Rättegångsreformen inför riksdagen. Det långvariga arbetet på en reform av vårt inför riksdagen. rättegångsväsen har tagit ett betydelsefullt steg framåt i och med att K. M:t för årets riksdag framlagt proposition med förslag till ny rättegångsbalk. Förslaget överensstämmer helt med det av K. M:t den 14 februari 1941 såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet godkända förslaget, som i sin ordning utgjorde en överarbetning av beredningens förslag i anledning av lagrådets erinringar (se SvJT 1941 s. 415—420). Att proposition i ämnet icke avgavs redan till 1941 års riksdag berodde på det läge, vari vissa av tidsomständigheterna föranledda, inom finansdepartementet pågående besparingsutredningar då befunno sig. Dessa utredningar ha numera slutförts. Besparingsberedningen överlämnade den 20 november 1941 ett yttrande av dess delegation för bl. a. andra huvudtiteln, vari delegationen anmälde, att den vid sitt övervägande kommit till det resultatet att de merkostnader, vilka skola visa sig stå i samband med en ny rättegångsordnings genomförande, icke äro av den storleksordning att det föreligger anledning att av statsfinansiella skäl avråda från förslagets framläggande till slutlig behandling, därest detta av andra skäl anses vara av stor betydelse. För sin del har besparingsberedningen funnit vad i ärendet förekommit icke giva anledning till ytterligare undersökningar från dess sida.
I sina huvudgrunder överensstämmer det nu framlagda förslaget med de riktlinjer för rättegångsreformen, som uppdragits genom 1931 årsriksdagsbeslut. Förslaget avser i enlighet härmed främst att genom förändringar i fråga om förfarandet avhjälpa rådande brister härutinnan. Däremot ha beträffande domstolsorganisationen i allmänhet icke föreslagits andra förändringar än sådana, som kunna anses betingade av det nya förfarandet. I det följande lämnas en kort översikt av några huvudpunkter i förslaget.
Domstolsorganisationen bibehålies i väsentliga delar oförändrad. Allmän underrätt är sålunda på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt samt i övriga städer rådhusrätt. Några bestämmelser om domsagoindelningen upptagas icke; frågan om uppdelning eller sammanslagning av domsagor förutsättes komma att behandlas som hittills. Domsaga skall i regel bestå av endast ett tingslag. Om domsagan är mycket vidsträckt eller om det eljest föreligger synnerliga skäl därtill (t. ex. då en större stad ingår i domsagan), kan domsaga dock vara delad i två eller flera tingslag. Sammanslagning av tingslag innebär emellertid icke ett avskaffande av de olika tingsställena; det an-
kommer på K. M:t att bestämma å vilken eller vilka orter tingsställe skall finnas.
I fråga om arbetskrafterna i domsagorna stadgas i rättegångsbalken endast, att domsaga förestås av häradshövding samt att, om göromålen kräva det, i domsaga skall finnas en eller flera biträdande domare. Om den för domsagans förvaltning i övrigt erforderliga personalen förutsättas bestämmelser komma att meddelas i annan ordning. Biträdande domare förordnas av K. M:t för viss tid; är behovet av biträdande domare stadigvarande, kan dock tjänsten besättas med ordinarie innehavare.
Häradsrätten består som nu av häradshövding och nämnd. Vid all handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället (t. ex. förberedelse, förhandling rörande häktning och andra tvångsmedel), är dock häradsrätten domför utan nämnd. Det domföra antalet nämndemän har bestämts till lägst sju och högst nio. I fråga om nämndens rösträtt har den nuvarande regeln om nämndens enhällighet bibehållits för det fall att i nämnden ej sitta flera än sju. Om däremot antalet nämndemän är åtta eller nio, kunna sju nämndemän alltid överrösta ordföranden. I mål angående ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter och där målsägande ej finnes, är häradsrätten domför med tre i nämnden; detsamma gäller vid syn å stället, som icke hålles i samband med huvudförhandling.
Det antal nämndemän, som skall utses för varje tingslag, har i förslaget bestämts till minst aderton; om det erfordras flera nämndemän, bestämmer K. M;t deras antal. Nämndemän skola som nu utses genom val. I regel utgör varje kommun en valkrets, men om antalet nämndemän understiger kommunernas antal eller det av andra skäl anses erforderligt, kunna angränsande kommuner på lämpligt sätt förenas till valkretsar. Indelning i valkretsar och antalet nämndemän för varje valkrets bestämmas av häradsrätten. Nämndemansval förrättas i regel av kommunal- eller stadsfullmäktige.
Beträffande tingsordningen stadgas som allmän regel, att för huvudförhandling med nämnd skall i varje tingslag hållas allmänt ting varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Avvikelse från regeln kan alltså ske så att antalet ting antingen ökas eller minskas; avgörandet härutinnan tillkommer K. M:t, som fastställer tingsordning. Sammanträden med tremansnämnd skola liksom nu hållas vid sidan om de allmänna tingen. För handläggning, vid vilken nämnd ej skall deltaga, bestämmer häradshövdingen tid och ställe; dessa sammanträden äro alltså icke innefattade i tingsordningen.
Rådhusrätt är enligt förslaget domför med tre lagfarna ledamöter. Av denna regel följer, att de städer, i vilka rådhusrätten nu icke har eller kommer att få denna sammansättning, så småningom komma att förenas med angränsande domsagor. I den mån denna förändring icke är genomförd vid den nya rättegångsbalkens ikraftträdande, torde rådhusrätten i sådan stad komma att bibehållas under någon övergångstid.
Deil nämnda domförhetsregeln gäller endast vid huvudförhandling och syn å stället. Vid annan handläggning är rådhusrätten domför med allenast en ledamot. Vidare är rådhusrätt, beträffande vilken K.M:t meddelat förordnande därom, domför med en lagfaren domare vid behandling av mål om ansvar för brott, som ej kan föranleda svårare straff än böter och där målsägande ej finnes. Denna anordning är avsedd att ersätta de nuvarande polisdomstolarna, vilka enligt förslaget skola upphöra.
I vissa grövre brottmål skall nämnd ha säte i rådhusrätt, nämligen då målet rör ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller däröver. Antalet nämndemän är liksom i häradsrätt lägst sju och högst nio; nämnden måste alltid vara enhällig för att dess mening skall gälla mot de lagfarna ledamöternas, vare sig dessa äro ense eller av olika meningar. Det antal nämndemän, som skall finnas i varje stad, bestämmes av K. M:t.
Beträffande tillsättning av städernas domare innebär förslaget den nyheten, att rådman även i annan stad än Stockholm skall utnämnas av K. M:t. Frågan om val för upprättande av förslag till borgmästar och rådmansämbete skall regleras i särskild lag.
Hovrätternas ställning är enligt förslaget densamma som nu. Hovrätt är sålunda fullföljdsinstans i mål från allmän underrätt och skall som första domstol upptaga mål i samma omfattning som för närvarande. Processlagberedningens förslag, att vissa tvistemål skulle efter överenskommelse mellan parterna kunna anhängiggöras i hovrätt som första och enda instans, har i anledning av anmärkningar inom lagrådet icke upptagits i propositionen. Några bestämmelser om hovrätternas antal och domkretsar meddelas icke i förslaget utan denna fråga hänvisas till särskild lagstiftning.
Hovrätt är enligt förslaget alltid domför med fyra ledamöter. För att vid större måls handläggning hovrätten icke till följd av förfall för någon ledamot under pågående handläggning skall förlora sin domförhet, kan utöver de fyra ytterligare en ledamot sitta i rätten. Vissa åtgärder, som avse allenast måls beredande, kunna enligt närmare bestämmelser, som meddelas av K. M:t, vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.
Sammanträde med hovrätt kan hållas även å annan ort än förläggningsorten. Detta kan ske antingen tillfälligtvis för handläggning av visst mål eller också i form av regelbundna hovrättsting på bestämda orter för behandling av mål från viss del av domkretsen.
I fråga om högsta domstolens organisation föreslås inga mera väsentliga förändringar.
Beträffande åklagarväsendet bygger förslaget väsentligen på den nuvarande organisationen. Vid underrätt är allmän åklagare sålunda landsfogde eller distriktsåklagare (lands- eller stadsfiskal). Dessa äro även åklagare vid hovrätten i dit fullföljda mål. Den närmare fördelningen av åklagaruppgifterna mellan landsfogde och distriktsåklagare skall ske i administrativ ordning. I regel skall något ombyte å åkla-
garsidan icke äga rum vid fullföljd av brottmål till hovrätt. Åklagare vid högsta domstolen är justitiekanslern; om talan till högsta domstolen fullföljts endast av enskild part, kan dock justitiekanslern förordna lägre åklagare att föra åklagartalan där. Justitiekanslern är också allmän åklagare i mål, som upptagas omedelbart av hovrätt. Några särskilda hovrättsåklagare skola alltså icke finnas. Förslaget förutsätter, att hos allmän åklagare kan finnas biträdande åklagare. Särskilt vad justitiekanslern beträffar torde behovet av biträdande åklagare bli framträdande med hänsyn till det muntliga förfarandet i överinstanserna.
Advokatväsendet har i förslaget underkastats rättslig reglering. För riket skall sålunda finnas ett allmänt advokatsamfund, vars stadgar fastställas av K. M:t. Endast den som är ledamot av samfundet har rätt att använda titeln advokat. För att vinna inträde i samfundet fordras att sökanden avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och förvärvat viss praktisk utbildning samt gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnes lämplig att utöva advokatverksamhet. Ansökan om inträde i samfundet prövas av dess styrelse, som också i första hand utövar tillsynen över advokatväsendet. Åsidosätter advokat sina plikter, kan styrelsen tilldela honom varning eller i svårare fall utesluta honom ur samfundet. Justitiekanslern äger hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat och kan hos högsta domstolen överklaga styrelsens beslut. Den, vars begäran om inträde i samfundet avslagits eller som uteslutits därur, kan också föra talan mot beslutet i högsta domstolen.
Enligt förslaget införes emellertid icke advokatmonopol, än mindre advokattvång, i någon instans. Såsom rättegångsombud får dock ej brukas annan än advokat eller den som rätten eljest med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finner lämplig. Då annan än advokat användes som ombud, har rätten sålunda att redan från början pröva hans lämplighet. Även under rättegången kan rätten inskridamot olämpliga ombud. Visar ombudet oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest olämplig, skall rätten avvisa honom såsom ombud i målet; detta gäller även advokat. Annan än advokat kan av rätten förklaras obehörig för viss tid eller tillsvidare att brukas som ombud vid den rätten. Är det avvisade ombudet advokat, har rätten att göra anmälan om hans förhållande hos advokatsamfundets styrelse och kan i avbidan på styrelsens åtgärd förordna att han icke får brukas som ombud vid rätten.
I fråga om förfarandet bygger förslaget på grundsatserna om rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet, grundsatser som principiellt skola tillämpas i alla instanser.
Underrättsförfarandet i tvistemål inledes genom stämning. Ansökan om stämning skall vara vida utförligare än nu är vanligt. Om ansökan är ofullständig och erforderlig rättelse ej vidtages, kan ansökan avvisas. I annat fall skall efter stämningens utfärdande förberedelse
äga rum. Dennas främsta syfte är att bereda målet så, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang. Parterna ha sålunda att var å sin sida angiva de omständigheter de vilja anföra och att yttra sig över vad motparten anfört samt vidare att uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de avse att styrka med varje bevis. Erfordras för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevisföretes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall rätten besluta därom under förberedelsen. Däremot skall i regel någon bevisupptagning ej äga rum under denna. Förberedelsen kan vara muntlig eller skriftlig, och rätten kan under förberedelsens gång övergå från den ena formen till den andra. Frågor om domstolens behörighet och andra processförutsättningar kunna avgöras under förberedelsen. Vidare kan ett avgörande ske av mål, som icke äro tvistiga. Dom kan sålunda meddelas i anledning avtalan om anspråk, som medgivits eller eftergivits, liksom i vissa fall då part uteblir.
Sedan förberedelsen avslutats, skall tid för huvudförhandlingen utsättas. Om parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar, kan huvudförhandling hållas i omedelbart samband med förberedelsen; rätten är då domför med allenast en lagfaren domare.
Huvudförhandlingens uppgift är att bilda grundval för domen. Vid huvudförhandlingen skall allt det material, som må läggas till grund för domen, förebringas: parternas yrkanden, invändningar och medgivanden, deras utveckling av sin talan i faktiskt och rättsligt hänseende samt bevisningen. Förhandlingen skall vara muntlig. Detta innebär i första hand, att processmaterialet skall framläggas i talets form; skriftliga handlingar få alltså icke utan att uppläsas tagas i betraktande. Däremot är icke i och för sig förbjudet att uppläsa skriftliga handlingar. Sålunda är naturligen uppläsning nödvändig beträffande skriftliga bevis, sakkunnigutlåtanden samt protokoll från bevisupptagning, som enligt därom givna regler ägt rum utom huvudförhandlingen. Ifråga om själva partsframställningen innebär muntligheten, att particke får åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande får dock uppläsas ur skrift.
Om hinder möter för huvudförhandlingens slutförande i ett sammanhang (t. ex. om part, som ålagts personlig inställelse, kommit tillstädes endast genom ombud eller vittne eller sakkunnig uteblivit), skall huvudförhandlingen inställas och utsättas till annan dag. Under vissa omständigheter kan dock förhandlingen påbörjas eller tillgänglig bevisning upptagas. Endast i undantagsfall får huvudförhandling uppskjutas. Varar uppskovet längre än två veckor eller har förändring i rättens sammansättning ägt rum, skall helt ny huvudförhandling hållas; i annat fall fortsättes den tidigare huvudförhandlingen.
Domen i målet skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen; materialet från förberedelsen får sålunda icke utan vidare tagas i betraktande vid avgörandet. Efter huvudförhandlingens slut
skall överläggning hållas samma eller sist nästa helgfria dag. Om möjligt skall då domen beslutas och avkunnas. Anstånd med domens beslutande eller avfattande kan dock äga rum, men om ej synnerligt hinder möter skall domen skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens slut.
Frågan om verkan av parts utevaro har i förslaget ingående reglerats. Om båda parterna utebli, skall målet alltid avskrivas. Påföljden av ena partens utevaro är i de dispositiva målen i regel tredskodom.
Förfarandet i brottmål bygger på den ackusatoriska grundsatsen. I vissa fall har åklagaren befogenhet att eftergiva åtal, nämligen dels om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och den misstänktes lagföring uppenbart ej är påkallad ur allmän synpunkt och dels vid sammanträffande av brott, då något av brotten är utan nämnvärd betydelse i fråga om den misstänktes straffskyldighet. Målsägandens åtalsrätt i fråga om brott, som hör under allmänt åtal, är enligt förslaget endast subsidiär. Han äger sålunda föra ansvarstalan endast om åklagaren beslutat att ej åtala eller nedlägger av honom väckt åtal.
Om förundersökningen i brottmål innehåller förslaget detaljerade regler. Under förundersökningen skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl till åtal föreligga. Vidare skall målet så beredas, att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen; förundersökningen motsvarar alltså i detta hänseende förberedelsen i tvistemål. Förundersökningen inledes i regel av polismyndigheten; så snart den fortskridit så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet, skall åklagaren övertaga ledningen av undersökningen. Förhör kan hållas med envar, som antages kunna lämna upplysningar av värde för utredningen. I vissa fall kan den som skall höras hämtas till förhör. Till förekommande av olämpliga förhörsmetoder meddelas särskilda föreskrifter.
Redan under förundersökningen äger den misstänkte anlita biträde av försvarare. I vissa fall skall offentlig försvarare förordnas, och sådant förordnande ankommer alltid på rätten. Försvararens rätt att närvara vid förhör och att sammanträffa i enrum med den misstänkte är närmare reglerad. Innan åtal beslutas, skall tillfälle lämnas den misstänkte och försvararen att taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit.
I fråga om de straffprocessuella tvångsmedlen är att märka, att befogenhet att besluta om häktning enligt förslaget tillkommer allenast rätten. I avbidan på rättens beslut kan undersökningsledaren eller åklagaren anhålla den misstänkte. Senast å femte dagen efter anhållandetskall framställning om häktning göras hos rätten, vilken så snart skekan och i regel senast å fjärde dagen därefter skall hålla häktningsförhandling. Om huvudförhandling är utsatt att hållas inom en vecka, är dock särskild häktningsförhandling ej erforderlig. Häktningsgrunderna enligt förslaget överensstämma i huvudsak med gällande rätt. I olikhet med vad nu gäller innebär häktning icke tillika väckande av åtal.
I vissa fall kan reseförbud träda i stället för häktning. Bland de straffprocessuella tvångsmedlen ha i förslaget även upptagits kvarstad och skingringsförbud å egendom, som tillhör den misstänkte. Sådan åtgärd beslutas av rätten och avser att säkerställa det allmännas anspråk på böter eller annan ersättning eller målsägandens fordran på skadestånd. De i förslaget upptagna bestämmelserna om beslag och husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning ansluta sig i huvudsak till gällande regler i ämnet.
Allmänt åtal inledes i regel genom stämning. Någon förberedelse avsamma art som i tvistemål skall ej äga rum, men rätten har att vidtaga erforderliga åtgärder för bevisningens samlande till huvudförhandlingen. Om huvudförhandlingen gälla enligt förslaget samma reglersom för tvistemål med de modifikationer, som föranledas av brottmålens särskilda karaktär. Protokollen från förundersökningen få som regel icke läggas till grund för huvudförhandlingen.
Vid enskilt åtal äger någon förundersökning icke rum. I dylika mål skall förberedelse äga rum inför rätten på liknande sätt som i tvistemål. Beträffande huvudförhandlingen äga bestämmelserna om huvudförhandling vid allmänt åtal tillämpning.
Ett för svensk rätt nytt institut, som upptagits i förslaget, är straffföreläggande. Vid brott som icke kan medföra svårare straff än böter (dagsböter och normerade böter undantagna) äger åklagaren istället för att väcka åtal till godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Avser föreläggandet böter till högre belopp än etthundra kronor, skall det underställas rättens prövning. Ett godkänt och, då så erfordras, av rätten fastställt föreläggande gäller såsom laga kraftvunnen dom.
Med avseende på bevisningen genomföres enligt förslaget fri bevisprövning. Detta kommer till uttryck i stadgandet att rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra vad i målet är bevisat. I regel skall bevisningen upptagas vid huvudförhandlingen, men om hinder eller svårighet härför möter, kan bevisupptagning ske utom huvudförhandlingen vid samma rätt eller vid annan domstol. De särskilda bevismedlen — vittnesbevis, partsförhör under sanningsförsäkran, skriftligt bevis, syn och sakkunnigbevis — ha närmare reglerats. De nuvarande vittnesjäven försvinna. Envar som ej är part i målet kan höras som vittne; i brottmål får dock målsäganden ej vittna, även om han icke för talan. Bestämmelser upptagas vidare om tystnadsplikt för vissa ämbets- och tjänstemän, advokater, läkare m. fl.Vittneseden har erhållit en något ändrad avfattning; med rättens tillstånd kan vittne, som hyser religiösa betänkligheter mot att avläggaed, få utbyta denna mot försäkran på heder och samvete. I förslagetstadgas att vittne höres av rätten men att rätten kan överlämna vittnesförhöret åt parterna.
I tvistemål kan förhör under sanningsförsäkran äga rum med ena parten eller med båda. Sådant förhör skall i regel äga rum, innan vittnesbevisning upptages rörande den omständighet, varom parten skall
yttra sig; partstornoret ar sålunda ett primärt bevismedel men det är icke avsett att inkräkta på det fria hörandet av parterna, som i många fall kan vara tillfyllest för bevisprövningen.
Den viktigaste nyheten i fråga om skriftliga bevis är att den processuella editionsplikten närmare reglerats. Förslaget bygger här i stort sett på den principen, att editionsplikt föreligger i samma utsträckning som skyldighet för part eller annan att avgiva muntlig utsaga.
Vad angår protokollföringen skall enligt förslaget aktsystem införas. Protokoll skall föras för varje mål särskilt, och domen uppsättes även i underrätt skild från protokollet. Vid huvudförhandlingen skola parternas yrkanden och invändningar protokolleras, likaså allbevisning men däremot i regel ej vad parterna i övrigt anföra eller vadeljest förekommer. Parternas utveckling av sin talan i rättsligt hänseende får ej i något fall upptagas i protokollet. Innan förhandlingen avslutas, skall protokollet erhålla slutlig avfattning. Skriftlig uppteckning i protokoll kan i vissa fall ersättas med upptagande genom stenografi eller på fonetisk väg genom diktafon eller annan liknande anordning.
Mot underrätts dom, d. v. s. det materiella avgörandet avsaken, fullföljes talan genom vad till hovrätt i såväl tvistemål som brottmål. Fullföljdsinlagor skola ingivas till underrätten, som därefter översänder dessa jämte akten till hovrätten. Målets förberedande i hovrätten sker genom skriftväxling mellan parterna; i vissa fall kan förberedande muntligt förhör anordnas. Efter förberedelsens avslutande skall huvudförhandling hållas, vid vilken parterna ha att utveckla sin talan och förebringa bevisningen. Muntlig bevisning, som förebragts i underrätten, behöver i regel ej upptagas ånyo i hovrätten, såvida denna ej finner det vara av betydelse för utredningen. Men om avgörandet beror av tilltron till sådan bevisning, får hovrätten ej göra ändring i underrättens dom i bevisfrågan annat än i brottmål till den tilltalades förmån, såvida ej bevisningen upptagits ånyo omedelbart i hovrätten. Om den i hovrätten svarande parten uteblir, skall vad han anfört i underrätten och under skriftväxlingen i hovrätten framläggas vid huvudförhandlingen genom hovrättens försorg. En liknande anordning kan förekomma i vissa andra fall beträffande bevisningen från underrätten.
Vissa mål kunna i hovrätten avgöras utan huvudförhandling. Detta gäller bl. a. tvistemål, om värdet av det varom talan fullföljts icke uppgår till 500 kronor och ej båda parterna begärt huvudförhandling.Vidare kan mål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, på båda parternas begäran avgöras på handlingarna, om hovrätten finner uppenbart att huvudförhandling ej erfordras. I brottmål kan avgörande utan huvudförhandling ske bl. a. om den tilltalade av underrätten frikänts eller dömts till böter och anledning ej förekommer till ådömande av svårare straff.
Rättsmedlet mot underrätts slutliga beslut eller beslut under rätte-
gången är enligt förslaget besvär. Förfarandet i besvärsmål i hovrätten är i regel rent skriftligt.
Beträffande fullföljden till högsta domstolen innehåller förslaget viktiga nyheter. Något förbud mot fullföljd för vissa mål har icke stadgats, men i mål, som väckts vid underrätt, får fullföljd talan mot hovrätts dom eller beslut icke komma under högsta domstolens prövning med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Vid behandlingen av sådan fråga är högsta domstolen domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd kan meddelas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana upptagas dels att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan prövas av högsta domstolen eller parten visar, att talans prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet, och dels att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till sådan prövning. I de mål, som drabbas av de nuvarande fullföljdsbegränsningarna i 30 kap. RB, får prövningstillstånd meddelas allenast på grund av avgörandets betydelse utöver det föreliggande målet.
Frågan huruvida prövningstillstånd skall meddelas avgöres på handlingarna, i regel efter föregående skriftväxling mellan parterna. Om prövningstillstånd meddelas, skall därefter huvudförhandling äga rum. Beträffande denna gälla i stort sett samma regler som för huvudförhandling i hovrätt. Tidigare förebragt muntlig bevisning får endast i undantagsfall upptagas ånyo i högsta domstolen, och i tvistemål få nya omständigheter och bevis ej åberopas, med mindre parten gör sannolikt att han ej kunnat åberopa dem vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.
Jämväl i åtskilliga andra hänseenden än de nu berörda innehåller förslaget mer eller mindre betydande nyheter i förhållande till gällande rätt. Här må blott omnämnas ändrade bestämmelser beträffande sådana institut som laga domstol, tredje mans deltagande i rättegång, omröstning, rättegångskostnad, tredskodom och säkerhetsåtgärder i rättegång.
Tore Strandberg.