Författningar rörande krigsavlöning och social försvarsberedskap. (Författningar utkomna till och med augusti 1942 och sammanställda inom försvarsstabens socialdetalj.) (FKSF.) 1942 års uppl. Sthm 1942. 243 s. Beställes från Lantförsvarets kommandoexpedition, bokdetaljen, Sthm 2.

 

    De författningar, vilka beröra militära förhållanden, behöva i nästan större utsträckning än några andra tillämpas av juridiskt helt oskolad personal. Just därför borde kraven på editionerna ställas särskilt högt. FKSF har allt sedan sitt första utgivningsår (1940) varit ivrigt använd ej blott av de assistenter, vilka skola gå de värnpliktiga till handa med råd och dåd (och bland vilka endast ett fåtal har juridisk utbildning), utan även av truppförbandens högre och lägre befäl. Editionen har dock ingalunda varit föredömlig. Den nya 1942 års upplaga, som utarbetats av tränade jurister inom försvarsstabens socialdetalj, betecknar ett utomordentligt stort framsteg. En måttlig utökning (det ökade sidantalet betingas till stor del av att både de äldre och de nya krigsfamiljebidragsförfattningarna måste medtagas) har gjort det möjligt att få med värdefulla nyheter. Dels ha ytterligare några författningar tillkommit (utdrag ur GB ang. krigsvigsel, lagar och KK ang. domstolar och förvaltningsmyndigheter vid krig och krigsfara, socialstyrelsens kung. ang. dyrortsgruppering), dels har flertalet författningar försetts med noter (undantag i främsta rummet krigsfamiljebidragsförfattningarna, där SAK:s anvisningar ersättabristen). Ur den praktiska användbarhetens synpunkt är särskilt sakregistret en sannskyldig välsignelse. Det är också klart och överskådligt; blott på något enstaka uppslagsord (t. ex. »Frivillig») skulle man önska en närmare specificering. Noterna innefatta ingen kommentar i vanlig mening men vad som här är betydligt viktigare, nämligen utdrag ur tillämpningsföreskrifter m. m. De som nyttja handboken torde ofta ej ha tillgång till dessa i annan form och komma utan allt tvivel att livligt uppskatta förbättringen.
    I smådetaljer kunna givetvis råda delade meningar. Det kan sålunda diskuteras om de detaljerade föreskrifterna angående krigsutrustningsbidrag (s. 53─57) verkligen försvara sin plats i detta sammanhang. Å andra sidan saknas (s. 30 not 45) ACD:s föreskrifter angående skyldighet att vid tjänsteresa använda inkvartering och förplägnad som tillhandahålles av staten. I 5 § KAR (s. 19) hade bort göras hänvisning med not även till 1 § 4. och 6. tilllämpningskungörelsen, som gälla krigsfrivilligas avlöning.
    Man får nu blott hoppas, att denna upplaga tryckts i tillräckligt stort antal exemplar samt att nya upplagor framdeles utgivas omedelbart, så fort det visar sig påkallat med hänsyn till nya eller ändrade bestämmelser. Njugghet i detta avseende vållar vid beredskapsförbanden olägenheter utan all proportion till den gjorda utgiftsbesparingen.

Gunnar Heckscher.

 

JAN ERIC ALMQUIST. Karl IX och den mosaiska rätten. Lychnos, lärdomshistoriska samfundets årsbok, Uppsala 1942 s. 1─32.

 

    Den mosaiska rätten har övat ett betydande inflytande på svensk straffrätt. På 1600-talet och i början av 1700-talet fanns en stark uppfattning om att den mosaiska rätten, Guds lag, skulle ha evigt bindande kraft och ingen nåd eller mildring vara möjlig i förhållande till ett stadgande i Guds lag

(se WESTMAN, De svenska rättskällornas historia, s. 79─81 samt BECKMAN, Den mosaiska straffrätten, i Tidskrift utgiven av juridiska föreningen i Finland 1941 s. 111─119). Vid denna tid tillämpades i Sverige ännu många av de mosaiska straffbuden i hela sin stränghet; med åberopande av Guds lag ådömdes dödsstraff för exempelvis hädelse, misshandel å föräldrar, hor, blodskam, sodomiteri och tidelag (se OLIN, Några blad ur det svenska straffsystemets historia, i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II s. 821). Denna rättstillämpning berodde främst på att Karl IX i 1608 års företal till den nya upplagan av landslagen förklarat, att Guds lag, som i den heliga skrift är författad, skulle lända till efterrättelse i grova brottmål, varjämte ett utdrag av lagbud ur gamla testamentet då avtryckts såsom appendix till lagboken. Karl IX:s egendomliga och med hänsyn till konsekvenserna ödesdigra beslut att ställa delar av den primitiva mosaiska rätten i paritet med svensk lag har icke tidigare varit föremål för någon uttömmande analys. MUNKTELL säger i sin uppsats om Mose lag och svensk rättsutveckling (Lychnos 1936 s. 131─150) endast, att åtgärden avspeglar konungens kärva, hårda natur och stränga protestantism. Med stöd av hittills icke beaktade källor har nu ALMQUIST sökt ådagalägga, att saken i själva verket har ett annat sammanhang.
    År 1607 hade Karl IX låtit utgiva de viktigaste landskapslagarna. Av dessa spelade Upplandslagens kyrkobalk en särskild roll, eftersom den, då landslagarna saknade kyrkobalk, alltjämt ansågs vara gällande rätt. Karl IX förklarade emellertid, att kyrkobalken skulle »i inga domar efterföljas, förrän han varder av Oss och vårt älskeliga riksråd och andra gode, förståndige män översedd och förbättrad och av menige riksens ständer vedertagen och all påvisk villfarelse alldeles utesluten, vilket med det första, om Gud vill, ske skall». Vidare heter det i en av Almquist påvisad notis vid kyrkobalken i 1607 års upplaga: »Men på det att emellertid, intill dess att kyrkobalken bliver översedd, de, som i domarämbetet brukade bliva, måge hava något att gå efter, därför hava Vi med vårt älskeliga riksråd för gott sett, att utav Guds lag uti högmåls- och andra sådana grova saker något må vara infört, utav vilken all världslig lag tagen är, dem till rättelse, som i sådana saker döma skola, såsom härefter varder givet tillkänna, därefter Vi ock vele, att alla domar i sådana fall skola avdömas.» Åtgärden att recipiera mosaisk rätt var med andra ord en nödfallsutväg, föranledd av behovet att provisoriskt sätta något i den under katolsk tid tillkomna och därför oanvändbara kyrkobalkens ställe, tills ny kyrkobalk hunnit utarbetas. Karl IX lät också för 1609 års riksdag framlägga ett av Johan Skytte utarbetat förslag till kyrkobalk, men detta vann icke ständernas bifall. På grund härav kom 1608 års appendix att kvarstå i den svenska lagboken, ända tills 1734 års lag formellt försatte det ur kraft. Almquist framhåller, att denna utveckling alltså icke berodde på Karl IX. Denne godtog aldrig principen om att Guds lag skulle anses ha evigt bindande kraft och ingen nåd i förhållande därtill vara tillåten. Fastmer införde Karl IX föreskrifter om att alla dödsdomar skulle underställas konungen för de livdömdas möjliga benådning, och han gav ofta nåd just vid dödsdomar efter Guds lag. 1608 års appendix grundade sig på en 1607 utkommen bok, »Lex politica Dei» av en tullnär i Viborg vid namn Henrik Jönsson Careell (d. v. s. karelare), vilken är en översättning till

svenska av en efter den justinianska rättens principer gjord systematisering av den mosaiska rätten. Att detta appendix upptogs i lagen berodde enligt Almquist ytterst på långvarig propaganda från det ortodoxa protestantiska prästerskapets sida.

N. B.