Uppländska häradsrättsdomböcker från 1500-talet jämte inledning, ort- och personregister utg. med bidrag från Humanistiska fonden genom NILS EDLING.Uppsala och Leipzig 1941. Almqvist & Wiksell och Harrassowitz. 14 + 281 s. Kr. 10.00. — Uppländska domböcker utg. av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala. V.

 

    Föreliggande del i den av häradshövdingen Nils Edling utgivna domboksserien omfattar samtliga nu kända häradsrättsprotokoll från 1500-talets Uppland. Landskapets skilda bygder ha sålunda här blivit mer fylligt representerade än i de tidigare utgivna häradsrättsdomböckerna (delarna I och IV); men på århundradets olika skeden fördela sig protokollen ganska ojämnt: av de 228 sidorna protokollstext komma 7 på det andra kvartseklet (blott år 1548), 60 på det tredje, alla de övriga på det sista.
    Tidsomständigheterna ha gjort att, såsom utg. säger i sitt förord, bearbetningen av dombokstexten ur rättshistorisk synpunkt och dess förseende med en sammanhängande rättshistorisk inledning, förklaringar och ett juridiskt sakregister måst anstå till en kommande del av verket. Även utan sådana vägledande anvisningar skall dock läsaren lätt finna mycket som fångar hans intresse, Några strödda anteckningar om innehållet må härom tjäna till bevis.
    Att nämnden, inklusive dess främste man »domaren», kunde bestå av flera än 12 (se I s. 35) får man flerstädes bekräftat. Vid s. 54 undrar man om nämndemansförteckningen möjligen upptar 13, ehuru texten talar om »de 12» (jfr viss otydlighet s. 70). Vendelsdomboken gav exempel på att en och annan nykommen nämndeman gjorde sin ed å lagboken. Här finner man nu att lagföraren Johan Ottesen, som själv inlagt sin ed i kronans kansli, hösten 1599 lät så i Åsunda som i Trögd hela nämnden svära, oaktat den redan tjänstgjort vid föregående ting. Eden svors »med uppräckte finger»; lagboken var ju ännu ej tryckt (jfr SvJT 1937 s. 240). Beträffande nämndens funktion i rättskipningen tyckas alla möjligheter vara företrädda.
    I Vendel stadgades 1641 böter av 3 marker för den, av nämnden eller menigheten, som kom för sent till tinget. Sådan 3-markersbot blev redan 1578 fastställd i Bälinge för »menige man som på golvet står»; men de »som sitta i tolften» samtyckte att om någon av dem kommer till

 

tinget sedan klockan är 8 slagen, »skola de draga till dem och dricka hos dem på var del 1 tunna öl».
    Menigheten kunde av ordföranden anlitas för utredningen (Ulleråker 1548: »då sporde jag nämnden och häradsmännen till, om där var någon som sådane rykten hade hört om honom»; jfr Trögd 1599: »desslikes vittnade hela allmogen»), men den gav också ibland självmant sin mening till känna, såsom i Vaksala 1554 när en kvinna, som bränt upp sitt barn i en badstuguugn, blev dömd till elden: »då föll alle häradsmännen till och bådo att hon måtte njuta svärdet; de ville därföre göra var man ett dagsverke till Uppsala slott och var legodräng och legopiga 1 öre» (liknande förbön för tidelagare i Hagunda 1553; jfr J. E. ALMQUIST, Tidelagsbrottet, 2 uppl. s. 23).
    Utg. har själv i denna årgång av SvJT (s. 89 f.) meddelat vad protokollen upplysa i fråga om kameral lösningsrätt till jord. Av andra icke-kriminella ämnen, som man stöter på vid läsningen, må framhållas det egendomliga komplement till köpeskillingen för fastighet som benämnes »vän(skaps)gåva» eller »äreskänk». Stundom ges ett enda belopp »för hus, jord och vänskapsgåvor» (s. 60) eller »för husen och i vänskapsgåva» (s. 46), ibland är gåvan bestämd för sig, än in natura (t. ex. en sked, ett sto, s. 104, 213), än liksom själva köpeskillingen i mynt (»för hus och jord 29 daler, och 4 daler till äreskänk», s. 216). I sin inledning till Vendelsdomboken har utg. betecknat vängåvan som en reminiscens från äldre bruk. Det synes vara en uppgift för forskningen att närmare utreda när och av vilka grunder bruket uppkommit och huru länge det fortlevat. Att äreskänk kunde förekomma vid köp av Stockholmsfastighet ännu in på 1800-talet är bekant (se Tärningkast om liv och död s. 248). Å Lidingön, en del av Uppland som icke beröres i domboksserien, såldes 1784 gården Rudboda för 1,000 rdr sp. jämte en vängåva av [myckenheten ej angiven] halvt förgyllt silver, år 1820 Skärsätra för 42,000 rdr bko jämte en äreskänk av 500 rdr bko.
    Brottmålen synas ha utgjort häradsrätternas väsentligaste arbetsbörda; flertalet angår misshandel, ärekränkning, tjuvnad eller sedlighetsbrott. Ärekränkningarna gällde kanske oftast äktenskaplig otrohet. Men Anders i Åby klagade en gång (Sotholm, 90-talet) att Jöns i Vansta mot honom »brukat en sådan skamlig och skändlig mun att om han [= A.] slagit hans [= J:s] fader ihjäl, så kunde han [= J.] aldrig värre göra, nämligen för en gammal bövel, förrädare och tjuv». I såväl misshandels- som ärekränkningsmålen sattes ej sällan vite för den av antagonisterna som i framtiden kunde förfördela den andre. Då två grannar ordkastats och kommit i vapenskifte, så att den ena miste ögat och den andra blev stungen genom handen, bötfälldes båda, »och lystes konungsfred dem emellan vid vardera 40 marker; räckte varandre handen och blevo vänner» (Sjuhundra 5/10 94); i ett annat misshandelsmål i samma härad stadgades livets förlust för den som förargar den andre (24/2 96). Straffmätningen i Långhundra d. 8 maj 1587 förvånar: för läppegäld (beskyllningar för hor) dömdes i två fall till 3 marker, en som huggit en annan blodsår fick böta 6 marker, men Stefan i Bålsta

 

fälldes till 12 marker »för en katta han slog ihjäl och grov i ett fähusbås». Oväntat är också resultatet av två kumulerade stöldåtal, väckta det ena mot en dräng av hans husbonde, det andra av KM:ts befallningsman på Svartsjö mot tre drängar: de fyra drängarna »benådades därmed att de skulle hudstryka varandra två och två» o. s. v. (Färentuna 17/2 97). En bevisning inför rätta av ovanligt slag förebragtes när pigan Sissela kom och bjöd sig till syn för att bli rentvådd från misstankar för barnamord: man lät då »2 dannekvinnor här vid sittande rätt beskåda hennes bröst» (Trögd 7/5 99; jfr s. 215 och Tärningkast s. 258 f., där datum för 1808 bör vara 2/5, ej 2/8).
    Redogörelserna för målen äro esomoftast helt kortfattade, men även när de upptaga blott ett par rader kunna de rymma målande uttryck; se t. ex. s. 106 (han skar honom »med en täljekniv i pannan så att hjärnan syntes») eller s. 151 (den på en löneskuld krävde svor »på sin Gud och skapare och förbannade sig till evig tid om han honom icke hade betalt»). En vacker talang att i raska drag och med dramatisk åskådlighet framställa ett händelseförlopp låter sig på mer än ett ställe förmärkas. Man läse exempelvis om Mats timmermans drunkning (s. 19) eller om Lars skomakares hustrus vidskepelse (s. 216 och 221, där Guds lag — Leviticus 20 och 21 kap. — åberopas).
    Den ojämförligt kostbaraste pärla utg. nu hämtat upp i ljuset är dock historien om pigan (i protokollet kallad Jörans syster i Vreta) som använde en skinntröja i samma syfte för vars vinnande Kajsa på Berg, i Fredrek på Rannsätts visa Fästmans-köpe, var beredd att offra ett förklä. Pigan och drängen Jöns bekände båda för rätten att han kränkt henne, och han »ville gärna taga pigan till hustru som han henne lovat hade. Och imellertid detta hade hänt, kom en annan dräng benämnd Måns i Ekelunda och beddes till förenämnde piga, och fick hon vilja till denne och övergav den hon först låg med. Men denn eMåns visste icke att hon var lägrad. Så gav förenämnde piga drängen som henne först belägrade en ny skinntröja att han skulle tiga och intet röja henne, och blev så fäst vid den andre. Men så snart hon blev trolovad vid den andre, tog hon skinntröjan igen och höllt intet det hon drängen lovat hade. Någon tid därefter kom fästemannen dit, och kommo drängen och fästemannen till drycks med varannan och begynte träta om pigan. Då sade drängen till fästemannen: 'haver du handslag, så haver jag mödomen'. Och skar Måns drängen i armen meden kniv, och drängen slog den andre ett yxhammarshugg. Och drängen stod här för rätten och ville hålla pigan det han henne lovade, men hon ville intet utan hellre ville hava den henne trolovat hade». Slutet blev att alla tre bötfälldes, pigan till 3, drängen till 4 daler och fästmannen till 3 marker (Åsunda 13/6 99).
    Om det högst förtjänstfulla sätt varpå utg. fullgjort sitt värv är överflödigt att här orda (se SvJT 1930 s. 261, 1934 s. 362 och 1938 s. 487). Däremot bör nämnas att han uti inledningen lämnat en översikt över samtliga i offentliga arkiv bevarade häradsrättsprotokoll från 1500-talet i riket frånsett Finland.

Birger Wedberg.