CARL BONNEVIE. Adekvanslæren og beslektede rettsfelter. Oslo1942. Aschehoug. 158 s. Kr. 8.95.

 

    Begreppet adekvat kausalitet intager som bekant en framträdande plats i den moderna skadeståndsrätten och i straffrätten. Det emanerar egentligen från den tyska rättsvetenskapen, där man ägnat hithörande spörsmål omfattande undersökningar. Begreppet är dock rätt oklart och bereder i flera hänseenden svårigheter (jfr SvJT 1938 s. 358 ff.). Det har därför sin betydelse, att detsamma underkastas en närmare analys. Under år 1941 inbjöd Norsk forsikringsjuridisk forening till en »priskonkurranse» avseende en framställning och värdering av adekvansläran i norsk rätt. Ovanstående monografi utgör en bearbetning och utvidgning av en för ändamålet författad skrift, för vilken dess upphovsman blev, tillika med annan deltagare i konkurrensen, prisbelönad.
    Bonnevies arbete ger värdefull vägledning i det vanskliga ämnet. Man får en god översikt över representativa författares åsikter på området, liksom av den norska rättspraxis, som haft anledning syssla med adekvansspörsmålen. Förf. har icke tagit som sin uppgift att säga så mycket nytt, men de många vägande reflexioner som förekomma ge ändock utbyte. Den som i likhet med undertecknad är relativt kritiskt inställd mot adekvansresonemangen känner sig väl icke så övertygad av åtskilliga uttalanden i arbetet. Men förf:s framställning är alltid tilltalande; den utmärker sig för praktisk blick och klok måttfullhet.
    Av bokens innehåll skall här endast en punkt, av central betydelse, beröras. Vid adekvansbedömningen vill förf. (s. 34) i regel lägga till grund »den viten og innsikt som en på området alminnelig forstandig og erfaren mann sitter inne med» (»både når det gjelder de foreliggende

faktiske forhold og disse forholds alminnelige betydning for et resultat, vesentlig som det foreliggende»). Enligt min mening kommer man, om utgångspunkten sålunda icke skall vara en mera kvalificerad persons bedömande utan en dylik genomsnittspersons, att invecklas i oöverstigliga svårigheter, när det gäller att uppdraga gränsen mellan å en asidan den ansvarsfrihet, som beror på frånvaron av adekvans, och å andra sidan den som grundar sig på att gärningsmannen icke handlat culpöst. När det kommer till kritan gör väl förf. knappast heller allvar av tanken att som inadekvat betrakta all skada, som enligt hans här återgivna begreppsbestämning skulle vara att som sådan anse. En mot berörda formulering svarande uppfattning torde också i det hela vara främmande för exempelvis tysk doktrin, från vilken som sagt adekvansläran härstammar. — Förf. pointerar för övrigt själv, att avvägningen vid adekvansbedömningen måste ha en vida mera abstrakt och generell karaktär än den som följer av tillämpningen av culpabegreppet (s. 85). Men det är svårt att inse, hur man med utgångspunkt från den beskrivning av adekvansens innebörd, som nyss citerades, kan inom skadeståndsrätten komma fram till en dylik skillnad beträffande abstraktion och generaliserande, vid det förhållande att numera även åt culpabegreppet plägar givas en »objektiv» utformning. Vad som i arbetet säges till bemötande av denna invändning (det hänvisas bl. a. till att man vid culpabedömningen men icke vid adekvansbegreppets användning har att beakta i det enskilda fallet föreliggande moment av moralisk art, s. 86, 87) förefaller mig för ändamålet icke tillfyllestgörande.
 

Hjalmar Karlgren.