Sveriges yngre juristers förening höll d. 28—29 nov. 1942 en arbetskonferens i Stockholm. På ett offentligt sammanträde under den första konferensdagen lämnade föreningens ombudsman sekreterare Kristensson en redogörelse för föreningens verksamhet under det gångna året och därefter vidtog en diskussion över ämnet »Vårt mål — våra medel», inledd av docent Knut Rodhe. I diskussionen förekommo bl. a. inlägg av representanter för Svenska tandläkareförbundet och Sveriges yngre civilingeniörers förening.
Påföljande dag ägde enskilda överläggningar rum. Därvid behandlades juristernas ställning i allmän och enskild tjänst. Särskilt intresse ägnades frågan om en nyutexaminerad jurist, som icke aspirerar på domarbanan, har anledning att tingsmeritera sig; härom voro meningarna ganska delade. Vidare behandlades organisationsfrågor, bl. a. frågan om höjning av föreningens medlemsavgift för juris kandidater från nuvarande 10 kr. Från flera håll uttalades, att avgiften är anmärkningsvärt låg jämfört med avgifterna i andra likartade fackorganisationer, och många talare förordade en höjning till 25 kr., varigenom föreningen komme att avsevärt vinna i styrka.
I sitt nyss nämnda inledningsanförande uppehöll sig doc. Rodhe vid de unga juristernas svårigheter under den första tiden efter examen och yttrade därvid bl. a. följande:
När juristen kommer ut i sitt arbete, måste han först och främst göra anspråk på skälig bärgning. Icke ens detta minimikrav är alltid uppfyllt. Vi vet alla att lönen för en yngre jurist ofta inte räcker till att betala hans levnadskostnader och än mindre till att betala kostnaden för familjebildning.
På ledande håll i samhället säges det numera med rätta, att det är ytterst viktigt att landets födelsetal höjes kraftigt. Men om man verkligen menar allvar med detta, så måste man avpassa lönesättningen i allmän och enskild tjänst så, att löntagaren får en möjlighet att i tid bilda familj och sätta barn till världen. Det räcker inte att lönerna stiger längre fram, när juristen har arbetat sig upp till en högre post, ty då är det för sent. Det är just de unga som det hänger på, det är de som måste ha möjlighet att göra vad på dem ankommer för vårt folks bestånd.
Men juristernas anspråk kan inte stanna vid detta. Kravet på skälig bärgning kan ställas upp både av utbildad och av outbildad arbetskraft. De som har kostat på sig en dyrbar utbildning måste dessutom begära, att de av sin kommande lön skola utöver skälig bärgning få tillbaka det kapital de lagt ned på sina studier. Förr var det kanske så att de allra flesta kunde räkna med detta. Och eftersom det fanns så stor säkerhet för att man skulle lyckas, gjorde det inte så mycket att det kanske dröjde en rätt lång tid innan den unge juristen nådde fram till sitt mål. Det gjorde inte så mycket att han i början fick gå oavlönad eller dåligt avlönad, när han kunde vara ganska säker på att få en bra lön sedan. Nu är det däremot annorlunda. Det är bara en del av juristerna, som verkligen får full kompensation för sin utbildningskostnad. Alltför många når aldrig eller för sent fram till den lönenivå, som behövdes för att de skulle få tillbaka det kapital studierna kostat.
Detta måste återverka på rekryteringen av juristbanan. För det första avskräcker man dem, som måste studera på främmande kapital. Dessa personer måste se till att de under alla omständigheter få tillbaka detta kapital, annars blir det katastrof för dem. Det nuvarande systemet medför alltså att juristbanan i övervägande grad kommer att rekryteras bland de välsituerade. Men på lång sikt avskräcker man även dem, som överväger, om de skola sätta in eget kapital i en utbildning för juristbanan. I det ekonomiska livet är det en oskriven lag att en rörelse måste kunna förränta inte bara främmande kapital utan även det egna kapitalet, eljest har den intet existensberättigande. Man kan i längden inte undvika att den enskilde resonerar på samma sätt då det gäller valet av levnadsbana. Det måste alltså ordnas så, att den, som underkastar sig kostnaden för en utbildning, skall kunna räkna med att få igen det kapital han lagt ned. Vill samhället ha utbildad arbetskraft, så måste det betala utbildningen i någon form. Vill samhället inte betala, så får det taga konsekvenserna. Det går inte i längden att räkna med att vissa samhällsmedlemmar skola underkasta sig en utbildning, som leder till att de kommer i ett ekonomiskt sett sämre läge än om de underlåtit att skaffa sig någon utbildning.
Varje utexaminerad jurist, som motsvarar de anspråk man skäligen kan ställa på honom, bör alltså ha en lön, som dels ger honom och hans familj skälig bärgning, dels ger honom möjlighet att amortera sina studiekostnader, vare sig han nu måste använda amorteringarna till att återbetala lån eller han kan behålla dem själv.
Sedan är det givet att till detta grundbelopp måste enligt vedertaget bruk komma ett tillägg i den mån juristen avancerar till en högre tjänsteställning med mera ansvar.
Lönen bör alltså bestå av tre element: ett som motsvarar skälig bärgning för löntagaren och hans familj, ett som motsvarar en lämplig amortering på utbildningskostnaden, samt ett som motsvarar en ev. högre tjänsteställning.
Jag vill tillägga att dessa synpunkter på lönesättningen inte är alldeles nya. De har tillämpats inom industritjänstemannaförbundet, där man haft ett behov av att göra klart för sig efter vilka normer man skulle ställa upp sina lönekrav. Jag kan inte finna annat än att de synpunkter, som jag här upptagit, med mycket stor fördel kan anläggas även på de akademiskt utbildades löneproblem.
Man kan nu fråga sig vad det beror på att de unga juristernas löner ligger så långt från den norm jag här har skisserat upp. — — —
Det synes mig som om man kunde konstatera en viss inflation på juristbanan. Denna inflation visar sig dels däri, att det produceras alltför många jurister i förhållande till det aktuella behovet, med påföljd att juristerna bjuder under varandra. Vår ombudsman har nyligen i medlemsbladet påpekat det anmärkningsvärda förhållandet, att juristerna i svar på platsannonser bjuder ut sin arbetskraft för oskäligt låg lön, och att detta kan leda till att arbetsgivaren inte finner sig ha anledning att betala den skäliga lön, som han ursprungligen tänkt betala.
Men inflationen visar sig också däri att standarden på juristerna inte hålls tillräckligt hög. Det är alltför många jurister, som inte håller måttet, och detta återverkar på hela kårens anseende. Det förhåller sig tyvärr så, att det är alltför lätt för en obegåvad person att avlägga juris kandidatexamen. De juridiska fakulteterna kan inte såsom fackhögskolorna gallra sina elever vid inträdet. Följden har blivit att fakulteterna jämte många begåvade studerande får ett stort antal obegåvade och, vad värre är, ointresserade studerande, som inte har kommit in någon annan stans och som blir jurister enligt minsta motståndets lag. Många av dessa släpar eller bluffar sig igenom ämne efter ämne, och erfarenheten visar att det finns mycket små möjligheter att definitivt gallra ut olämpliga personer, som satt sig i sinnet att de skola avlägga examen.
Dessa missförhållanden måste vi få ett slut på. Det ligger i alla juristers intresse att kårens standard hålles uppe och att personer som inte håller måttet inte får avlägga juris kandidatexamen. För egen del ser jag lösningen närmast i en gallring vid studiernas början, väsentligen byggd på studentbetygen. Först om en sådan reform genomföres blir juristbanan jämställd med de flesta andra akademiska banor och slipper taga emot dem som man inte vill ha på annat håll. Jag skall emellertid inte gå in på denna fråga närmare; det finns uppenbarligen många detaljproblem att diskutera här.
Med en sådan gallring skulle vi uppenbarligen få färre jurister utexaminerade än nu. Men jag är inte säker på att det skulle bli så på lång sikt. Juristkårens anseende skulle ökas och befordringsförhållandena förbättras och därmed skulle vi få flera dugliga aspiranter att söka sig till banan.
Till undvikande av missförstånd vill jag framhålla, att det just nu synes råda en ganska stark efterfrågan på jurister. Kommissionerna och militärförvaltningarna har sugit upp det tillgängliga överskottet eller åtminstone en stor del därav. Men detta är ett fenomen på kort sikt; så snart kriget är över kommer militärförvaltningarna att krympa avsevärt och de statliga kommis-
sionerna förmodligen till stor del att avvecklas, och därmed står vi inför en mycket allvarlig fredskris för de unga juristernas del. Hur den krisen skall kunna bemästras är en fråga som SYJF har anledning att i tid diskutera.
På lång sikt måste alltså vår strävan gå ut på att minska överproduktionen genom att få till stånd en gallring som hindrar att mindre goda jurister kommer in på banan. Därmed tar vi bort den press på lönenivån som ligger däri att det produceras för många jurister för det aktuella behovet och den press på lönenivån som ligger däri att det produceras mindre goda jurister. En mindre god jurist kostar lika mycket i utbildning som en god, kanske oftast mer. Hans arbete är emellertid inte värt lika mycket, och om vi slipper de mindre goda juristerna är det lättare att övertyga arbetsgivarna att juristen är värd sin utbildning och måste ha betalt för den.
Sveriges yngre juristers förening skall enligt stadgarna verka för de yngre juristernas sociala och ekonomiska intressen. Detta måste föreningen göra på två linjer. Dels måste föreningen verka för en rimligare lönesättning. Dels måste föreningen verka för en bättre standard bland juristerna. Dessa båda linjer hänger i längden oskiljaktigt samman. Bättre löner ger bättre jurister och bättre jurister får bättre löner. Vi kan inte begära ökade rättigheter utan att också tänka på våra skyldigheter. Vår förening gagnar samhället och sina medlemmar bäst genom att ha båda dessa ting på sitt program.
K. R.