Ikraftträdandet av villkorligdomslagen. Fångvårdsstyrelsen har i skrivelse till K. M:t d. 6 okt. 1941 hemställt, att frågan om ikraftträdandet av 1939 års lag om villkorlig dom och om vidtagande av de för lagtillämpningen erforderliga organisatoriska anordningarna ånyo måtte upptagas till övervägande. Styrelsen anför:
    Den omständigheten, att en antagen lag, som medför betydande fördelar ur kriminalpolitisk synpunkt, icke sättes i kraft, är i och för sig otillfredsställande. Härtill kommer emellertid, att den nuvarande kriminalitetssituationen i vårt land är sådan, att det till motarbetande av brott och återfall i brottslighet synes trängande nödvändigt att samhället äger tillgång till de skyddskonsulenter och de hjälpanordningar i övrigt, som 1939 års riksdag avsåg att inrätta.
    Tillämpningen av nu gällande lag om villkorlig straffdom är nämligen bristfällig. Förundersökningen är icke alltid tillräckligt upplysande och utföres på sina håll alltför slentrianmässigt. Övervakningen har i många fall icke den erforderliga, positivt fostrande karaktären, bl. a. till följd av svårigheten att med nuvarande låga arvoden erhålla kompetenta övervakare. Dessa allmänt erkända brister i övervakningen medföra ogynnsamma verkningar även i allmänpreventivt hänseende, i det att därigenom, särskilt bland ungdomen, utbildas den meningen, att åtminstone det första brottet icke skulle medföra någon egentlig påföljd.
    Hos oss liksom i många andra länder har erfarenheten visat, att den villkorliga domens verkningar i första hand bero på hur lagen tillämpas. Åtgärden att bevilja en tilltalad anstånd med straffet innebär ingen borgen för att det åsyftade resultatet uppnås, om samhället icke tillika sörjer för, att den villkorligt dömde både blir föremål för noggrann tillsyn och får positiv hjälp att bryta med sin tidigare asociala livsföring.
    Dessa erfarenheter få en särskild tyngd, om de sammanställas med det förhållandet, att ungdomsbrottsligheten i vårt land alltsedan år 1922 befunnit sig i en så gott som oavlåtlig stegring ävensom att brottsligheten över huvud visat en betydande ansvällning efter krigsutbrottet i september 1939. Att skyddskonsulentorganisationen och därmed sammanhängade anordningar skulle bliva ett verksamt stöd i arbetet på att hålla brottsligheten nere framgår av en översikt över konsulenternas arbetsuppgifter.
    Enligt vad som anförts både i sakkunnigbetänkandet och i 1939 års proposition om villkorlig dom, skulle konsulenten skaffa sig ingående kännedom om arbetsförhållanden och vårdmöjligheter i sitt distrikt samt träda i förbindelse med personer, som kunde meddela honom nödiga upplysningar och i övrigt biträda honom i hans verksamhet. På grundvalen av denna kännedom skulle han tillhandagå domstolarna med de upplysningar, som kunde vara av betydelse för tillämpningen av lagen om villkorlig dom. I första hand skulle han giva domstolarna anvisning på personer, lämpliga som för-

 

undersökare och övervakare, samt i mån av tid själv åtaga sig dylika uppdrag. På grund av de möjligheter till olika reaktionsformer mot brottslingar, som redan finnas och som genom reformen av den villkorliga domen väsentligen ökas, måste domstolarna ha tillgång till en rådgivare med praktisk erfarenhet rörande behandlingen av villkorligt dömda. Konsulenten skulle härutinnan stå till förfogande och därvid bl. a. meddela anvisning å lämplig arbetsanställning för den dömde eller å hem eller anstalt, där han kunde mottagas. Konsulenten skulle därför ständigt stå i förbindelse med arbetsförmedlingsanstalter, frivilliga hjälporgan, ortsombud, myndigheter och kommunala nämnder. Ett av konsulentens viktigaste åligganden skulle vara att öva uppsikt över hur övervakare fullgöra sina uppdrag. Han skulle tillse, att meddelade föreskrifter tillämpades på ett riktigt sätt, granska övervakarens anteckningar och, där missförhållande upptäcktes, söka lägga förhållandena till rätta.
    Till stöd för sin hemställan kan styrelsen icke underlåta att åberopa en av Centralförbundet för socialt arbete företagen, nyligen publicerad utredning angående ligabrottsligheten. Utredningen, som avser åren 1938—1940, visar bl. a., att ligabrottsligheten ökat starkt under dessa år, och att ligorna i regel bildas omkring personer, som tidigare gjort sig skyldiga till vanart eller brottslighet. I diskussionen om vilka motåtgärder som kunna tillgripas för att bekämpa denna form av kriminalitet pekas i utredningen bl. a. på nödvändigheten av en förbättrad eftervård av villkorligt dömda och anstaltsvårdade, med andra ord sådana anordningar, som skyddskonsulentorganisationen med tillhörande hjälpåtgärder avser att tillgodose.
    Utgifterna för dessa organisatoriska anordningar belöpa sig enligt tidigare beräkningar till omkring 300,000 kronor per år. Storleken av dessa kostnader synes icke längre böra få stå hindrande i vägen för en reform, som kan verksamt bidraga att stärka hållfastheten mot brott, särskilt hos ungdomen.