FÖRENINGSJUSTIS I DANMARK OCH SVERIGE.
AV
PROFESSOR HADAR BERGLUND.
På ledande plats innehöll tidningen Göteborgs-Posten den 14 december 1940 en del kritiska påpekanden rörande den då nyligen utfärdade författningen om handel med lantsmör och livsmedelskommissionens i anslutning därtill meddelade föreskrifter. Tidningen sammanfattade bestämmelsernas innebörd sålunda: Staten har bestämt, att lantsmör får säljas endast till mejeri eller dess ombud. Mejeriet kan vägra att köpa, om det så anser lämpligt. Mejeriorganisationen har tilldelats rätt att behandla lantsmörproducenterna efter gottfinnande. Det som artikelförfattaren härvid fann särskilt anmärkningsvärt var föreskriften, att, om tvist skulle uppkomma mellan mejeri och mjölkproducent, huruvida med hänsyn till producentens leveransförhållanden mejeriet skulle anses skyldigt att mottaga lantsmör av producenten, tvisten skulle avgöras av Svenska mejeriernas riksförening. »Skulle samma princip tillämpas även på andra områden», utbrister skribenten, »kan den så formuleras: 'Uppkommer tvist mellan Pål och Per, avgöres tvisten av Pål.' Man frågar sig, huru dylika stadganden rimma med det svenska rättssamhället.» Det är denna sista fråga som här skulle något dryftas, närmast med tanke på det fall, då de tvistande parterna utgöras av en förening och en dess medlem. Stadgarna för såväl ekonomiska som ideella föreningar innehålla ofta klausuler av nu åsyftade slag, såsom då förenings styrelse förbehålles rätt att slita tvist mellan föreningen och medlem rörande omfattningen av dennes prestationsskyldighet till föreningen (jfr exemplet ovan), rörande skadestånd för underlåten prestation, ett skadestånd som ibland benämnes vite, ibland böter,1 rörande hans rätt att åtnjuta medlem tillkommande befogenheter (ett idrottsförbund »diskvalificerar» en
idrottsman) eller rörande medlems rätt att över huvud få kvarstå i föreningen (uteslutning). Dessa beslut kunna i det särskilda fallet ingripa djupt i medlemmens existensmöjligheter, exempelvis uteslutning ur fackförening eller ur producentförening som förskaffat sig monopol på vissa varors distribution. Frågan i dessa fall är, huruvida styrelsens avgörande är att likställa med en skiljedom och därmed undandrages domstols efterprövning, eller om det skall tillerkännas en annan, mindre vittgående verkan.
Här antydda frågor ha varit föremål för upprepade inlägg i den danska rättslitteraturen; de diskuterades även vid det fjortonde nordiska juristmötet, där ett av förhandlingsämnena löd: I hvilken Udstrækning bør Tvistigheder mellem en Forening og dens Medlemmer ved Foreningens Vedtægter kunne unddrages Domstolenes Afgørelser? Diskussionen gav intrycket, att här närmast var fråga om en inre dansk angelägenhet; mot fyra danska diskussionsbidrag av K. MEYER och T. G. JØRGENSEN, vilka gjorde två inlägg vardera, svarade ett svenskt, av R. BERGENDAL, och ett norskt, av R. KNOPH. Frågans betydelse i dansk rätt torde sammanhänga med två omständigheter, nämligen den rika utveckling som kännetecknat föreningsväsendet inom danskt näringsliv och obefintligheten av en särskild lagstiftning på området.1 De många föreningarna ha erbjudit lika många tillfällen att i stadgarna hänskjuta tvister mellan förening och medlem till »Voldgift», och bristen på allmänna bestämmelser om skiljemannaförfarande har gjort, att man ansett sig kunna som »Voldgift» beteckna icke blott skiljemannaförfaranden i egentlig mening utan även avgöranden av föreningsorganen själva eller av dem avhängiga nämnder eller institutioner. På detta område hade tydligen betydande rättsosäkerhet uppstått, då T. G. JØRGENSEN år 1925 i Tidsskrift for Retsvidenskap (s. 239—262) publicerade uppsatsen Domstolenes Kompetence overfor Foreninger med økonomisk Formaal. Författaren visar där på, hurusom de danska domstolarna, ställda inför avgöranden av uppenbart partiska föreningsinstanser, icke trodde sig ha annan utväg att hävda den materiella rätten än att söka pressa den tillämpliga Voldgiftsklausulens lydelse därhän, att ifrågavarande tvist icke föll under det dömande föreningsorganets kompetens, en utväg som ofta ledde till en uppenbar vantolkning av klausulens ord. Jørgensen anser, att lösningen bör sökas på en annan
linje. Inträde i en förening och det däri liggande accepterandet av en föreningsklausul, som lägger tvisters avgörande i händerna på föreningens egna organ, borde jämföras med avtal, där part förfogar över ett framtida rättsläge men vid detta förfogande blott äger skenbar handlingsfrihet. Ett sådant avtal gällde icke enligt sitt innehåll; han hänvisar på privaträttens område till ockerparagrafen i avtalslagen och på processrättens område till förbudet mot att på förhand avsäga sig appellrätt. De sociala synpunkter som här väglett lagstiftaren borde anläggas även på nu omhandlade förhållanden, vilket skulle innebära, att en Voldgiftsklausul i föreningsstadgar kunde upprätthållas blott då den hänsköte tvisten till avgörande av en opartisk skiljenämnd; i motsatt fall hade föreningsmedlemmen gjort en utfästelse, som icke borde kunna göras gällande mot honom.
Jørgensens synpunkter ha numera godtagits som vägledande för dansk praxis.1 I sin nya bok Foreningsvoldgift har B. HJEJLE— vilkens arbete är den omedelbara anledningen till denna artikels tillkomst — sammanfattat utvecklingens resultat.2 Med den uppläggning problemet i dansk rätt fått är naturligt, att författaren ägnar ett stort utrymme åt diskussion om när partsdispositioner över ännu icke aktuella rättigheter kunna anses giltiga och vilken ställning sammanslutningar av föreningstyp intaga i samhället och inför domstolarna och vilken roll Voldgiftsklausulerna spela, infogade i dessa större sammanhang.
Det som för en svensk läsare måhända är av det största intresset är Hjejles redogörelse för den granskning av 476 avtal, som blivit tillgängliga för genomgång med anledning av den anmälningsplikt som föreskrivits i en dansk lag om prisavtal. Genom dessa avtal får man, säger Hjejle (s. 105), en mycket upplysande bild av det ekonomiska livets organisation och arbetssätt, innefattande även de regler som användas vid slitandet av rättskonflikter såväl inom ekonomiska föreningar som innanför mera fritt organiserade samarbetsförhållanden.3 Man finner i re-
dogörelsen för denna granskning exempel såväl på de här ovan berörda ytterlighetsfallen — å ena sidan, tvisten skall slitas av en opartisk skiljenämnd, å andra sidan, tvisten skall slitas av förenings styrelse eller föreningssammanträde — som på en mängd mellanformer mellan dessa.
För den svenska rättens vidkommande ligger saken något annorlunda till än i dansk rätt, beroende på att genom särskild lagstiftning givits fasthet åt skiljemannainstitutet och den associationsform som hos oss benämnes ekonomiska föreningar. När sålunda lagen om dessa i § 12 ger en föreskrift om uteslutning ur förening och i § 90 omnämner i föreningens stadgar intagen skiljedomsklausul, har lagen själv därigenom framhållit motsättningen mellan samma två ytterlighetsfall: det ena, där ett föreningens eget organ, oftast föreningssammanträdet, satt sig tilldoms1 över medlem, det andra då åt en verklig skiljenämnd uppdragits att slita tvist. I förstnämnda fall kommer uteslutningen att framstå som ett föreningens beslut i egen sak. Ingen kan vara skiljedomare i egen sak. Riktigheten av denna regel, åberopad redan av Högsta Domstolen vid granskningen av nya lagberedningens förslag till lag om skiljemän, 1885, upprepad av TRYGGERi hans bekanta uppsats om skiljemannaförfarandet i Tidsskriftfor Retsvidenskab, 1895, och därefter i fråga om föreningsförhållanden av ARSELL, kan icke på allvar dragas i tvivelsmål.2 Regeln innebär, att beslut av ett föreningens eget organ i tvist mellan föreningen och medlem aldrig kan betraktas som skiljedom, även om det i föreningsstadgarna skulle benämnas så.
När föreningsorganets beslut i föreningens egen sak — ett beslut som i anslutning till dansk terminologi lämpligen kan benämnas »självdom» — icke tillerkännes verkan som skiljedom, ligger icke häri, att det saknar rättslig betydelse, utan blott att denna betydelse anges av privaträttens grundsatser rörande avtals giltighet.
Vid en granskning av hithörande fall har man att skilja mellande tillfällen, där föreningsorganets beslut enligt lag eller föreningsstadgarna är underkastat klander under viss angiven tid,
och de fall, där beslutet skall anses innefatta ett slutligt avgörande.
Ett exempel på avgöranden av förstnämnda slag tillhandahåller föreningslagen i § 45 genom den där intagna föreskriften, att föreningsbeslut kan klandras inom två månader från beslutetsdag. Om föreningsmedlem, som beslutet gått emot, lämnar obegagnad anvisad möjlighet att överklaga det, måste detta i regel förstås så, att han godkänner detsamma. I detta sammanhang skall icke närmare beröras frågan om räckvidden av det i underlåtenheten1 liggande godkännandet; tydligt är emellertid att beslut kan förekomma som är en nullitet och icke genom underlåtenhet att klandra erhåller någon verkan.2
Anges föreningsorganets beslut i stadgarna som slutgiltigt, varvid sålunda någon särskild klandermöjlighet icke nämnes, är beslutet likväl i dess egenskap av självdom icke jämförligt med skiljedom, men även här finnes plats för en på avtalsreglerna grundad verkan. Medlemmen har genom att inträda i föreningen godtagit stadgarnas innehåll i fråga om självdomen, men den häri liggande utfästelsen rörande framtida reglering av ett rättsförhållande har skett utan att han kunnat förutse regleringens resultat och utan att de formella garantier för en riktig reglering föreligga, vilka ett opartiskt skiljemannaförfarande innefattar. Resulterar utfästelsen i en självdom, som framstår som särdeles betungande för medlemmen, erbjuder sig osökt en analogi med avtalslagen § 36, enligt vilken utfäst vite kan efter domstols skälighetsprövning nedsättas »såframt utkrävandet av vad utfäst blivit finnes vara uppenbart obilligt»;3 de socialt betonade motiven
för denna bestämmelse uppbära också försäkringsavtalslagen§ 34, som talar om jämkning av uppenbart obilliga avtalsvillkor (jfr skuldebrevslagen § 8 och nyttjanderättslagens hyreskapitel i dess nya avfattning § 43: »Är tillämpning av villkor — — —otillbörlig — — —.»). Det förefaller dock, som låge det allra närmast till hands att hänvisa till ett lagrum som direkt hänför sig till en självdom, nämligen köplagen § 5: »Är köp slutet utan att priset blivit bestämt, erlägge köparen vad säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt.» Med hänvisning till grunderna för dessa lagrum torde följande regel kunna anses motiverad: Ha parterenats om att ett mellan dem bestående rättsförhållande skall fastställas genom den ena partens självdom, gäller denna, såvida den icke, sammanställd med vad parterna i övrigt överenskommit, framstår som stridande mot det, som kan anses avtalat, eller innebär att den andra parten ålägges fullgöra en oskälig prestation eller eljest tåla ett rättsläge som kan kännetecknas som uppenbart obilligt.1
Det anförda har givit en hållpunkt för bedömandet av ett tredje hittills icke berört alternativ, nämligen det då självdomen enligt tillämpliga bestämmelser i lag eller stadgar kan klandras inom viss tid hos domstol och dylikt klander instämmes, exempelvis enligt föreningslagen § 45. Som klandergrunder anges i detta lagrum, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot föreningslagen eller föreningens stadgar. Det kan dock tydligen icke finnas något skäl, varför en självdom som enligt uttryckliga bestämmelser kan klandras skulle i något avseende ha större bindande kraft än en sådan självdom som tvärt
om förutsättes innefatta ett slutligt avgörande. Följaktligen bör vad om sistnämnda slag av självdom ovan yttrats även gälla ifrågavarande, klander underkastade självdom, och därför bör beträffande klandret ytterligare tilläggas, att självdomen, även om den tillkommit i formellt laga ordning och överensstämmer med föreningsstadgarna, icke skall gälla om den innefattar ett avgörande som framstår som uppenbart obilligt.1 Härmed är emellertid också utsagt, att, om självdom ej strider mot lag eller stadgar och det däri liggande avgörandet icke kan betecknas som uppenbart obilligt, domstolen har att acceptera den som riktig och ogilla väckt klandertalan. Till belysande av den här utvecklade tankegången hänvisas till skiljemannalagens stadganden om skiljedomskostnaderna (§§ 23—25). Skiljemännens fastställande av sin ersättning är en enligt lag klanderbar självdom, men domstolen är vid sin prövning av klandret, som i detta fall enligt lagens ord skall innebära att själva ersättningsfrågan drages under domstols prövning, bunden av stadgandet, att skiljemännen tillkommer »skälig ersättning».
Det finns självdomar, på vilka ovan framförda synpunkter äro svåra för att icke säga omöjliga att tillämpa. Detta gäller särskilt uteslutning ur ideella föreningar, motiverad med att medlem icke uppfyller stadgarnas krav på lojalitet mot föreningens syften.2 Om en dylik uteslutning har karaktär av klart övergrepp förenat med rättsförlust av väsentlig betydelse,3 bör dock domstol bevilja den förfördelade det rättsskydd, på vilket medborgaren i en rättsstat har självklart anspråk. Rättsskyddet behöver
icke nödvändigtvis ges formen av ett uttalande, att den uteslutne skall förbli medlem i föreningen; därmed torde han i de flesta fall vara föga hjälpt. Det återstår dock alltid möjligheten att tilldöma honom ett skadestånd motsvarande det genom uteslutningen vållade lidandet.1
Då ovan uppställts motsättningen mellan självdom och skiljedom, har den förra exemplifierats genom beslut av styrelse eller föreningssammanträde. Dessa föreningsorgan kännetecknas av att de tillkommit för att fylla huvudsakligen andra uppgifter än slitandet av tvister. Antag emellertid, att i en förening skapats ett särskilt organ för dömande verksamhet enligt schemat: Tvist mellan föreningen och dess medlem avgöres av en nämnd bestående av tre ledamöter, utsedda en av styrelsen, en av föreningssammanträdet och en, i sin tur vald av de två förut utsedda. Jämför härmed klausulen: Tvisten skall avgöras av en nämnd bestående av tre föreningsmedlemmar, utsedda enligt § 6 skiljemannalagen (vardera parten utser en och de två utsedda den tredje). De två nämnderna representera två typfall: Den senare av de två är en skiljenämnd, fallande under skiljemannalagstiftningen; på grund av del i saken äro emellertid skiljemännen jäviga. I den först beskrivna nämnden är däremot så icke förhållandet; en skiljeman är icke jävig i skiljemannalagens mening därför att part utsett honom, och ändring häri sker ej genom att majoriteten av medlemmarna eller samtliga medlemmar utses av den ena parten. Tydligt är dock, att en dylik nämnds avgörande icke kan godkännas som skiljedom, utan den bör betraktas som självdom och bedömas enligt ovan angivna regler. Det torde vara berättigat att sammanfattningsvis formulera satsen: Om genom parters avtal hänskjutits till en eller flera på visst sätt valda personer att reglera rättsförhållandet mellan dem, skall den eller de valdas beslut betraktas som självdom, där på grund av det överenskomna valsättet den ena parten haft större inflytande än den andra påpersonvalet.2 Vad särskilt beträffar föreningsförhållanden är att
beakta, att, om valet helt eller delvis överlämnats till en annan organisation än den förening som är part, det måste utredas, huruvida intressegemenskap råder mellan föreningen och denna organisation. Föreligger sådan intressegemenskap, beredes föreningen härigenom i motsvarande mån ökat inflytande på personvalet.1
Till det sagda må fogas en slutanmärkning. För att beteckna måttet på den verkan, som bör tillerkännas den enligt föreningsstadgar meddelade självdomen, har hänvisning gjorts till ett antal lagrum med sins emellan olika ordalydelse: »skälig» ersättning i skiljemannalagen, det som »ej kan anses oskäligt» i köplagen, det som finnes vara »uppenbart obilligt» eller leder till »uppenbar obillighet» i avtalslagen och försäkringsavtalslagen. Dessa uttryck äro icke entydiga, men det torde icke vara behövligt att häringå på de olikheter ordvalet anger. I framställningen ovan har emellertid uttrycket »uppenbart obillig» givits företräde som karakteristik av den självdom som icke bör upprätthållas; medlemmen förutsättes med andra ord få tåla ett ganska kraftigt ingrepp i sin rättssfär, innan möjlighet ges honom att få självdomen åsidosatt. Detta sammanhänger med att föreningen uppbär föreningsmedlemmarnas samlade intresse och att detta ofta är av sådan vikt, att enskild rätt måste i viss mån träda tillbaka (se rättsfallet i NJA 1932 s. 607). Samtidigt fordrar rättssäkerheten, att självdomar som innebära verkliga övergrepp göras kraftlösa. Domstolen har att mot varandra väga de stridande intressena under beaktande av synpunkter lika dem som framhållas i avtalslagens vitesparagraf.