Konkursförvaltarens bokföring. Direkta bestämmelser i ämnet äro synnerligen knapphändiga. De återfinnas i 57 § konkurslagensamt innebära, att, därest konkursboet ej är enligt bokföringslagen pliktigt att föra handelsböcker, endast kassabok är obligatorisk. Det är således allenast kontantaffärer som bokföras. Memorial förutsättes icke.
    För vanliga fall synes ock kassaboken tillfyllest. Av konkursbo, som icke är bokföringspliktigt, ingångna avtal av annan karaktär än kontantaffärer torde säkerligen i regel avfattas skriftligt, och förvaltaren har att ordnade förvara dylika handlingar, som i denna del ersätta bokföring. Emellertid kan det undantagsvis förekomma, att enligt bokstaven förd kassabok icke skulle lämna nödiga upplysningar om inbetalningar. Detta gäller, om inbetalningarna ske till boets postgirokonto. I sådant fall torde, i enlighet med praxis ifråga om avbetalningsaffärer, saken kunna ordnas så, att, när konkursboet mottagit kupong med underrättelse om insättningen, beloppet fingeras inbetalat till kassan och därifrån utbetalat till postgirokonto. Beloppet föres sålunda både å kassabokens debet- och å dess kreditsida. Vid debetposten bör angivas sättet för inbetalningen genom en kort hänvisning till girokontot. Motsvarande ordning är redan i vanlig bokföring bruklig, då man vill åstadkomma, att kassakontot utvisar beloppen av upplupna bankräntor, som skola innestå i banken. Naturligtvis kan samma metod tillämpas i förvaltarens kassabok. Iakttages ej detta, måste postgirot betraktas såsom en del av räkenskaperna och en avskrift av postgirokontot bifogas dessa.

    I fråga om kassaboken må tilläggas, att texten till posterna bör vara så tydlig, att man, utan att undersöka verifikationerna, genast kan uppfatta vad posten gäller, särskilt huruvida den hänför sig till ställningen vid konkursens början eller till ny affärshändelse under konkursen. Angelägenheten härav är så påtaglig, att dess framhållande kan förefalla som en truism, men erfarenheten visar, att häremot felas i avsevärd omfattning. Sålunda är det ej ovanligt, att texten endast angiver namnet å den, som inbetalat eller mottagit beloppet. Det minsta man i detta hänseende kan fordra är att det rättsförhållande, som föranlett transaktionen, korteligen angives.
    Bestämmelserna om kassaboken suppleras i någon mån av föreskrifterna rörande kassarapporter i 58 § konkurslagen, innebärande, att för varje kvartal skall till Rättens ombudsman avlämnas räkning (kassaräkning, ej »redovisningsräkning» eller »förvaltningsredogörelse», varmed ju avses helt andra handlingar), innefattande avskrift av kassaboken eller kassakontot i bokföring för konkursbos handelsräkenskaper. Eftersom verifikationer icke medfölja, är det så mycket angelägnare att texten till posterna i kassaboken preciserats. Enligt uttrycklig bestämmelse skall, därest under någon del av kvartalet penningar innestått i bank, vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift å insättningarna och uttagningarna under kvartalet. Innebörden av bestämmelsen är ju tydlig nog. Uppgiften skall utgöras av en fullständig kontokurant beträffande kvartalet. Och dock är det synnerligen vanligt att förvaltaren endast bifogar bankbesked d. v. s. bevis om bankkontots ställning vid kvartalets utgång. Dylikt besked kan emellertid så mycket mindre godkännas som därigenom icke kan kontrolleras huruvida insättningarna å kontot skett inom föreskriven tid efter det medlen influtit. Andra förvaltare prestera väl föreskriven kontokurant, men underlåta att i kassaboken upptaga insättningar och uttagningar. Måhända förmena de, att eftersom insättningarna och uttagningarna i realiteten icke representera inkomster och utgifter, de enligt ordalydelsen i bestämmelserna icke böra upptagas i kassaboken. Ett sådant resonemang förbiser, att posterna i bokföringshänseende måste hänföras under termerna inkomster och utgifter. Och även små anspråk på ordning och reda kräva i berörda avseende överensstämmelse mellan räkningen och bankens kontokurant. Utan uttrycklig lagbestämmelse bör förvaltaren vid avgivande av slutredovisning prestera kassaräkning för det löpande kvartalet.
    Beträffande sådan redovisning, som skall avgivas i samband med framläggande av förslag till slututdelning i konkursen, innehåller konkurslagen inga bestämmelser om redovisningens uppställning och innehåll. Förhållandena kunna ock vara så olika, att saknaden av uttryckliga föreskrifter i ämnet är förklarlig. Därest konkursboet fortsatt av gäldenären bedriven rörelse och alltså fört vanliga handelsböcker, kan redovisningen lämpligen hänvisa till dessa, och det torde möta ringa svårigheter att upprätta en redovisning av sådan omfattning som i exemplet uti justitierådet LAWSKIS handbok 1926 s. 554 ff.

I annat fall ställer sig saken annorlunda. I smärre konkurser kan det merendels vara skäl att såsom redovisning godkänna avskrift av kassaboken, eventuellt med posterna ordnade icke i tidsföljd utan sammanförda efter deras olika ändamål. I större konkurser måste man i överskådlighetens intresse eftersträva en uppställning, som åtminstone iavsevärd mån kan jämföras med ovannämnda exempel. För att komma därhän erfordras emellertid mycken omsorg och noggrannhet, och likväl riskeras, att någon viktig faktor förbises. Med hänsyn härtill skulle jag vilja förorda (och det är detta, som är den närmaste anledningen till denna artikels tillkomst), att dubbel bokföring kommer till användning i större konkurser. Naturligtvis invändes, att bokföringen därigenom skulle bliva mera omständlig och medföra ökade kostnader. Detta må nu medgivas, men därvid bör ock framhållas, att fördelarna — lättnaden i fråga om redovisningens uppställande ochfrämst skärpning av kontrollen — torde uppväga olägenheterna. Vid frågans bedömande kan man säkerligen utgå därifrån, att den föreställning, som är den vanliga i fråga om svårigheten att handhava dubbel bokföring, är synnerligen överdriven. Även den, som endast har mindre erfarenhet i bokföring, skall enligt min uppfattning kunna utan avsevärd svårighet finna sig till rätta, förutsatt att han äger någon kännedom om bokföringens grunder. Vid såsom prov företagna bokföringar i fyra större konkurser har uti ingående balanskonto för aktiva poster materialet hämtats från konkursbouppteckningens redovisning av konkursboets tillgångar, samt passiva poster, grupperade efter förmånsrättsordningen, upptagits efter bevakningarna, sådana de föreligga efter prövning av jäven, med supplement från bouppteckningen i fråga om obevakade fordringar med panträtt. Med hjälp av korrektivkonto för jämkning av posterna i nödig omfattning har man med vanlig dubbel bokföring kommit till utgående balanskonto, som bildar grundvalen för uppställning av slutredovisningen. Den som är helt obekant med de nu använda termerna finner måhända redogörelsen avskräckande, men andra torde inse, att saken ingalunda är av invecklad beskaffenhet. I varje händelse torde i flertalet fall möjlighet föreligga för Rättens ombudsman att med material från kvartalsrapporterna och konkurshandlingarna själv uppgöra ett bokslut till fromma för kontroll av förvaltningen. Därvid skulle det vara en stor lättnad för honom om rapporterna utskrivas å vanliga tryckta räkenskapsblad med uppdelning av posterna i kolumner, även om själva uppdelningskolumnerna lämnas tomma för att ifyllas av ombudsmannen vid hans arbete med bokslutet. Därest den dubbla bokföringen mera komme till användning vid konkursförvaltarens räkenskaper, skulle måhända den inom juristkretsar traditionella ringaktningen för bokföring i någon mån minskas, och en och annan komma under fund med att bokföringen skapar ordning och reda på många områden. Och därmed skulle en förträfflig biprodukt hava åstadkommits.

 

C. H. G. Cederschiöld.