterligare bidrag, icke någon fullständig utredning; en sådan skulle kräva mycket omfattande forskningar, som det av flera skäl icke varit möjligt att företaga i detta sammanhang. Åtskilligt kommer därför i det följande att ha karaktären av mer eller mindre sannolika hypoteser, och åtskilliga frågetecken komma att stå kvar.

 

    1 ALMÉN, Om auktion såsom medel att åvägabringa aftal II (1900) s. 291 med not 2. 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 231    Lands- och stadslagarna utgå som bekant icke från något skriftligt fastighetsköp utan förutsätta, att avhändelse äger rum i solenn form på tinget resp. rådstugan (även landskapslagarna föreskrevo solenna överlåtelseformer, och svealagarna förlade dessa överlåtelseakter till tingen eller andra offentliga ställen).1 Den legala solenna avhändelsen måste i regel ha föregåtts av en privat uppgörelse kontrahenterna emellan, och denna uppgörelse fick en växande rättslig betydelse under utvecklingens gång.2 Redan tidigt ledde ifrågavarande uppgörelse stundom till att säljaren utfärdade en skriftlig överlåtelsehandling. Dylika urkunder, som i en del fall synas ha använts redan före lands- och stadslagarnas tid, äro i stort antal bevarade från den svenska medeltiden och ha vanligen formen av ett säljarens öppna brev, vari han »för alla män som detta brev höra eller se» kungör försäljningen och förklarar, att han avhänder sig fastigheten.3
    En solenn avhändelse i den legala form, som kunde komma i fråga, företogs icke alltid av säljaren själv utan stundom av en hans fullmäktig. Skriftliga, i detta syfte utfärdade fullmakter finnas i behåll, och ibland visa urkunderna, att säljaren utfärdat dels en överlåtelsehandling av nyss antydd beskaffenhet och dels en särskild fullmakt för någon att verkställa den solenna legala avhändelsen.4 Skulle avhändelsen ske inför rätta — den form, som utträngde de andra legala formerna och ensam upptogs i lands- och stadslagarna — skulle alltså denne fullmäktig infinna sig på tinget (resp. rådstugan) och där å säljarens vägnar företaga den högtidliga överlåtelsen, som därefter vann en sådan rättens bekräftelse, som kommit att betecknas som laga fasta. När överlåtelsehandling utfärdades och fullmäktig skulle begagnas för

 

    1 MELL EB XII, MESL JB VI, KrLL JB X.
    2 Se i fråga om utvecklingen i städerna IVAR W. SJÖGREN, Studier angående fastighetsköpet enligt konung Magnus Erikssons allmänna stadslag (Minnesskrift ägnad 1734 års lag II).
    3 Se talrika urkunder av detta slag i Svenskt diplomatarium (den äldre, 1829 påbörjade serien förkortas nedan Dipl. Suec., den nyare, 1875 ff. utgivna förkortas Sv. Dipl.). Jfr Lagberedningens förslag till jordabalk II (1908) s. 546. Om de medeltida överlåtelseurkunderna och deras utveckling jfr även HELLNER, Hustrus förmåga af rättshandlingar (1895) s. 39 ff.
    4 Se de hos ASK, Om formaliteter vid kontrakt II (Lunds univ. årsskr. 1886—87) s. 113 och hos IVAR W. SJÖGREN, Rättshistoriska studier angående ogulden köpeskillings rätt vid föryttring av fast egendom (1930) s. 106 noten från föreg. sida åberopade urkunderna. (Sjögrens ifrågavarande arbete citeras nedan I. W. SJÖGREN.) 

232 ÅKE MALMSTRÖM.den därpå följande solenna legala avhändelsen, inrycktes fullmakten i en del fall i själva överlåtelsehandlingen.1 Så småningom träffar man emellertid på en ny typ, som blir mycket vanlig bland urkunderna: säljaren, som icke själv tänker företaga någon solenn avhändelse på tinget, anlitar icke heller någon tredje person som fullmäktig utan rycker i överlåtelseurkunden in ett uttryckligt befullmäktigande till häradshövdingen att meddela fasta å köpet, såsom om säljaren själv hade infunnit sig inför rätta och där företagit avhändelsen.2 Avsikten var tydligen, att köparen med stöd av ett dylikt dokument skulle kunna vinna fasta på förvärvet, utan närvaro på tinget av säljaren eller någon av denne befullmäktigad tredje person. När så skedde, togs ett viktigt steg bort från systemet med det genom fastan bekräftade köpet på tinget till systemet med en enskild överlåtelse, efteråt bekräftad av domstolen i ett lagfartsförfarande. Detta senare system, som kom överlåtelsen och lagfarten att framstå som skilda ting, började som känt är att under medeltiden växa fram och vann så småningom — dock icke förrän under nyare tiden —

 

1 Se de av I. W. SJÖGREN ib. påpekade Dipl. Suec. nr 1906 (från 1313) och 2492 (från 1325).
    2 Jfr HELLNER, a. a. s. 44. Några exempel må anföras. I en handling från 1401 (Sv. Dipl. nr 5) förklarar säljaren sig ha upplåtit viss fastighet till köparen och uppburit köpeskillingen, »huilcha forscrepna iordh i Thiwssthad . . aff hendhir iach mik oc mina arfua oc tilegnar iach fornempdha Olaue Haralssone oc hans arfuom met allom ræt oc tillaghom, engho wndhan takno, som thi goodz til hørir; oc ghifuir iach hærazhofdingianom fulla makt oc wal at gifua forne[m]pdha Olaue Haralssone lyist oc fasta oppa thet forscrepna goosdh, sua som iach ther siæluir ware, epthir thi som lans lagh æru. Thil mere visso» etc. Jfr Sv. Dipl. nr 131, 139, 153, 181 m. fl. I nr 631 (år 1405) heter det: »ok gifuer jak hæradzhøfdhingianom i the forscrepno hundare fulla macht ok wald til at skøta ok fastfara fornempdom herra Stene Beinctzson riddare the forscrepnen XX ørtugh land jordh, liggiandom i Norlennum i Lenna sokn, epter thy lagh tilsighia, likarwiis som jach ther sielff nær ware». I nr 701 (år 1406) förklaras: »oc for then sculd ath wi for war ærendhe sculd ey thil thinx koma kunnom, thy gyfwom wy beskedhirlikin man Olaff i Bærgom, domara i Bælinga hundara, fulla makth meth thesso brefwe thom fornæmdha herra Olafwe syslamannenom ath hemula oc allirlikis æpther landz laghum ath vnder sæthia meth fastom tolff mannom oc widher warw thwem mannom, a sætto hundaris thinge, likirwiis som wi thet siælff gyordhom hæller nærwaronm». Talrika ex. på dylikt befullmäktigande i köpe- och gåvohandlingar också i serien Finlands medeltidsurkunder (se t. ex. bd III). Häradshövdingen får t. ex. »fulla makt met thesso breffue» att egendomen »fastfara och fastor vppa giffua til æwerdheligha ægho nar clostersens budh thet kræffwir» (a. a. III nr 2572, år 1444, brevet avser gåva till Nådendals kloster i Finland av fastighet i Uppland) eller att godset »fast fara ok stadhukt tildöma met fastom ok allom skælom æptir thy landz lag wtwisa» (ib. nr 2654, år 1446). 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 233helt segern.1 En av säljaren utställd överlåtelsehandling kom att — även om den icke innehöll ett uttryckligt befullmäktigande åt domaren att meddela fasta — betraktas som tillräcklig grundval för uppbud och fasta på köparens begäran.
    Den berörda utvecklingen är synnerligen naturlig, när av praktiska skäl uppbuden alltmer kommo att ombestyras icke av säljaren före köpet utan av köparen efter hans uppgörelse med säljaren.2 Den ger också förklaringen till köpeurkundernas typiska avfattning. För det ändamål det gällde — köparen skulle i och för uppbud och fasta styrka, att han förvärvat fastigheten — var köparen icke betjänt med en skriftlig uppteckning av själva den grundläggande överenskommelsen mellan honom och säljaren. Han behövde en av säljaren utfärdad urkund, som visade, att fastigheten definitivt överlåtits och att från säljarens sida därför intet hinder mötte mot laga fasta. Han behövde något i princip likvärdigt med den högtidliga, förbehållslösa avhändelsen på tinget. Han behövde och fick också en säljarens ensidiga, definitiva överlåtelseförklaring, given i ord som erinra om häradshövdingens i lagen angivna högtidliga fastetal och de därpå byggda formuleringarna i fastebreven (naturligtvis utformades medeltidens köpeurkunder också under inflytande av tidens allmänna urkundsstil).3
    Den urkundstyp, varom här varit tal, bildar ursprunget till den senare köpebrevstypen; sambandet framträder redan däri, att medeltida formuleringar med förvånansvärd seghet dröja sig kvar i köpebreven århundraden framåt (härom mera nedan). En handling av denna art kan icke betecknas som ett skriftligt avtal i

 

    1 Jfr Lagberedningen, anf. st. Angående äldre överlåtelseformers kvardröjande ända in på 1600-talet se nedan. Till förhållandena under medeltidens slut jfr WREDE i TfR 1933 s. 35.
    2 Jfr Lagberedningen, anf. st. Ännu på 1600-talet verkställde dock ibland säljaren uppbud före överlåtelsen även på landet, se nästa sida not 1. Vad städerna angår, må erinras om Nehrmans uttalande i Inledning til then swenska iurisprudentiam civilem (1729) s. 286 f.: »På Landet kan Bördz-Rätt fogeligast i the fleste måhl kallas Jus Retractus, nu för tiden, therföre at bördaklander skier gemenligen, sedan jorden til en främmande är försåld. Men i Städerne är thet Jus Protimiseos, i anseende til hembuden, som skie för än kiöpet slutas.»
    3 Jfr NORDLING, Lagfarts- och inteckningslagarne (2 uppl. 1888) s. 62, WINROTH, Strödda uppsatser I (1891) s. 21. Likheten med fastetalet är lätt att konstatera i urkundssamlingarna, låt vara att köpeurkunderna merendels få en betydligt omständligare utformning. Jfr vidare framställningen i slutet av denna uppsats. 

234 ÅKE MALMSTRÖM.egentlig mening. Den innebär ett slags verkställighetsakt från säljarens sida, föranledd av ett tidigare avtal. Säljaren vitsordar och kungör den skedda försäljningen och företager — på grund av att motparten uppfyllt avtalet — själva avhändelsen (uppgivandet av rätten till fastigheten). Lagen gav ingenting vid handen rörande en sådan urkunds effekt, men det är obestridligt, att den redan under medeltiden ansågs ha rättslig verkan.
    Ännu mindre hade man i lagen något stöd för hur man skulle bedöma själva den grundläggande överenskommelsen mellan kontrahenterna, vilken utlöste sig i att köparen betalade köpesumman och säljaren utfärdade köpebrev (eller företog formell avhändelse inför rätta). Det skulle föra för långt att här diskutera denna överenskommelses karaktär närmare ur synpunkten av medeltida rätt.

 

   På grundval av de förhållanden, som ovan skisserats, förlöper utvecklingen under den till nyare tiden hörande delen av lands- och stadslagarnas tidevarv. Den muntliga solenna avhändelsen inför rätta är icke helt försvunnen förrän ganska långt fram i tiden men befinner sig uppenbarligen på retur.1 Den enskilda skriftliga överlåtelsen dominerar alltmera och får sin slutgiltiga

 

    1 Exempel från 1500-talet på muntlig avhändelse inför rätta: EDLING, Upplands lagmansdombok 1578—79 s. 90 noten från föreg. sida. Jfr ib. s. 37, 86 (rätten stadfäste ett köp från 1564, »huilkith kiöp war giordtt på satte thinge aldeles Lagligitt så att the hade bekiendtt sig haffue vpburitt thenn yterste penningh medh thenn förste och ther medh affhendt sigh samme öres åker» etc.). Exempel från Åland 1588: Bidrag till Finlands historia, utg. genom R. HAUSEN, bd II s. 211, 213. Åtskilliga exempel från 1600-talet hos Edling, Vendels sockens dombok 1615—1645. En den 12 nov. 1627 meddelad fasta — som avsåg förvärv av vissa andelar i ett hemman — grundades dels på två »köpeskrifter», av referatet att döma tillhörande köpebrevstypen, och dels på två muntliga avhändelser inför rätta (s. 67 f.). Andra fall s. 10, 24, 26, 37, 62, 71 f., 74 f. (jfr ib. s. 46 f., 48 f., 53, 145). Uppbud (och fasta) på grund av företedd köpehandling se t. ex. ib. s. 21, 131 (jfr s. 48, 85, 137). Ofta talas om uppbud på grund av köp, som redan synas ha skett enskilt, utan att dock skriftlig köpehandling direkt nämnes, t. ex. s. 24, 25, 26, 36, 38, 43 (jfr s. 16, 22 f.). Uppbud verkställda av säljaren nämnas s. 7, 14, 16 (jfr s. 18), 46 (jfr s. 48, 49), 73, 186 (jfr även s. 127). Andra ex. på muntligt köp inför rätta på 1600-talet hos LÖF, Ölme härads dombok. Se t. ex. s. 195.
    Vad städerna angår, erinras om den länge kvarlevande och t. o. m. ännu i 1734 års lag föreskrivna handsträckningen inför rätta såsom hörande till överlåtelsens slutliga fullbordande. Jfr SJÖGREN i SvJT 1932 s. 136 ff. och i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II s. 309. I 1695 års jordabalksförslag fordrades handsträckning även på landet, men detta väckte åtskillig opposition i de avgivna yttrandena över detta förslag. I de följande förslagen ströks ifrågavarande krav beträffande landet. 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 235seger bekräftad i 1734 års lag.1 Under utvecklingen fram till 1734 synes alltjämt bland köpehandlingarna den förut beskrivna ensidiga avhändelsetypen — köpebrevstypen — vara förhärskande. Det har ovan framhållits och tidigare av IVAR W. SJÖGREN starkt betonats, att köpebrevet2 bl. a. hade till uppgift att tjäna köparen som bevis för hans laga åtkomst, när han sökte uppbud och fasta på fånget.3 Man utgick tydligen — med all rätt — från att lagen räknade med en säljarens slutgiltiga, ovillkorliga överlåtelse på tinget. Köpebrevet skulle (jämför den ovan påpekade typen med befullmäktigande åt häradshövdingen och därvid exemplifierade uttryckssätt i urkunderna) i annan form ge uttryck åt en avhändelse av samma art;4 eljest skulle det icke ha kunnat

 

    1 De båda lagförslag från 1600-talets början, vilka bruka betecknas som Karl IX:s förslag och Rosengrenska förslaget, stå däremot på samma ståndpunkt som landslagen i fråga om sättet för överlåtelse av fastighet. Se Karl IX:s förslag JB kap. 11, Rosengrenska förslaget JB kap. 10 (jfr dock även sistnämnda förslag JB kap. 14 och ASK, Om formaliteter vid kontrakt II, Lunds univ. årsskr. 1886—87, s. 78). I Olof Bärlings förslag till jordabalk (som troligen kan hänföras till tiden mellan 1669 och 1679, se ALMQUIST, Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666—1686 s. 14) har däremot motsvarande stadgande underkastats en lätt omformulering, som åtminstone kan tolkas såsom avseende lagfart av en redan skedd överlåtelse. Se förslaget kap. XIV pr. (a. a. s. 174 f.): »Nu sedan iorden lagfarin är och intet klander mehra på färde, tå äger häradzhöfdingen medh the tolff män, som medh honom uti rätten sittia, sit bref ther å gifwa i ty samma härade, som iorden ligger uti, med desse ordh: Denne man afhänder sigh» etc. I landslagen talades om en avhändelseakt på tinget, här talas endast om utfärdande av häradshövdingens brev efter uppbud och laga stånd. Om själva överlåtelsen ges emellertid inga närmare föreskrifter i förslaget, och förslaget tänker sig säljaren verkställa uppbuden (kap. IV), varför kap. XIV dock även kan tolkas såsom avseende en formell avhändelse i landslagens stil (märk orden om »fasta och wederwarumän» i stadgandet i förslaget).
    2 Man får icke förbise, att ordet köpebrev i äldre tid, då den skarpa motsättningen till köpekontrakt ännu icke utbildats, ofta säkerligen icke hade någon fixerad teknisk betydelse utan även kunde betyda köpehandling, »köpeskrift», i allmänhet. Det oaktat ter det sig lämpligast att för korthetens skull tala om köpebrev, köpebrevstyp etc., beträffande hela utvecklingen, när man åsyftar den bestämda — låt vara kanske under utvecklingens gång något nyanserade — typ, till vilken även sena tiders köpebrev höra.
    3 I. W. SJÖGREN s. 106.
    4 Jfr i detta avseende t. ex. följande passus ur utlåtandet från Gotland över förslaget till JB 1695 (kritik mot det av lagkommissionen föreslagna kravet på handsträckning inför rätta): »Det kunde hända, att sälliaren bodde wijd Giöteborg, och godzet med kiöparen funnes uthi Finland, eller andre wijda aflägna ohrter, item att godzet wore uthi Nårie eller annan incorporerat provincie beläget, och sälliaren dher emot uthi Dannemarck boende, eller ock, det hemulsman wore anten död, eller på uthrijkes ohrter stadder, heemstelles dy, om een sådan sälliare, 

236 ÅKE MALMSTRÖM.på samma sätt som avhändelsen inför rätta ligga till grund för fastan, som bevarade sin karaktär av definitiv stadfästelse.1 Linjen från medeltiden fortsatte med andra ord på det hela taget obruten. Köpebrevet förvandlades icke till ett ömsesidigt skriftligt avtal på grund av sitt alltjämt bestående samband med lagfarten.I samma riktning verkade förmodligen den en gång uppkomna traditionens, de en gång invanda formuleringarnas egen inneboende makt. Vid så viktiga företag som fastighetsöverlåtelser avvek man icke gärna från de välkända högtidliga formulären.
    Om man i fråga om slutet av lands- och stadslagarnas tidevarv med IVAR W. SJÖGREN konstaterar, att någon förändring av köpebrevet till ett köpekontrakt, innefattande säljares och köpares ömsesidiga rättigheter och förpliktelser, icke ägt rum vid sagda tid,3 bör emellertid härtill fogas, att en sådan förvandling icke heller senare ägt rum. Icke heller kan man tala om det äldre köpebrevets klyvande i två nya handlingar, köpekontraktet och det senare köpebrevet. Utvecklingens huvudlinje har i stället sannolikt varit den, att vid sidan av den förut utbildade och i sina grunddrag oförändrade köpebrevstypen uppkommit en ny köpehandlingstyp, köpekontraktet, som i skrift fixerar den förut

 

som intet wille, eller effter een så lång tijd, som fordras till godzetz laga upbud och laga stånd, kunde komma tillstädes, uthan hade gifwet sitt tydeliga och klara kiöpe- och skiöte-bref, af sig egenhendigen underskrefwet och förseglat, sampt med förnähme, trowärdige mäns underskrifft och wittnesbörd stadfästat, tillståendes dheruthi både kiöpetz och kiöpskillingens richtighhet uthi alla måttor afhendt sig, och alldeles tillägnat kiöparen det samma, och begiärade, det wederbörande häradzrätt, effter laga upbud och stånd, wille meddela dher öfwer häradzfasta, om då icke sådant authent[iskt] document skulle wara sufficient och krafftigt nog föruthan handstreckning eller wijdare fullmächtig?» Se SJÖGREN, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736 (nedan cit. Förarbetena) VII s. 146 f.
    1 I. W. SJÖGREN S. 107. I regel förelåg väl köpebrevet som ett köparens åtkomstbevis, redan när han sökte uppbud, även om uppbuden i och för sig icke borde ha förutsatt en slutgiltig avhändelse (enligt lagen borde ju säljaren låta göra uppbuden före avhändelsen). Ibland förekommo nog f. ö. uppbud på köparens begäran, redan innan köpet fullbordats. Jfr Edling, Vendels sockens dombok 1615—1645 s. 145, 159, 161 (jfr s. 165).
    2 I detta samband får man då med SJÖGREN se orsaken till att köparens betalningsutfästelse och ett ev. tänkbart panträttsförbehåll från säljarens sida icke vunno insteg i köpebreven utan att säljaren i stället, om köpeskillingen icke till fullo guldits, när köpebrevet utfärdades, det oaktat som regel i köpebrevet erkände köpeskillingen vara gulden den första penning med den sista och för det oguldna beloppet tog en förskrivning, som sedan kunde intecknas. Se I. W. SJÖGREN s. 110 f.
    3 I. W. SJÖGREN s. 111.

 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 237i annan form träffade grundläggande överenskommelsen mellan kontrahenterna.
    Redan i medeltida rättsliv har det ofta förflutit en viss tid mellan den grundläggande överenskommelsen och verkställighetsakten, köpebrevets utfärdande. Det finnes exempel från så tidig tidpunkt som 1297 på att säljaren utfärdar intyg om en avtalad men ännu ofullbordad försäljning och i detta intyg utlovar köpebrev, sedan betalning erlagts.1 Även från senare tid har man exempel på preliminära, av säljaren utfärdade köpehandlingar (även de kallades av samtiden »köpebrev»). En dom från 1602 innehåller ett referat, som synes åsyfta ett dylikt »köpebrev» från 1500-talets senare år; handlingen tyckes ha innehållit, att köpet sedermera skulle »widare stadfästas lagligen med bref och segill».2 Från något senare tid (1667) kan anföras ett exempel på en liknande intygs- och bekräftelsehandling, utfärdad av köparen;3 sedermera (1668) bekräftade för övrigt också säljaren i särskild handling sina åtaganden och lovade att överlämna köpebrev m. m., när betalning skett, och på denna handling tecknade så köparen en försäkran att hålla sina utfästelser.4
    Det vanliga under 1600-talet var sannolikt en grundläggande muntlig överenskommelse, som i enstaka fall bekräftades genom de nyss berörda skriftliga intygen och utfästelserna och som i ett och annat fall för bättre bevisnings skull ingicks eller bekräftades på tinget (vilket alltså betydde något annat än landslagens definitiva avhändelse på tinget) men som i regel icke förstärktes på

 

    1 Dipl. Suec. nr 1193. Jfr även ib. nr 707 (år 1280).
    2 Handlingar rörande Skandinaviens historia XXI s. 12.
    3 »Iagh Undertechnat gör witterligit, migh hafwa stadgat kiöp medh Peder Pedersson Mölnaren widh Ulfwa qwarnar om ett hemman, hwilket hemman är belägit uthi Harff och Hedsunda Sochn om 800 d:r km:t af hwilka 800 d:r iagh ähnnu skyldigh är till ofwanbem:te Peder Pedersson att betala 400 d:r km:t hwilka iagh nestkommande åhr den första penningh medh den sidsta richtigdt uthläggia skall. Detta så i sanningh är, bekräfftar iagh med egit Nampn Ulfwa den 27 Februarij A[nn]o 1667. Oluff Erichsson. Det witnar Jöns Pedersson i Kofwesta med egit Bomärkie.» Anf. efter Svea Hovrätts arkiv, Lib. caus. 121: 10 nr 11.
    4 Handlingen omtalar, hur betalningen enligt köparens åtagande skall ske, och fortsätter: »sedan loffwar iagh honom dombreffwet der på sampt köpbreffwet effter lagda penningar giffwa, och hemmanet ewerdeligen till en oklandrat egendom man effter man som dombreffwet innehåller niuta och behålla, detta iagh med eget nampn och boomerkie bekrefftar» etc. Köparens påskrift lyder: »Att detta oryggeligen hållass skall stadhfäster iagh med eget nampn. Oloff Erichson.» 

238 ÅKE MALMSTRÖM.dylika vägar och dock ansågs bindande.1 Köpet fullbordades sedan efter ett ibland mycket kort, ibland längre tidsintervall. Fullbordandet skedde ännu på 1600-talet stundom genom en avhändelse (upplåtelse) inför rätta2 men i allt större utsträckning genom en av säljaren utfärdad ensidig avhändelseförklaring i form av ett öppet brev, d. v. s. ett köpebrev.3 Före köpets fullbordande genom köpebrev (eller annat likvärdigt sätt) betraktades köpet icke som definitivt; belysande material i detta avseende finnes i IVARW. SJÖGRENS undersökning om ogulden köpeskillings rätt.4 Denna belyser även det kända förhållandet,

 

    1 Exempel på avtal på tinget hos Edling, Vendels sockens dombok 1615—1645 s. 145. Se även nedan not 3. — Här har förbigåtts den formen för »förstärkning» av ett muntligt avtals faktiska effekt, att vid avtalet närvarande vittnen utfärdade intyg om detsamma. Åtskilliga sådana vittnesintyg påträffas i urkundssamlingarna.
    2 Ovan s. 234 not 1.
    3 Detta kunde förekomma även i sådana fall, då den grundläggande överenskommelsen skett eller bekräftats på tinget. I Vendels sockens dombok för 1633 förekommer följande notis (EDLING, a. a. s. 104 f.): »Noch tilsade godwillighen Hans Larsson i Swartebeke för sittiendhe Rätten, sinom Brodher Mårthen Larsson i Högstadh i Belingh S. sin deell och anpart i be:te Swartbeke, så well den som honom arffwelighen thersammastedes tilfallen ähr, såsom och den han och ther inlöst hadhe, til kiopz bekomma, att ther om i beste måtto föreness, såsom och Lofuadhe, när han derföre fulbetalter blifwet, all willia medh en skriffteligh försäkringh detta sitt kiöp yttermeehra bekräffta till Rättens sidermera Confirmation och stadfestelse: Doch medh förbehåldne Condition och welkor [sakna här intresse] — — —, ther om the wore wenligen förlichte och giordhe hwarandrom handsträchningh, att så oryggelighen af them bådom hållass skulle.» Här antydes t. o. m. den kommande köpehandlingens funktion att ligga till grund för fastan. — Jfr i detta sammanhang även den ib. s. 196, 199 skildrade uppgörelsen.
    4 Här må erinras om det av I. W. SJÖGREN s. 113 f. åberopade och refererade rättsfallet. Bakgrunden till tvisten var ett 1669 ingånget muntligt avtal, varigenom riksrådet Bengt Horn hade tillhandlat sig en tomt på Riddarholmen av krigskommissarien Lilliequists änka. Köpeskillingen hade endast delvis betalts vid köpslutet. Åtta år senare hade köparen utfärdat en skuldförbindelse på återstoden. Något köpebrev utfärdades emellertid aldrig. I processen behandlades det muntliga köpslutet såsom i och för sig giltigt; frågan tyckes där bl. a. ha gällt, i vad mån säljarens rätt till betalning innebar en säkerhet av något slag i själva tomten. Innebörden i Stockholms rådhusrätts 1682 givna och av Svea Hovrätt följande år fastställda dom var, att säljarens rätt till betalning var skyddad mot köparens fordringsägare, eftersom köpebrev ännu icke utfärdats. I rådhusrättens motivering heter det, att köparen »hwarken hafwer i denna handel erhållit kiöpe- eller fastebreef eij heller Kiöpesumman fullkombligen uthbetalt, så att Krigscommissarien Lilliequists Arfwingar icke kan betagas att hafwa tillträde till sin Egendomb, så länge dhee derföre sin fullkombliga betahlning eij åthnjutit». — Sedan köpe- 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 239att köpeskillingen delvis kunde vara krediterad, ehuru ett köpebrev utfärdats i den sedvanliga stilen med erkännande, att köpeskillingen var gulden »den sista penning med den första». I detta sammanhang är dock denna omständighet av mindre vikt än det allmänna konstaterandet av köpets etappvisa fullbordande och säljarens möjlighet att utöva press på köparen genom att hålla köpebrevet inne. Denna press är icke en följd av systemet med dubbla köpehandlingar utan fanns redan dessförinnan. Strävan att skapa en sådan press är därför icke orsaken till uppkomsten av bruket med dubbla köpehandlingar.
    Vad här har sagts motsäges icke av uttalandena i litteraturen från slutet av lands- och stadslagarnas tidevarv. Här må erinras om NEHRMANS ofta anförda yttrande: »Kiöpebref brukas förnämligast tå, när någon fast ägendom skal försäljas, på thet vpbuden så mycket beqwämligare ärhållas, och fastebrefwen thereffter inrättas måge. Men kiöpet är vtan kiöpebreff lika krafftigt och oryggeligit emillan kiöparen och säljaren, med mindre the sig förenat hafwa, at kiöpet ey skal wara fast och stadigt, innan thet warder skriffteligen författadt: tå bör man rätta sig thereffter, eljest kan blotta punctatio wara nog bindande.»1 Den beskrivning Nehrman därefter har på ett köpebrevs vanliga innehåll överensstämmer rätt väl med vad här kallats köpebrevstypen.2 Liksom hos NEHRMAN framträder hos ABRAHAMSSON det muntliga avtalets bindande verkan.3

    Bruket med dubbla köpehandlingar omtalas icke hos någon juridisk författare före 1734. Detta tyder på att det i varje fall icke kan ha varit mera allmänt utbrett under detta tidevarv. Termen köpekontrakt förekom visserligen redan på 1600-talet men hade då icke den specifika tekniska betydelse, som den fått

 

brev utfärdats, torde däremot enligt tidens uppfattning köpet ha blivit definitivt, I. W. SJÖGREN s. 118. Jfr Lindskölds yttrande i lagkommissionen den 14 dec. 1688 (Förarbetena I s. 54): »Köp må eij ryggas, när köparen hafver köpeinstrumentet emottagit och hoos sig.»
    1 NEHRMAN, Inledning til then swenska iurisprudentiam civilem s. 276.
    2 De särskilda pacta han omtalar såsom möjliga förvandla icke köpebrevet till ett köpekontrakt, även om de betaga köpebrevet dess förbehållslösa karaktär. Dessa pacta måste f. ö. betraktas som en serie rättsfigurer, hämtade från utländsk doktrin och utan egentlig betydelse i praktiskt svenskt rättsliv vid denna tid. Om dylika pacta jfr MALMSTRÖM, Till frågan om villkor vid fastighetsköp I, kap. II och exkurs I.
    3 ABRAHAMSSON, Swerikes rijkes lands-lag (1726) s. 349, 375.

 

240 ÅKE MALMSTRÖM.senare, utan betydde helt enkelt köpeavtal.1 Sedermera övergår ju ordet från att betyda köpeavtal i allmänhet till att företrädesvis betyda ett i en speciell skriftlig form klätt köpeavtal rörande fast egendom, en betydelseutveckling, som kommer så småningom, i den mån bruket med dubbla köpehandlingar breder ut sig.
    Det material, som kunnat anlitas för denna undersökning, tyder också på att bruket med dubbla handlingar icke blir vanligt förrän efter 1734 — sannolikt åtskillig tid därefter. Förutsättningarna för detta bruks uppkomst äro emellertid de redan ovan skildrade förhållanden, som utbildats före 1734, och åtskilliga betydelsefulla ansatser kunna påvisas under landslagens tid. Ingenting är naturligare än att redan före 1734 ett behov stundom gjorde sig gällande att fixera själva köpeavtalet i skrift, särskilt vid mera invecklade eller betydelsefulla köp. Säljaren kunde önska att binda köparen effektivare genom att få hans betalningsutfästelse i lätt bevisbar form, köparen kunde önska att få säljarens bundenhet vid köpet på motsvarande sätt fastslagen, och båda kunde önska att få de kanske talrika detaljerna och biavtalen preciserade, något som vid köp av ett större fastighetskomplex, ett bruk eller dylikt kunde vara av vikt. Behov av skrift kunde med andra ord föreligga, även om (före 1734) också det muntliga avtalet i princip ansågs bindande. Om man nu lät köpebrevet bibehålla sin uppgift och karaktär, var det naturligt, om nyss antydda önskningar kunde leda till ett särskilt köpekontrakt.
    Intresset att i skrift konstatera ett slutet köpeavtal framträder i en del förut berörda ensidiga intyg och utfästelser. I ett ovan nämnt fall från 1668 hade köparen påtecknat en av säljaren utfärdad handling; man närmar sig här åtminstone i viss mån köpekontraktet. En övergångsform mellan de ensidiga intygen och det egentliga köpekontraktet synes också följande fall ge exempel på. I Ulleråkers härads dombok den 11 juni 1714,2 då tredje uppbudet på »det större hemmanet» av sätesgården Ekeby i Vänge socken beviljas, förekomma två köpehandlingar om samma köp. Den första är en handling av den 8 maj 1713, där det heter, att säljaren funnit sig föranlåten att avyttra fastigheten »och därom aftalt och handlat med högwyrdige Doctoren Daniel Diurberg, updragandes här med honom, dess k: Fru,

 

    1 Denna innebörd torde ordet ha i Förarbetena VII s. 144.
    2 Uppsala landsarkiv.

 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 241Barn och arfwingar, min gård till kiöp, såsom en wälfången Egendomb» etc. Vidare innehåller handlingen bl. a., att köpeskillingen skulle betalas vid anfordran och att husesyn skulle hållas nästkommande höst »och behörigt kiöpebref uprättadt blifwa, jembwäl documenter och skrifter angående Ekeby, i rättan tijd, och 3 weckor för än tinget infaller, Hr Doctoren tillställas». Handlingen är icke undertecknad av bägge kontrahenterna utan blott av säljaren och hans hustru. Den är alltså icke ett egentligt kontrakt men påminner dock i åtskilliga avseenden om ett köpekontrakt i nyare mening. Den andra i domboken intagna handlingen är just det »behöriga köpebrev», som omtalas i handlingen nr 1. Köpebrevet är utfärdat den 9 okt. s. å. och är avfattat i sedvanlig stil.1 I domboken benämnes även handlingen nr 1 köpebrev, ehuru man synes ha funnit den vara ett köpebrev av mera ovanlig beskaffenhet, eftersom handlingen nr 2 kallas »ett mehr formelt kiöpebref».
    En annan företeelse, som möjligen kan ha haft en viss betydelse som förelöpare till ett skriftligt köpekontrakt, är den av NEHRMAN i ett ovan anfört yttrande omnämnda punctatio. Med denna term synes man ha åsyftat ett provisoriskt upptecknande av huvudpunkterna i ett ingånget avtal, alltså en enklare handling än ett ordentligt upprättat skriftligt kontrakt.2 Ur en sådan

 

    1 Redan ingressen är här den för dåtida köpebrev typiska: »Giör här med witterligit, det jag Jacob Krook, tillika med min k: hustrus Brita Renhielms tillstånd och samtyckio af wälbetänkt mod, hafwer till kiöp uplåtit, som ock jag i kraft af detta öpna bref, försällier och uplåter till Professoren Högährewyrdige Hr Doctor Daniel Diurberg» etc. Dessutom försäkras, att köpeskillingen är betald, så den första som sista penningen.
    2 I BIURMANS Bref-Ställare, Stockholm 1731, s. 66 beskrives en »punctation» som en handling, »hwar igenom man upförer de förnämsta momenter, och stycken, som sedan böra inflytta uti sielfwa Contractet, när man kan få tid och rådrum det samma formaliter och som sig bör upsättia» (här talas icke speciellt om fastighetsköp utan om avtal i allmänhet). I en något senare källa, nämligen anteckningar efter SOLANDERS föreläsningar över JB 1744 (handskrift i Uppsala universitetsbibliotek, sign. B 190 e), heter det (s. 51): »Quid est punctatio? Resp. det är et kort utdrag af et köpebref summe-wis författadt, under förbehåll af förbättrande och et formeligit Contracts upsättjande.» (Om Solanders bedömande av dylik punctatio se vidare nedan s. 250 not 1.) Måhända kan därför punctatio stundom ha varit blott »en papperslapp, undertecknad av ingen, å vilken antecknats säljarens och köparens namn, fastigheten och köpesumman» (af HÄLLSTRÖM i Tidskr. utg. av Jur. föreningen i Finland 1932 s. 288), men troligt är, att punctatio normalt innehöll åtminstone något mera. I vad mån punctatio praktiskt förekom är svårt att bilda sig någon bestämd mening om. Själva ordet har senare kommit ur bruk.

16—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

242 ÅKE MALMSTRÖM.punctatio kunde emellertid lätt utveckla sig ett formligt köpekontrakt; man behövde endast utforma handlingen mera omsorgsfullt och förse den med vederbörliga underskrifter för att ha typen klar.
    Troligen har det skriftliga köpekontraktet under förra delen av 1700-talet börjat dyka upp gång efter annan på sådant sätt, att man åtminstone ett par decennier in på seklet kan tala om en begynnande typutbildning. Nyss har anförts en handling från 1713, som i vissa avseenden står köpekontraktet nära. IVAR W. SJÖGREN har tidigare anfört ett exempel från 1717, som kan sägas vara ett köpekontrakt, nämligen en av säljare och köpare jämte vittnen underskriven köpehandling, som stadgar, att egendomen skall vara säljarens »pant och hypotek», till dess hela köpeskillingen betalts, »då honom sedan dhet fullkomliga köpebrefwet tillika medh ofwanbemälde dhen edla Magistratens fastebref, som så länge hoos mig blifwer i förwar, skall tillställas och lefwereras — — —».1 Snart finner man också termen köpekontrakt använd för dylika handlingar. Från 1733 må anföras ett exempel, nämligen ett den 24 dec. 1733 dagtecknat »Kiöpe Contract» om försäljning av ett bruk för 750,000 daler kopparmynt (affärens vidlyftighet gör ju här den skriftliga kontraktsformen naturlig). Kontraktet innehåller bl. a. detaljerade bestämmelser om köpeskillingens successiva erläggande. Huvuddelen skulle ha presterats ultimo julii 1735, och tillträdet skulle ske den 1 aug. s. å. (alltså dagen efter), då säljaren skulle meddela köparen »formelt Kiöpe Bref».2
    Alltjämt är det dock sannolikt fråga blott om en begynnande typutbildning. I BIURMANS 1731 utgivna »Bref-Ställare» heter det, att »när någor kiöper fast egendom, såsom Landtgods, Gård eller

 

Det kan dock anmärkas, att NORDLING (Anteckningar efter prof. E. V. Nordlings föreläsningar i svensk civilrätt, allmänna delen, Ups. 1891, s. 215) använder »punktation» om ett slags upptecknande av bestämmelserna i ett kontraktsförslag.
    1 I. W. SJÖGREN s. 110 not 201. Sjögren framhåller, att ett av vittnena undersitt namn skrivit »alss Zeuge». Det är enligt Sjögren icke uteslutet, att denne upprättat köpehandlingen, och panträttsförbehållet skulle då få sin förklaring såsom en klausul, som personen i fråga känt till från tyskt rättsliv. Det är ju möjligt, att denna förmodan är riktig. Det synes emellertid icke finnas någon anledning att antaga, att bruket med dubbla köpehandlingar berott på tyskt inflytande.
    2 Referat av kontraktet i Frösåkers och Närdinghundra häraders urtima tingsrätts utslag den 13 febr. 1742, tryckt (utan tryckort och årtal) under titeln »Härads Rättens Dom, Emellan Capitainen Clas D. Lillieströms Sterbhus och Herr General Adjutanten Georg Löwen». 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 243Tomt; så hålles intet kiöpet före wara slutit innan skriften eller kiöpe-brefwet är fulkommeligen stält, skrifwit och underskrifwit».1 Därpå beskrives, vad som fordras av ett köpebrev, och detta på ett sådant sätt, att det uppenbarligen är fråga om ett köpebrev i teknisk mening; bl. a. säges det, att köpebrevet skall innehålla, att köpeskillingen är riktigt betald »och den sidste penningen med den första til fullo nöje erlagd», samt att säljaren »afsäger sig och sina arfwingar all här tils hafwande rätt til den försålde egendomen och tilägnar det [godset] kiöparen och des arfwingar ewärdeligen, såsom sin wälfångne egendom, at bruka och nyttia»; vidare skall införas, »at säljaren anmodar wederbörande Domare, at samma kiöp med fastebref confirmera och bekräfta», varpå köpebrevet skall underskrivas av säljaren och åtminstone två vittnen. Därefter följa fyra formulär till typiska köpebrev och ett formulär till transport av köpebrev; om föregående köpekontrakt nämnes icke ett ord.2 Det kan ha ett visst intresse att konstatera detta, även om man icke får överdriva denna omständighets bevisvärde.

    Vad 1734 års lag angår, anser NORDLING, att JB 1: 2 syftar på köpekontraktet och JB 4: 1 på köpebrevet. Lagstiftaren har »vid behandlingen af den enskilda öfverlåtelsen, som utgör grundvalen för eganderättens öfvergång, haft köpekontraktet i sikte och vid frågan om den offentliga lagföljden åter för sin föreställning haft köpebrefvet; och har han sålunda i sina föreskrifter i det hela lämpat sig efter slutresultatet af den utveckling som vi ofvan framstält, och hvilken torde redan före det lagen skrefs varit afslutad».3 Även WINROTH anser, att 1734 års lag tar fasta på den föregående rättsutveckling, som enligt hans mening då redan skapat bruket med dubbla köpehandlingar. 1734 års lagstiftare »gjorde giltigheten af fastighetsköp beroende på upprättande af köpekontrakt» men ha dessutom, »såsom lagstadgandena utvisa, uppenbarligen förutsatt, att säljaren derefter skulle utfärda särskildt köpebref, och att köparen för lagfarts vinnande skulle

 

    1 A. a. s. 79. Uttalandet är ju anmärkningsvärt såsom gjort före 1734.
    2 Det första av dessa köpebrev förutsättes skola utfärdas redan före tillträdet och innehåller därför förbehåll för säljaren om »rolig besittning» av egendomen till midfastan följande år. I den föregående beskrivningen på ett köpebrevs innehåll nämner författaren även tillträdestiden (s. 80 p. 8).
    3 NORDLING, Lagfarts- och inteckningslagarne (2 uppl. 1888). s. 65.

 

244 ÅKE MALMSTRÖM.förete det vid domstol i och för erhållande af uppbud».1 Den hos Nordling och Winroth framträdande uppfattningen förutsätter i själva verket, att bruket med dubbla köpehandlingar varit fullt utbildat och allmänt utbrett redan åtskillig tid före det jordabalksförslag, som brukar betecknas som 1723 års men möjligen tillkommit först 1725—26.2 I detta förslag ingå nämligen i detta hänseende alldeles samma stadganden som i den slutgiltiga lagtexten (JB 1:2 och 4:1). Den ovan lämnade framställningen torde ha visat, att den Nordling-Winrothska uppfattningen om tiden för uppkomsten av detta bruk är oriktig. Allmänt spritt har det icke varit före 1734. När det i LAGBEREDNINGENS förslag till jordabalk, del II (1908), anföres, att köpekontrakt och köpebrev i nutida bemärkelse endast i enstaka fall kommit till användning under 1700-talet, såvitt bekant tidigast på 1750-talet,är detta emellertid en överdrift i motsatt riktning.
    Om lagstiftaren icke kan ha byggt på slutresultatet av en redan fullbordad utveckling, framstår det redan därigenom som osannolikt, att lagstiftaren ändock skulle ha åsyftat ett köpekontrakt i JB 1:2 och ett köpebrev i JB 4: 1. Det finnes ingenting, som tyder på att lagstiftaren i anslutning till ansatserna i rättslivet före 1734 velat framdriva ett bruk med två handlingar. Läser man JB 1:2 och 4: 1 utan att utgå från Nordlings och Winroths förutsättning, blir den naturliga tolkningen, att de båda lagrummen närmast åsyfta samma handling. I JB 1:2 heter det: »Kiöp, skifte, och gåfwa skola skrifteliga ske med twägga manna witne, och the wilkor theri sättas, hwar å samma kiöp, skifte, eller gåfwa sig grundar, och sedan lagföljas å then ort, ther hwarthera är belägit, som framdeles skils.» Närmast till hands ligger ju att antaga, att lagförfattarna tänkt sig detta lagföljande ske just på grundval av den i samma § föreskrivna köpehandlingen.4 Det åsyftade stadgandet om lagföljande är just JB 4: 1,

 

    1 WINROTH, Strödda uppsatser I (1891) s. 22. Framställningen är skriven för Nordisk familjebok och kvarstår oförändrad ännu i dennas 2 uppl., bd XV (1911), art. Köpebref. I den av BJÖRLING skrivna art. Köpebrev i 3 uppl. förbigås frågan, när bruket med de dubbla handlingarna uppkommit.
    2 Om dateringen av förslaget se HOLMBÄCK i Minnesskrift ägnad 1734 års lag I s. 78, II s. 246 ff.
    3 Lagberedningen, a. a. s. 555. Jfr BERGMAN, Översikt av svensk rättsutveckling s. 49.
    4 Detta antagande bestyrkes av ett studium av de tidigare jordabalksförslagen under förarbetena. Samtliga dessa innehålla ett formstadgande av ungefär samma 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 245där det heter: »Säljer man jord sin å landet; tå skal kiöparen in för Rätten, i thet härad jorden ligger, wisa kiöpebref sitt, och jorden offenteliga upbiuda låta, på try almänna Häradsting.» Även om man icke får tolka lagen så, att köpehandlingen måste vara ett köpebrev i traditionell stil, är det tydligt, att denna köpebrevstyp, som allmänt begagnades som underlag för köparens lagfart, här föresvävat lagförfattarna. Det må erinras även om JB 11:2, som ju utgår från den i rättslivet allmänt förekommande seden, att säljaren i köpebrevet erkände köpeskillingen vara till fullo gulden, ehuru den icke mer än till en del erlagts kontant. Man märke även avfattningen av JB 11:6: säljaren skall för att bli fri från hemulsskyldighet förbehålla sig detta i »bref sitt, thermed han samma jord, hus eller tomt sig afhänder», en formulering, som också för en handling av den ensidiga avhändelseförklaringens typ i tankarna. Att en sådan handling i varje fall är tillräcklig för att uppfylla formkravet i JB 1:2 har som bekant varit den övervägande och alltjämt tillämpade meningen i svensk praxis.1
    Under tiden efter 1734 har bruket med dubbla köpehandlingar så småningom tilltagit. Huru snabbt detta skett kan icke på grundval av det material, som här stått till buds, med bestämdhet angivas. Ett typiskt fall må här anföras från 1753. Den grundläggande köpehandlingen av den 22 aug. 1753 kallas i en partsinlaga i en senare rättstvist för »Köpe-Contract» och är också ett köpekontrakt i teknisk mening. Det innehåller bl. a. en klausul

 

lydelse som sedermera JB 1:2 och anknyta därtill (i samma §) en föreskrift om fasta på sådant sätt, att lagfarten uppenbarligen förutsättes grundad på den enligt formstadgandet tillkomna handlingen. Omredigeringen i de senare förslagen kan icke tänkas ha åsyftat någon förändring i sak. För det anförda se 10: 1 i förslagen av 1695, 1697 (med vilket det förslag överensstämmer, som i Förarbetena betecknas som 1717 års förslag) och 1713 samt det i Förarbetena till 1715 hänförda förslaget 9: 1.
    1 Den uppfattningen, att JB 1: 2 och 4: 1 åsyfta samma handling, framträder i de förut åberopade anteckningarna efter Solanders föreläsningar 1744. Enligt dessa (se s. 50) är det den i anledning av JB 1: 2 upprättade handlingen (som f. ö. omväxlande kallas »skriftel. contract» och »kiöpebref»), som sedan ligger till grund för lagfarten. För den händelse, att bruket med både köpekontrakt och köpebrev allmänt slagit igenom redan på denna tid, hade Solander troligen nämnt något därom; åtminstone borde han väl ha gjort det, om lagen själv i sina regler direkt byggt på denna dubbelhet. — Almén, Om auktion II s. 286 f., finner det »högeligen osannolikt», att JB 1: 2 fordrade något annat och mera än JB 4: 1, och finner varje bevis saknas för att bruket med dubbla handlingar varit erkänt eller ens känt av 1734 års lags stiftare. 

246 ÅKE MALMSTRÖM.om att viss del av köpeskillingen skall betalas, » då Köpe-Brefwet öfwerlemnas». Kontraktet är undertecknat av såväl säljare som köpare. Fem dagar senare utfärdas ett av säljare jämte vittnen undertecknat typiskt köpebrev med sedvanliga fraser.1 Från 1755 kan anföras ett fall med ett »Kiöpe-Contract» jämte två samtidigt dagtecknade köpebrev, avseende olika i kontraktet sålda fastigheter.2 Samtidighet mellan köpekontrakt och köpebrev synes också ha förelegat i ett fall från 1770 och ett från 1786.3 I andra fall från samma tid var det däremot ingen samtidighet.4 En hastig genomgång av ett härads lagfartsprotokoll från senare delen av 1700-talet (Ulleråkers härad, Uppland) har givit klara och ganska talrika belägg på dubbla köpehandlingar åtminstone från 1780- och 1790-talen (ehuru man ingalunda kan vara säker på att alla köpekontrakt antydas vid lagfarten, som genomgående grundas på köpebrev), och sedan fortsätter samma utveckling i protokollen från 1800-talets början.5 På 1790-talet sker det veterligen första omnämnandet i doktrinen av särskilt skriftligt köpekon-

 

    1 »För allom dem, som detta wårt öpna Köpe-Bref händer förekomma, se, höra eller läsa, göre wi underskrefne härmed witterligit, at wi med wåra kära Hustrurs Ja och Samtycke af wälberådt mod hafwa uplåtit och försåldt, som wi ock, i kraft af detta, uplåta och försälja» etc. Det försäkras, att köparen »den första penning med sidsta til oss riktigt och til fullo nöje ärlagt och betalt», varpå följa sedvanliga avhändelse- och tillägnelsefraser. I själva verket betaltes en betydlig del av köpeskillingen genom revers. Det anförda är hämtat ur 1769 tryckta handlingar i rättegång Morström contra Sahlbergs arvingar, s. 11. Ang. köpekontraktet se ib. s. 16 f., 18 f.
    2 Ur handlingar i bördstvisten rörande halva Thurbo bruk, häradsrättens protokoll från 1757 (tryckt). Av Svea Hovrätts tryckta dom av den 5 mars 1759 vill det synas, som om man redan då rör sig med uttrycken köpekontrakt och köpebrev i teknisk mening.
    3 Se SCHMIDTS Jur. Arkif XVIII s. 512 resp. XIII s. 109.
    4 EKEBERG, Om frälseränta (1911) har i bil. 16 ett köpebrev från 1776, som hänvisar till »förut gånget köpe Contract» (dagen för detta framgår icke, varför man icke här med absolut säkerhet kan förneka samtidighet). Såsom bil. 17 i samma arbete är intaget ett köpekontrakt av den 12 dec. 1781, som stadgar en första avbetalning på köpesumman till den 1 mars 1782 och i slutet förklarar: »skolandes, när första afbetalningssumman sker, till bemälte Nils Nilsson ett ordentligt köpebref utfärdas». Jfr även ib. bil. 18.
    5 Se protokoll (Uppsala landsarkiv) 7/11 1783, § 7, 10/3 1784, § 3, 13/3 1786, § 2, 14/3 1786, § 15, 16/6 1786, §§ 1, 2 (hänvisning till »det oss emellan slutne kjöpe contractet af d. 27 nästledne februarii»), 27/11 1786, § 1, 20/6 1788, § 1, 17/3 1789, § 1. Vidare ha exempel påträffats i protokoll från 1790, 1791, 1793 och samtliga följande år på 1790-talet, därefter 1800, 1802, 1803 o. s. v. I protokollet för 1810 omtalas i nästan varje § särskilt köpekontrakt. 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 247trakt, nämligen hos TENGWALL.1 En strax förut utgiven formulärsamling, SELLANDERS Brefställare (Lund 1787), som f. ö. åberopas av Tengwall i fråga om utformningen av köpebrev, innehåller däremot icke någon antydan om köpekontrakt utan förutsätter endast köpebrev (varav fem olika formulärtyper återges).2
    Obestridligt är, att från slutet av 1700-talet bruket med dubbla köpehandlingar alltmer kom att prägla rättslivet. En i BACKMANS lagsamling (I s. 97) återgiven K. M:ts dom den 14 febr. 1812 tyder på att bruket av både köpekontrakt och köpebrev då var välkänt. LAGKOMMITTÉN omnämner »särskilda så kallade köpe-contracter» men anser dem ha orsakat oreda och vill avskaffa dem.I manuskript till J. E. BOETHIUS' föreläsningar i Uppsala 1828 över kontraktsrätten framhålles, att vanligen först upprättas köpekontrakt (varefter köpebrev fullbordar överlåtelsen).4 ÄLDRE LAGBEREDNINGEN förklarar på 1840-talet, att »det har länge warit en allmän sed här i landet» att upprätta dubbla köpehandlingar.5 För senare tid är det obehövligt att anföra belägg på ifrågavarande praxis.

    Den här ovan framställda hypotesen om sättet för uppkomsten av bruket med dubbla köpehandlingar utgår från köpebrevstypen såsom den äldre, redan färdigbildade typen, vilken av förut antydda skäl icke nämnvärt förändrades. När behov uppstod att kläda den köpebrevet föregående muntliga uppgörelsen mellan parterna i skrift, blev därför resultatet ett särskilt köpekontrakt, vars namn och hela utformning äro typiska för ett avtalsdokument, medan köpebrevet behåller sin karaktär av verkställighets (avhändelse-) dokument. NORDLING — vilkens uppfattning om tiden för uppkomsten av bruket med dubbla handlingar redan tidigare avvisats — utgår riktigt från köpebrevet som den ursprungliga

 

    1 TENGWALL, Twistemåls Lagfarenheten (1794) s. 123. Han synes dock, såsom påpekats av ALMÉN, Om auktion II s. 291 not 2, betrakta det som en handling av underordnad betydelse. — Jfr i detta sammanhang även CALONIUS, Opera omnia III s. 299, V s. 237 (»köpebref och köpecontracter»).
    2 TENGWALL hänvisar på anf.st. till »Saml. af Br. och Skr.», och därmed torde avses den i Lund 1787 utgivna »Brefställare, innehållande samling af sådane bref och skrifter, som i samlefnaden allmännast förefalla», vilken torde härröra från M. SELLANDER.
    3 Förslag till JB 1818, motiver s. 23 f. (civillagsförslaget 1826, motiver s. 93).
    4 Handskrift i Uppsala univ.-bibl., sign. B 176 c, nr 10 ark 9 a andra sidan. Överensstämmande B 176 b nr 3 s. 268; B 176 d nr 19 ark 7 tredje sidan.
    5 Förslag till GB o. s. v. 1847, motiver s. 64.

 

248 ÅKE MALMSTRÖM.handlingen. Han antager, att man så småningom fann det lämpligt att i skrift fixera alla enskildheterna rörande köpevillkoren och därför till en början samtidigt med köpebrevet upprättade ett köpekontrakt. Han antager vidare, att skillnaden i tiden mellan handlingarna uppkom genom att säljaren upptäckte sin möjlighet att hålla köpebrevet inne.1 Detta antagande om ursprunglig samtidighet såsom allmän regel förefaller icke hållbart. Ibland voro köpekontrakt och köpebrev samtidiga på 1700-talet men ingalunda alltid ens i de tidigaste fallen (se ovan anförda exempel). Ofta förekom redan då tidsmellanrum, liksom det ofta förut varit mellan den grundläggande muntliga uppgörelsen och köpebrevet.2
    I motiven till jordabalksförslaget har LAGBEREDNINGEN uttalat, att syftet med användande av dubbla köpehandlingar varit, »att säljaren i köpebrefvets innehållande skall äga ett medel att förhindra det öfverlåtelsen varder definitiv med mindre köparen fullgör hvad enligt kontraktet utgör villkor för hans rätt».3 Sedan väl en gång bruket med köpekontrakt uppkommit, kan man otvivelaktigt säga, att det av beredningen angivna syftet medverkat till att säljaren i kontraktet förbehållit sig att först senare fullborda överlåtelsen med köpebrev. Dylika överväganden ha däremot, om den här förfäktade hypotesen är riktig, icke utgjort den historiska orsaken till uppkomsten av bruket med dubbla handlingar. Möjligheten att genom köpebrevets innehållande förhindra, att överlåtelsen blev definitiv, innan köparen fullgjort sina åtaganden, fanns redan före det skriftliga köpekontraktets uppkomst och begagnades säkerligen också. Behovet att skapa denna press är icke orsaken; det gäller icke att förklara det särskilda köpebrevets utan det särskilda köpekontraktets tillblivelse. Hade behovet att skapa den antydda pressen varit avgörande, borde det ursprungliga ha varit en handling, som innebar ett köpekontrakt men samtidigt innehöll köpebrevets definitiva avhändelsemoment,

 

    1 Lagfarts- och inteckningslagarne (2 uppl. 1888) s. 62 f.
    2 Om köpekontraktet betydde ett upptagande i skrift av den tidigare muntliga grundläggande uppgörelsen mellan parterna, borde med Nordlings uppfattning före köpekontraktets uppkomst köpebrev i regel ha utfärdats omedelbart i anslutning till det muntliga avtalet. Det har ovan visats, att så icke var fallet. Ibland dröjde säljaren med köpebrev för att ha press på köparen, ibland kanske säljaren utfärdade köpebrev genast eller nästan genast för att göra det möjligt för köparen att börja lagfarten. Samma variationer få tänkas ha förekommit, när köpekontraktet kom i bruk.
    3 Lagberedningen, a. a. s. 160.

 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 249och ur denna ursprungliga s. a. s. kombinerade handling borde sedan köpebrevet ha brutits loss, för att säljaren därigenom skulle uppnå den omtalade möjligheten att fördröja den definitiva övergången.
    Tillkomsten av dubbla handlingar måste ses såsom uttryck för ett behov — för både säljare och köpare — att i skrift fixera själva köpeavtalet i förening med köpebrevets bibehållande vid dess traditionella uppgift och karaktär.1 I detta avseende har redan ovan beträffande tiden före 1734 hänvisats till fördelarna av säkrare bevisning och de facto starkare bundenhet. För tiden efter 1734 måste så småningom JB 1: 2 ha verkat som en pådrivande faktor. Visserligen påbjudes där icke något köpekontrakt, skilt från köpebrevet (se ovan), men stadgandet kom att medföra, att det blott muntliga avtalet, som på landslagens tid i princip var giltigt, icke längre ansågs rättsligt bindande. Kunde det redan tidigare stundom förefalla fördelaktigt att kläda avtalet i skrift, blev det nu nödvändigt, om kontrahenterna räknade med att icke kunna göra upp sitt mellanhavande tämligen snart och om de tillika ansågo sig tvungna att hålla varandra rättsligen bundna under tiden fram till den definitiva uppgörelsen, som fortfarande traditionsenligt markerades med köpebrevets utfärdande. För båda kontrahenterna var det kanske också av vikt att i skrift fastslå åtskilliga betydelsefulla detaljer och biavtal; för säljaren var köpekontraktet dessutom av värde, om han skulle behöva bevisa, att en efter köpebrevets utfärdande alltjämt kvarstående fordran på köparen verkligen gällde ogulden köpeskilling (jfr JB 11: 2).2 Man kunde alltså fortfarande — och kan alltjämt — underlåta att skriva köpekontrakt, men risken blev större på grund av reglerna i 1734 års lag. Denna faktor verkade emellertid ganska långsamt. Överlåtelsesedvänjor präglas gärna av ganska stor konstans, och medvetandet om den ökade risken har endast så småningom spritt sig. Man synes dessutom till en början icke ha varit så sträng vid tolkningen av JB 1:2. Det är möjligt, att det ovillkorliga underkännandet av ett muntligt köpeavtal om fast egendom slog igenom först åtskilligt efter lagens tillkomst; i varje fall gäller detta

 

    1 Till vad förut sagts om köpebrevet jfr även KÖNIG, Lärdomsöfning II s. 161: »Upbuden ske efter Köpebrefwen, hwarutinan uttryckeligen nämnes, den sista penningen med den första wara erlagd.»
    2 Jfr HUMBLA, Om vilkoren för eganderättens öfvergång vid köp af fast gods (Lunds univ. årsskr. 1865) s. 10 f. 

250 ÅKE MALMSTRÖM.doktrinen.1 Ju mer den stränga tolkningen befästes, desto större blev emellertid anledningen att upprätta skriftligt köpekontrakt.

    I det föregående ha endast orsakerna till och tidpunkten för tillkomsten av det karakteristiska bruket med både köpekontrakt och köpebrev kunnat behandlas. Det återstår en rad intressanta närliggande rättshistoriska problem, som röra de båda handlingar-

 

1 ALMÉN, Om auktion II s. 289 not 1, uttalar, att man omedelbart efter utfärdandet av 1734 års lag icke alltid synes ha gjort klart för sig, att genom JB 1: 2 ett brott skedde med den närmast förut gällande rättsuppfattningen, varvid Almén hänvisar till ett ställe hos NEHRMAN och till jämförelse påpekar yttranden av SOLANDER och TENGWALL. Sagda förhållande har observerats också av AF HÄLLSTRÖM, Tidskr. utg. av Jur. föreningen i Finland 1932 s. 290. En närmare undersökning bringar i dagen ytterligare belägg på att den meningen varit representerad i svensk 1700-talsdoktrin, att muntligt köpeavtal om fastighet är bindande förkontrahenterna (praxis har icke i detta sammanhang kunnat undersökas). Före 1734 hade NEHRMAN förklarat, att skriftlig form icke var nödvändig (ovan s. 239). I de 1746 utgivna anmärkningarna och tilläggen med anledning av nya lagen heter det, som Almén påpekar, att detta »bestyrkes uti Cap. 1 §. 2. C. 4. §. 1. J. B.» (Nehrman 1746 s. 88). Det säges alltså icke, att lagen infört ett förut okänt skriftlighetskrav. Samma mening synes framträda också ib. s. 29. Nehrmans mening i detta avseende kan ytterligare belysas genom bevarade anteckningar efter hans föreläsningar. Där återfinnes t. ex. följande (handskrift i Uppsala univ.-bibl., sign. B 186 f s. 9; vid JB 1: 2): »Qu: är scriptura så nödig till ett contr[act] at om then är borta är contracten olaglig? Neij detta är intet praeceptum utan endast consilium; ty wore thet præceptum hadde det denna clausulam annullatoriam, ware annars ogilt, scriptura itaq[ue] non solennitatis sed probationis causa.» (Dock betonas, att skriftlig handling är nödvändig för lagfarten, ib. s. 16.) En nästan ordagrant likalydande passus ingår i »Annotationer vid — — — David Nehrmans Private föreläsningar öfver Sveriges Rikes Lag» (handskrift i Lunds univ .-bibl.) s. 45. I de »Adnotationer öfwer Swenska Lagen» (efter Nehrman), som finnas i B 186 e (Uppsala univ.-bibl.), heter det om formföreskrifterna i JB 1: 2: »Dessa ord som consilia här anförda.» Där förklaras också: »Punctatio gäller ock för kiöp fastkiöpebref ej äro uppsatta.» Det nyss ur B 186 f citerade återfinnes även nästan ord för ord i anteckningar efter Nehrmans efterträdare COLLING, som tydligen i detta som andra avseenden synnerligen troget fortsatte den Nehrmanska undervisningstraditionen (se Allmänna föreläsningar över jordabalken, 1755, handskrift i Lunds univ.-bibl.). Från den akademiska undervisningen i Uppsala föreligga anteckningar efter SOLANDER, vilka peka i samma riktning (föreläsningar över JB 1744, sign. B 190 e, Uppsala univ.-bibl.). Uttalandena där (s. 49 f.) äro delvis oklara, men det säges bl. a. (s. 51): »Quaer. widare kan jag då ej rubba köpet fast ej kjöpebrefwet är upsatt och påskrifwit af witnen? Resp. Minime gentium, ty consensus facit contractum, ut nuper audivimus; men här torde dock något inkast göras om punctatione, och [om?] den bör stå fast och gälla. Quaer. itaq[ue] 1:o Quid estpunctatio? Resp. det är et kort utdrag af et köpebref summe-wis författadt, under förbehåll af förbättrande och et formeligit Contracts upsättjande. Här frågas alltså: skal en sådan så kallad punctatio gälla el. kan man i sådan händelse uphäfwa kjöpet, fast än et sådant utkast är skedt? Resp. non, allenast witnen derwid warit, som kunna intyga kjöpets ricktighet: Quaer. porro kan jag ei erhålla upbud, 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 251nas rättsliga bedömande och särskilt deras förhållande till de uppfattningar, som gjort sig gällande angående äganderättens övergång vid fastighetsköp. Dessa senare problem ha icke förbisetts men ha av utrymmesskäl måst lämnas åsido.1
    Till sist må blott några kompletterande notiser lämnas till ytterligare belysning av det flera gånger ovan framhävda förhållandet, att köpebrevstypen visat en påfallande stor enhetlighet genom århundradena. Detta framträder bl. a. i den yttre utformningen. Från de medeltida köpe-, bytes- och gåvourkunderna stammande stildrag och ordvändningar leva kvar i vissa fall århundrade efter århundrade. Som exempel må tagas vissa nästan ständigt återkommande uppräkningar av vad som hörde till den överlåtna fastigheten. Man möter dem redan i de latinska medeltidsurkunderna. En relativt kort formulering är den, att fastigheten överlåtes »cum silius pischariis & attinenciis ceteris intra sepes & extra» (från 1286, Dipl. Suec. nr 919). En något fylligare utformning är följande: »cum omnibus dicte curie pertinen-

 

på en sådan punctation? Resp. Non, emedan Summan, som i köpebrefwet skal upsättas, bör wara erlagd.» (Denna passus delvis citerad redan ovan s. 241 not 2.) KÖNIG, Lärdoms-öfning II s. 187, har den oklara formuleringen: »Angår handelen något fast, affattas den skrifteligen til större säkerhet, och redigare bewis. J. B.C. I. §. 2.»
    Ännu flera decennier senare synes HERNBERGH ha givit uttryck för samma mening som Nehrman. Det heter i ant. efter H:s föreläsningar över JB (B 182 m 1, Uppsala univ.-bibl., s. 16): »Men om den händelsen skulle sig wisa, att Köpebrefwet icke skriftel: blifwit uprättadt eller med wittnen styrkt, så bör Köpet på en sådan grund icke ogillas, om de å ömse sidor erkänna och tillstå Köpet; ty Köpebrefwet är intet i och för sig sjelf annat än en wärkställighet på ett föregångit Köpe Contract, och wittnen behöfwas ej, tå Köpet annorledes bewisas kan». Av sammanhanget att döma synes »Köpe Contract» här betyda köpeavtal oavsett formen. H. blev jur. prof. i Uppsala 1782 och dog 1791 (se WESTMAN, Juris doktorer 1629—1929, Uppsala univ. årsskr. 1929, s. 4). Då anteckningarna i fråga bära titeln »Professor Hernbergs Privata Föreläsningar öfwer Jorda-Balken», härröra de alltså sannolikt från föreläsningar, hållna någon gång mellan 1782 och 1791.
    Slutligen har TENGWALL (a. a. s. 119) vissa uttalanden om att ett muntligt köpeavtal är bindande kontrahenterna emellan. Den möjligheten kan icke helt avvisas, att han syftar på en bundenhet blott enligt »naturens lag», men det förefaller icke osannolikt, att han menat, att köparen på grund av ett muntligt avtal skulle kunna föra talan om åläggande för säljaren att utfärda köpebrev, ehuru det samtidigt klart framgår, att köparen icke utan köpebrev kunde tilltvinga sig själva besittningen av egendomen.
    Uppenbart är, att den meningsriktning, som här berörts, delvis är att föra tillbaka på dåtidens naturrättsläror med deras starka betonande av avtalets — även det formlösa avtalets — betydelse och principiellt bindande kraft.1 Jfr MALMSTRÖM, Till frågan om villkor vid fastighetsköp II s. 15 not 14.

 

252 ÅKE MALMSTRÖM.cijs, videlicet. domibus, agris, pratis, pascuis, siluis, molendinis, molendinorum locis, ac ceteris dicte curie pertinencijs. intra sepes et extra, longe uel prope positis» (från 1308, Dipl. Suec. nr 1595). Motsvarigheter i de svenskspråkiga urkunderna äro t. ex.: »med hwss aaker ængh beeth skogh ffiskewatn, och alth annadh som vnder fførnempde gotz hawer lægadh innan tæppo och vthan nær by och fiærre» (ur vittnesbrev om jordabyte 1313, Dipl. Suec. nr 1911) eller, för att taga en något senare handling: »meth husum oc iordh, aker oc ængh, schoghum oc fiskewatnum, qwærnum oc qwærnastadhum, i wato oc thørro, innan gardha oc vtan, nær by oc fiærran, engo vndan takno, som them godzom aff alder hafuer tilhørt oc tillaghat» (från 1402, Sv. Dipl. nr 181). En motsvarande ehuru kortare passus ingår också i häradshövdingens fastetal på tinget enligt landslagen: »nær by oc fierra meth allo thy som ther til ligger jnnan gardh oc wtan» (MELL EB XII, KrLL JB X). Att återfinna dessa ordvändningar i köpebrev från 1500-, 1600- och 1700-talen är icke svårt.1 Ett köpebrev från 1797 talar om »hus och jord, skog och mark, fiske och fiskewatten, qwarn och qwarnställe, torp och torpställe, när by och fjerran, intet undantagandes af alt det, som dertil ligger, af ålder legat hafwer, heller härefter med lag och dom tilwinnas kan».2 Exempel från 1800-talet skulle säkerligen också gå att uppbringa.
    I början av denna uppsats har berörts det medeltida bruket att i köpebreven ge häradshövdingen fullmakt att meddela fasta.Ehuru ett dylikt befullmäktigande snart icke ansågs nödvändigt, fortlevde dock länge seden att i köpebrev inrycka en dylik klausul. 1542 kunde man t. ex. skriva: »geffwandis heradzhöffdingen her medt, ther forbenempde Wässunda gård belegen är, fulle magt och befalningh ath giffwe hans Kong:e Ma:tz befalningisman liust och fast vpå same gård och tess rente, när han ther vpå eskiendis wårder».4 Från 1700 stammar formuleringen: »Blifwer ock Häradshöfdingen tilstånd gifwit i Norrwidinge härad härpå gjöra laga medfart uti dette kjöp.»5 1740 förekom, att man skrev: »Gif-

 

    1 För 1500-talet se t. ex. Bidrag till Finlands historia III nr 183. Se vidare BIURMANS förut citerade Brefställare från 1731 s. 80, EKEBERG, Frälseränta, bilagorna.
    2 Ulleråkers härads lagfartsprotokoll 12/5 1797, § 7 (Uppsala landsarkiv).
    3 Exempel ovan s. 232 not 2.
    4 Bidrag till Finlands historia III nr 183.
    5 EKEBERG, a. a. bil. 2. Jfr i detta sammanhang Gripenhielms yttrande i lagkommissionen 1688 (Förarbetena I s. 48): »Efter lag tilhörer sälliaren iorden 

NÅGRA ANTECKNINGAR TILL FASTIGHETSKÖPETS HISTORIA. 253wandes wederbörande Herr Häradshöfdinge magt och tilstånd, thetta lagl. giorde kiöp med Tingskiötning och Häradsfasto at bekräfta.»1 Denna ännu rätt fullmaktsartade formulering förekom naturligtvis långt ifrån alltid. Ibland sades ingenting om lagfarten; i andra fall hade fullmaktsformuleringen ersatts av en säljarens anhållan hos domaren om lagfart för köparen eller ett säljarens medgivande till köparen att lagfara. Exempel på det förra (1797): »anhållandes jag i ödmjukhet, det täcktes wälborne herr häradshöfdingen samt den lofl. Ulleråkers Häradsnämnd berörde min son Lars Ericsson och dess hustru Margaretha Eliasdotter härå behörige upbuder och Fastebref meddela».2 Exempel på klausuler, utformade som medgivande åt köparen: » Lembnandes derföre föreskrefne köpare Rydvall, där han så åstundar, frijhet på detto taga, till närmare sin säkerhet, uppbud, tingssköte och fasta» (1724) ;3 »För öfrigt lemnas Anders Andersson til att lagl. härmed förfara» (1753) ;4 »ägandes Köparen härå utan vårt vidare hörande Lagfart ock fasta söka» (1819).5 Formuleringar av sistnämnda typ — försvagade reminiscenser av medeltidens befullmäktigande åt häradshövdingen — kunna säkerligen påträffas från långt senare datum.

 

upbiuda, och observeras det uthi alle köpebref, hvarest sälliaren gifve domaren makt att iorden upbiuda och fasta å gifwa; hvarföre och införes, att sälliaren hafver iorden upbudit.»
    1 Köpebrev av den 16 juli 1740, avtryckt i »Acta, uti Arfs- och Testaments-Saken emellan BancoCommissarien Herr Jacob Silfverstedt och thess 3:ne Swågrar, hwaröfwer Högl. Kongl. Swea Hof-Rätt then 13 Dec. 1759 dömt», Stockholm 1760, s. 41 ff.
    2 Ulleråkers härads lagfartsprotokoll 11/5 1797, § 2.
    3 EKEBERG, a. a. bil. 6.
    4 Ib. bil. 8.
    5 Ib. bil. 22.