PER OLOF EKELÖF. Förutsättningarna för ändring av talan i tvistemål. Uppsala 1941. Lundequistska bokhandeln. 43 s.Kr. 1.50. — Uppsala universitets årsskrift 1941:3.
Docenten Ekelöf, som sedan flera år uppehåller professuren i processrätt vid Uppsala universitet, har i sin lärargärning redan tidigt sökt göra sina lärjungar förtrogna med den förestående rättegångsreformen och dess problem. I föreläsningar och kompendier har han på ett föredömligt sätt orienterat dem i den framtida rättegångsordning, med vilken de mänskligt att döma borde komma att syssla. Självfallet har han därvid också trängt djupare in särskilt i de frågor, som på grund av hans forskningsarbete legat honom nära, och funnit anledning undersöka andra lösningar av vissa problem än dem processlagberedningen föreslagit i sitt betänkande. I föreliggande skrift har han sålunda upptagit det intressanta ämnet: ändring av talan i tvistemål.
Bestämmelserna härom finnas i 13 kap. 3 §. Författaren finner dessa bestämmelser alltför stränga. De lämna intet utrymme åt parternas fria disposition i detta hänseende och låta ej heller i tillräcklig grad domstolen efter sitt skön pröva om sådan ändring skall medgivas. Den allmänna regeln, att väckt talan ej må ändras, är visserligen i flera riktningar modifierad, men dessa modifikationer äro icke tillfredsställande. Grunden härför är enligt författaren, att förslaget utgår ifrån, att ändring av talan innebär, att processen får ett nytt föremål, vilket principiellt bör vara förbjudet. Därjämte äro möjligheterna till taleändring i högre rätt särskilt beskurna.
Författaren framhåller flera praktiska punkter, i vilka förslaget icke eller endast osäkert tillgodoser hans önskemål. Beträffande några av dessa torde en rimlig tolkning av bestämmelserna leda till det av författaren eftersträvade resultatet. I fråga om andra är detta åter otvivelaktigt icke fallet. Några av dessa må anföras.
Om parterna ingått flera på det hela taget likalydande avtal och käranden instämt krav med stöd av ett av dessa, kan han icke genom ändring av talan utvidga sitt käromål till ett krav, som grundar sig på ett av de andra kontrakten.
Om käranden stämt på en kvartalshyra och även hyra för nästa kvartal förfallit till betalning men först då målet nått hovrätten, kan käranden icke där utvidga sin talan att avse jämväl den senare kvartalshyran.
Om käranden finner sig ha förlorat processen i första instans därför, att han yrkat annan fullgörelse än den, som enligt gällande rätt följer av den åberopade grunden, kan han icke i vadeinlagan ändra sitt yrkande i överensstämmelse härmed.
Författaren medger, att processlagberedningens förslag »med några mindre justeringar angående rätten att ändra yrkandet» är fullt acceptabelt. Må hända skola dessa justeringar avse att råda bot på de brister, som framträda i de nyss nämnda fallen. Men författaren sätter in sin kritik mera principiellt. Han synes förmena, att förslaget vid regleringen av denna fråga använt olämplig utgångspunkt. Helt allmänt anmärker författaren sålunda, att förslagets snäva begränsning av rätten att ändra talan sammanhänger därmed, att som processföremål uppfattas den rättighet, som käranden gör gällande i processen. Härigenom uteslutes käranden från att under processen utbyta sin talan om det instämda anspråket mot en talan om ett konkurrerande eller ett alternativt anspråk.
Författaren föreslår att i stället den synpunkten bör vara vägledande, att käranden i den väckta processen bör äga realisera det praktiska syfte, som är förenat med processen, och inom processens ram företa de ändringar av sin talan, som äro nödvändiga härför. Han formulerar sitt förslag sålunda. »Väckt talan må ej ändras. Som ändring av talan anses icke, att käranden framställer nytt yrkande eller grundar detta på nya omständigheter, såvida kärandens syfte med sin talan icke därigenom blir ett annat.»
Att närmare gå in på författarens förslag synes i detta sammanhang icke böra ske. Beträffande den av författaren tydligen avsedda mycket vida möjligheten att i högre rätt ändra talan är det en omdömesfråga, huru högt man skattar olägenheten och faran av att i högre rätt införa ej blott nytt bevismaterial utan ock nya yrkanden och nya grunder. Däremot förefaller författaren underskatta betydelsen av ett inre sammanhang mellan den rättskraft, som åkommer dom i målet, och gränserna för ändring av talan däri. Detta sammanhang undgår han naturligtvis icke därigenom, att han genom ett terminologiskt grepp arbetar med den fiktionen, att sådant, som otvivelaktigt är en taleändring enligt hävdvunnen mening, icke skall »anses» som sådan. Författaren har visserligen ej utfört, huru han med sitt förslag drar rättskraftens objektiva gränser, men om allt, som med författarens mycket vaga formel kan prövas på grund av en uttagen stämning, bleve rättskraftigtkonsumerat genom dom i målet, förefaller kärandens ställning ofta kunna bli ganska bekymmersam, och bleve allt detta icke sålunda konsumerat, kan svaranden lätt komma i en orättvist ogynnsam ställning.
Thore Engströmer.