Finske presidentens benådningsrätt. Genom lag den 7 maj 1943 har i Finland föreskrivits att republikens president kan med avvikelse från 29 § regeringsformen i enskilda fall genom nåd upphäva och mildra straff utan att dessförinnan ha inhämtat utlåtande av högsta domstolen.
    I propositionen till lagen framhålles bl. a., att nådeansökningarna under kriget avsevärt ökat i antal, varför högsta domstolens arbetsbörda vuxit och handläggningen av andra mål och ärenden i viss mån fördröjts. De utlåtanden, högsta domstolen avgåve över nåde ansökningar, hade under krigstid icke samma betydelse som under normala förhållanden, emedan vid beviljande av nåd även i enskilda fall särskild uppmärksamhet måste fästas jämväl vid andra än rent juridiska synpunkter. Ansökningarna bifölles därför rätt ofta, oaktat högsta domstolen avstyrkt. Det arbete, som högsta domstolen utförde i ärenden rörande nåd, medförde sålunda ofta icke motsvarande nytta: arbetet måste upprepas vid beredningen i justitieministeriet. Ett sådant dubbelarbete förorsakade onödigt dröjsmål. Regeringen ansåge fördenskull nödigt att föreslå en särskild lag, enligt vilken presidenten även i enskilda fall kunde bevilja nåd utan att anhålla om utlåtande avhögsta domstolen. Naturligtvis skulle ett sådant utlåtande fortfarande begäras, där detta till följd av sakens vikt eller av annan orsak vore önskvärt. Den nya lagen skall vara i kraft till utgången av år 1944.

B. Eng.

 

    Ändring av finska sjömanslagen. Frågan om ändring av vissa stadganden i finska sjömanslagen av den 8 mars 1924 har som bekant varit aktuellen längre tid. Förhandlingar i frågan ha ägt rum med de skandinaviska staterna. På grund av rådande förhållanden har det emellertid icke ansetts lämpligt att ännu företaga samtliga förändringar, som förutsättas i det betänkande, vilket på grundval av sagda förhandlingar utarbetats av den s. k. sjöarbetskommittén. Genom lag den 7 maj 1943 ha dock ett par av kommitténs förslag förverkligats.
    Med stöd av 41 § 3 mom. sjömanslagen har sjöman hittills ansetts berättigad att för förlust av personlig egendom erhålla ersättning av redaren endast i det fall, att fartyget till följd av sjöolycka gått förlorat eller för-

klarats icke vara iståndsättligt. Om det drabbats av mindre skada, har däremot ersättningsskyldighet icke inträtt. Sålunda ha befälhavare och sjömän, vilka lyckats rädda skadat fartyg till hamn, icke haft rätt till ersättning för personlig egendom, som gått förlorad. De ha icke heller varit berättigade till ersättning, därest sjunket fartyg bärgats, även om dem tillhörig egendom gått förlorad.
    Genom den nya författningen har det ifrågavarande lagrummet ändrats därhän, att sjöman enligt av statsrådet fastställda grunder skall erhålla ersättning för förlust av personlig egendom, ej blott då fartyget förolyckats, utan även då förlusten skett till följd av sjöröveri, brand eller annat haveri, som drabbat fartyget. Enahanda rätt har genom ändring av 6 § sjömanslagen tillerkänts fartygets befälhavare.
    Sjöman på förlist fartyg, vilkens anställning upphört på utländsk ort, har hittills varit berättigad till fri hemresa samt hyra och underhåll under resan. Denna bestämmelse har genom den nya lagen utvidgats så, att finsk sjöman, som till följd av fartygets förolyckande blivit arbetslös, numera. äger rätt till hyra för hela den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader.

B. Eng.