Tyska planer på europeisk nyordning inom patenträtten och svenskt ställningstagande härtill. Bestämmelserna om det immateriella rättsskyddet förete sedan länge ett utpräglat internationellt drag. Bl. a. gälla här åtskilliga internationella konventioner, främst 1883 års Pariskonvention för skydd av den industriella äganderätten och 1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk, till vilka konventioner ett stort antal länder, även utomeuropeiska, äro anslutna. Dessa konventioner ha efter hand byggts ut och därigenom gjort de olika ländernas inhemska lagstiftning mer enhetlig. Ännu är det emellertid långt till en verklig gemensamhet i lagstiftning och administrativt registreringsförfarande, ehuru det sedan lång tid från olika håll arbetats på en sådan.
    Strävanden att ernå europeisk enhetlighet inom detta rättsområde ha på sistone bl. a. upptagits inom »Akademie für deutsches Recht», som har ett särskilt »Ausschuss für das Recht des geistigen Schaffens». Speciellt har arbetet inriktats på patenträtten, och en redogörelse härför lämnas i ett särskilt häfte av tidskriften »Gewerblicher Rechtsschutz und Unheberrecht» (1942 nr 11) under rubriken »Europäisches Patent». Häftet inledes med ett förord av utskottets ordförande, dr v. KNIERIM, som betecknar det hittills varande arbetet såsom endast förberedande och ställer in frågan i dess samband med de tyska planerna på politisk och ekonomisk nyordning av den europeiska kontinenten. Därefter behandlas olika patentspörsmål mer ingående i tre till utskottet ställda referat.
    Det första, av dr F. REDIES, gäller enhetlighet beträffande patentmeddelandet. Såsom den bästa lösningen betecknas att få till stånd ett gemensamt patentverk, »Europäisches Patentamt (EPA)», som skulle meddela gemensamma patent för hela Europa (vartill bl. a. England dock icke synes hänföras). Såsom ett alternativ tänker man sig, att de nationella patentverken skulle bestå och meddela patent, medan nyhetsgranskningen skulle koncentreras till den gemensamma centralmyndigheten. Stommen i denna myndighet tänker man sig tagen från det tyska patentverket, men en mindre del av tjänstemännen förutses kunna komma från andra europeiska länder. Den lämpligaste lösningen anses vara, att myndigheten är enspråkig, därvid tyskan anses ha ett obetingat anspråk på företräde; till tjänst för sökande från andra länder skulle finnas en särskild översättningsavdelning.
    Det andra referatet, av dr P. WIEGAND, avser bildande av en gemensam europeisk patentdomstol, kallad »Europäischer Patentgerichtshof (EPGH)». Denna skulle ha att behandla frågor om patenterbarhet och patents skyddsområde. Om det inrättas en gemensam patentmyndighet, som meddelar enhetliga europeiska patent, anses det lämpligaste vara, att den gemensamma domstolen, som skulle innefatta två instanser, får uteslutande kompetens beträffande de nämnda frågorna. Dessa skulle alltså då ej alls prövas av de nationella domstolarna. I annat fall föreslås olika alternativ, enligt vilka den

nationella prövningen delvis skulle fortbestå, t. ex. att talan mot nationell domstols beslut skulle få föras vid den gemensamma domstolen.
    Det tredje referatet, av senatspresidenten vid Reichsgericht dr LINDEN MAIER, avser gemensamhet i den materiella europeiska patenträtten. Såsom mål uppställes en i stort sett gemensam lagstiftning.
    Tyska beskickningen i Stockholm har tillställt det svenska utrikesdepartementet det ovannämnda tidskriftshäftet och framhållit, att tyska regeringen skulle sätta värde på att erfara vilken ställning vederbörande svenska myndigheter intaga till de i artiklarna uppställda spörsmålen. Sedan utrikesdepartementet meddelat patent- och registreringsverket detta för kännedom samt det uttalande vartill tyska beskickningens framställning må föranleda, har ämbetsverket i skrivelse till utrikesdepartementet anfört, att ämbetsverket icke finner sig böra i nu förekommen ordning taga ståndpunkt till de i tidskriftsartiklarna behandlade, vitt omfattande och komplicerade frågorna utan inskränker sig till att uttala, att där framförda förslag, ehuru i och för sig ägnade att tilldraga sig stor uppmärksamhet, enligt ämbetsverkets mening icke lämpligen kunna under rådande krigstillstånd till diskussion upptagas för vårt lands vidkommande.

Å. v. Z.