O. A. BORUM og C. POPP-MADSEN. Juridisk Ordbog. Anden Udgave. Khvn 1943. Gad. 176 s. Inb. kr. 6.00.
Då denna förträffliga bok för tio år sedan utkom i sin första upplaga, fick den i SvJT en liten välkomsthälsning (1934 s. 592). En sådan är nu överflödig, men det må tillåtas en av dem, som i förordet till den nya upplagan kallas »interesserede Brugere af Bogen», att säga några ord om de förändringar som vidtagits i bokens ursprungliga skick.
Vad vid ett första bläddrande genast faller i ögonen är bildgalleriets tillväxt. Till första upplagans 35 porträtt (28 danskar, 3 norrmän, Johan Thyrén och 3 tyskar) ha kommit ytterligare 11, nämligen Montesquieu, Pufendorf och nio nordiska jurister. Av dessa hade Tore Almén och Calonius kunnat vara med redan i första upplagan utan brott mot principen att endast bortgångna biograferas, men de övriga voro år 1934 ännu i livet. Man påminnes om vilken förnämlig skörd döden gjort under de gångna tio åren: tre av det nordiska lagstiftningsarbetets ledande krafter Viggo Bentzon, Erik Marks von Würtemberg och Fredrik Stang;
den främste representanten för det finska rättssamhället Rabbe Axel Wrede; den varmhjärtade skandinaven Frantz Dahl; folkrättsläraren Axel Møller och — den som det var tyngst att mista — Ragnar Knoph. De nya biografierna, författade av docenten Stig Juul, äro i all sin knapphet instruktiva. En liten oriktighet har insmugit sig om Marks: hans chefskap i Svea HovR började först 1920, ej redan 1919. Att i hans presidenttid inräknats även de år då han var blott t. f., är ju oskyldigt; men då om Almén säges att han var »1900—1902 Professor (fung. fra 1898) », måste åtminstone en svensk läsare tyda detta så, att Almén var ordinarie professor 1900—1902. Anm. finner det beklagligt att av Calonius meddelats den skäligen intetsägande målningen en face, icke Cainbergs medaljong med den karaktärsfulla profilen, och han skulle önskat att Calonius' betydelse för juristvärlden också i det egentliga Sverige blivit framhållen.
Enligt förordet har doc. Juul även sett igenom det rättshistoriska och romerskrättsliga stoffet. Man finner att flera rättshistoriska termer tillkommit, såsom Herlighed, Magna Charta och det till den Bornholmska arvsrätten hörande gemytliga ordet Gaarddrunt (eller -dronte): »en som kommer drattende bagefter». Inom det romerskrättsliga området har revideringen företrädesvis lett till uteslutningar (t. ex. av uppslagsorden fictus possessor, Innominat- och Konsensualkontrakter, manus injectio, uti possedetis) eller förkortning (alluvio), men man träffar också en och annan ny artikel, såsom leges XII (duodecim) tabularum, eller utvidgning av gammal (parricidium).
Frånsett denna omarbetning är, säger förordet, den nya upplagan i det väsentliga ett omtryck, med endast de jämkningar som påkallats av ny lagstiftning. Domsmænd, Klageret (den særlige) äro tillägg som föranletts av ny lag, och även ett blott lagförslag har av utgivarna beaktats med nya uppslagsord (Fjern- och Næstarvinger).
En jämförelse mellan upplagorna ger emellertid vid handen att utgivarna underkastat sitt verk en omsorgsfull detaljgranskning även utan incitament från det legislativa arbetet. Gamla uppslagsord, vilkas förklaringar jämkats, äro t. ex. Aandssvaghed och Sindssygdom, agent provocateur (se SvJT 1934 s. 593), Berigelsesgrundsætningen, condictio indebiti; bland nya må nämnas cy-près Reglen, dementia paranoides, Lyde og Vansir. Nya äro också Justitieråd(et) och Revisionssekreterare; vid det förra ordet kunde lämpligen ha angivits att det betecknar även medlem av Finlands HD. Översättningen ad usum Delphini av latinska ord och fraser sträcker sig nu så långt som till jus, lex, ad pios usus, prima facie m. fl. uttryck. Ett helt nytt område har ordboken beträtt genom referat av Fejø-Sagen från 1880-talet och av den så nyligen som april i år avdömda Drogdensgadesagen. Måste det ej vara synnerligen vanskligt att ur rättsfallsmaterialet göra ett passande val? — Hur minutiöst utgivarna nagelfarit sin bok framgår av att, med oförändrad förklaring, Ekspromission stavats om till expromissio.
I SvJT:s notis om första upplagan framhölls önskvärdheten av att i den juridiska litteraturen tillämpas fixa förkortningar av bok- och tid-
skriftstitlar. Närmast föranleddes detta av att Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, som av den utgivande föreningen själv betecknas J. F. T. och hos oss citeras FJFT (= Finska Jur. För:s Tidskr.; se t. ex. S. Ljungmans i fjol utkomna avhandling Om skada och olägenhet från grannfastighet) eller — sämre — JFFT (= Jur. För:s i Finl. Tidskr.), i ordboken angavs med initialerna T. f. F. F. Anm. gissade då, särskilt på grund av att närmast föregående uppslagsord var Tjenestemand, att ett tryckfel förelåg i så måtto att f bort vara J (alltså Tidskr. utg. av Jur. För. i Finl.). Men nu vet han icke vad han skall tro, ty s. 78 sägas tidskriftens förkortningsinitialer vara J. F. T. eller J. F. F. T. — men T. f. F. F. står kvar, s. 158, liksom förut närmast efter Tjenestemand.
Till sist undras om icke — då ju ordboken vill betjäna även kunskapssökande som ännu befinna sig på ett ganska primitivt stadium — förklaringen av relevant borde något jämkas till förebyggande av den missuppfattning att ordet i juridiskt språkbruk förekommer endast inom förutsättningsläran.
Birger Wedberg.