JURIDISK LITTERATURHISTORIA.
CLAS RÅLAMB SOM RÄTTSVETENSKAPLIG FÖRFATTARE.
AV
PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST.
År 1674 utgavs i Stockholm genom trycket ett arbete, som på sin tid måste hava betytt ofantligt mycket för höjandet av den juridiska allmänbildningen i vårt land. Dess titelblad ger följande besked om bokens innehåll: »Observationes juris practicæ. Thet är, Åthskillige påminnelser vthi rättegångs saker, grundade vthi Guds ordh, Sweriges lagh och recesser, förklarade af then andelige och fremmande werldzligh lagh, medh förnähme lärde mäns skriffter och öfwereens stämmande stadfästade, tienlige så wäl kärandom som swarandom til rättelse och vnderwijsning, sammandragne för een rum tijdh sedan aff nu warande Kongl. Mayst. högtbetrodde man, rådh och öfwerståthållare i Stockholm, then högwälborne herre, herr Clas Rålamb, herre til Länna och Bystadh etc.» Fem år senare utkom en ny upplaga av samma arbete, som på titelbladet anges vara »i några mål» förökat. Författaren benämnes denna gång »Hans Kongl. Mayst. högtbetrodde man, råd och præsident vthi Kongl. Giöta hoffrätt i Jönkiöping», vilket sammanhängde med att Rålamb under mellantiden eller 1678 tillträtt den sistnämnda befattningen.1 Det utförliga omnämnandet av titlarna har sin speciella förklaring. Arbetet var nämligen ej utgivet av författaren själv utan istället av antikvitetskollegiet, som den 14 maj 1673 härför erhållit K. M:ts privilegium. Brevet härom är till yttermera visso i dess helhet avtryckt i inledningen till publikationen. Som motiv anföres i privilegiebrevet, att verket befunnits »nödigt icke
allenast för den studerande ungdomen, utan ock nyttigt för Våra domhavande såsom det, vilket med Sveriges lag, recesser, stadgar och besluter samt åtskilliga juris consultorum skrifter jämfört jämväl ock i många stycken till praxin emot lagsens mörka förstånd är lämpat och utfört.»
Arbetet inledes med ett företal, som dess författare anger vara »skrivet uppå min gård Länna anno 1652», alltså mer än två decennier före publiceringen. Rålamb, som var född 1622, hade efter grundliga studier såväl i Uppsala som vid olika utländska universitet utbildat sig till diplomat och deltog också såsom sådan vid fredsunderhandlingarna i Brömsebro 1645. Kort därefter lämnade han emellertid av obekant anledning t. v. statstjänsten och slog sig ned på sin fädernegård Länna i Uppland, där han tillbragte hela återstående delen av drottning Kristinas regering. Då Rålamb var en lysande begåvning och så gott som omedelbart efter Karl X Gustafs trontillträde ånyo togs i anspråk för offentliga värv — han blev sålunda 1655 krigs- och hovråd samt följde konungen i fält som diplomatisk rådgivare — ligger antagandet nära till hands, att Rålambs långa bortovaro berott på något personligt motsatsförhållande till drottning Kristina. Den mer eller mindre nödtvungna sysslolösheten på landet hade emellertid det goda med sig, att Rålamb fick tid att sysselsätta sig med studier inom bl. a. rättsvetenskapen. Av företalet till »Observationes» framgår tydligt, att han sammanskrivit detta arbete för att få en nödig motvikt mot lantlivets enahanda och för att underhålla och skärpa sin andliga utrustning. Därvidlag hade han stor nytta av biblioteket på Länna, vars dåvarande rikhaltighet i någon mån avspeglas i den omfattande litteraturförteckning, som han bifogat »Observationes». För en man med Rålambs mångsidiga intressen måste det i längden hava inneburit en plåga att år efter år nöja sig med en lantjunkares tämligen enformiga livsföring, även om han i företalet förklarar sig icke finna lantbruket »vedervärdigt eller för en adelsman nesligt». En annan form av omväxling fann han i riksdagen, där han genom sin talegåva, sin höga bildning och sin praktiska duglighet snart skaffade sig en bemärkt position. Vid 1655 års ständermöte framträdde han som lågadelns ledare och understödde därvid de kungliga reduktionskrav, som resulterade i den s. k. fjärdepartsräfsten.
Företalets datering är dock i någon mån missvisande så till
vida, som Rålamb före tryckningen 1674 haft tillfälle att revidera sitt arbete och bringa det till överensstämmelse med dåtida rättsuppfattning. Detta framgår redan av källförteckningen, där bl.a. åberopas Dalalagen, som emellertid identifierades av Stiernhöök först under 1660-talets senare hälft. Ännu tydligare är förhållandet i andra upplagan, som bibehåller det gamla företalet från 1652 men icke desto mindre bland källorna upptager »K. Carls XI dom om gäldz betalning aff hustrun som giord är aff mannen för[e] theras echtenskap 1667», ävensom en kunglig »resolution för Åbo hoffrätt i samme måhl 1669». På grund av anförda skäl kan som regel numera icke med säkerhet avgöras, om Rålambs åsikter härstamma från tiden före eller efter 1652. Sannolikheten talar dock för att revideringen 1674 liksom den senare av 1679 hållit sig inom tämligen snäva gränser och mest bestått i några få tillägg med hänsyn till de författningar, som utfärdats under mellantiden.
Observationes juris practicæ indelas i fyra böcker. Den första handlar om »äganderätt och dess besittande», den andra om den allmänna rättegångsprocessen, den tredje om »kontrakter eller avsked» samt den fjärde om testamente, arv och förmynderskap. Innehållet åsyftar att giva en översikt jämte ett försök till lösning av de problem, som vid mitten av 1600-talet voro aktuella inom svensk civilrätt och civilprocessrätt. Trots den latinska titeln är arbetet huvudsakligen avfattat på svenska, vilket givetvis varit av stor betydelse för dess användbarhet. Även domhavande, som ej behärskade romarspråket, och av sådana funnos många bland lagläsarna i det dåtida Sverige, fingo nu möjligheter att tillgodogöra sig den juridiska doktrinens resultat i en helt annan omfattning än tidigare. Huruvida dessa möjligheter också utnyttjats, är däremot en fråga, som icke lika lätt låter sig besvaras. Tills vidare kan blott pekas på den för dåtida förhållanden ovanliga omständigheten, att första upplagan av ett svenskt juridiskt arbete blivit slutsåld redan fem år efter sin tillkomst. Å andra sidan är intet bekant rörande denna upplagas storlek i jämförelse med andra likartade arbeten.
Det är naturligtvis omöjligt att i en kort uppsats ens tillnärmelsevis giva en antydan om det rika innehållet i »Observationes», av vilka första upplagan omfattar ej mindre än 374 oktavsidor förutom företal, källförteckning och register. För att läsaren dock skall bliva i tillfälle att bilda sig någon uppfattning
om Rålambs juridisk-tekniska metod, har jag ansett lämpligt att här någorlunda utförligt redogöra för åtminstone ett av de viktigare problemen, som avhandlas i arbetet. Det ämne, som jag därvid valt, är frågan om skattebondens rättsliga ställning, ett spörsmål, som ej minst vid början av 1650-talet var särskilt betydelsefullt till följd av den allt starkare framträdande motsättningen mellan adelns och böndernas intressen. Problemvalet har också betingats av den omständigheten, att vi på hithörande område hava möjlighet att jämföra Rålambs doktrinära ståndpunkt med dennes rent personliga erfarenheter, som han förvärvat i sammanhang med vissa av honom själv ledda rättegångar. Trots sin tillfälliga isolering var Rålamb nämligen icke, som man kunnat tro, på juridikens område endast en ensidigt teoretiskt inställd kammarlärd. Skötseln av hans stora godskomplex krävde också praktiska insikter ej blott i fråga om lantbruk utan även beträffande den rättsliga regleringen av en mängdförhållanden, som stodo i samband med hans jordinnehav.
Skattebondens rättsliga ställning är av Rålamb till en början behandlad i lib. I, cap. IV, obs. I (första uppl. s. 52—53; andra uppl. s. 42—43). Den tes, som där analyseras, lyder som följer: »En skattebonde haver icke makt att förminska någon del av den jord, som lyder till hans skattehemman, ehuruväl han är jordägande». Därefter fortsätter Rålamb: »Detta tyckes uti första anseende vara oskäligt, eftersom skattebonden icke allenast haver utile dominium av sin jord som emphyteuta utan ock directum, så att han är fullkomlig ägande av jorden och fördenskull må hava däröver en fri disposition, ty att var och en må göra och låta i sin egendom vad han vill». I det följande konstaterar emellertid Rålamb, att det finns lag och recesser, som förbjuda bonden att minska sin jord. Och grunden härtill var, att i och med förminskningen råkar bonden till sist i sådant armod, att han ej förmår utgiva sin skatt till kronan eller husbonden (d. v. s. den adlige räntetagaren), »vilket», fortsätter Rålamb, »därmed icke botas, att hemmanet bliver skattevrak och sålunda proprieteten av jorden husbonden tillfaller, förty när jorden är förminskad följer ock nödvändigt avkortning på avradet, vilket är en årlig avsaknad, som i längden drager stor skada med sig, ja, skulle ock på sistone av liten ränta bliva alls ingen.» Rålamb »sluter fördenskull med Carpzovio, att man må hava en fri disposition över sin egendom, dock så, att det sker förutan den tred-
jes skada och förfång.» Förutom till Carpzov hänvisas på detta ställe i noter till arbeten av de tysk-romerska författarna Gail och Schneidevinus, vilket för Rålamb är karakteristiskt, men vilket i detta sammanhang torde varit obehövligt, särskilt som de namngivna utländska författarna ej kunna förutsättas hava haft någon speciell insikt beträffande en svensk skattebondes rättsliga ställning. De lagar och recesser, om vilka det här var fråga, angivas i en not hava varit följande: KonB 30 i landslagen, Kalmar recess av 1474 [o: 1483], art. 43 och 46, Karl IX:s husesynsordning, art. 14, Kristian III: s (!) recess, art. 40 och 42 samt Karl XI:s plakat 1673. Av den sistnämnda hänvisningen framgår, att Rålamb i varje fall kontrollerat innehållet i berörda observatio efter 1652.
I lib. III, cap. IV, obs. III (första uppl. s. 218—21; andra uppl. s. 180—83) återvänder Rålamb till frågan om skattebondens rättsliga ställning. Han omtalar bl. a., att »många» ville likställa skattehemman med bonis emphyteuticis, d. v. s. förnekade, att skattebonden hade någon jordäganderätt. Rålamb gör sig emellertid mödan uppvisa, att skattebonden i regel hade större rättigheter än emphyteuta, som blott hade dominium utile (d. v. s. ärftlig besittningsrätt) till jorden. I ett avseende var dock motsatsen fallet. Av husesynsordningen framgick nämligen, att »skattebonden vid försummelse av sin skatt mister jorden utan vederlag av det hon vore mera värd än tre års utlagor», medan däremot en emphyteuta enligt BB 31 landslagen i motsvarande fall hade rätt till överskottet på samma sätt, som skedde vid utmätning av gäld i allmänhet. Förklaringen skulle enligt Rålamb vara den, att skattebonden i jämförelse med emphyteuta ej endast liksom denne gjort sig skyldig blott till contumacia utan även till mened, ty han hade i sin i KonB 5: 4 omtalade ed till konungen lovat att ordentligt erlägga sina årliga utskylder »med god vilja och utan all tredska».
I själva verket är det ganska anmärkningsvärt, att Rålamb ej anslöt sig till de »många», som utan vidare förnekade skattebondens jordäganderätt. En dylik ståndpunkt, som kort förut (1648) gjorts gällande av J. Loccenius i Synopsis juris, borde nämligen hava stått i överensstämmelse med såväl Rålambs egna som hans ståndsbröders vitala intressen. För ett rätt utnyttjande av skattefrälseräntorna, som i stor utsträckning disponerades av enskilda adelsmän, var det sålunda synnerligen förmånligt, om
bondens äganderätt betvivlades eller förnekades. Så mycket lättare kunde man sedan degradera honom till landbo, varigenom han blev helt beroende av räntetagarens godtycke. Att Rålambej valde denna linje kan hava berott på flera omständigheter. Omöjligt är det dock icke, att han därmed i första hand önskat bryta udden av innehållet i en anonym stridsskrift, som spelat en viss roll under 1649 års stormiga ständermöte, och som bär titeln »Oförgripeliga bewis emot adelns rättighet öfwer skattegods».1 I denna skrift hade dess författare riktat ett häftigt angrepp mot dem, som velat jämställa skattegodsen med »bonis emphyteuticariis». Denna sammanblandning av begreppen sades nämligen hava utgjort den direkta anledningen till »att man icke må skattegodsen styckevis partera eller försälja», samt »att skattegodsen falla under kronan för skattevrak, som vi det kalla, när trenne års utlagor stå inne, och annat sådant». I »Observationes» söker Rålamb i motsats härtill uppvisa, att äganderättsfrågan saknade betydelse i detta sammanhang. Han fann det m. a. o. vara en god politik att erkänna skattebondens äganderätt, samtidigt som han med alla medel sökte styrka, att ett dylikt erkännande icke hindrade tillämpningen av såväl styckningsförbudet som skattevraksbestämmelserna. Att det i varje fall ej varit någon ömsinthet gentemot skattebönderna, som dikterat hans ståndpunkt, torde framgå av hans personliga uppträdande i egenskap av säteriägare och räntetagare, för vilket nu skall redogöras. Ungefär samtidigt som han var sysselsatt med författandet av »Observationes», hade han nämligen råkat i tvist meden av »sina» skattebönder rörande brist i dennes utskylder, varvid en tillämpning av skattevraksbestämmelserna låg inom möjligheternas gräns. Förhistorien var följande.
Clas Rålamb hade 1647 efter sin fader landshövdingen Bror Andersson Rålamb ärft förutom Länna säteri i Almunge socken (Uppl.) vissa skatteräntor från ett flertal i samma socken belägna byar, bl. a. Ösby och Lövsta, vilka räntor fadern 1639 förvärvat genom frälseköp.2 Tvisten började tio år senare, då skattebonden Lars Gislesson, som ägde halva Ösby, befanns häfta i skuld till Clas Rålamb på den grund, att han under flera år
2 Bror Anderssons reduktionsakt i KA.
ej mäktat till fullo erlägga sina lagliga utskylder. Då han fortfarande saknade medel härtill, lät Rålamb instämma honom till Närdinghundra häradsting. Sedan bonden därstädes vid upprepade tillfällen erhållit uppskov för skuldens betalning, och sedan uppbud av hemmanet skett i laga ordning för att giva släktingarna möjlighet att träda emellan och förnöja räntetagaren, tilldömdes Rålamb slutligen den 22 september 1653 hemmanet, varå fastebrev samma dag utfärdades för dennes räkning. Då något vad häremot icke erlades inom åtta dagar, blev domen exekverad så till vida, som Lars Gislesson avhystes från hemmanet. Efter ytterligare fem månaders förlopp, varunder Rålamb haft all anledning att tro saken vara utagerad, överraskades han emellertid plötsligt av en stämning från Svea hovrätt. Orsaken härtill var, att en av Lars Gislessons mågar, Hans Pedersson, som var frälsebonde i ett annat härad, hade den 16 februari 1654 från Ösby avsänt en skrivelse1 till hovrätten, vari han anhöll, att vi »fattiga folk» för »rättvisans skull» måtte »få njuta vårt fattiga hemman till godo». Mågen, som förklarade sig tidigare ej hört talas om processen, meddelade f. ö. i skrivelsen, att han för en tid sedan besökt Rålamb för att likvidera svärfaderns förfallna skuld och på så sätt få hemmanet tillbaka. Men denne hade blott svarat: »Jag haver intet hemman [att] varken skänka eller sälja bort; jag köper fast hellre.» Ränteresten hade enligt Hans Pedersson uppstått på den grund, att svärfadern under de sista åren varit sjuklig och därför ej kunnat sköta sitt hemman, såsom han velat. Att mäktiga krafter voro i rörelse för att rädda skattebonden framgår av flera omständigheter. Ärendet behandlades sålunda i hovrätten med påtaglig brådska, varvid domstolen ej i allo brydde sig om att ens iakttaga laga former, vilket Rålamb i efterhand med bitterhet konstaterade. Bl. a. lät hovrätten skattebonden representeras av sina båda mågar utan att efterfråga någon rättegångsfullmakt från svärfadern, som dock var part i målet. Även om dessa ur en viss synpunkt kunde betraktas som bördemän, måste dock deras bördsrätt enligt Rålamb anses hava gått förlorad i och med fastebrevets utfärdande. Förklaringen till hovrättens välvilliga inställning fann Rålamb däri, att Hans Pedersson var riks- och hovrättsrådet Gustaf Bielkes brorssons frälsebonde. Och denna insinuation var icke så långsökt, som det
förefaller vid första anblicken, när man betänker, att brorssonen, som hette Nils Bielke, vid denna tid var minderårig, och att dennes gods därför förmodligen förvaltades av farbrodern i egenskap av förmyndare. Allt nog. Den 28 februari 1654 resolverade hovrätten med anledning av Hans Pederssons inkomna skrift, att Lars Gislesson skulle återinsättas i hemmanet, tills ärendet hunnit bliva slutbehandlat.1 Den 7 mars s. å. beslöts vidare att omedelbart instämma såväl Rålamb som lagläsaren i Närdinghundra härad Lars Bengtsson Hierpe till hovrätten. Vid sammanträdet den 17 i samma månad inkallades Rålamb, som då kommit tillstädes, jämte »hans vederparter» Hans Pedersson i Ernevi (Rasbo härad, Uppl.) och Erik i Ösby »på deras svärfars vägnar». Rålamb, som förklarade sig hava förvärvat hemmanet på fullt lagligt sätt med stöd av en av tingsrätten godkänd räkning, behandlades tämligen snävt i hovrätten. Följande dag förhördes lagläsaren ingående. Hovrätten hade funnit, att åtskilliga formella fel förekommit i ärendet. Viktigast var dock, att lagläsaren medgivit fordringsägaren fastebrev å hemmanet, trots att han enligt lag varit skyldig att först utmäta lösöret. Lagläsaren invände därvid, »att praxis haver så en tid bortåt varit», vilken föranledde riksdrotsen att giva honom en allvarlig »reprimand». Om det visade sig, att lagläsaren i saken handlat med berått mod och icke av tanklöshet, skulle han därför komma att plikta. Sedan lagläsaren avträtt, företogs ärendet till slutlig behandling och efter en stunds diskussion beslöts, att häradsdomen och fastebrevet av den 22 september 1653 skulle upphävas och Lars Gislesson tillika med bördemännen »härefter oturberade och okvalde njuta sin skattejord, betalandes välborne Clas Rålamb de utlagors restantier han skäligen haver att fordra» . . . Men eftersom dennes räkning befunnits »uti några stycken obillig», skulle densamma enligt hovrättens anvisning dessförinnan på nästa ting rättas av ordinarie häradshövdingen själv.2
Inför den överraskande vändning saken tagit beslöt Rålamb besvära sig hos K. M:t för att få en ändring till stånd. I ett flertal olika skrifter fick han därefter tillfälle att utförligt utveckla sin mening. Till en början kritiserade han hovrättens tilltag att upphäva en dom, som redan hunnit vinna laga kraft. Under sådana förhållanden, säger Rålamb, kunde ju ingen vara säker om sin egendom. »Ty vad vore lag och process, om res judicata såsom dess rätta och endaste frukt icke skulle vara enom till godo? När skulle trätor och klander finna deras ända, där laga domar kunde efter behag upphävas?»1 Sedan hovrätten inkommit med förklaring, blev Rålamb av K. M:t uppmanad att »purgera» sig från anklagelsen »att hava stått efter bondens bördsrätt».2 I detta avseende sade sig emellertid Rålamb hava lugnt samvete. Vid häradsrätten hade han gått synnerligen varsamt fram och vid olika tidpunkter uttryckligen låtit förstå, att han ingalunda åstundade bondens jord utan blott ville hava ersättning för den uteblivna räntan. Men då bonden saknat medel, hade intet annat återstått än att tillgripa hemmanet, när det visat sig, att släktingarna ej bördat inom laga tid. Rålamb sade sig vidare »skatta för den största olycka i världen», om K. M:t skulle »till äventyrs» fått den uppfattningen, att han på något olagligt sätt trakasserat bonden. — Av flera skäl är det dock uppenbart, att Rålambs plan hela tiden gått ut på att tillförsäkra sig hemmanet, och hans uttalanden i motsatt riktning visa endast, att han så mycket som möjligt velat dölja sina syften. Detta framgår f. ö. redan av hans försök att inför K. M:t försvara det adliga anspråket, att skattejord redan i första hand skulle tagas i mät vid bristande betalning av utskylderna. Rålamb utgick därvid från satsen, att skat-
tebonden hade dominium directum till jorden »under villkor att prestera canonem», d. v. s. å bestämd tid och plats erlägga skatten. »Därför», fortsätter Rålamb, »när på hans sida utlagorna fela, brister ock på kronans sida det förunta privilegium», varav följde, att »skattevraksböter ej sökas uti lösören utan i jorden, uppå vilken privilegium är missbrukat.» Till stöd härför åberopas konung Karl IX:s husesynsordning, vilken stod i full överensstämmelse med justiniansk rätt och med de av Carpzov och Gail uttalade åsikterna i ämnet.1 Vid häradsrätterna hade lagläsarna också dömt i enlighet härmed »uti långa tider bortåt», och detta ej minst vid Närdinghundra häradsrätt, där mer än 30 domar kunde åberopas till stöd för dylik praxis. Men om nu plötsligt en ändring skulle ske, tillägger Rålamb, »vore jag mäkta olycklig, att samma korrektion även uppå mig skulle taga sin begynnelse och alla andra före mig därför vara befriade».
Hovrätten hade också påpekat, att häradsrättsdomen grundade sig på skattevrak, »där likväl intet skattevrak varit, efter hemmanet icke var öde». I sitt svar måste Rålamb medgiva, att skattevrak i teknisk mening visserligen ej förelåg utan blott »försummelse av utlagorna och lösen inom laga tid». Att ordet skattevrak likväl blivit använt, berodde emellertid på att denna benämning även i ett fall som detta brukade allmänt begagnas på grund av dess likhet med skattevrak. »Ty det är i respekt av kronans ingäld öde nog, när den rättighet, som därav gå bör, icke fullgöres, att bonden vid denna händelse synes mindre vara berättigad, än om det hade varit skattevrak. Ty när godset är öde, så njuter icke heller ägaren det till godo, men när bonden det besitter och njuter dess frukt, är hans brott så mycket större, att han icke fullgör kronan sin skyldighet utan den av contumacia förhåller.»
K. M:ts utslag föll den 14 september 16542 och gick ut på att målet skulle restitueras in integrum och anförtros en extraordinarie
domare med uthäradsnämnd. Då de senare handlingarna helt gått förlorade, är det icke med säkerhet känt, hur den förnyade rättegången utfallit. Förmodligen har dock Lars Gislessons mågar i egenskap av bördemän därvid ingripit och inlöst hemmanet genom att betala skulden till Rålamb. Detta torde framgå därav, att mågen Erik Eriksson i närmast följande bevarade tiondelängd för Almunge socken står upptagen som ägare till Lars Gislessons f. d. hemman.1
Däremot lyckades Rålamb förmodligen på liknande grunder ungefär samtidigt eller möjligen en tid därefter beröva skattebönderna i halva Lövsta by deras jordäganderätt. Av Närdinghundra häradsrättsprotokoll den 11 juni 1664 framgår nämligen tydligt, att de gamla ägarna av Lövsta östergård då försvunnit och ersatts av Rålambs stallmästare Nils Larsson. Då domböckerna för Närdinghundra ej äro bevarade för tiden 1652—63, och då i detta fall heller inga andra källor stå till buds, som kunna giva någon upplysning om själva förloppet, kan likväl numera icke exakt avgöras, när och hur förändringen ägt rum.
Den framställning av skattevraksbestämmelserna, som förekommer i »Observationes», och som ovan relaterats, utmärker sig icke för någon klarhet eller ens vederhäftighet. Detta sammanhänger givetvis därmed, att själva principen snarare var ett uttryck för adliga anspråk än för dåtida lag och rätt. För att giva principen sken av laglighet måste därför tillgripas de mest halsbrytande analogitolkningar, och då dessa understundom ej räckte till, åberopades i sista hand utländsk rättsdoktrin som stöd för vad Rålamb önskade bevisa vara svensk rätt. Då metoden är typisk för denne, bör det vara av intresse att närmare skärskåda hans tillvägagångssätt i föreliggande fall.
Med skattevrak menades ursprungligen, att ett skattehemman blivit öde, d. v. s. ej längre brukades, vilket givetvis medförde, att skatten till kronan uteblev. På längden kunde naturligtvis detta tillstånd ej tolereras. I 1590 års husesynsordning2 föreskrev därför hertig Karl, att ödeshemman genom fogdens försorg skulle uppbjudas på tinget för att giva släktingarna tillfälle att börda.
Om emellertid varken dessa eller någon utomstående ville inlösa hemmanet, skulle detta vederkännas under kronan och efter tre års förlopp i jordeboken införas under krono titel. 1590 års husesynsordning var visserligen från början tillämplig endast för hertig Karls furstendöme, men kom efter dennes övertagande av riksstyrelsen att de facto gälla för hela landet. Ordningen åberopas till yttermera visso i en allmän författning den 12 december 1602.1 Då Rålamb nämner »konung» Karls husesynsordning som stöd för skattevraksbestämmelserna, synes detta alltså hava ett visst fog för sig. Däremot talas det därstädes icke om att hemmanet skulle anses för öde, så snart utlagorna ej erlagts under tre på varandra följande år, vilket Rålamb synbarligen utan vidare antagit. Detta kan förklaras därav, att treårsperioden i praxis på 1650-talet ganska länge tillämpats i samband med skattevrak, varvid påverkan från motsvarande justinianska regler rörande emphyteusis säkerligen spelat in.2 Å andra sidan hade just samma år, som Rålamb undertecknade förordet till »Observationes», tvivel uppstått om, huruvida husesynsordningen alls var tillämplig på skattebönderna. Frågan härom hade den 2 mars 1652 av Svea hovrätt underställts drottning Kristinas bedömande. I sitt svar betonade drottningen uttryckligen, att hertig Karls husesynsordning först och främst blott var »gjord för hertigdömet» och dessutom ej någonsin blivit antagen av ständerna på någon riksdag. På dessa grunder fann hon, att skattebönderna ej kunde anses bundna av den ifrågavarande förordningen.3 Denna resolution har dock förmodligen aldrig kommit till Rålambs kännedom. Betecknande för den allmänna förvirringen på förevarande område är dock, att lagläsaren i Lagunda härad Peder Nilsson Raam,4 som den 3 juli 1654 till förmån för den adliga räntetagaren avkunnade en dom i ett typiskt skattevraksmål, till
stöd härför åberopade icke husesynsordningen, vilket varit naturligt, utan i stället »Kalmar recess» utan årtal1 eller närmare bestämning.2
Som synes av ovan anförda rättegångsinlagor har emellertid Rålamb väsentligt sökt utvidga gränserna för begreppet skattevrak och sålunda velat däri inrymma även en tyst förmånsrätt (tacita hypotheca) till betalning av utskylderna. Detta betyder m. a. o., att om bonden under ett flertal år erlagt blott en del av räntan, och om hans skuld till räntetagaren därigenom kommit att uppgå till hemmanets värde, den sistnämnde skulle hava rätt att efter uppbud i laga ordning övertaga jorden i dess egenskap av pant utan att därvid taga hänsyn till eventuell förefintlig lösegendom. Det var mot denna tolkning, som Svea hovrätt så starkt reagerade genom sitt utslag 1654. Icke desto mindre var det Rålambs åsikt, som hade framtiden för sig.3 Och i 1734 års lag fick den ett legislativt uttryck i JB 17: 3, där det heter: »Vare ock alltid skattejorden underpant för tre års ränta framför alla dem, som sin fordran hava inteckna låtit eller med dom vunnit.»4
Då Rålamb 1652 författade »Observationes», kom arbetet i vissa delar att bliva blott en konstruktion, som utvisade, hur han med ledning av tysk-romersk rätt ansåg, att den svenska rätten borde vara beskaffad. Det är därvid av vikt att fastslå, hurusom praxis vid denna tidpunkt ej i allo delade hans mening. För riktigheten härav utgör 1654 års ovan relaterade rättsfall ett viktigt belägg.5 Då »Observationes» trycktes vid pass två decennier se-
nare, hade emellertid rättsuppfattningen blivit väsentligt förändrad. Det egendomliga inträffade då, att de åsikter, som vid författandet ansågos alltför avancerade för att kunna tagas på allvar, vid tryckningen hunnit bliva ett uttryck för gällande rätt. Då »Observationes» under mellantiden näppeligen varit kända utanför en mindre krets, kan det icke påstås, att detta arbete såsom sådant haft möjlighet att påverka opinionen. Istället förhåller det sig så, att Rålamb såsom rättsvetenskaplig författare gjort sig till tolk för vissa strävanden, som stodo i överensstämmelse med det härskande adelspartiets intressen. I den mån detta parti vann en allt större politisk makt, kunde det också steg för för steg realisera sina önskemål. Då Rålamb samtidigt var en av ledarna, är det därför ganska naturligt, att rättsutvecklingen kom att löpa ungefär efter de riktlinjer, som han från början uppdragit i sina »Observationes».
Förutom sitt huvudarbete har Rålamb författat ett flertal skrifter, som dock väsentligen äro av politisk karaktär. Då de dessutom aldrig blivit tryckta,1 kunna de emellertid här förbigås. År 1660 fungerade han som ordförande i en kommissorialrätt, som hade till uppgift, att slita en tvist mellan Ture Oxenstierna och dennes skattebönder.2 Rålamb fick alltså ånyo taga ståndpunkt till problemet om skattebondens rättsliga ställning, men denna gång i egenskap av domare. Som bisittare tjänstgjorde bland andra Olof Bärling och Johannes Loccenius. År 1682 tvangs Rålamb att i likhet med samtliga rådsherrar ingiva sin avskedsansökan som riksråd. Hans återstående liv — han avled först 1698 — förbittrades av den s. k. förmyndarräfsten, varigenom han ekonomiskt drabbades så svårt, att han efter hand måste lämna ifrån sig sin fasta egendom och sälja sitt lösöre. Biblioteket, som utgjort en av förutsättningarna för hans rättsvetenskapliga arbete, inköptes därvid av Karl XI och skänktes av denne till Uppsala universitet.3