DEN INTERNATIONELLARÄTTSKIPNINGEN EFTER KRIGET.
NÅGRA REFLEXIONER.
AV
DOMAREN DR R. ERICH.
Domarens och domstolarnas oberoende gäller väl i varje rättsstat såsom en av samhällsskickets grundvalar, en grundsats, som aldrig får innebära en steril bokstav, utan ständigt måste verka såsom en levande sanning. Det är icke tillräckligt med att den satsen står inpräntad i statsförfattningen, den måste i det levande livet verka så, att varken överheten eller den allmänna opinionens tryck eller »gatans parlament» kan förmå en »domare och Guds befallningsman» att dagtinga med vad han finner vara med lag och rätt överensstämmande.
Vad som i detta avseende gäller i den inomstatliga rätten måste hava sin tillämpning även i fråga om den mellanfolkliga judikaturen. Så länge rättens överstatlighet snarare är av principiell än av institutionell karaktär, ges det icke universella, av konventionella förpliktelser oberoende normer, som skulle förplikta en stat att hänskjuta åtminstone vissa slags tvister till avgörande av en internationell rättsinstans, utan den kompetens, som tillkommer en sådan instans, beror sist och slutligen på att parterna antingen genom en generell överenskommelse eller in casu därom enats. Denna säregenhet, den konventionella grunden, är än så länge gemensam för varje art av rättskipning på det internationella området; för såväl skiljedomsförfarandet (procédure arbitrale) som det egentliga judiciella förfarandet (procédure judiciaire) är det utmärkande, att domsrätten grundar sig på parternas frivilliga förpliktelse (underkastelse), vare sig detta skett genom en allmän överenskommelse eller in casu. Det är väl icke otänkbart, att inom den universella folkrätten den grund
satsen kunde vinna erkännande, att åtminstone vissa slags tvister av rättslig natur utan någon särskild överenskommelse, i kraft av en allmän norm, skola vara underkastade obligatoriskt rättsligt förfarande. Utsikterna i detta avseende torde dock vara relativt ringa, så länge staternas suveränitet uppfattas såsom en egenskap av den absoluta karaktär, att staterna icke vilja underkasta sig en överstatlig myndighets avgörande, såframt dess domsrätt icke grundar sig på individuellt samtycke. Förhållandet kan komma att gestalta sig annorlunda i händelse en verklig rättsorganisation utrustad med nödig makt och myndighet gentemot statsindividerna kan varda upprättad; då är det naturligt, att ett av staterna upprättat självbestående organ (event. vissa sådana), skall vara utrustat med en av speciella överenskommelser oberoende befogenhet att träffa förpliktande avgöranden. En överstatlig organisation skulle sålunda besitta såväl egentlig domsrätt som även exekutiv myndighet. Huru omfattande denna ratione materiae komme att vara, är sedan en fråga för sig.
Satsen att staterna icke kunna åtaga sig förpliktelser ägnade att inskränka eller äventyra deras suveränitet, har, som bekant, ofta åberopats såsom argument mot anordningar, som med eller utan skäl kunnat anses innebära ett erkännande av teorin om en överstat, »Super-Etat», vars kompetens de enskilda staterna vore underkastade. Att här ingå på detta ämne, i vilket allehanda mer eller mindre förhastade slutsatser och ogrundade farhågor, maktpolitisk lystnad och även mången liten eller »sekundär» stats misstroende gentemot eventuella övergrepp från stormaktshåll ha spelat in, kan icke komma i fråga.
Skall det visa sig möjligt att i en nära framtid skapa en verklig mellanfolklig rättsorganisation av universell struktur, så måste även de här berörda spörsmålen bedömas och lösas med ledning av vad mänsklighetens välfärd och uppgiften att bryta det totala krigets herravälde oavvisligen kräva, alltså främst på grundvalen av reella intressen, icke med ledning av förutfattade, om än hävdvunna teorier om suveränitetens innebörd, om de internationella rättsförhållandenas natur o. a.
De praktiskt politiska synpunkterna överväga verkligen här till den grad, att man främst har att befara, att de dominerande makterna skola vara benägna att begagna sig av organisatoriska idéer och tendenser samt proklamera riktlinjer för en »nyordning», för att förbehålla sig själva de befogenheter, som icke skola tillerkän-
nas de små staterna. En illusion av rättslig likställighet och ömsesidighet kan härvid tjäna såsom vederlag för vad som i realiteten brister. Skulle ett konsortium av segrande stormakter komma att — faktiskt, om än icke till det yttre — av egen maktfullkomlighet upprätta en internationell ordning, så finnes det icke några tillräckliga garantier för att det stora verket icke kunde komma att i mer än ett avseende framstå såsom en vrångbild av en verklig, den individuella rättsstatens väsen åtminstone i huvudsak motsvarande organisation, sådan som mänsklighetens välfärd kräver. Om det totala kriget utmynnar däri, att blott ett antal världsmakter kommer att hålla sin hand över den mellanfolkliga gemenskapen och utöva en avgörande förfoganderätt över de maktmedel, som en nödigbefunnen internationell verkställande myndighet av universella mått är i behov av, men som även kunna efter omständigheterna användas för dessas egna maktpolitiska syften, då är icke mycket vunnet med en ny internationell organisation. Denna kunde väl till sin struktur framstå såsom mera universell och vida handlingskraftigare än det förbund, som tillkom efter det föregående världskriget, men om det samtidigt komme att präglas av våld och skarp klasskillnad staterna emellan, så kunde dess organiska bristfälligheter leda till en maktutövning i skarp motsats till vad mänskligheten verkligen är i behov av.
Betraktar man nu den internationella rättskipningen såsom ett av de främsta organisationsproblemen, så ligger huvudvikten icke på den i och för sig viktiga frågan, huru omfattande den obligatoriska domsmyndigheten framdeles skall vara, utan främst därpå, att verkliga garantier för en objektiv och opartisk rättskipning föreligga. Lika litet som inom de enskilda staterna, lika litet får på det mellanfolkliga området jurisdiktionen göras till ett instrument för politiska syften. Faran för ett snedvridande av denna höga funktion kan bli så mycket större, om, såsom i det föregående betecknats såsom möjligt, blott en grupp segrande stormakter skall komma att lösa de organisatoriska efterkrigsproblemen. Antydningar om en ny internationell eller universell domstol ha ju icke saknats. Då man knappast kan förutsätta, att en så väsentlig omständighet som existensen av Cour permanente de Justice internationale icke varit bekant för den eller dem, som tagit sig talan i saken, så torde väl uttalanden om en ny domstol få tillskrivas antingen tanklöshet eller också en något dubiös fö-
reställning om behovet av en jurisdiktionell myndighet, sannolikt en extraordinär sådan, som befunne sig i lämplig överensstämmelse med vissa politiska syften och från vars sidor önskvärd »smidighet» kunde påräknas.
I varje fall är det för varje rättsstat och icke minst för de »små staterna» all anledning att hålla sin uppmärksamhet riktad på vad som från presumtiva maktägandes sida kan bebådas och i sinom tid kanske dekreteras. Utomordentligt viktiga värden kunna här stå på spel.
Den internationella skiljedomsinstitutionen kan lika litet som den nationella eller inomstatliga undgå att röna ett visst inflytande av det faktum, att parterna i en tvist komma att utöva ett icke ringa inflytande på rättens sammansättning. Ett aleatoriskt element inkommer härmed i förfarandet. Helt annorlunda förhåller det sig i detta avseende med den fasta Domstolen. Genom minutiösa stadganden ha statuterna1 velat draga försorg om att så väl som möjligt garantera en fullt opartisk rättskipning. Häremot kan självfallet icke anföras det faktum, att Nationernas förbunds organ, församlingen och rådet, utgöra Domstolens kreationsorgan. Domstolens medlemmar kunde ju icke tillkomma i kraft av någon generatio spontanea och något annat valkollegium än dessa institutioner kunde väl icke då anlitas. Såväl de ursprungliga som i ännu högre grad de år 1929 tillkomna statuterna förverkligade emellertid de strängaste krav på absolut oberoende och intakta domare.2 Såsom reminiscens av arbitrageförfarandetkvarstår visserligen föreskriften (art. 31) om s. k. nationella domare ad hoc, en säregen institution, som står i samband med den av praktiska omständigheter betingade anordningen, att en domare deltager i behandlingen av ett mål, i vilket hans egen stat är part, ett förhållande, som ju f. ö. kan förete en viss analogi i en inomstatlig rättegång.
Ingen torde vilja jäva påståendet, att Domstolen med heder uppfyllt de högsta krav på såväl sakkunskap som opartiskhet, som kunna ställas på en rättsvårdande myndighet av internationell karaktär. Att meningarna inom Domstolen ofta gått i sär, är ju redan med hänsyn till den mellanfolkliga rättens ofullständighet och ofta framträdande brist på precision icke ägnat att väcka
synnerlig förvåning, och även i detta avseende saknas ju icke motsvarighet i den inomstatliga jurisdiktionen.
Cour permanente de Justice internationale har kunnat utbilda en mycket aktningsbjudande judikatur och möjligheten att av Domstolen erhålla konsultativa utlåtanden har även den varit av stor rättspolitisk betydelse. Visserligen har man med beklagande måst fastslå, att redan under åren före 1939 speciellt stormakterna, säkerligen icke av misstro till Domstolens sakkunskap eller oväld, men av politiska beräkningar, varit mindre benägna än i början att till Domstolen hänskjuta rättstvister av större eller mindre politisk relevans. I vida kretsar gjorde det även ett mycket ogynnsamt intryck, då ett antal krigförande stater, som genom den s. k. disposition facultative (art. 36 i statuterna) förbundit sig att till dess avgörande överlämna vissa tvister, strax i början av kriget genom ensidig uppsägning förklarade sig frikallade från skyldigheten att låta den tillämpas på tvister hänförande sig till förhållanden, som uppkommit under kriget, ett självrådigt förfarande, vars verkan Domstolen tyvärr icke haft anledning taga ställning till. I trots av de maktpolitiska drivkrafternas inflytande vill man icke förutsätta, att detta praktiskt betydelsefulla och mycket betänkliga tillkännagivande, som framkallat talrika gensagor från andra staters sida, bure vittne om att den ena eller andra staten ansåge det opportunt att ersätta det bestående högsta mellanfolkliga jurisdiktionsorganet med ett nytt, vars sammansättning och kompetens de obehindrat finge reglera.
Det är självklart, att i en internationell rättsorganisation en judiciell högsta instans måste utgöra det bärande elementet. Alltsedan sin tillkomst har Cour permanente de Justice internationale under alla omständigheter och även under kriget utgjort en påminnelse om att det »totala» och kollektiva kriget icke förmått taga livet vare sig av den internationella rätten eller av det organ, som i kraft av den strävan till rättslig ordning, som trots allt besjälar mänskligheten, ombetrotts med uppgiften att omhänderhava och även utbilda denna rätt. Man kan med en något metaforisk vändning säga, att det vore en revolutionerande akt, om staterna av en eller annan orsak uppgåve den grundval, som blivit lagd genom inrättandet av Cour permanente de Justice internationale, och därigenom övergåve den judikatur och de traditioner, som redan hunnit i viss mån utbildas.
Utgår man från denna synpunkt, bör man väl förutsätta, att även de makter, som eventuellt vilja omskapa staternas samfund, skola låta sig angeläget vara att upprätthålla den nuvarande Domstolen och, så gott det kan ske, åter göra den funktionsduglig. Vad denna sida av saken beträffar, är det att märka, att antalet domare i följd av dödsfall och demission reducerats från femton till tolv, under det att quorum, m. a. o. domfört antal medlemmar, utgör nio. Envar inser, med vilka svårigheter det under nuvarande förhållanden vore förbundet att till plenum sammanföra minimiantalet domare, detta även i händelse man funne det möjligt att bortse från bestämmelsen att Domstolens hemvist är i Haag.1 Anledningen till att åtgärder icke kunnat vidtagas i syfte att genom fyllnadsval besätta de vakanta domarposterna är den, att Nationernas förbund i september 1939, då nioårsperioden utgick och allmänna val av domare (renouvellement intégral) alltså hade bort förrättas, med hänsyn till övermäktiga förhållanden och utan något egentligt stöd i statuterna uppsköt valet på obestämd tid och förlängde de tidigare valda domarnas uppdrag intill följande val; då de ifrågavarande organen alltsedan december 1939 befunnit sig i inaktivitet, ha icke heller några fyllnadsval kunnat äga rum. Ju mera antalet kvarstående domare kan antagas närma sig det obligatoriska quorum, desto mera framträder behövligheten av val, men sådana kunna ju i normal ordning förrättas blott om och när valkollegierna möjligen åter äro i tillfälle att sammankomma. Visserligen har man kunnat uppställa den frågan, huruvida det icke vore möjligt att även i detta fall med hänsyn till nödläget tillgripa någon i statuterna icke förutsatt utväg, närmast då direkta val genom resp, staters regeringar eller möjligen kooption inom domstolen själv, men dessa utvägar torde knappast på allvar ha diskuterats. Däremot har det på goda grunder kunnat göras gällande, att trots kriget någon rättegång borde anhängiggöras vid Domstolen, detta redan för att vinna en viss uppfattning om de faktiska möjligheterna för dess medlemmar att infinna sig. Denna tanke är otvivelaktigt förtjänt av beaktande. Man kan härvidlag erinra om att även en
tvist rörande tolkningen av ett fördrag kan göras till föremål för en rättegång vid Domstolen.
I stället för att på allt sätt vinnlägga sig om att av det, trots talrika bristfälligheter, likvisst storslagna organisatoriska verk, som kom till utförande efter det första världskriget, rädda åtminstone det principiellt värdefullaste och mest oomtvistliga, den fasta Domstolen, ha resp. stater beklagligtvis ådagalagt ett ytterst ringa intresse för denna sak. Det är, såsom bekant, de »nationella grupperna», m. a. o. de av resp. regeringar utsedda och på den s. k. fasta skiljedomstolens (Cour permanente d'Arbitrage) lista upptagna personerna, som äga föreslå kandidater till Cour permanente de Justice internationale. De personer, som äro kallade att utföra detta betydelsefulla uppdrag, borde självfallet ha särskild anledning att visa intresse för den i ordets egentliga bemärkelse fasta domstolens upprätthållande, och man får väl anse det helt naturligt, att i de olika länderna, särskilt i de utanför kriget stående, just dessa auktoriteter komma att göra sitt inflytande i positiv riktning gällande.
Såväl dessa »nationella grupper» som andra för universella organisationsfrågor intresserade sammanslutningar eller personer hava väl så mycket större skäl att ägna denna angelägenhet sitt intresse, som åtskilliga spörsmål av konstitutiv betydelse ansluta sig därtill. För det första uppställer sig frågan om Domstolens framtida organisation. Även om Nationernas förbunds organ, såsom önskvärt vore, måhända kunna komma att, i anslutning till en blivande fredsuppgörelse, under en övergående period träda i verksamhet och utöva vissa funktioner, så kommer det efter 1914—18 års världskrig skapade förbundet med all sannolikhet att i sinom tid ersättas med en något annorlunda konstruerad organisation. Redan denna omständighet kan vara ägnad att utöva inflytande även på den högsta judiciella institutionens gestaltning. Man frågar sig, huru Domstolens medlemmar i framtiden skola väljas. Det väsentliga är i varje fall, att det högsta organet för mellanfolklig rättskipning bevarar sin oberoende ställning gentemot såväl stater och regeringar som varje kollektiv politisk organisation. Av vilken art och omfattning en sådan organisation kan bliva, är i detta nu alldeles ovisst. I varje fall synes det enda riktiga vara, att Cour permanente de Justice internationale i sin nuvarande gestalt förblir bestående, intill dess nödigbefunna ändringar i fråga om dess organisation hunnit vidtagas, en
uppgift som kräver mycken tid och omsorg och som i och för sig knappast kan betecknas såsom brådskande, om man en gång har en antingen genom nya allmänna val konstituerad eller genom fyllnadsval kompletterad beprövad och aktionsduglig institution att hålla sig till. Tanken på en revision av Domstolens grundstadga torde nog icke kunna avvisas, men något vacuum i den högsta internationella rättskipningen borde icke få uppkomma. Skulle det visa sig omöjligt att uppnå stadgat quorum och skulle de uppkomna vakanserna icke ha blivit fyllda, kan man räkna med möjligheten av en sådan provisorisk anordning, att i stället för Domstolen själv ett kollegium bestående av de domare, som varit i stånd att efterkomma en av presidenten utfärdad kallelse, kunde utföra vissa funktioner, speciellt uppgifter av konsultativ beskaffenhet, givetvis utan att inkräkta på själva Domstolens kompetens.
Frågan om domarnas antal och fördelning samt sättet och ordningen för deras tillsättande är väl en fråga som står i nära samband med den mondiala organisationens struktur. I fråga om världsdomstolens kompetens reser sig främst spörsmålet, huruvida den, i likhet med den nuvarande, skall vara avsedd att vara en typisk domstol såtillvida att dess kompetens omfattar rättsfrågor eller att den i varje fall äger att på de tvister, som underkastas dess prövning, anlägga i främsta rummet rättsliga synpunkter. Borde nu Domstolens kompetens genom uttryckliga stadganden utvidgas till att omfatta även tvister av företrädesvis politisk karaktär? Här öppnar sig den stora principiella frågan i vad mån intressetvister skola avgöras av den tillärnade universella organisationen eller förbehålles det statsindividuella avgörandet med alla därmed förbundna vanskligheter. Domstolen själv har med fullt skäl iakttagit stor försiktighet, då det gällt att taga ställning till frågor av övervägande »politisk» karaktär, och om det än kan vara ur vissa synpunkter önskvärt, att till dess behandling överlämnas även tvister av stor politisk bärvidd, är en universell rättsorganisation otvivelaktigt även i behov av ett icke rent judiciellt organ behörigt att avgöra egentliga intressetvister. Skall det i framtiden givas myndigheter kallade att lösa mellanfolkliga tvister, som icke röra sig på det rent rättsliga området, d. v. s. avgöra sådana tvister med beaktande av vad som skall anses överensstämmande med det som är billigt och skäligt,
aequum et bonum, kanske även med beaktande av ändamålsenlighetssynpunkter? Denna oerhört omfattande fråga kan här endast antydas. Det är utan vidare klart, att om fred och ordning skall råda i världen, så måste det i framtiden finnas någon eller några myndigheter behöriga att med ledning av objektiva normer upptaga och avdöma även intressetvister. Då man väl än så länge knappast vill räkna med möjligheten av en »världsstat» utrustad med bl. a. ett lagstiftningsorgan i egentlig bemärkelse, ligger det väl närmast, att vad som brister i fråga om möjligheterna att betrygga ett fredligt biläggande av skarpa intressemotsättningar måste ernås genom en vidare utveckling av redan förefintliga institutioner: skiljedom, medling, förlikningsförfarande, samt genom ändamålsenliga tvångsmedel, effektivare än Nationernas förbunds sanktionsinstitut och ägnade att dels förebygga fientligheter, dels tvinga parterna till fredlig uppgörelse samt draga försorg om att domar eller andra förpliktande avgöranden komma till utförande, alltså ett verkställande organ i vidsträckt bemärkelse. Frågan om en internationell exekutiv myndighet måste säkerligen under alla omständigheter intaga en mycket betydande plats bland de aktuella organisationsproblemen. De största svårigheterna bereder måhända frågan om den myndighet, som borde utrustas med befogenheten att genom domslut, alltså med direkt förpliktande verkan, avgöra just intressekonflikter och förty även att i vissa fall skapa en lex in casu. I den mån det lyckas vissa stormakter att i detta avseende förbehålla sig att på ett utslagsgivande sätt fastställa en sådan myndighets organisation och utöva inflytande på dess verksamhet, ligger den faran nära till hands, att de allmänna rätts- och billighetsprinciper, les principes généraux de la justice et de l'équité, som även här borde och kunde vara vägledande, komme att åsidosättas och inskränkas till förmån för godtycke och partitagande. Särskilt ur de »små staternas» synpunkt är varje av ett stormaktskonsortium av egen maktfullkomlighet utarbetat organisationsprogram ett tveeggat svärd.
Huru man än i detta avseende må bedöma framtidsmöjligheterna, torde det vara riktigast och lyckligast, att den fasta Domstolens uppgifter, sådana de äro angivna i dess statuter, förbli i huvudsak oförändrade, sålunda att densamma främst skall hava att avgöra rättstvister (som visserligen kunna vara av stor politisk betydelse) och självfallet då såsom domskäl främst tilläm-
pa erkänd konventionell rätt eller sedvanerätt kompletterad med de rättskällor, som angivas i statuternas 38 art. Härjämte skall det likväl även framgent vara parterna obetaget att uttryckligen begära ett avgörande ex aequo et bono, varvid Domstolen även själv måste hava att pröva, i vad mån det skall anses med dess allmänna karaktär överensstämmande att till avgörande upptaga intressetvister i egentlig mening. I den mån den mellanfolkliga rättskipningen kan efter fientligheternas upphörande åter komma till heders och så länge frågan om den ändamålsenliga ordningen för avgörande av egentliga intressetvister är öppen, är det väl möjligt, att staterna skola befinnas benägna att till Domstolen hänskjuta även andra än rena rättstvister.
Vilka förhoppningar man än, just med hänsyn till den internationella jurisdiktionen, må hysa beträffande lyckliga resultat av de strävanden till kodifikation av den internationella rätten, som med så klent resultat fingo sin avslutning vid 1930 års konferens, så har man full anledning att betona, att de domskäl, som enligt art. 38 i statuterna kunna utvinnas ur de av kulturfolken erkända allmänna rättsprinciperna, les principes généraux de droit reconnus par les nations civilisées, äro förtjänta av att vid rättskipningen beaktas, så obestämt deras konkreta innehåll än i många stycken kan vara. En tillbörlig värdesättning och tilllämpning av denna, icke minst i det nuvarande tidsskedet betydelsefulla rättskälla, bildar i själva verket tillika en naturlig övergång till det beaktande av aequum et bonum, som icke kan kategoriskt uteslutas ur själva domsrättens väsen, men som i den fasta Domstolens rättstillämpning kan såsom domskäl läggas till grund för avgörandet endast om parterna själva det åstunda.
Allt starkare framträder i vår tid kravet på en internationell instans, som under vissa förutsättningar gör det möjligt för en enskild person, fysisk eller juridisk, att utan förmedling av sin egen hemstat vid internationellt forum framställa ett anspråk mot en främmande stat. Det praktiska behovet av en sådan anordning gör sig gällande även beträffande fastställelsetalan i statusfrågor, närmast i fråga om medborgarskapsförhållanden. Olägenheterna därav, att det saknas möjlighet att råda bot på det oefterrättlighetstillstånd, som föranletts dels av divergenserna mellan skilda statliga rättsordningar, dels av de olidliga förhållanden, som i många länder skapats av godtycke och underkän-
nande av alla individuella och medborgerliga rättigheter, synas innebära en kraftig erinran om önskvärdheten av att den mellanfolkliga rättens maktsfär utvidgas till intressen av detta slag, alltså till ämnen som än så länge ligga utanför densamma. En internationell jurisdiktion med uppgift att statuera i angelägenheter av denna karaktär har därför redan länge ansetts såsom en viktig organisationsuppgift och efter det pågående krigets slut kommer den att göra sig allt eftertryckligare gällande. Redan med hänsyn till mångfalden av de anspråk, som sannolikt komme att anhängiggöras, torde det emellertid kunna antagas, att en särskild domstol borde för detta ändamål inrättas, såframt icke Cour permanente de Justice internationale utvidgas på sådant sätt, att en speciell avdelning av densamma ombetros med uppgifter av ifrågavarande beskaffenhet. I varje fall kan blott en universell rättsinstans vara i stånd att på detta område utbilda en enhetlig jurisdiktion.
Domstolens statuter (art. 36) avse, att i stort sett alla slags internationella rättsfrågor skola kunna göras till föremål för dess avgörande. De mål som komma under Domstolens behandling förete emellertid i processuellt avseende alltid karaktären av tvistemål, även om det stundom är en verklig eller påstådd rättskränkning i egentlig mening, som ligger till grund för rättegången. Vad som betecknas såsom internationell straffrätt, droit international pénal, faller egentligen utanför dess domsrätt. Även detta till sitt innehåll ganska obestämda ämne har emellertid redan långt före kriget tilldragit sig uppmärksamhet. Det föreligger t. o. m. ett förslag till allmän mellanfolklig överenskommelse, som hänför sig därtill. Efter förberedande behandling vid en speciell konferens tillkom 1937 ett förslag till konvention rörande en internationell kriminaldomstol, Cour pénale internationale,1 avsedd att avdöma brott, som, i korthet sagt, innefatta våld begånget mot personer av främmande nationalitet i offentlig representativ ställning eller ock skadegörelse å offentlig egendom tillhörande främmande stat samt brottsliga handlingar innebärande allmän fara. Den planerade domstolens kompetens ratione personae skulle omfatta endast fysiska personer, som gjort sig skyldiga till här ifrågakommande förbrytelser. Ändamålsenligheten, för att icke säga nödvändigheten av en sådan domstol
torde vara uppenbar. Brott sådana som slavhandel (traite des noires) och »vit slavhandel» (traite des blanches), falskmyntning, handel med vissa slags skadliga ämnen, terroristiska dåd m. m. äro av den art, att de, utan egentligt hänsynstagande till orten där brottet begåtts, måste beivras, varhelst gärningsmannen påträffas. Givetvis kräves det emellertid vissa garantier av processuell art och en viss enhetlighet i fråga om straffhotet och rättstilllämpningen.
Man behöver blott uttala den aktualitetsbetonade termen »krigsförbrytare» för att erinras om att den internationella straffrätten företer även en mycket ömtålig aspekt. I princip kan det ju icke råda något tvivel om att personer, som överträtt de tyvärr blott alltför bräckliga och föga effektiva samt alltid ofullständiga rättsliga skrankor gällande folkrätt pålägger krigförande stater, borde falla inom samma kategori som förbrytare av ovan angiven art. En strängt genomförd mellanfolklig rättsordning borde väl dessutom kräva, att de stater, som direkt eller indirekt äro ansvariga för krigsförbrytelser, borde själva kunna bli föremål för en mellanfolklig straffjustice. Sistnämnda spörsmål tillspetsas, om och i den mån den under en tidigare period i all oändlighet diskuterade frågan om bellum injustum, och särskilt om angreppskriget såsom internationell förbrytelse, åter väckes. Ur den stränga rättvisans synpunkt kan det förvisso sägas vara riktigare, om ett såvitt möjligt opartiskt internationellt organ pålägger en hel stat vissa påföljder av straffrättslig verkan, än om detta faktiskt sker genom de i rent rättsligt avseende oftast irrelevanta eller t. o. m. orättvisa påföljder, som kunna statueras i ett fredsfördrag. Här ligger fältet öppet för spekulationer i den ena eller andra riktningen; praktisk betydelse kunna dessa spörsmål erhålla, om och i den mån kriget och i allmänhet användandet av våld i mellanfolkliga relationer kriminaliseras.
Annorlunda förhåller det sig med krigsförbrytare i individuell bemärkelse. Haagkonventionen IV av 1907 rörande krigets lagar och sedvänjor (art. 1 och 3) ålägger fördragsstaterna att meddela resp. militära myndigheter sådana förhållningsregler, som motsvara det till konventionen bifogade reglementets innehåll. En krigförande makt, som kränker dessa regler, skall vara skyldig att erlägga skadestånd och skall vara ansvarig för handlingar begångna av personer, som tillhöra dess krigsmakt. (»Elle sera responsable de tous actes commis par les personnes faisant partie
de sa force armée.») Det skulle säkerligen vara oförenligt med allmänna tolkningsregler, om man ville förneka statens skyldighet att icke blott erlägga skadestånd, utan även bestraffa de skyldiga, men förverkligandet av denna grundsats under beaktande av erkända rättsnormer är — det behöver väl icke uttryckligen betonas — något ytterst problematiskt. Blott undantagsvis skall det väl inträffa, att en stat, utan yttre tvång, uppfyller de skyldigheter konventionen ålägger densamma. Om det åter föreskrives i ett fredsfördrag, torde knappast någon reciprocitet iakttagas. Upprörande rättskränkningar kunna vid sådant förhållande förbli obestraffade, och det skall knappast bestridas, att just här föreligger ett fall, där den internationella straffjusticen otvivelaktigt borde göra sig gällande. Men än så länge äro erkända folkrättsliga normer alldeles otillräckliga för att här möjliggöra ett rättvist och opartiskt beivrande av begångna kränkningar. Med vilka medel de makter, som antagas hemföra segern, skola begagna sig av möjligheterna att beivra krigsförbrytelser, är väl ännu ovisst. I varje fall är det skäl att även här erinra om satsen nullum crimen sine lege, en grundsats, som en domstol sådan som Cour permanente de Justice internationale självfallet icke komme att åsidosätta. Vad åter framtiden beträffar, så torde den internationella straffjusticen i egentlig mening lämpligast anförtros en sådan specialdomstol, som förutsättes i konventionen av 1937. Med hänsyn till de praktiskt-politiska spörsmål, som kunna tänkas göra sig gällande, må här slutligen erinras om att Domstolen, jämlikt stadgandena i art. 36 i statuterna, kan komma att fälla ett domslut även beträffande en handling eller ett förhållande, som kan innebära en kränkning av en interntionell förpliktelse (»la réalité de tout fait qui, s'il était établi, constituerait la violation d'un engagement international»). Det är visserligen icke någon straffrättslig jurisdiktion i egentlig mening, som Domstolen härvid komme att utöva, även om en svår rättskränkning bleve konstaterad, men även en ren fastställelsedom kan ju vara av betydelse.
Under alla omständigheter bör Cour permanente de Justice internationale, vare sig den består i huvudsak oförändrad eller undergår större eller mindre modifikationer, utgöra det centrala rättsvårdande organet. I den mån nya institutioner med en till vissa ämnen begränsad kompetens möjligen tillkomma, skall det
otvivelaktigt visa sig behövligt, att Cour permanente de Justice internationale utrustas med befogenheten att fungera såsom kompetensdomstol, vilken i tvistiga fall avgör, å vilket jurisdiktionsorgan en viss tvist eller fråga skall ankomma, resp. om den överhuvud faller inom ramen av något sådant organs kompetens.
Redan nu intager ju Cour permanente de Justice internationale i kraft av speciella fördragsbestämmelser i åtskilliga fall ställningen av en besvärsinstans, under vars prövning utslag fällda av skiljedomstol kunna bringas. En allmän konvention härom har varit ifrågasatt, och förslag ha varit under behandling, men icke bragts till fullbordan. Såsom bestående resultat av dessa tendenser återfinnes likväl i Domstolens reglemente några stadganden rörande förfarandet i de fall, då ett utslag, som fällts av ett annat internationellt rättskipningsorgan, genom ändringssökande bragts under Cour permanente de Justice internationale's domvärjo. (Art. 67: Des recours exercés devant la Cour.)
Det torde knappast kunna betvivlas, att om utvecklingen fortskrider på den grund, som redan är lagd, så kommer Cour permanente de Justice internationale i allt större omfattning att fungera såsom internationell överinstans. Detta förhållande ger slutligen anledning att fråga, huruvida det finnes några sakliga skäl för bibehållandet av det genom konventionen av 1907 införda album judicum, d. v. s. den förteckning över lämpliga kandidater för uppdraget att fungera såsom skiljedomare, en förteckning, som med en föga adekvat benämning betecknas såsom Cour permanente d'Arbitrage. Borde denna s. k. domstols förhållande till Cour permanente de Justice internationale ombildas och borde de av resp. stater utsedda medlemmarna, vilkas enda, om än viktiga ordinarie uppgift f. n. består, eller bestått, i nominerandet av kandidater till domarposter vid Cour permanente de Justice internationale, i varje fall kallas att på ändamålsenligt sätt medverka till lösningen av spörsmål, som beröra Domstolen och den mellanfolkliga jurisdiktionens framtid överhuvud? Det förefaller naturligt, att de »nationella grupperna» borde få uttala sig härom. Skulle, såsom man måste hoppas, behovet av rättsliga avgöranden, resp. utlåtanden, efter fientligheternas upphörande göra sig i särskilt hög grad gällande, kan man måhända tänka sig en sådan tillfällig anordning (som naturligtvis skulle förutsätta antagandet av en speciell konvention), att Cour permanente de Justice internationale kunde förstärkas genom ad-
jungerade ledamöter utsedda bland de på »arbitragedomstolens» lista upptagna personerna, i följd varav även en fördelning av målen mellan ett visst antal avdelningar av Domstolen vore tänkbar.
I varje fall är det just inom denna krets av personer med auktoritet som det största intresset för en utveckling av den internationella organisationen i sådan riktning bör kunna påräknas, att den mellanfolkliga rättsvården icke förvanskas och snedvrides samt att det redan existerande organet för internationell rättskipning behåller sin ställning såsom oberoende universell domstol. Eventuella reorganisationsplaner äro förtjänta av beaktande, allt under upprätthållande av den grundsatsen, att den högsta internationella rättsvården skall vara och förbliva så väl betryggad som möjligt. Att detta i och för sig omistliga värde icke tillspillogives, ligger särskilt i de små staternas intresse, och detta intresse ökas ytterligare, därest man är tvungen att befara, att rättens och billighetens allmänna grundsatser kunna bli åsidosatta vid upprättandet av en sådan universell myndighet, som till en viss grad motsvarar den verkställande makten inom staten.
Man bör självfallet icke överskatta den roll den internationella jurisdiktionen kan komma att spela efter all förödelsens styggelse, men redan själva det faktum, att en färdig domstol existerar och står beredd att träda i funktion, utgör ett vittnesbörd om rättskravens betydelse. Ingen torde väl föreställa sig, att de makter och väldigheter, som komma att fälla utslaget vid lösningen av de världsomspännande problemen, skola vilja eller ens kunna göra det med huvudsaklig ledning av positiva rättsnormer. Vägen till en verklig rättsorganisation är lång och riskfylld, men om en opartisk rättsinstans respekteras och själv har sig anförtrodd uppgiften att i förekommande fall tillämpa de normer, som innefattas i begreppet »principes généraux de la justice et de l'équité», då är redan en god grundval lagd. Dessa grundsatser måste utgöra en nödvändig motvikt mot maktmissbruk och ohämmad maktpolitik. Varje slag av ordnat samhällsliv måste röna inflytande av den gamla satsen: Ubi societas, ibi jus.