ÅKE HASSLER. Svensk exekutionsrätt. Andra häftet. Utmätning.
Sthm 1940. Nord. Bokh. 222 s. Kr. 7.00.
Med det nu föreliggande andra häftet av Svensk exekutionsrätt har professor Hassler avslutat behandlingen av utsökningslagen. Ett tredje häfte, vars utgivande — tyvärr, vill man säga — enligt företalet måste anstå t. v. på grund av de arbetsuppgifter, som processreformen ställer för en processrättslärare, är avsett att omfatta konkursrätten.
I första häftet (jfr SvJT 1938 s. 382) behandlades utom den historiska utvecklingen exekutionsväsendets organisation, exekutionstitlarna, förfarandet vid egentlig utsökning, utsökning i säkerhetssyfte samt reglerna om kostnaderna och om rättsmedlen. Det andra häftet är ägnat åt utmätningen. I stort sett har författaren här sökt följa utsökningslagens egen uppställning. Lagens bristfälliga systematik — den är ju skriven efter ett kronologiskt schema — har dock medfört, att denna princip icke kunnat genomföras alltigenom. De viktiga och intressanta spörsmålen om föremålet för utmätning och om skyddet för tredje man ha således utbrutits och gjorts till föremål för behandling i särskilda avdelningar.
Arbetet utgör den första systematiska framställningen av den svenska utsökningsrätten i dess helhet och fyller därigenom en stor lucka i vår juridiska litteratur. Den koncisa och klara framställningen ger en pålitlig bild av lagens innehåll och rättspraxis' ståndpunkt. Såsom naturligt är med hänsyn till arbetets syfte och omfång har författaren icke kunnat ingå i längre diskussioner angående tveksamma spörsmål. På en viktig punkt, nämligen i fråga om fastighetsexekutionen, har han ansett sig böra vidtaga en väsentlig förkortning, i det att de särskilda regler, som föranledas av gemensamma inteckningar, lämnats utanför.
Dispositionen synes mig i stort sett lyckad, icke minst med tanke på de svårigheter författaren på grund av materialets beskaffenhet haft
att övervinna. Jag skulle dock vilja ifrågasätta, om det är fullt lämpligt att behandla åtgärder enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen under rubriken »utsökning utan särskild utsökningstitel» varunder även inrymmas fallen av utmätning utan dom eller utslag. Avdelningen är en underavdelning av kapitlet om »rättsgrunden för egentlig utsökning». Vid överexekutors beslut om återställande av rubbad besittning och om vräkning av arrendator eller hyresgäst har man dock i själva verket att göra med tvenne former av summarisk process, förlagd till exekutiv myndighet. Överexekutors prövning av ärendet är av judiciell natur, ehuru den icke är uttömmande, då endast skriftliga bevis få användas. Därför utmynnar den icke i ett beslut som är slutligt bindande. Men bortsett härifrån (och samma inskränkning kan ju förekomma beträffande en dom) är beslutet jämförligt med en dom och fungerar såsom exekutionstitel för efterföljande verkställighet. I de fall åter, då utmätningsman äger vidtaga exekutiv åtgärd såsom t. ex. utmätning utan något föregående prövningsförfarande inför annan myndighet, kan man icke tala om någon från verkställigheten skild process. Jag skulle helst vilja behandla åtgärderna enligt 191 och 192 §§ i ett särskilt kapitel med rubriken »summarisk process inför överexekutors.»
Professor Hassler har icke försett framställningen med någon teoretisk apparat. Endast på ett ställe har jag mött en juridisk konstruktion som stött mig. Det gäller bestämmandet av föremålet för utmätning. Professor Hassler säger s. 210, att föremålet för utmätning alltid är en rättighet. »Av praktiska skäl opererar lagen emellertid ej med äganderätten till lösöre och fast egendom såsom föremål för utmätning. Fastän denna rätt är det viktigaste utmätningsobjektet, utgår lagen från att vad som utmätes är själva den sak, lös eller fast, som gäldenären är ägare till.» Det synes mig otvivelaktigt, att denna rättighetskonstruktion är en onödig påbyggnad på det reella förhållandet. Om utmätningsmannen tar en bil eller en häst i mät, hänför sig åtgärden allenast till bilen eller hästen, och det är denna som sedermera säljes. Man vinner intet, utan fördunklar tvärtom i mitt tycke saken genom att säga, att det i stället är äganderätten till objektet som utmätes. Detta uttryckssätt (om man nu bara tar det som ett sådant) är så mycket mindre adekvat som det icke för utmätning fordras någon positiv utredning om att gäldenären är ägare till saken, d. v. s. att han är den som senast har ett laga fång till densamma. Ett sådant krav vore ju impraktikabelt. Utmätningsmannen får därför gå efter vissa lättillgängliga kriterier, såsom besittningen. Visserligen har man sökt ordna så, att i regel endast en sak, till vilken gäldenären är ägare, skall bli utmätt och realiserad. Men denna strävan från lagstiftarens sida motiverar icke att man säger, att objektet för utmätningen är äganderätten till saken och icke saken själv. Jag tror att ett dylikt betraktelsesätt är skäligen främmande för den allmänna uppfattningen. När lagen säger, att det är saken själv som utmätes, bygger den på ett betraktelsesätt, som icke blott faller sig naturligt utan i min tanke även är fullt korrekt.
Det betraktelsesätt och beteckningssätt, mot vilket här anmärkes, har nog delvis sitt upphov däri, att det i vissa andra fall, t. ex. vid utmätning av fordringar, synes förhålla sig så, att objektet för utmätningen är en rättighet. Det tycks då som om konsekvensen skulle fordra, att detsamma måste antagas vara fallet även då objektet, omedelbart sett, är en sak. Undersöker man frågan närmare, finner man emellertid lätt, att objektet för utmätning aldrig någonsin i egentlig mening kan sägas vara en rättighet.
När en på ett löpande skuldebrev grundad fordran utmätes, är det skuldebrevet självt och intet annat som är föremål för åtgärden. Det är detta papper som tages i förvar. Sedan göres försök av utmätningsmannen att erhålla betalning enligt skuldebrevets innehåll, och ev. säljes det på offentlig auktion. Utmätes en fordran, som icke dokumenterats i ett fordringsbevis, finns strängt taget icke något objekt för utmätningsåtgärden. Något sådant behövs icke heller i detta fall. Åtgärden är här blott och bart en viss sorts förklaring, vilken tjänar som laglig grund för ett krav mot gäldenären av utmätningsmannen, ev. av den som inropat fordringen på exekutiv auktion. Vare sig ett skuldebrev finnes eller icke, är emellertid det väsentliga i förloppet detsamma. Vad som sker är, att utmätningsgäldenären berövas en viss faktisk maktställning i förhållande till en tredje man och att i stället en motsvarande maktställning i förhållande till denne konstitueras för annan person: utmätningsmannen eller inroparen. Finnes ett fordringsbevis, särskilt ett löpande sådant, tjänar det blott till att förmedla denna förändring. Att man här har ett objekt för utmätningen är därför principiellt sett av underordnad betydelse.
Sakutmätning och fordringsutmätning äro alltså till sin innebörd skilda ting. Vid sakutmätning har man alltid ett objekt för åtgärden, och detta objekt är självt medlet att skaffa betalning åt borgenären. Vid fordringsutmätning har man aldrig ett objekt, som har denna betydelse. Det väsentliga är här, att utmätningen inleder en serie åtgärder, som medföra en förändring i det av lagens regler beroende maktförhållandet gentemot en tredje person, utmätningsgäldenärens gäldenär.
När man talar om fordringen såsom objekt för utmätningen, föreligger tydligen en analogisering med sakutmätningen, som är det ursprungliga utmätningsfallet. I stället för att direkt tala blott om förändringen av maktförhållandet, gör man i tankarna ett objekt av makten, vilket man likställer med en sak vid vanlig utmätning. Detta språkbruk är visserligen icke verklighetstroget men det har gammal hävd för sig och faller sig synnerligen naturligt. Det är också upptaget i lagen. Men om man säger, att objektet även vid sakutmätning är en rättighet, blir resultatet konstlat. Då analogiserar man i själva verket tillbaka från fordringsutmätningen till sakutmätningen, och följden blir ett icke verklighetstroget beteckningssätt även vid denna.
Beteckningssättet är nu av underordnad betydelse, ehuru det givetvis är av vikt att göra det så exakt som möjligt, och det bör icke stå
i vägen för att det reella sammanhanget klarlägges. Men det kan inträffa, att ett vilseledande beteckningssätt framkallar en verklig förvirring. I professor Hasslers arbete har jag icke funnit något sådant, men exempel kunna uppletas på andra håll. Man har t. ex. gjort ett problem av det fall, att den som sålt gods enligt avbetalingskontrakt själv låter utmäta »köparens rätt till godset» för gäldande av sin fordran enligt avbetalningskontraktet. Det har sagts, att en sådan utmätning skulle leda till ett orimligt resultat. Ex. På ett avbetalningskontrakt angående en bil återstår att betala 1,000 kr. Bilens värde är 2,000 kr. En spekulant räknar nu med att han genom inropet kommer i tillfälle att förvärva bilen medelst erläggande av återstående 1,000 kr. Han bjuder alltså högst 1,000 kr. vid auktionen. Men resultatet blir att han för denna summa får bilen utan att behöva betala någonting mer. Ty auktionssumman användes till att betala avbetalningssäljarens återstående fordran. — Om ett sådant resultat uppstår, beror det på att det icke klargjorts vid auktionen, hur köpeskillingen skall användas. Talas det om, att den skall användas till betalning av avbetalningssäljarens fordran, kunna spekulanterna bjuda upp till 2,000 kr. Orsaken till förvirringen ligger däri, att man icke gjort klart för sig, att objektet för utmätningen är bilen, vilket uttryckssätt som än användes. Vad som säljes är denna, ehuru det sker på vissa villkor. (Oriktigt vore i min tanke att utmäta och sälja »köparens rätt enligt avbetalningskontraktet» utan att verkställa utmätningsåtgärd beträffande bilen. Då bleve utsikten att erhålla skäliga bud synnerligen ringa, eftersom bilen icke med säkerhet kunde tillhandahållas inroparen. Grova missbruk från avbetalningssäljarnas sida bleve därigenom möjliga.)
Professor Hasslers tolkning av 68 § utsökningslagen, först framlagd i festskriften för Stjernberg, har väckt åtskillig uppmärksamhet. För min del finner jag synpunkterna intressanta och värda avsevärt mer beaktande än några kritiker (NIAL och EKELÖF i SvJT 1940 s. 673 ff. och 683) velat skänka dem. Jag har svårt att vara med på att stadgandet i 68 § att utmätning ej må ske »till förfång av den rätt, annan till gäldenärens gods äger» skulle vara helt innehållslöst. Från början har säkert meningen varit att säga någonting med stadgandet. Det förefaller icke heller, som om det i praxis betraktats såsom betydelselöst. Åtminstone i en del av de framdragna rättsfallen synes det ingalunda uteslutet, att hänsyn till 68 § legat bakom avgörandet. Varför skulle det t. ex. icke föreligga en tillämpning av 68 § då utmätning förklaras skola ske hos en avbetalningssäljare i det sålda godset »med förbehåll för den rätt till egendomen, som tillkommer köparen»? Frågan om 68 §:s betydelse har enligt min mening ännu ej blivit slutgiltigt besvarad, men det är av värde att den blivit ställd och belyst.
Professor Hasslers arbete kommer säkert att bli en högt skattad handbok för praktikens män och en värdefull tillgång för den juridiska undervisningen.
Karl Olivecrona.