Sveriges advokatsamfund höll årsmöte d. 5 juni 1943 å Grand Hotel i Stockholm. Sammanträdet bevistades av omkring 125 ledamöter.
    Till ordf. i styrelsen utsågs hr Alf Lindahl, Stockholm, samt till v. ordf. hr Folke Sjögren, Göteborg, båda för en tid av två år. Till ledamöter i styrelsen för en tid av två år valdes hrr Axel Hemmar, Norrköping, William Kristensen, Göteborg, Henry Ljunggren, Hälsingborg, och Osborne Losman, Göteborg. Till styrelsesuppleanter valdes hrr Einar Hammar, Uddevalla, Gunnar Lindh, Stockholm, Sven Salmonson, Stockholm, och Jochum Sjöwall, Stockholm, samtliga för två år, samt hr Gunnar Behm, Malmö, för ett år.
    Förutom föreningsangelägenheter förekom föredrag av advokaten Lars Erik Forssman om »Advokaternas pensionsfråga» samt av prof. Henrik Munktell om »Domstolarna och rättssäkerheten. En rättshistorisk översikt».

 

    Marcus Wallenberg. Den 22 juli 1943 avled vice häradshövding Marcus Wallenberg i sitt åttionde levnadsår. Det var en i många hänseenden ytterst märklig man som gick bort.
    Efter ungdomens läroår var han under hela sitt liv knuten vid det bankföretag, Stockholms Enskilda Bank, som grundats av hans fader A. O. Wallenberg. Dennes minne och traditionerna från hans verksamhet fick i sonen den mest trofaste vårdare. Marcus Wallenberg inträdde i banken såsom ombudsman, var under en mycket lång tid dess verkställande direktör och under de sista åren efter den äldre brodern Knuts bortgång ordförande i bankens styrelse. För sin starka ställning inom svenskt och internationellt finansväsen har banken att tacka icke minst Marcus Wallenbergs talangfulla ledning. Sina kunskaper på bankväsendets område och sin organisatoriska förmåga ägnade han icke endast det egna företaget; även övriga svenska banker stå i tacksamhetsskuld till honom. I grundandet av de svenska affärsbankernas sammanslutning, Svenska Bankföreningen, tog han verksam del och han var under många år ordförande i dess styrelse.
    Med hänsyn till Wallenbergs centrala ställning inom det svenska bankväsendet må det förefalla egendomligt, att hans för vårt land mest betydelsefulla gärning dock torde vara att finna inom ett annat område av näringslivet, nämligen inom industrien, närmare bestämt storindustrien. Intet arbete torde ha intresserat honom mera och berett honom större tillfredsställelse än hans arbete såsom organisatör av stora industriföretag, stundom som nybyggare, mycket ofta som reparatör eller ombyggare. Marcus Wallenbergs insatser till gagn för vår industri kunna icke nog högt skattas. För hans personliga del är svaret lätt givet på den gamla frågan om lämpligheten av kombinering av bankverksamhet med industriledning. Hans grepp på de industriella

problemen voro ofta nog geniala och den omvårdnad han ägnade företagens konsolidering var i högsta grad föredömlig. Sådana resultat vunnos, att det med fog kan påstås, att under senare tider ingen enskild person har i samma utsträckning som Marcus Wallenberg åstadkommit sysselsättning och försörjning åt svenska män och kvinnor.
    Wallenbergs internationella anseende och rika förbindelser världen runt togs på många sätt i anspråk. Han förde å svenska statens vägnar betydelsefulla underhandlingar, exempelvis med England efter första världskriget. Och under försöken att åstadkomma reda i den på kriget följande finansiella villervallan finna vi honom såsom ordförande eller ledamot i en rad av internationella kommissioner, exempelvis rörande tillämpningen av Dawes- och Youngplanerna.
    Det politiska livet lämnade Wallenberg ingalunda ointresserad, men till att själv direkt deltaga däri kunde han aldrig förmås. Vad var anledningen därtill? Säkerligen närmast en personlig motvilja mot den otillräckliga saklighet och effektivitet som ofta erhåller uttryck i det politiska köpslåendet. Hans patos framför annat kan sammanfattas i ordet effektivitet. Han reagerade alltid mot slapphet och lättsinne och hans vedervilja mot missbruk vid handhavandet av skattebetalarnas medel tog sig kraftiga, stundom drastiska uttryck. Ett bevis för det gagn, som åstadkommits genom den av honom grundade Skattebetalarnas Förening, finna vi i föreningens impopularitet på åtskilliga politiska och kommunala håll. Marcus Wallenberg stod alltid likgiltig inför popularitetens lockelser. Fosterlandskärleken och allmännyttan var den slagruta, som vägledde honom i hans handlande.

Knut Dahlberg.