Norsk Retstidende har i sitt första häfte (nr 1—2) för 1941 publicerat en artikel av Oberregierungsrat dr ROLF SCHIEDERMAIR vid Tysklands Reichskommissariat i Norge om den statsrättsliga utvecklingen i Norge efter ockupationen. Som svar härpå har i närmast följande häfte (nr 3—6) en framställning av norsk syn på statsrättens utveckling i Norge skrivits av advokaten J. B. HJORT, som tidigare var medlem av Nasjonal Samling men utgick ur detta parti år 1936 efter en våldsam uppgörelse med partiledaren Quisling. Till grund för diskussionen ligger den folkrättsliga frågan, huruvida reglerna i 1907 års Haagkonvention äga tillämpning på förhållandet mellan den tyska ockupationsmakten och befolkningen i Norge. Då såväl Tyskland som Norge tillträtt konventionen, anser Hjort så självfallet vara förhållandet. Enligt art. 43 i konventionen skall ockupationsmakten vid upprätthållande av den offentliga ordningen i det ockuperade landet respektera dess lagar i den mån icke förhållandena utgöra absolut hinder däremot. Hjort vitsordar, att denna regel upprätthölls under tiden från ockupationen den 9 april 1940 tillden 25 sept. samma år. Under denna tid anser han Administrasjonsrådet, ehuru det tillkommit på extraordinärt sätt, ha representerat det norska folket i det ockuperade området gentemot ockupationsmakten. Den 25 sept. 1940 utfärdade emellertid den tyske Reichskommissar förbud mot andra politiska partier än Nasjonal Samling, och den 28 sept. 1940 utfärdade han en förordning om konstituerade statsråd. De av Reichskommissar konstituerade statsråden ha sedan utfärdat en mängd förordningar, innefattande avsevärda förändringar i den inre norska rättsordningen. Enligt Hjorts mening är det icke överensstämmande med Haagkonventionen, att en av

 

ockupanten bland medborgare i det ockuperade landet utsedd ockupationsregering sköter annat än löpande ärenden. Schiedermair åter menar, att här icke, såsom Haagreglerna förutsätta, är fråga om en fientlig ockupation; Tyskland ansåge sig icke vara i krig med Norge utan sökte få till stånd vänskaplig förståelse och samarbete med det norska folket. Sedan Administrasjonsrådet, som stått i »statsrettslig avhengighetsforhold til de flyktede makthavere» och därför icke kunnat bibehållas, blivit ersatt med de konstituerade statsråden, existerade enligt Schiedermair ett fredligt tyskt-norskt samarbete för åstadkommande av en »nyordning» i Norge. Schiedermair säger, »at det så å si over den gamle grunnlov føres opp et statsrettslig nybygg». En sådan nybyggnadsverksamhet måste enligt Hjort betecknas såsom en revolution eller en statskupp. Hjort framhåller, att suveräniteten i Norge alltid, även under föreningen med Danmark 1397—1814 och med Sverige 1814—1905, ansetts utgå från det norska folket samt att även den senaste tidens statsrättsliga utveckling en gång måste framläggas till folkets dom; så länge landet vore ockuperat kunde dock något avgörande bevis för folkets ståndpunkt icke erhållas. För närvarande synes den diskuterade principfrågan i viss mån sakna aktualitet på grund av att de tyska ockupationsmyndigheterna i juli 1941 i stor utsträckning själva övertagit administrationen i Norge.

N. B.