ALF ROSS. Lærebog i Folkeret. Almindelig Del. København 1942. Munksgaard. 382 s. Kr. 24.50.

 

    Under senare år ha i våra grannländer flera översiktsarbeten över folkrätten utkommit, vilka haft det gemensamt, att de varit avsedda att tjäna universitetsundervisningen i ämnet, men som för övrigt haft rätt olika karaktär. AXEL MØLLERS Folkeretten i Fredstid og Krigstid (I, 2:a uppl. Kbhvn 1933, II Kbhvn 1931) är utomordentligt sakrik, har utförliga litteraturhänvisningar o. s. v. och har måhända mera karaktären av en handbok i folkrätten än av en lärobok. FREDE CASTBERGS Folkerett (Oslo 1937) är mera översiktlig än Møllers, uppehåller sig mera vid folkrättens stora principfrågor och är nog också bättre lämpad att tjäna som handledning för den studerande ungdomen i ämnet. CARL RASTINGS Folkeretten I, II (Kbhvn 1940), vars del II utgöres av en omfångsrik folkrättslig dokumentsamling, lider av en för danska böcker ganska ovanlig tyngd i framställningen.
    Det nya arbete, vars titel läses härovan, skiljer sig i sin tur ganska avsevärt från vart och ett av de föregående. Dess författare har tidigare skapat sig ett namn som rättsfilosof. I sitt förstlingsarbete, Theorie der Rechtsquellen (1929) framträdde han som lärjunge till KELSEN; i sina senare, mycket betydande arbeten Kritik der sogenannten praktischen Erkenntnis (1933) och Virkelighed og Gyldighed i Retslæren (1934) framstår han som starkt påverkad av HÄGERSTRÖM.
    Förbindelsen mellan folkrättsdoktrin och rättsfilosofi har ju i högsta grad traditionen för sig. Man behöver endast erinra om sammanställningen av »jus gentium» och »jus naturæ», som kan ledas tillbaka till antiken, och som senare återkommer hos de stora 1500-talsspanjorerna, VITORIA, SUAREZ m. fl. samt hos GROTIUS, hos PUFENDORF och inom hela den äldre, naturrättsligt orienterade folkrättsdoktrinen. Hos nyare författare, vare sig de frigjort sig från den naturrättsliga uppfattningen eller icke, inledes framställningen av folkrätten med betraktelser över dess »rättskaraktär» och »giltighetsgrund», undersökningar angående rättskällorna ta relativt stor plats o. s. v. Det förefaller som

om folkrättsstudiet mer än studiet av andra juridiska discipliner uppfordrar till besinning över de grundläggande rättsteoretiska principfrågorna. Orsaken härtill är uppenbar: dessa frågor te sig för ett omedelbart betraktande mera problematiska för folkrättens del än för andra rättsområden, beroende på att folkrätten icke upprätthålles av någon yttre tvångsmakt, att dess regler icke tillkomma genom några lagstiftningsåtgärder o. s. v.
    Såsom var att vänta av en författare med Alf Ross' läggning och förutsättningar, intager framställningen av de allmänna rättsteoretiska spörsmålen en synnerligen stor plats i hans arbete över folkrätten, och det är utan tvivel här, som arbetets tyngdpunkt ligger. Man må dock icke av undertiteln »Almindelig del» föranledas att tro, att arbetet uteslutande behandlar dessa frågor. Det inskränker sig icke ens till att behandla vad som ofta benämnes »den allmänna folkrätten», och som undertecknad för sin del vill beteckna helt enkelt som folkrätten, eller m. a. o. den internationella sedvanerätten. Såväl i kap. X »Staternes samarbejde til varetagelse af fællæs interesser», som — naturligt nog — i kapitlet om fredlig lösning av internationella tvister, innefattar framställningen också den mer eller mindre omfattande internationella ordning, som staterna upprättat genom inbördes överenskommelser. Uteslutna från framställningen äro egentligen endast reglerna om krig och neutralitet, och arbetet utgör, så vitt undertecknad kunnat finna, en i betraktande av dess omfång och angivna syfte så fullständig framställning man kan begära av fredens folkrätt. Om det skall jämföras med något av förut nämnda arbeten skulle det snarast vara med CASTBERGS. Ross' arbete utmärkes dock av ännu mera ingående behandling av de allmänna principfrågorna och därjämte av en livlig och utförlig polemik mot avvikande meningar, som han gärna sammanfattar under beteckningen den traditionella uppfattningen eller den härskande läran. Vid denna beteckning vill man dock göra den reservationen, att ifrågavarande spörsmål dock redan tidigare varit föremål för starka meningsskiljaktigheter. Ross uppehåller sig naturligt nog med förkärlek vid de mest angripbara företrädarna för tidigare meningsriktningar, varigenom han framkallar det intrycket, att dessa över lag äro dummare ände i själva verket äro. Han är kanske icke alldeles fri från den hos den HÄGERSTRÖMSKA skolan ofta framträdande benägenheten att måla den s. k. fan på väggen för att få nöjet att piska honom.
    Sitt huvudangrepp inriktar han på en central punkt, nämligen definitionen på folkrätt. Mot den gängse definitionen: »folkrätten utgör de rättsregler, som gälla för staterna i deras inbördes förhållanden» invänder han i främsta rummet, att den är cirkulär. Uttrycket »stat» förekommer ju som beteckning för många olika slag av samhällen, ochlångt ifrån alla äro internationella rättssubjekt, eller »stater» i folkrättens mening. Hur förhåller det sig t. ex. med delstaterna i Förenta Staterna? Vilken betydelse har alltså »stat» i definitionen på folkrätt? Dessvärre, säger Ross, ge de vanliga framställningarna av folkrätten icke något svar på denna viktiga fråga. I regel bestämmes statens begrepp ge-

 

33—437004. Svensk Juristtidning 1943.

nom dess »suveränitet» och denna i sin tur genom statens förhållande till folkrätten. Suveräniteten bestämmes t. ex. som »folkrättsomedelbarhet», d. v. s. som egenskapen att endast vara underkastad folkrätt, icke statsrätt. Men då kommer definitionen på folkrätt att röra sig i en cirkel. Själv uppställer Ross en annan definition: folkrätten är den rätt, som gäller för (förbinder) de självstyrande samhällena. Med »självstyrande samhälle» menar Ross ett samhälle, som »omedelbart i förhållande till individerna är högsta rättsmakt». Vad Ross med sin definition vill framhålla är, att folkrättens regler gälla endast för dessa samhällen såsom kollektiviteter, men däremot ej för de enskilda samhällsmedlemmarna, vilka endast äro underordnade »det sjävstyrande samhällets» rättsmakt.
    Själv framhåller Ross, att hans definition kan betraktas som en »Fuldendelse og Uddybelse» av den traditionella uppfattningen. Skillnaden är till synes endast att »stat» utbytes mot »självstyrande samhälle».Vid närmare betraktande, säger Ross, befinnes dock skillnaden vara mera djupgående. Ehuru den härskande läran definierar folkrätten såsom regler, som gälla för stater, bygger den i själva verket på ett annat kriterium, nämligen att folkrätten utgöres av regler, som skapas av staterna genom inbördes avtal eller samförstånd. Härvid lägges huvudvikten alltså icke på rättssubjekten, utan på rättskällans eller giltighetsgrundens karaktär. Ifrågavarande uppfattning om folkrättens »källa» eller »giltighetsgrund» avvisas nu av Ross, enligt min mening med full rätt, såsom oriktig.
    Ross' egen definition har en stor förtjänst däri, att den tar sikte på skillnaden mellan folkrätt och intern rätt. Likväl kan man diskutera, i vad mån den förtjänar företräde framför den traditionella. Om uttrycket »självstyrande samhälle» kan i viss mån sägas detsamma, som Ross säger om uttrycket »stat», att vad därmed förstås ingalunda är»selvindlysende». Detta icke blott emedan det icke tillhör det gängse språkbruket, utan kräver en förklaring, som erhålles genom en ganska vidlyftig utredning i Ross' arbete, utan även emedan enligt Ross' egen framställning flera slag eller grader av »självstyrande samhällen» finnas, varför man liksom i fråga om »stater», måste fråga sig, om alla »självstyrande samhällen» också äro folkrättssubjekt. Längre fram i sitt arbete framhåller Ross, att det måste framgå av varje rättsordningsinnehåll, vilka som äro dess subjekt, och att det ingalunda är klart, att alla självstyrande samhällen äro folkrättssubjekt (s. s. 26, 116 f.). Man frågar sig då, om hans egen definition är mindre cirkulär än den, som den skall ersätta.
    Det är riktigt, som Ross framhåller, att de författare, som definiera folkrätten såsom de rättsregler, som gälla för staterna i deras inbördes förhållanden, ej kunna nöja sig härmed, utan måste närmare ange, vilka »stater» det är fråga om. Detta göra de ju i regel också, men »folkrättsomedelbarheten» (eller något därmed jämförligt) är ingalunda den enda bestämning, som därvid tages till hjälp. Själva uttrycket »folkrättsomedelbar» är ju uppenbarligen bildat efter det i det

gamla, 1806 utslocknade tyska kejsardömets statsrätt betydelsefulla ordet »riksomedelbar», något som är av ett visst intresse med hänsyn till det även av Ross påpekade sammanhanget mellan uppfattningen av folkrätten som på avtal baserad rätt och spekulationerna om olika statsförbindelsers natur: om skillnaden mellan »statsförbund» och »förbundsstat», mellan statsförbindelser baserade på »författning» och statsförbindelser baserade på »traktat» etc. Som bekant har den tyska statsvetenskapen fyllt hyllmeter efter hyllmeter med dylika spekulationer, något som är fullt förklarligt med hänsyn till det dominerande intresse, som Tysklands utveckling från det Heliga romerska riket via Tyska förbundet och Nordtyska förbundet till Bismarcks nya kejsardöme ägde för denna vetenskaps utövare. Att de hårklyverier, som läran om statsförbindelserna härigenom gav anledning till, också vunno insteginom en del av den folkrättsliga litteraturen — i viss mån också i Ross' arbete — är väl närmast att anse som en reflexverkan från denna tyska statsvetenskap. Men, som sagt, det finnes också andra riktningar inom doktrinen än den, som använder »folkrättsomedelbarheten» som kriterium på de stater, som skola anses som folkrättssubjekt. BRIERLY, som inleder sin av Ross ofta citerade bok med den vanliga definitionen (»The Law of Nations . . . may be defined as the body of rules and principles of action which are binding upon civilized states in their relations with one another») fullföljer senare i boken sin framställning på följande sätt: »The states with whose relations international law is primarily cencerned are those which are 'independant' in their external relations. The proper usage of the term 'independence' is to denote the status of a state which controls its own external relations without dictation from other states; it contrasts such a status with that of a state which either does not control its own external relations at all, and is therefore of no interest to international law, like the State of New York, or controls them only in part, like Cuba.» Denna definition på folkrätten är Brierly långt ifrån ensam om. Av särskilt intresse är, att WESTLAKE, som definierar »stat i egentlig mening» i tämligen fullständig överensstämmelse med Ross' »självstyrande samhälle», likväl anser sig böra definiera »stat i folkrättslig mening» såsom »stat, som har förbindelser med främmande makter». I sammandrag lyder hans framställning som följer: »It is the experience of every man of European blood that he lives in a state, which in its turn lives among states.» Efter att som exempel på stater ha nämnt Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Amerikas Förenta Stater, fortsätter Westlake: »Each of the states which have been mentioned has two remarkable characters. On the one hand it is the largest or highest and most comprehensiveunit in which law and authority are applied to individual men by courts of justice and officers of government. The duty of an individual to answer for his actions and to obey is enforced by a scale of courts and authorities ascending to the highest British, French or other, and there it stops. There is no international court or authority toan individual is responsible. On the other hand each of the states men-

tioned has relations with other states, such as peace, war, treaties, arbitrations, and so forth. These two characters do not always go together... A state which has relations with the outside world ... is and is called a state of international law. A political body which, as such, has no relations with the world as large, but is a supreme unit to individual men ... is not a state of international law, yet cannot be denied a proper claim to the name of state.»
    Det existerar alltså inom doktrinen en av Ross, så vitt man kan se, ej uppmärksammad riktning, vars definition på folkrätten ser ut ungefär så här: »Folkrätten utgöres av de rättsregler, som gälla för självständiga stater i deras inbördes förhållanden; med självständig stat förstås en stat, som själv råder över sina utrikesangelägenheter.» Denna definition synes mig ha vissa fördelar. Som en fördel måste det betecknas, att den rör sig med det gängse språkbruket. Och den närmare kvalifikation, som erfordras för att utmärka de »stater», som äro folkrättssubjekt, hämtas från en konkret omständighet, som är oberoende av folkrättens begrepp, vadan definitionen icke kan sägas vara cirkulär. Att den också har vissa företräden framför Ross' definition, synes mig framgå av de konsekvenser, vartill denna leder med avseende på sammansatta stater, som Förenta Staterna. Med utgångspunkt från, att såväl förbundsstaten (unionen) som delstaterna (t. ex. staten New York) äro »delvis självstyrande samhällen», gör Ross gällande, att unionen är en självständig stat vid sidan av delstaterna: »U.S.A. betegner saaledes 49 forskellige Stater, nemlig de 48 Ledstater og Forbundsstaten.» Ross gör vidare gällande, att dessa delstaters inbördes förhållanden äro reglerade av folkrätten. Men om Förenta Staternas Högsta domstol, såsom äro förnekligt, tillämpat folkrättsliga regler på tvister mellan delstaterna, har väl detta egentligen skett analogivis. Det är dock icke samma rättssystem, som förbinder U.S.A:s delstater inbördes och den amerikanska unionen med t. ex. de europeiska staterna. Ej heller äro t. ex. Sverige och Minnesota sidoordnade subjekt i förhållande till samma rättssystem; de stå över huvud taget icke i folkrättsliga relationer till varandra. Ross' mening är emellertid, att delstaterna icke blott stå i folkrättsliga relationer till varandra inbördes utan även äro verkliga folkrättssubjekt liksom t. ex. Sverige eller Danmark. Visserligen, säger Ross, träder deras folkrättssubjektivitet icke starkt i dagen, dels därför att rättshandlingsförmågan utåt normalt utövas av unionen, dels därför att denna bär ansvaret för delstaternas folkrättsbrott, men man måste dock fasthålla, att endast den, som har herraväldet över handlingen (självstyrelse) och alltså är i stånd att uppfylla förpliktelsen eller kränka den, är det verkliga pliktsubjektet. Argumenteringen verkar icke fullt övertygande. Man jämföre det förhållandet, att en stat blir ansvarig för en folkrättsstridig dom av en av landets domstolar och därvid icke kan undskylla sig med, att domstolarna äro självständiga i förhållande till regeringen. Utåt framstå de amerikanska delstaternas högsta myndigheter som dylika självständiga statsorgan, för vilkas folkrättsstridiga åtgärder unionen blir ansvarig, emedan den icke sörjt för — och måhända på

grund av unionsförfattningen icke kunnat sörja för — att de alltid handla i överensstämmelse med folkrättens krav. Det är endast unionsregeringen, som främmande makter ha att hålla sig till, och det är endast mellan unionen och de främmande makterna, som internationella, i egentlig mening folkrättsliga förbindelser existera. Man vågar måhända säga, att Ross' uppfattning icke blott avviker från den traditionella, utan även brister i naturlighet och i överensstämmelse med verkligheten.
    Även när Ross vänder sig mot »den härskande läran», att folkrätten är grundad på överenskommelser mellan staterna (är »Avtaleret»), synes han mig skänka allt för litet beaktande åt det förhållandet, att denna lära, som visserligen torde ha anslutning från majoriteten av de folkrättsliga författarna, likväl ingalunda är allenahärskande. Jag bör måhända icke åberopa mitt eget blygsamma bidrag till folkrättens teori, vari jag gjort gällande, att folkrätten är uteslutande sedvanerätt, och att sedvanerätten icke i någon mån vilar på överenskommelse. Härutinnan är jag mera radikal än Ross, som bl. a., om ock ej utan en viss tvekan, antager tillvaron av »lagstiftande traktater», något som jag däremot totalt bestrider. Men min uppfattning, att folkrätten är endast sedvanerätt, är ingalunda ny, utan återfinnes redan hos W. E. HALL och i stort sett hos den anglosaxiska folkrättsdoktrinen. Över huvud taget synes mig Ross ha skänkt väl litet beaktande åt den anglosaxiska doktrinen, som enligt mitt förmenande under 1800-talet och även senare stått på en högre vetenskaplig nivå än den kontinentaleuropeiska.
    Om jag med större utförlighet, än som måhända kan anses lämpligt i en recension, dröjt vid en särskild punkt i författarens arbete, så torde detta få ursäktas därmed, att denna punkt är absolut grundläggande för hela framställningen. Om jag i stället nödgas fatta mig desto kortare o:n övriga delar av arbetet, bör därav ej den slutsatsen dragas, att dessa äro av ringa intresse. Tvärtom är Ross' behandling av folkrättens huvudproblem, t. ex. folkrättens källor, staternas ansvarighet o. s. v., genomgående synnerligen intressant och tankeväckande. Vad beträffar framställningen av de mera konkreta reglerna för staternas samliv kan detsägas, att författaren på ett ganska lyckligt sätt realiserat sitt i förordet uppställda program: att framställa den klassiska fredsfolkrättens grunddrag på grundval av en realistisk uppfattning av de rättsliga fenomenen.
    Författarens huvudintresse har dock uppenbarligen knutit sig till framställningen av de rättsteoretiska grundspörsmålen och arbetet utgör ett synnerligen vägande inlägg i diskussionen om dessa omstridda frågor. Att Ross' uppfattning i många punkter ger anledning till invändningar, gör arbetet till en desto mer stimulerande läsning. För att fullt komma till sin rätt borde det utges i översättning till något av de stora kulturspråken. Men om författarens avsikter, att arbetet dels skall tjäna som lärobok för studenter, dels bli till nytta för en var, som intresserar sig för internationella förhållanden, visa sig gå i uppfyllelse, så måste man verkligen gratulera den danska allmänheten och de danska studenterna till att så stora krav kunna ställas på deras fattningsgåvor. Någon populär läsning utgör arbetet nämligen icke.

Torsten Gihl.