STEPHAN HURWITZ. Den danske Strafferetspleje. Khvn (1937-) 1940. Gad. 873 s. Kr. 24.00.

 

    Den danska rättslitteraturens höga standard har länge varit uppmärksammad i vårt land. Den framträder såväl i de ytterst omfångsrika och vederhäftiga monografier, vilka med jämna mellanrum väcka vårt intresse, som också i de mönstergilla handböcker och läroböcker som utgivas och vinna flitigt bruk även bland svenska jurister. Det föreliggande stora arbetet av professor Hurwitz utgör en typisk exponent för det bästa som den danska rättsvetenskapen plägar åstadkomma beträffande handböcker, omfattande hela discipliner. Stoffets anordning, den överskådliga men ändock inträngande framställningen, litteraturens utnyttjande och redovisande äro föredömliga. Förvånande mycket komparativt material och allmänna lagstiftningspolitiska reflexioner rymmas i arbetet, utan att författaren likväl förlorar blicken för sin huvuduppgift att skildra den danska straffprocessrätten av i dag.
    Onekligen har just straffprocessrätten i den modernaste nordiska litteraturen kommit att bliva något styvmoderligt behandlad jämförd med civilprocessrätten. Detta gäller icke minst själva den vetenskapliga metoden på området. Bortsett från enstaka i och för sig synnerligen förtjänstfulla monografier (t. ex. av KALLENBERG, HASSLER och PALMGREN) och icke avslutade systematiska arbeten (av GRANFELT och HASSLER) präglas de större straffprocessuella verken av en tendens att lägga tyngdpunkten på en allmän framställning av de ledande principerna för förfarandet, medan redogörelsen för den gällande processordningens regler i detalj blir rent deskriptiv utan egentlig vetenskaplig fördjupning och sammanarbetning. Denna metodologiska svaghet finnes icke i HURWITZ' verk. Varje del av framställningen är dogmatiskt lika väl genomarbetad och satt i system med övriga partier.
    Att civilprocessrätten tidigare nått denna litterära mognad såväl i Norden som på kontintenten torde väl i viss mån bero på den dominerande roll, som den romerska rätten, inklusive civilprocessrätten, kom att spela för jurisprudensen under århundraden. Det förtjänar också framhållas, att den inkvisitoriska straffprocess, som vann herravälde inom både världslig och kyrklig jurisdiktion, endast förmådde väcka ett sekundärt rättsvetenskapligt intresse, ehuruväl betydande teoretiska insatser icke helt saknades (CARPZOW). Först med upplysningstiden och

de liberala idéernas frambrytande kom straffprocessrätten i diskussionens medelpunkt och blev i viss mån en punkt på det allmänna politiska programmet. Det är därför helt förklarligt, att även rättsvetenskapens män kommo att ägna det största intresset just åt brottmålsförfarandets allmänna grundsatser.
    HURWITZ' framställning av dessa grundsatser är ganska kortfattad men intresseväckande ur den synpunkten, att flera oklarheter i den gängse användningen av termerna inkvisitorisk och ackusatorisk process undanröjas.
    Brottmålsdomstolarna och deras organisation behandlas i därpå följande avsnitt, och här har författaren delvis haft alldeles färskt lagmaterial att röra sig med, då som bekant lekmannaelementets deltagande i rättskipningen på ett djupgående sätt nydanades genom en reform av år 1936. De uppkommande frågorna äro av intresse för svenska läsare vid en tidpunkt då lekmännen stå inför sin debut vid våra stadsdomstolar.
    I författarens därpå följande redogörelse för parterna och övriga processorgan fäster man sig vid den relativt utförliga behandling som kommit den tilltalade och hans försvarare ävensom sociala och eljest sakkunniga organ till del. De kloka reflexioner som Hurwitz framställer rörande försvararens uppgift i rättegången äro väl ägnade att motverka ensidigt hävdande av den s. k. objektiva resp. subjektiva teorien om försvararens skyldigheter å ena sidan att deltaga i rättskipningens strävan efter hela sanningen och å den andra sidan att tillgodose den tilltalades behov av stöd och bistånd i sin processföring. Redogörelsen för de sociala och eljest sakkunniga organens (t. ex. Retslægeraadet) insatser i processen äger på många punkter aktuellt intresse för svenska reformsträvanden.
    Det sist sagda gäller också åtskilliga partier av verkets fjärde avsnitt, som behandlar åtalsrätten och åtals anhängiggörande. Man återfinner där bl. a. ett tillrättaläggande av de gamla slagorden legalitet contra opportunitet ävensom en utförlig redogörelse för den danska rättens regler om åtalseftergift (Paatalefrafald). Vad angår den därpå följande huvudavdelningen om brottmålsprocessen i första instans, är att märka att bevisrätten behandlas mera kortfattat, då enligt dansk kutym denna del av processrätten brukar behandlas gemensamt för civil- och straffprocess.
    Läran om rättsmedlen, inklusive det extraordinära rättsmedlet Genoptagelse, om de straffprocessuella tvångsmedlen, om s. k. Oprejsning i anledning av en straffprocess mot till brottet oskyldig person, om rättskraften, om rättegångskostnaderna m. m. utfyller arbetets återstående avsnitt. På många punkter icke minst inom rättskraftsläran har författaren stått inför uppgiften att lägga en egen grund för besvarandet och systematiserandet av svåra och i litteraturen föga behandlade problem.
    Så har verket kommit att framstå som något helgjutet och förebildligt, och det kan utan tvekan betecknas som det ledande nordiska arbetet i straffprocessrätt.

Ivar Agge.