AVBETALNINGSKÖPET.
AV
PROFESSOR ERIK AF HÄLLSTRÖM.
Avbetalningshandeln är icke en uppfinning av juristerna utan av affärsvärlden. Och liksom om andra inom affärslivet utbildade förfaringssätt och metoder kan också om avbetalningshandeln sägas, att den på ett i många avseenden genialiskt sätt löser den förelagda uppgiften och avhjälper en svår situation.
Om man utan förutfattade meningar betraktar avbetalningsköpet, vare sig såsom ett praktiskt sätt att ordna en affär eller som ett rättsinstitut, så bör det medgivas, att denna specifika form av köp tjänar både säljarens och köparens intressen. Och i alldeles särskild grad köparens. Det normala utgångsläget är nämligen, att köparen saknar medel att tillhandla sig en viss sak mot kontant betalning. Säljaren åter vågar icke taga risken att sälja och tradera saken på kredit utan säkerhet. Köparen kan icke uppbringa säkerhet i form av pant eller borgen, och hela köpet hotar sålunda att icke bliva uppgjort. Men köparen behöver nödvändigt den ifrågavarande saken. Han måste få möbler och annat bohag för att gifta sig eller en barnvagn att placera barnen i, eller han är chaufför och måste få en bil att livnära sig med, eller det är en sömmerska, som lider nöd om hon ej får sig en symaskin. Eller man vill ha en radio för att kunna höra på rogivande musik och krigsrapporter.
I dessa och andra likartade fall känna vi medömkan med alla dem, som av fattigdom äro hindrade att köpa det de nödvändigt behöva. När samhällsmedlemmarna inte kunna livnära sig, inte kunna gifta sig, blir samhället lidande därpå lika mycket som de själva. Också säljarna, affärsmännen, vidkännas förluster av att varorna ej finna köpare, av att kommersen går illa.
Det är i denna situation avbetalningsköpet åstadkommer underverk. Köparen får erlägga priset i poster, vilket han väl går i land med. Och säljaren får den av honom önskade säkerheten för den obetalade delen av priset genom att förbehålla sig äganderät-
ten till köpgodset, resp. rätt att återtaga godset vid utebliven betalning. Detta förbehåll innebär, att säljaren har realsäkerhet i köpgodset för den utestående prisfordran, och till följd härav behöver han icke vare sig pant eller borgen. Köparen å sin sida får saken genast i sin besittning med rätt att använda den i enlighet med dess ändamål. Verkningarna av detta arrangemang låta inte vänta på sig. Köparna förtjäna sitt levebröd och kunna lägga sig till med möbler och barnvagnar allteftersom behovet anmäler sig. Handelsmännen å sin sida kunna glädja sig åt god omsättning. Den ökade efterfrågan och konsumtionen framtvinga ökad produktion, och den livliga omsättningen är till gagn för hela samhället.
Nu berörda omständigheter göra det lätt för oss att förstå, att avbetalningshandeln i vår tid vunnit en oerhörd utbredning. Man har sålunda beräknat, att t. ex. i Förenta Staterna mot slutet av 1920-talet avbetalningsförsäljningen av bilar och cyklar stigit till 40─50 %, av symaskiner ända till 85 % och av dammsugare upp till 87 % av totalförsäljningen av dessa varor.
Vi se härav, att när vi jurister gå att reglera avbetalningshandeln, vi ingalunda få ägna vår uppmärksamhet bara åt den juridiskt-tekniska sidan. Det är vida viktigare att känna till de sociala verkningarna och det ekonomiska livets krav.
När avbetalningshandeln fick fortgå utan att lagstiftningen reglerade den, gav den småningom upphov till vissa missförhållanden. Emedan köparen nödvändigt behövde en viss sak, blev det möjligt för säljaren att utnyttja situationen och att mer eller mindre ensidigt diktera villkoren i avtalet. Särskilt stötande var det, när säljaren förbehöll sig rätten att vid utebliven betalning icke blott återtaga saken utan jämväl att få behålla allt som han redan mottagit av priset. De nordiska ländernas lagar om avbetalningsköpet ─ Sveriges av 1915, Norges av 1916, Danmarks av 1917 och Finlands av 1933 ─ ställa sig i princip gynnsamt till avbetalningshandeln och fullfölja syftemålet att skydda köparen mot av säljaren framställda obilliga avtalsvillkor. Då dessa samnordiska lagar äro väl kända för detta auditorium, skall jag icke referera deras innehåll.
Efter tillkomsten av dessa lagar ha nya erfarenheter gjorts om verkningarna av avbetalningshandeln. Och dessa erfarenheter gå ut på att en del missförhållanden följa avbetalningshandeln åt, missförhållanden, vilka visserligen ofta blivit överdrivna, men
vilka dock otvivelaktigt äro för handen, och vilka man önskar få avlägsnade genom reform av hithörande lagstiftning.
Den hårda konkurrensen mellan avbetalningsfirmorna leder till att säljarna vid köpets avslutande fordra ett obetydligt belopp kontant av köparen, och avbetalningsposterna göras så små som möjligt; allt detta för att locka allmänheten. Följden är att antalet avbetalningsposter blir stort och att avbetalningstiden blir lång, stundom flera år. Dessa till synes fördelaktiga villkor fresta köparna att lägga sig till med dyrbara föremål, som de i själva verket icke ha behov av och som i längden dock bli dem för kostsamma. När man för en ringa penning genast får i sin användning en dyrbar och fin sak, underlåter man att uträkna vilken slutsumman av priset blir. Ofta nog blir totalbeloppet dubbelt så stort som kontantpriset skulle vara. Och när köparen en tid använt saken, betraktar han den som sin och säljer eller pantsätter den. Det gör han särskilt i de fall, då hans ekonomi under tiden försämrats. Han förvandlar den för länge sedan köpta saken i pengar, t. ex. genom att föra den till en pantinrättning. Men när han förfar så, ådrar han sig åtal vid domstol för förskingring. Avbetalningskriminaliteten är en företeelse, som gör sig påmint särskilt under kristider.
Det är rätt vanligt, att avbetalningsfirmor anlita agenter, vilka uppsöka kunderna och med sin högt drivna reklamteknik och enträgenhet förmå dessa att teckna under alla möjliga avbetalningskontrakt. Ja, de flesta av oss ha väl den erfarenheten, att om en dylik agent lyckas komma över tröskeln i vår tambur, så återstår ingenting annat än att teckna under kontraktet. Dessa agenter leva vanligen på den provision de få på sina anskaffningar. Alltså gäller det att få så många kunder som möjligt, villkoren göras alltmer »fördelaktiga», d. v. s. posterna små och avbetalningstiden lång, man kontrollerar ej köparnas kreditvärdighet, och så kommer det sig att avbetalningskriminaliteten får ett kraftigt tillskott just genom agenternas anskaffningsverksamhet.
Beaktande missförhållanden av här berört slag ha reformkraven i de nordiska länderna bl. a. gått ut på att köparen vid avtalets ingående borde erlägga kontant en viss kvotdel av hela priset, i vilket avseende 20 % blivit nämnt såsom ett lämpligt tal. Man har också framställt önskemålet att avbetalningstidens längd borde i lag begränsas, vilket ju tillika skulle leda till att posterna bleve större än vad nu är fallet.
Det har vidare yrkats på förbud för avbetalningssäljare att för avslutande av avbetalningsköp anlita agenter. Den danska Næringsloven av 1931 har ett generellt förbud att genom personliga hänvändelser upptaga beställningar från privatfolk, vilket gäller också avbetalningsköp, men i de övriga nordiska länderna saknas tillsvidare motsvarande bestämmelser.
Det hot om straff för förskingring, som vilar över avbetalningsköparen, när han icke kan återställa köpgodset, har ofta utnyttjats av säljarna på ett hänsynslöst sätt. Om förskingringsbrottet ligger under allmänt åtal, utföres polisundersökning och åtal utan kostnad och besvär för försäljaren, och säljaren kan ej göras till föremål för rekonventionstalan från köparens sida. Det har sålunda varit blott alltför lätt för säljaren att med hot om polisingripande pressa köparen. För att åtminstone i någon mån stävja säljarens på kriminell grund gjorda yrkanden har därför i Sverige år 1934 den reformen genomförts, att straffyrkanden för förskingring icke mera underlyda allmänt åtal. Det uppgives, att en del lågklassiga avbetalningssäljare nödgats upphöra med sin verksamhet, då polismyndighets hjälp icke längre stått till deras förfogande.
De nordiska lagarna om avbetalningsköp gälla lösöreföremål överhuvud och göra i princip ingen skillnad mellan olika grupper av saker. Erfarenheten visar emellertid, att vissa saker mindre väl lämpa sig för avbetalningshandeln, medan om andra kan sägas, att det är nödvändigt att de lämnas utanför, vilket direkt borde uttalas i lag. Det är att märka, att kritiken härvidlag icke gäller prisets krediterande och betalning i poster, utan rätten för säljaren att vid utebliven betalning återtaga köpgodset av köparen. Man anser med andra ord att ägare- och återbetalningsförbehållen icke borde tillåtas beträffande vissa grupper av saker.
En sådan grupp utgöres av billiga avbetalningsartiklar och sådana saker, vilka, när köparen använder dem enligt deras ändamål, hastigt förlora i värde, förstöras eller konsumeras. Det är säkerhetsfunktionen, som skänker ägareförbehållet dess berättigande. Om situationen är sådan, att säkerhetsfunktionen faktiskt är utan betydelse, förefinnes ingen anledning att rättsligt vidmakthålla ägareförbehållet. Vid försäljning av billiga föremål kan sålunda både säljaren och köparen reda sig utan att avtalet utrustas med ett ägareförbehåll. Ty dels kan köparen utan större besvär förvärva saken t. o. m. mot kontant betalning, om han vill
bringa ett litet offer åt sparsamhetsdygden, dels är säljaren inte i behov av realsäkerhet då han krediterar ett ringa belopp. I överensstämmelse härmed har den tanken framkastats och synes vara värd beaktande, att ägareförbehållet skulle tillerkännas giltighet endast om avbetalningspriset stiger till ett i lag angivet minimibelopp. Högt bör detta belopp inte ställas, men även om det skulle stanna vid 100 kronor kunde åtskilligt vara vunnet. Man har i detta sammanhang nämnt 500 kronor, men det synes mig vara avgjort för högt, åtminstone med tanke på förhållandena i Finland.
Bland varor, som vid användning förbrukas eller i varje fall förlora mycket i värde, kunna nämnas matvaror, kläder och andra konfektionsvaror, skodon, manufakturvaror såsom gardiner och sängkläder. Säkerhetsfunktionen är här av underordnad betydelse, ty säljaren har ingen eller högst begränsad användning för dylika varor även om det lyckades honom att återfå dem från köparen. Det är således på sin plats att ägareförbehållet vid reform av hithörande lagstiftning frånkännes giltighet i dylika fall.
Lyxartiklar ha också utpekats såsom hörande till den grupp, där ägareförbehållet gott kan undvaras. Som exempel plägar nämnas ringar, armband o. a. smycken. Det torde emellertid stöta på stora svårigheter att i varje särskilt fall avgöra, om det är fråga om lyx eller icke.
Bortser man från dessa och andra med dem jämförbara fall, så återstår talrika typiska avbetalningsartiklar, i vilka ägareförbehållet har en verklig säkerhetsfunktion och därmed en omsättningsfrämjande uppgift. Hit höra möbler och andra bosättningsartiklar, lantbruksmaskiner, motorfordon o. a. fortskaffningsmedel, musikinstrument, böcker, kreatur o. s. v., således föremål med ett verkligt och mera bestående värde och åtminstone i regel nyttiga och ägnade att fylla godtagbara behov.
Vid ett avbetalningsköp spelar ägareförbehållet en högst betydande roll för gestaltningen av rättsförhållandet mellan säljaren och köparen samt mellan säljaren och köparens borgenärer eller singularsuccessorer.
Ägareförbehållet är verksamt intill dess priset i dess helhet är betalat, till dess den sista posten är erlagd. Så länge är köparens handlingsfrihet begränsad. Köparen måste nämligen vara beredd på eventualiteten att nödgas återlämna saken till säljaren. Köpa-
ren får visserligen använda saken i enlighet med dess bestämmelse, men han är tillika förpliktad att förfara så att säljarens säkerhetsrätt icke äventyras. Översta regeln är att endast köparen personligen får använda saken. Han är förhindrad att överlåta besittningen till annan, ty säljaren har prövat bara köparen personligen och hans kvalifikationer ifråga om sakens vård m. m. Att köparen sålunda icke kan utnyttja saken fullt ut, icke kan sälja godset vidare, icke använda den för kreditändamål visar, att ägareförbehållet är rätt tryckande för köparen och att denne har anledning grubbla över möjligheterna att göra sig fri förbehållet redan innan den i köpavtalet förutsatta avbetalningstiden löpt till ända.
Det framhålles ofta, att köparen redan under avbetalningstiden kan till annan överlåta sin rätt att efter prisets fulla betalning bli ägare av godset. Denna utsikt att definitivt bli ägare, denna villkorliga, eventuella äganderätt, Anwartschaftsrecht eller vad den må kallas, som köparen har under avbetalningstiden, representerar visserligen ett ekonomiskt värde, i synnerhet när endast en obetydlig del av priset utestår ogulden. Och denna sin rätt kan köparen självklart överlåta och pantsätta och den kan utmätas. Men å andra sidan står det fast, att köpgodset fortfarande, trots en sådan överlåtelse, måste förbli i köparens besittning och att endast köparen får använda saken också i fortsättningen, allt intill dess priset i dess helhet erlagts. Emedan den som av köparen förvärvar rätten, utsikten att senare bli ägare av godset, icke omedelbart får godset i sin besittning och användning, så betalar han icke för denna rätt på långt när samma pris som han vore beredd att göra, därest han omedelbart finge mottaga saken.
Tänker man uteslutande på köparens rätt gentemot säljaren kan man visserligen säga sig, att köparen dock saknar anledning att beklaga sig över sin begränsade rätt att under avbetalningstiden förfoga över godset, ty han har ju den stora förmånen att själv få använda en sak som han icke betalat. Men problemet får en helt annan praktisk bärvidd, när man riktar uppmärksamheten på det intresse tredjeman kan hava av avbetalningsgodset och dess realisationsvärde. Enligt gällande rätt i samtliga Nordens länder kan säljaren ─ jag återkommer härtill senare ─ göra ägareförbehållet gällande mot köparens borgenärer och, i varje fall i viss utsträckning, också mot hans singularsuccessorer. Då dessa grupper av tredjemän således icke kunna komma åt avbetal-
ningsgodset, återstår för dem bara att hålla sig till, resp. realisera köparens redan nämnda rätt att förvärva äganderätten utan därmed förenad rätt att omedelbart få saken i sin användning. Och då en dylik rätt icke vid realisation inbringar ett belopp som skulle motsvara sakens värde, inses att nämnda grupper av tredjemän ha anledning att känna sig missbytta.
Frågan blir nu huruvida tredjeman kan betala bort det som återstår oguldet av säljarens prisfordran och därigenom få ägareförbehållet borteliminerat med verkan att tredjeman omedelbart kan förverkliga sin rätt till godset. Detta skulle innebära, att de i avbetalningskontraktet nämnda förfallotiderna icke skulle utgöra något hinder för tredjeman att omedelbart avveckla köparens skuld, och att det finge ske även mot säljarens (och köparens) vilja. Man kan visserligen undra vilken anledning säljaren kunde ha att vägra på en gång mottaga utestående, icke till betalning förfallna poster, men det kan dock tänkas att han gör det. I en sådan situation erinrar man sig obligationsrättens regler därom att en borgenär icke är skyldig mottaga och gäldenären icke berättigad att fullgöra en prestation, icke ens en penningprestation, innan den avtalade fullgörelsetiden är kommen, en regel, som är rätt allmänt omfattad i Norden, i synnerhet i sådana fall, då ränta är utfäst.
Nämnda regel må vara riktig eller ej, i avbetalningsförhållanden kan den dock icke vinna tillämpning, och det varken i fråga om köparens eller intresserade tredjemäns rätt att betala bort prisskulden. När säljaren krediterar priset, så är det icke frågaom ett vanligt försträckningsavtal. Ty vid försträckningsavtal överlämnar borgenären pengar till gäldenären, ofta nog som en förmånlig penningplacering. Vid kreditköp överlämnar säljaren inga pengar utan endast samtycker till att priset erlägges senare. För säljaren vore det i de allt övervägande fallen fördelaktigare att få kontant betalt. Följaktligen kan säljaren i regel icke åberopa godtagbara skäl för en vägran att mottaga priset tidigare än köpavtalet föreskriver. Förfallotiden är här stipulerad uteslutande i köparens intresse. Man behöver därför icke ängslas för att omfatta regeln att kreditköpare är befogad betala prisskulden redan före fixerad förfallotid, och det även när ränta löper på skulden. Och vad särskilt angår avbetalningsköpen, kan en regel av detta innehåll ytterligare motiveras med det beaktansvärda intresse köparen har av att bli fri ägareförbehållet. Köparens intresse av att
bli fri förbehållet är vida mer förtjänt av rättsskydd än säljarens av att få behålla sin fordran obetalad. ─ Skulle man emellertid trots allt anse avbetalningssäljaren vara befogad vägra mottaga priset före förfallotiden, så har köparen icke desto mindre möjlighet att befria sig från förbehållet redan före förfallotiden. Eftersom förbehållet avser att bereda säljaren säkerhet för prisets erläggande, så bortfaller grunden för förbehållets fortsatta verkan därest köparen kan utfinna ett förfaringssätt, som avlägsnar varje risk för säljaren i fråga om prisets framtida avtalsenliga betalning. En sådan åtgärd av köparen är, att han deponerar i bank för säljarens räkning ett belopp, som svarar mot den oguldna delen av priset. Säljaren kan då, om han vill, redan före förfallotiden fritt disponera över priset, och gör han det icke, så har han dock den säkraste garanti för att hans fordran blir betalad på avtalad tid. Under sådana omständigheter saknar säljaren varje rimlig anledning att i fortsättningen åberopa ägareförbehållet. Köpavtalet ger ju säljaren säkerhet i det sålda godset bara så länge det är osäkert om priset erlägges. I och med att denna osäkerhet hävts och han fritt kan disponera över priset, ger avtalet honom ingen rätt att hindra köparen att fritt förfoga över godset.
Samma skäl, som motivera denna rätt för köparen att göra sig fri förbehållet, göra sig gällande också när fråga uppstår om rätt för tredjeman att betala bort priset och befria saken från ägareförbehållet. Ja, tredjeman kan t. o. m. åberopa starkare skäl för en sådan rätt än köparen själv. Ty skulle denna rätt tillerkännas köparen men icke tredjeman, som har intresse av saken, så skulle det betyda att köparen gavs möjlighet att undanhålla borgenärerna och annan tredjeman sin egendom.
I exekutionslagstiftningen finnes den rättsregeln uttalad, att innehavare av lösörepant måste lämna panten ifrån sig till pantsättarens utmätningsborgenärer mot att dessa till panthavaren betala pantsättarens skuld, och detta kan ske även ehuru panthavarens fordran ännu icke är till betalning förfallen. Panthavaren har en säkerhetsrätt i panten, men sedan betalning erbjudits saknar han anledning att vidare hålla fast vid sin säkerhet, ty denna har förlorat sin ratio, och lagen måste ägna nödig hänsyn också till de intressen gäldenärens övriga borgenärer ha av att få tillgodogöra sig det värde panten har sedan panthavaren fått sitt. Situationen är här i allt väsentligt likartad med den, som uppstår när säljaren som säkerhet förbehållit sig äganderätten. Säljaren
måste finna sig i att bliva utlöst, att mottaga betalning av gäldenärens, d. v. s. avbetalningsköparens övriga borgenärer, som få tillgodogöra sig det värde godset har sedan innehavaren av säkerhetsrätten, d. v. s. avbetalningssäljaren, fått sitt. ─ Ännu mindre kan ägareförbehållet hindra köparens konkursborgenärer att erlägga priset oberoende av betalningstid. Ty konkurs är generallikvidation, och den omständigheten att avbetalningssäljaren har realsäkerhet innebär icke att han vore befogad hindra konkursförvaltningen att betala bort skulderna.
Köparens singularsuccessorer ha likaså ett starkt och beaktansvärt intresse av att ägareförbehållet neutraliseras. Om avbetalningsköparen, med överträdande av sina befogenheter, sålt, pantsatt eller legt köpgodset till tredjeman, och avbetalningssäljaren gör ägareförbehållet gällande mot denne, så bör vindikationskravet kunna avvärjas med att nämnde singularsuccessor till avbetalningssäljaren erlägger det som ännu återstår av avbetalningspriset. Det kan icke hänvisas till några reala skäl, som skulle tala emot en dylik rätt för singularsuccessorn.
Vi ha således kommit till att vid avbetalningsköp köparens borgenärer och singularsuccessorer mot såväl köparens som säljarens vilja få betala bort köparens prisskuld till säljaren, varigenom de förvärva en av förbehållet frigjord rätt över godset. Och det kunna de göra oberoende av de i avbetalningskontraktet nämnda betalningstiderna. Vägrar säljaren taga emot erbjuden betalning, deponeras denna hos överexekutor eller i bank på säljarens namn, med verkan att ägareförbehållet upphör.
Till det anförda bör ytterligare tilläggas, att det icke är nödvändigt, att avbetalningsköparens borgenärer skola betala bort avbetalningssäljarens prisfordran innan de gått att realisera saken. De äro oförhindrade att exekutivt sälja saken fri från ägareförbehållet och att betala bort avbetalningssäljaren med de medel, som inflyta på auktionen. Härvid är dock att observera, att saken får säljas endast mot ett pris, som täcker avbetalningssäljarens fordran. Det blir således nödigt, att vid den exekutiva försäljningen fastställes ett lägsta bud, under vilket ett anbud icke godkännes. Men då saken utbjudes fri från ägareförbehållet, bör auktionen i regel inbringa mera än vad som utestår av avbetalningspriset, och överskottet få borgenärerna använda till att förnöja sina fordringar mot avbetalningsköparen.
Det här rekommenderade förfaringssättet ville jag beteckna
som praktiskt, rättvist och omsättningsfrämjande. Utan att avbetalningssäljarens eller -köparens rätt blivit lidande, ha ägareförbehållets för tredjeman och omsättningen menliga verkningar till väsentliga delar eliminerats.
Frågan huruvida vid avbetalningsköp säljaren får göra ägareförbehållet gällande mot köparens konkurs- och utmätningsborgenärer har, såsom jag redan antytt, i samtliga nordiska länders konkurs- och exekutionslagstiftning besvarats jakande: säljaren har sakrättsskydd mot köparens borgenärer. Detta legala avgörande av en viktig rättsfråga har i den nordiska litteraturen varit föremål för en ivrig debatt sedan 40 år tillbaka, en debatt som alltjämt pågår. Det har riktats häftiga angrepp mot den av lagen omfattade ståndpunkten. Man säger, att lagstiftningen är föråldrad och bygger på förlegade dogmatiska betraktelsesätt, och att det vore ödesdigert för omsättningen och kreditsäkerheten om avbetalningssäljaren med tillhjälp av ägareförbehållet finge rycka köpgodset undan borgenärerna.
Det kan ju hända, att konkurslagarna, i synnerhet de äldsta bland dem, Finlands av 1868 och Danmarks av 1872, följa en tankegång, som i vår tid förefaller antikverad. För 75 år sedan ansågs verkligen äganderätten vara helig, och rättighetsbegreppet uppfattades substantiellt, för att använda en senare uppfunnen term. Man kunde alls icke tänka sig annat än att, när säljaren en gång förbehöll sig äganderätten, vilken således icke övergått till köparen, köparens borgenärer saknade möjlighet att tillgripa säljarens egendom. I vår tid uppfattas äganderätten och äganderättsövergången från säljaren till köparen på ett annat sätt än tidigare, och modern nordisk privaträttsdoktrin tillerkänner icke rättigheterna som sådana någon avgörande betydelse, om någon betydelse alls, vid utformandet av rättsreglerna. Men låt så vara, att privaträttens doktrin och, om uttrycket tillätes, mentalitet i dag är en annan än under 1800-talet, så betyder detta icke, att de avgöranden, som en äldre lagstiftning fattat, icke skulle stå sig i vår tid. Tvärtom blir det nödvändigt att i varje särskilt fall undersöka, om ett avgörande, som grundar sig på ett föråldrat dogmatiskt resonemang, verkligen står i strid med moderna reala synpunkter.
Att man i vår tid upprätthåller principen om ägareförbehållets sakrättseffekt beror för ingen del därpå, att man saknar kraft att
göra sig fri från föråldrade åskådningssätt, utan därpå, att moderna reala synpunkter tala för att ägareförbehållet skall gälla mot köparens borgenärer ─ om inte i alla fall, så åtminstone i de viktigaste.
Vilka dessa reala synpunkter äro, har jag redan antytt, när jag sökte förklara hurusom avbetalningsköpet på ett utmärkt sätt tillgodoser både säljarens och köparens intressen. Att köparen får på kredit den sak han nödvändigt behöver, och att säljaren beredes säkerhet, främjar, jag upprepar del, omsättning och produktion och har således gynnsamma sociala och nationalekonomiska verkningar, låt vara att också en del missförhållanden innästlat sig. Dessa avbetalningshandelns samhällsnyttiga verkningar äro emellertid i allt väsentligt beroende av att ägareförbehållet respekteras av köparens borgenärer. Det är icke bara med tanke på köparen personligen, som säljaren inrycker ägareförbehållet i avtalet, utan också med tanke på möjligheten av köparens konkurs. Frånkännes ägareförbehållet verkan mot borgenärerna, så blir följden antingen att säljaren alls icke överlåter saken tillköparen, eller att han visserligen säljer den, men mot högre pris, ty risken blir väsentligt större, och riskpremien måste köparen erlägga i form av högre pris. Icke bara för säljaren utan också för köparen är det således av vikt, att ägareförbehållet gäller mot borgenärerna.
Å andra sidan står det fast, att det för borgenärerna är av stor betydelse att få tillgripa avbetalningsgodset för att realisera det och använda dess värde till att förnöja sina fordringar mot köparen. Det gäller att avgöra vilkendera sidan som skall få avgå med segern, borgenärerna eller, på den motsatta sidan, säljaren.
Vid granskning av borgenärernas läge synes det mig icke vara riktigt att a priori tillerkänna den s. k. publicitetsprincipen någon avgörande roll. Det är ju oförenligt med modern forskning inom privaträtten att konkreta rättsfrågor besvaras genom deduktion från vissa allmänna grundsatser ─ och detta gäller också i nuvarande fall. Publicitetsprincipen ger uttryck åt en i och för sig riktig tanke, men tillämpligheten av den måste icke desto mindre prövas i olika situationer. Man anser det vara ganska självklart, att en sak som givits i kommission, som lega, lån eller depositum, icke hör till innehavarens konkursbo, men man gör det icke alltid klart för sig hur detta undantag från publicitetsprincipen skall motiveras och på vilken grund borgenärsintresset
här måste vika och borgenärernas goda tro frånkännas relevans. I själva verket är det ganska uppenbart, att samma skäl, som i dessa fall tala mot borgenärsskyddet, göra sig gällande också i den situation som ett avbetalningsköp skapat.
Borgenärerna äro visserligen tredjemän i förhållande till kontrahenterna i ett avtal, men när man yrkar på att borgenärerna skola komma i åtnjutande av det rättsskydd, som lagen skänker godtroende tredjeman, så grundar sig detta krav ofta nog på en otillåten identifiering av olika tredjemansgrupper. Man tänker på en annan grupp tredjemän, kontrahenternas singularsuccessorer, och vill överflytta deras godtrosskydd på borgenärerna. Ett sådant likställande leder dock icke till rättvist resultat. Singularsuccessorerna grunda sin rätt på ett avtal, som de ingått angående en viss sak, och de yrka på att deras avtalsenliga rätt till själva saken skall respekteras, medan borgenärerna icke ha någon av dem avslutad rättshandling att åberopa, de intressera sig överhuvud icke för saken själv utan blott för dess realisationsvärde. Redan utgångsläget måste därför i fråga om omfattningen av godtrosskyddet anses vara fördelaktigare för singularsuccessorerna och deras specificerade krav än för borgenärernas allmänna intresse av att bli förnöjda.
När borgenärerna göra anspråk på skydd för sin goda tro, så innebär det väl att de mena, att de icke skulle godtagit en viss person som gäldenär om de vetat, att hans ekonomi var undergrävd eller att de saker han hade i sin besittning icke voro hans. En god tro av detta slag har ej fått sig tillerkänt nämnvärt rättsskydd i gällande rätt i de nordiska länderna. Borgenärernas intressen ha tillgodosetts genom det straffhot, som åtskilliga paragrafer i strafflagen konstituera, ävensom genom stadgandena om återvinning till konkursboet o. a. därmed jämförliga bestämmelser. När rättsskydd i dessa fall skänkes borgenärerna, frågas det emellertid icke efter deras goda tro. Men bortse vi från dessa fall och återgå till det som här intresserar oss, nämligen då gäldenären har i sin besittning en sak, till vilken han icke förvärvat definitiv äganderätt, så fäster lagstiftningen i de nordiska länderna icke avgörande vikt vid borgenärernas goda tro. En husägare får icke invagga sig i den tro, att de möbler, den radioapparat som hyresgästen för med sig, tillhöra denne med full förfogande- och äganderätt, utan måste säga sig, att de mycket väl kunna vara köpta på avbetalning och att de fortfarande äro obetalade och att
de icke kunna tillgripas för ogulden hyra. Detsamma gäller andra borgenärer. De må icke för mycket glädja sig över den lyx, som råder i gäldenärens hem, ej heller få de låta imponera på sig av att gäldenären för ett högt liv. ─ Principen om skydd för borgenärernas goda tro vore för övrigt ofta nog vansklig att genomföra i praktiken. Man må tänka sig ett konkursbo med flera borgenärer, av vilka några trott att sakerna tillhört gäldenären, medan de andra icke trott det.
I debatten om rätt för köparens borgenärer att tillgripa avbetalningsgodset har ofta, och med skärpa, det argumentet framförts, att säljaren och köparen alls icke kunna avtala och besluta därom huruvida borgenärerna skola ha eller icke ha rätt till köpgodset. Avtalsfrihetens grundsats har, säges det, tillämpning bara i förhållandet mellan kontrahenterna, här säljaren och köparen, men avtalsparterna kunna för ingen del avtala om ett konkursprivilegium, vilket emellertid vore fallet om ägareförbehåll i konkurs kunde åberopas av en borgenär, säljaren, mot de övriga borgenärerna.
Det är riktigt att kontrahenterna icke kunna avtala därom vilken effekt avtalet har mot tredjeman, och att de icke kunna bestämma vem som har och vem som icke har privilegierad ställning i konkurs. Men det är icke riktigt att formulera och generalisera rättsfrågan vid avbetalningsköpet på detta sätt. Huruvida ett ägareförbehåll skall gälla mot tredjeman avgöres självklart av rättsordningen, icke av kontrahenterna, och när rättsordningen tar ställning till frågan, bygger den sitt avgörande på ekonomiska, sociala och andra reala överväganden, och icke på partsviljan. Men allt detta hindrar icke, att rättsordningen låter kontrahenterna välja mellan köp utan ägareförbehåll och avbetalningsköp med ägareförbehåll och mellan de olika rättsverkningar, som följa dessa avtalstyper åt.
Mycket vore att tillägga i debatten om ägareförbehållets giltighet mot köparens borgenärer, men jag måste inskränka mig till dessa antydningar för att motivera min uppfattning, som är att det är alldeles riktigt, när gällande lagstiftning i de nordiska länderna följer huvudregeln att ägareförbehållet har sakrättsverkan mot köparens borgenärer. Ty en motsatt regel skulle leda till att avbetalningshandeln skulle lida svårt avbräck. Det har sålunda framhållits, att om ägareförbehållets sakrättsverkan slopas, privatchaufförer icke mera kunna köpa bilar och bussar, hela
privatchaufförsyrket är dömt att försvinna från samhällsbilden. Exemplen på de menliga följderna kunde naturligtvis mångdubblas, och jag ansluter mig till dem, som mena att vi med våra nuvarande samhälls- och ekonomiska förhållanden icke kunna undvara avbetalningshandel med ägareförbehåll och ett förbehåll med sakrättseffekt. Skall man komma ifrån denna sakrättseffekt, måste man hitta på någon ny form av säkerhet för kreditsäljaren, t. ex. garanti av stat eller kommun. Men så länge detta icke skett, bör man icke slopa ägareförbehållet.
Jag sade för en stund sedan, att köparens singularsuccessorer i varje fall voro mera förtjänta av godtrosskydd än hans borgenärer, detta enär en singularsuccessor, t. ex. den till vilken avbetalningsköparen sålt avbetalningsgodset, kan hänvisa till ett avtal såsom grund för sin rätt, d. v. s. han har rättstitel, besittning och god tro. Ställes man inför valet av de två motsatserna: avbetalningssäljarens vindikation och singularsuccessorns exstinktiva godtrosförvärv, är valet visserligen icke lätt, ty vikten av att ägareförbehållet upprätthålles gör sig också här gällande, men jämväl de skäl, som tala till förmån för singularsuccessorns godtrosskydd, äro tungt vägande.
I svensk och finländsk rätt ha vi emellertid, som känt, i dylika situationer en gyllene medelväg, nämligen den princip, som är uttalad i HB 11:4, 12:4, och som går ut på att ett exstinktivt godtrosförvärv visserligen är för handen, men vindikation det oaktat tillätes på det sätt, att vindikanten återfår sin sak mot att han till den godtroende innehavaren erlägger lösen. Denna princip tillämpas också i förhållandet mellan avbetalningssäljare och köparens godtroende singularsuccessor. Och jag skulle anse, att denna metod är salomonisk och som sådan åtminstone tillsvidare värd att godtaga. ─ Dansk praxis torde ge avbetalningssäljaren vindikationsrätt mot köparens godtroende singularsuccessorer, medan dansk teori, företrädd av VINDING KRUSE och ALF ROSS,
rekommenderar exstinktion.
Debatten om ägareförbehållets sakrättsverkan, särskilt med tanke på borgenärerna, upptar sålunda en mängd synpunkter, av vilka en del tala till förmån för, andra åter emot sakrättsskyddet. Jag har nu väl starkt framhävt de synpunkter, vilka tala till förmån för ägareförbehållets giltighet, och jag har gjort det enär kritiken mot ägareförbehållet blott alltför ofta är överdriven.
Skall diskussionen om avbetalningsköpet och om ägareförbe-
hållet leda till ett tillfredsställande slut, lönar det sig icke att man bara uppställer en allmän tes av innehåll att ägareförbehållet har eller icke har giltighet, utan det blir nödvändigt att därutöver skilja mellan vissa typiska grupper av saker och av olika situationer och att för var och en av dem särskilt pröva vilken verkan förbehållet bör ha.
Tänka vi t. ex. på den grupp av saker, till vilken kan hänföras möbler, inventarier, arbetsredskap, överhuvud allt som är nödvändigt och nyttigt för en familj och för förvärvsverksamheten, så råder full enighet därom, att ägareförbehållet bör vara giltigt mot tredjeman. Jag vill särskilt nämna, att Vinding Kruse, som eljest skarpare än någon annan kritiserar ägareförbehållets giltighet mot tredjeman, uttryckligt gör undantag för denna grupp av saker. Och när jag försvarar ägareförbehållet, så tänker jag främst just på saker av detta slag.
Ett annat typiskt fall är det, då föremål infogas i en fastighet, i en byggnad, såsom när värme- och vattenledningar m. m. av en firma levereras till entreprenören och av denne inmonteras i byggnaden. Ett av leverantören gjort förbehåll om äganderätt till dessa föremål saknar giltighet mot tredjeman, det är en i samtliga nordiska länder enhälligt omfattad grundsats.
En tredje typisk situation föreligger, när en fabrik levererar sina produkter, t. ex. bilar, symaskiner, tili återförsäljare, vilka i sin tur sälja varorna i minuthandeln. Om fabriken i sitt leveranskontrakt inrycker ett ägareförbehåll, så gäller detta icke mot den, som av återförsäljaren köper av varan. Den stora allmänheten måste vara skyddad mot dylika förbehåll, medan däremot ett ägareförbehåll i avtalet mellan återförsäljaren och dennes köpare är giltigt också mot köparens borgenär.
Att angiva de viktigaste av dessa typiska fall och för dem reglera ägareförbehållets verkningar är således den väg, som synes vara den riktiga vid reform av den nordiska lagstiftningen om ägareförbehållets verkan mot tredjeman.