R. ERICH. Studier i internationell rättskipning. Lund 1943. Gleerup. 82 s. Kr. 3.50. — Skrifter utgivna av Fahlbeckska stiftelsen, XXXI.

 

    I ett arbete med ovanstående titel har ledamoten av Fasta mellanfolkliga domstolen minister Rafael Erich sammanfört trenne uppsatser, som i utvidgad form återge innehållet av föreläsningar, hållna i Stockholm och Uppsala i oktober 1942. En stor del av framställningen är helt naturligt ägnad åt den institution, som förf. under de senare åren tillhört. Inom den internationella rättskipningen har den nya Haagdomstolen under tiden mellan de båda världskrigen intagit en central ställning, vartill någon motsvarighet tidigare icke funnits, och de erfarenheter, författaren varit i tillfälle att hämta såsom ledamot av denna domstol, liksom hans tidigare högt skattade insatser i arbetet på den internationella rättsordningens utveckling äro ägnade att skänka framställningen ett särskilt intresse.
    I den första uppsatsen behandlar förf. organisations- och kompetensfrågor. Frågor av sistnämnda art ha inom den internationella rättskipningen som bekant vållat särskilt stora svårigheter, som gjort sig gällande såväl vid utformandet av metoderna för internationella tvisters lösande på rättslig väg, som när de internationella domstolarna haft att taga ställning till en konkret tvist. Orsaken härtill är ju den, att folkrätten ännu icke kommit därhän, att staterna äro skyldiga att underkasta sig domstols avgörande av sina inbördes tvister, och att staterna begagna sig av detta förhållande för att, när de ikläda sig förpliktelser att underkasta sig skiljedom, omgiva dessa förpliktelser med allehanda begränsningar. Icke ens tillkomsten av en fast internationell domstol har löst detta problem, ty även Haagdomstolens stadga står, som förf. framhåller, kvar på den ståndpunkten, att domstolens behörighet ytterst vilar på parternas samstämmiga vilja. Påfallande ofta har domstolen nödgats inleda sin handläggning av en tvist med ett ställningstagande till frågan, huruvida domstolen är behörig att upptaga målet till prövning. Domstolens behandling av dessa kompetensfrågor har följaktligen givit ett rikhaltigt material, som av förf. utnyttjats till belysande av de ofta ganska invecklade spörsmål, som i detta sammanhang framträtt. I samband härmed kommer förf. in på den omstridda frågan, huruvida domstolen har befogenhet att avgöra internationella intressetvister, och finner, att möjligheten, att domstolen skall kunna avgöra dylika tvister, icke kan principiellt avvisas. Förf.

hänvisar till uttalanden av domstolen själv, enligt vilka den icke avsäger sig behörigheten att, i överensstämmelse med parternas egen vilja, upptaga mål, som icke kunna bedömas enligt strängt internationellt rättsliga grunder. Däremot anser förf., att det icke är klart, att domstolen också obetingat skall avgöra mål av denna beskaffenhet. Såvitt recensenten kan finna, borde frågan kunna anses tämligen klar i betraktande av den befogenhet, som i art. 38 av domstolsstadgan tillagts domstolen att avgöra ett mål ex aequo et bono, om parterna äro ense därom. Om en tvist enligt parternas samstämmiga mening skall avgöras ex aequo et bono, är den nämligen att anse som en intressetvist. Någon rätt för domstolen att undandraga sig att träffa ett avgörande av detta slag kan i varje fall icke ur stadgan utläsas. Domstolen är enligt art. 36 av domstolsstadgan behörig i alla mål, som underställas densamma av parterna, och det är endast i den i samma artikel ingående fakultativa klausulen som dess behörighet är begränsad till rättstvister. Man kan helt instämma i författarens uttalande, att den meningen knappast kan vara riktig, att befogenhet att avgöra saken ex aequo et bono borde vara underförstådd, så snart en politisk fråga blir föremål för domstolens prövning. När parterna icke uttryckligen bemyndigat domstolen att avgöra en tvist ex aequo et bono, har domstolen att avgöra den enligt rättsregler, m. a. o. att avgöra den såsom en rättstvist, icke som en politisk tvist. Någon omöjlighet för domstolen att avgöra, huruvida kärandens anspråk har stöd i internationell rätt eller icke, kan principiellt icke tänkas föreligga, och det är svårt att i domstolsstadgan finna stöd för författarens mening, att domstolen skulle kunna stanna vid ett non liquet, när den icke bemyndigats att träffa ett avgörande ex aequo et bono och finner anspråket »väl motiverat», ehuru saknande stöd i internationell rätt. När parterna icke bemyndigat domstolen att avgöra tvisten ex aequo et bono, måste man väl antaga, att de vänt sig till domstolen för att få svar på frågan, vilken av dem, som har den juridiska rätten på sin sida, och det är svårt att se, att domstolen skulle kunna undandraga sig att besvara denna fråga därför att den själv finner svaret mindre tilltalande. Efter de många försöken att finna en definition på rättstvister och intressetvister, som kan läggas till grund för staternas åtagande att underkasta sig obligatorisk skiljedom, måste man fråga sig, om icke problemet i själva verket är olösligt, eftersom varje tvist kan vara antingen en rättstvist eller en intressetvist, beroende på, ur vilken synpunkt man ser saken, och eftersom en definition, som bygger på parternas subjektiva inställning, icke leder till obligatorisk skiljedom. En verklig rättsordning på det internationella området är icke genomförd, förrän staterna erkänna sig förpliktade att underkasta sig domstolsavgörande på rättsgrunder i alla tvister. Därmed äro »intressetvisterna» förvisade från folkrättens område till politikens, där de höra hemma. Detta hindrar naturligtvis icke, att staterna, när de så önska, böra kunna hänskjuta vilken tvist som helst till någon internationell instans, eventuellt Haagdomstolen, för bindande avgörande efter billighet och lämplighet,

m. a. o. med hänsynstagande till intressena och med bortseende från rättsreglerna.
    I den andra uppsatsen, »Rättegångsförfarandet vid den fasta internationella domstolen», lämnar förf. en värdefull framställning av Haagdomstolens procedere och får därvid tillfälle att kommentera ett betydelsefullt, men kanske för litet beaktat aktstycke, nämligen det reglemente, som vid sidan av stadgan reglerar domstolens verksamhet. Av intresse är bl. a. de upplysningar, som förf. lämnar om det ytterst noggrant reglerande förfarande, som av domstolen tillämpas vid dess (hemliga) överläggningar till dom.
    I den tredje uppsatsen behandlar förf. en mycket omdebatterad fråga, nämligen »Individens rättsläge inför rättsliga institutioner av internationell karaktär». Förf. utgår från den inom folkrättsvetenskapen allmännast antagna, stundom bestridda men, såvitt undertecknad kan se, säkerligen riktiga uppfattningen, att endast stater äro folkrättssubjekt, varav hittills ansetts följa att en enskild person icke kan få ett anspråk mot en stat prövat av internationell domstol, annat än i den mån hans hemstat antager sig det och uppträder som kärande i personens ställe. Förf. framhåller emellertid, att detta under vissa förhållanden kan leda till synnerligen obilliga resultat, och han hänvisar i detta avseende särskilt till två omständigheter. Den ena sammanhänger med regeln om anspråkets s. k. »nationella» karaktär, d. v. s. den person, som anspråket ursprungligen tillkommer, måste vara vederbörande stats undersåte såväl vid tidpunkten för anspråkets uppkomst, som när det underställes den internationella domstolens prövning. En mellankommande nationalitetsväxling kan följaktligen medföra, att en person berövas varje möjlighet att få sin sak prövad vid internationell domstol, något som kan drabba icke blott personer, som själva sökt sig ett nytt medborgarskap, utan även i stor skala drabbar invånarne i områden, som frånskiljas från en stat för att förenas med en annan eller för att bilda en ny stat, liksom invånarne i stater, som helt uppgå i en annan stat, företeelser, som både genom världskriget och genom de senaste årens händelser blivit synnerligen aktuella. En annan kategori av personer, vilkas anspråk äro utestängda från de internationella domstolarna, äro apatriderna, de statslösa, vilkas alltsedan världskriget talrika skara under de senaste åren beklagligtvis varit i stark tillväxt därigenom att åtskilliga stater funnit lämpligt att fråntaga vissa av sina egna medborgare deras medborgarskap. Den prekära existens, som alla dessa statslösa föra, är ett ur många synpunkter synnerligen allvarligt problem. Icke minst för dessa personers del framträder behovet av en internationell instans för prövning bl. a. av internationellt relevanta statusfrågor. Förf. framhåller, att i den mån något slags internationell organisation efter kriget skall återupprättas frågan om den enskildes ställning inför mellanfolkliga rättsnormer och institutioner åter kommer att göra sig gällande, visserligen icke så att individen kommer att framstå som självständigt internationellt rättssubjekt, men på sådant sätt, att han kommer i åtnjutande av ett mera betryggande och enligt

 

40—437004. Svensk Juristtidning 1943.

vissa enhetliga grundsatser reglerat rättsskydd av internationell karaktär än som hittills tillkommit den enskilde, och att detta skulle kunna komma till uttryck däri att den enskilde under vissa förutsättningar kan i egen person föra talan vid en överstatlig instans. Förf. ser frågans lösning snarast däri, att en särskild internationell domstol upprättas för ändamålet, och han antyder möjligheten av att tillfälle beredes den enskilde att föra talan t. o. m. mot sin egen stat. Utan att dölja problemets svårigheter uppställer förf. frågan, huruvida det principiellt är en rimlig fordran, att staterna folkrättsligt förpliktas att vid behandlingen av egna undersåtar iakttaga ett minimum av humanitet och rättvisa.
    Författarens arbete präglas genomgående av en varm övertygelse om nödvändigheten av återupprättandet av en verklig internationell rättsordning, varvid det internationella domstolsväsendet måste spela en betydelsefull roll. Visserligen, säger förf., kan det synas omotiverat att tala om internationell rättsvård i en tid, då icke blott den mellan staterna erkända rättsordningen, utan även i nära samband härmed i mer än ett land den nationella rätten fått vidkännas de svåraste rubbningar och måhända befinner sig i upplösningstillstånd. »Mången frågar sig, om man någonsin skall lyckas återupprätta en verklig mellanfolklig rättsordning ens i den omfattning, i vilken en sådan tidigare existerat. Den, som icke helt förtvivlar om mänsklighetens framtid, skall väl besvara frågan jakande och då är det även klart, att den mellanfolklig rättskipningen, den högsta formen av mellanfolklig organisation, måste kunna fortbestå.»
    Ett arbete, som med den auktoritet och sakkännedom, Rafael Erich besitter, belyser den internationella rättskipningens förutsättningar och verksamhetsformer, är i närvarande stund allt annat än omotiverat. Man kan ej annat än instämma i författarens ord, att det mellanfolkliga livet icke kan återgå ens i relativt normala gängor, än mindre utvecklas, så framt icke de skilda medlen att utan våld och vapenmakt bilägga mellanfolkliga konflikter, speciellt även den egentliga jurisdiktionen, återupprättas och erhålla den praktiska betydelse, som mänsklighetens livsintressen oavvisligen påkalla.

Torsten Gihl.