FÖRSTA ÅRETS ERFARENHETER AV DEN NYA LAGSTIFTNINGEN OM FÖRMÖGENHETSBROTT.
AV
HOVRÄTTSRÅDET NILS BECKMAN.
Den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott har nu varit i kraft ett år och därunder kommit till livlig tillämpning. Målen om förmögenhetsbrott spela alltid en dominerande roll bland brottmålen och ha därjämte stegrats i antal på grund av de rådande krisförhållandena. Den nya lagstiftningen kan därför sägas ha blivit satt på ett riktigt eldprov under det gångna året. Provets utfall är av särskilt intresse med hänsyn till att en av de fördelar man velat vinna med strafflagsreformens successiva genomförande med en brottsgrupp i sänder just är, att erfarenheterna beträffande en behandlad brottsgrupp kunna beaktas vid det fortsatta arbetet på andra brottsgrupper.
Något systematiskt insamlande av uppgifter om erfarenheter vid tillämpningen har visserligen icke skett från straffrättskommitténs sida, men till mig såsom kommitténs sekreterare ha framställts så många förfrågningar om lagens innebörd i uppkomna praktiska fall, att jag anser mig ha fått en ganska god överblick över på vilka punkter svårigheter mött. Det har därvid slagit mig, att domarkåren synes ha kommit ganska lätt till rätta med själva de centrala delarna av den nya lagstiftningen enbart genom att lita till lagtexten och kommentaren.1 Svårigheter som föranlett förfrågningar ha huvudsakligen mött beträffande utanverken, främst allmänstraffrättsliga frågor som
beröras av men icke fullständigt reglerats i samband med den nya lagstiftningen. Det ligger i sakens natur, att man vid en successiv strafflagsreform ofta nödgas beröra utan att slutgiltigt reglera frågor som sträcka sin räckvidd utöver den aktuella brottsgruppens ram. Vissa svårigheter måste därför kvarstå tills reformen avslutats genom de skilda delarnas sammanfogande till en ny strafflag.
De problem som yppat sig vid tillämpningen under det gångna året ha, såsom naturligt är, till stor del avsett övergångsförhållanden. Svårigheter beträffande dessa ha uppstått på den grund jag nyss nämnt. Man kan nämligen icke gärna meddela särskilda övergångsbestämmelser för förmögenhetsbrotten men låta andra bestämmelser gälla andra brott, och hela den allmänna frågan om en ny strafflagstiftnings tillämplighet i tiden har icke lämpligen kunnat upptagas i detta sammanhang. Man har därför varit hänvisad att liksom beträffande hitillsvarande strafflagstiftning låta de gamla reglerna i strafflagens promulgationslag gälla analogiskt.
Det problem som oftast mött i praxis har gällt avgörandet, huruvida nya lagen leder till lindrigare straff och därför jämlikt promulgationslagens 5 § bör tillämpas även på före dess ikraftträdande förövade brott. Jag har tidigare framhållit,1 att man bör besvara denna fråga efter en jämförelse mellan de straff man i det enskilda fallet skulle ha ådömt enligt nya lagen och enligt äldre rätt; om den nya lagen innefattar ändring beträffande ej blott straffsatsen utan även brottstypens omfattning saknas ofta anledning antaga att den skulle leda till lindrigare resultat. Högsta domstolen har sålunda i åtskilliga fall (NJA 1943 B 142, 155, 225 och 771) på äldre brott tillämpat upphävda 25: 12 SL, ehuru straffminimum där är sex månader och i nya 22:3 blott två månader. Sistnämnda lagrum är nämligen avsett även för andra och lindrigare fall än det i 25:12 angivna, vid vilket två synnerligen försvårande omständigheter sammanträffa, nämligen att det är en ämbetsman som förskingrar och att falsk bokföring eller annan förvanskning av bevismedel kommit till användning. Uteslutet är emellertid icke att, om dessa båda omständigheter skulle uppvägas av andra av alldeles utomordentligt förmildrande slag, verkligen tillämpa nya lagen för att
komma ned mot eller rent av under gamla lagens minimum. Detta kan dock tydligen ifrågakomma endast i sällsynta undantagsfall.
Jag har också tidigare framhållit, att nya lagen icke bör anses leda till lindrigare straff därför att den innefattar en sammanslagning av flera straffskalor till en. Ett exempel härpå erbjuder den nya straffbestämmelsen om häleri, vari straffskalans uppdelning efter godsets värde slopats; i NJA 1943 s. 422 har fastslagits, att tjuvgömmare icke skola erhålla lindrigare straff hädanefter än hittills.
Att vid bedömande huruvida ny eller gammal lag är mildare även vardera lagens återfallsregler skola tagas i betraktande framgår av NJA 1943 s. 358. I detta mål blev ett brott, som enligt nya lagen var olovligt förfogande, bestraffat såsom förskingring enligt äldre SL 22: 11. Enligt nya lagen borde nämligen återfallsskärpning enligt 4: 14 ha inträtt, varemot gamla lagen ju saknade återfallsregler för sådana brott.
Vid brottskonkurrens skall jämförelsen mellan gammal och ny lag icke avse de gemensamma straffen. Men skall i stället göra en jämförelse för varje särskilt brott och kommer därvid måhända för somliga brott till gammal och för andra till ny lag, varefter enligt nya konkurrensreglerna bestämmes ett gemensamt straff för det hela. Från denna huvudregel fastslås i NJA 1943 s. 163 ett undantag för konkurrensreglerna i äldre 20: 8 och 9, vilka ansetts stå i så nära samband med övriga straffbestämmelser uti 20 kap. i dess äldre lydelse att de finge anses utgöra ett nödigt komplement till dessa. Enligt detta prejudikat skall man alltså sammanslå flera tjuvnadsbrott, förövade före nya lagens ikraftträdande, till stöld å särskilda tider och ställen eller, om det tillgripnas sammanlagda värde ej går över 30 kronor, till ett snatteri. Med det sålunda erhållna resultatet skall man jämföra straffet enligt nya lagen, vilken icke kan leda till mildare resultat i annat fall än då enligt äldre lag flera snatterier sammanslagits till en stöld. Om i sistnämnda fall brotten äro att bedöma såsom snatterier även enligt nya lagen, bör i regel denna tillämpas och straff för flera snatterier ådömas jämlikt 20: 2 jämförd med 4: 1 och 2. Skulle åter brotten enligt nya lagen vara att bedöma såsom stölder, får man i regel stanna vid tillämpning av äldre lag, enligt vilken de tillsammans utgöra en stöld.
Vid bestämmande jämlikt 4: 1 och 2 av gemensamt straff för en in på den nya lagstiftningens giltighetstid fortlöpande serie brott, skall tydligen varje efter årsskiftet begånget brott bedömas efter nya lagen men för varje äldre brott prövas vilkendera lagen som bör tillämpas; därvid få dock före årsskiftet begångna tjuvnadsbrott med tillämpning av 20: 8 och 9 i äldre lag behandlas som en enhet. Annorlunda ställer sig frågan, då flera handlingar tillsammans utgöra ett enda brott. I sådant fall blir nya lagen tillämplig på det hela, så snart någon av de brottsliga handlingarna förövats efter dess ikraftträdande. Vid bestämmande av straff enligt nya lagen skall emellertid beaktas, om de före dess ikraftträdande förövade gärningarna då voro mindre straffbara eller straffria. Här föreligger ett fall av s. k. verklig lagkonkurrens, varför det kan vara befogat att citera även det äldre lagrummet (men givetvis icke 4: 1 och 2). Skulle t. ex. en ämbetsman, som fortsatt en förskingring in på nya lagens tid, sluppit undan med endast avsättning enligt äldre 25: 11 därför att han presterat ersättning, så måste visserligen straff enligt nya 22 kap. ådömas, men detta får reduceras med hänsyn till den för de tidigare förövade handlingarna gällande straffrihetsgrunden.
De nu omtalade övergångsbestämmelserna för ådömande av straff äro i viss mån analogt tillämpliga även på rätten att anställa åtal. En genom nya lagen införd inskränkning i åtalsrätten gäller även för tidigare förövade gärningar, såvitt ej åtal anställts före den nya lagens ikraftträdande. Femårsregeln i 23: 5 andra stycket är sålunda tillämplig även på bokföringsbrott i konkurs före nya lagens ikraftträdande, såvitt ej åtal blivit väckt dessförinnan. Har å andra sidan ett brott genom nya lagen lagts under allmänt åtal, medför detta ingen ökad möjlighet att åtala äldre brott. Vårdslöshet mot borgenärer och bokföringsbrott få sålunda, såvitt angår tid före nya lagens ikraftträdande, fortfarande icke utan angivelse åtalas av allmän åklagare.
Övergångsbestämmelserna i strafflagens promulgationslag äga däremot ingen analog tillämplighet på frågan i vilka fall anmälan till straffregistret skall ske. Enligt äldre rätt skulle alla snatteriböter men inga böter för andra förmögenhetsbrott upptagas i straffregistret; enligt nya lagen skola i stället alla jämlikt 20—23 kap. SL ådömda dagsböter ej under 60 upptagas. Det är klart, att en efter nya lagens ikraftträdande meddelad dom på mindre än 60 dagsböter aldrig skall anmälas till registret, även om den
avser ett tidigare förövat snatteri. Dom på 60 eller flera dagsböter för förmögenhetsbrott skall däremot efter nya lagens ikraftträdande alltid anmälas till registret, även om äldre lag tillämpats på brottet. Även vid tillämpning av äldre lag skall anmälan till straffregistret ske endast i den mån 20—23 kap. SL, t. ex. gamla 22: 11, tillämpats. Däremot behöver en bötesdom enligt 10: 20 för egenmäktigt förfarande icke anmälas, ehuru nya lagen har motsvarande stadgande i 20 kap. En annan sak är, att domstol vid fråga om tillämpning av 4: 14 skall beakta även i straffregistret icke upptagna domar på 60 eller flera dagsböter för förmögenhetsbrott, i den mån de äro kända.
Jag övergår till den nya lagstiftningens tillämpning på brott förövade efter dess ikraftträdande. Även härvid ha svårigheter egentligen endast mött såvitt det gällt att på den nya lagstiftningen tillämpa utanför dess ram fallande allmänna regler, främst konkurrensreglerna. Att de allmänna konkurrensreglerna gjorts tillämpliga även på tjuvnadsbrott ställer domstolarna inför nödvändigheten att avgöra, huruvida i det enskilda fallet en eller flera stölder föreligga. Gränsen kan vara hårfin: Om en tjuv tillgripit föremål i flera rum i en bostadsvåning, föreligger ändå icke mer än en stöld, vilket däremot blir fallet, om han gjort tillgrepp i flera resanderum på ett hotell. Några större svårigheter synas dock icke ha yppat sig i praxis. Antalet brott behöver nämligen icke exakt angivas i domen; att flera brott föreligga framgår av att 4: 1 och 2 citeras (se kommentaren s. 51). Hela brottsligheten kan rubriceras som stöld; om jämte stölderna något annat brott, t. ex. bedrägeri, föreligger till bedömande, kan det ju dock bliva lämpligt att använda en annan rubricering, exempelvis stölder och bedrägeri.
Att enligt de äldre konkurrensreglerna för tjuvnadsbrott flera snatterier skulle sammanläggas till en stöld innebar i vissa fall en omotiverad hårdhet men kunde vid yrkes- eller vanemässig brottslighet leda till rationell straffmätning. Yrkes- eller vanemässighet bör tydligen i regel uppfattas som en försvårande omständighet, men det är ej fullt tillfredsställande att vid en yrkeseller vanemässig brottslighet anse vart och ett av de särskilda brotten begånget under försvårande omständigheter, ty det försvårande ligger vanligen just i att brotten äro flera. Däremot kunna flera mindre yrkes- eller vanemässiga brott förtjäna att i straffmätningshänseende likställas med ett grövre. Detta är dock
ingenting särskilt för tjuvnadsbrotten utmärkande utan gäller exempelvis i ännu högre grad om bedrägeri. Den som yrkesmässigt bedragit sig till ett belopp är ofta lika straffvärd vare sig det skett genom en enda eller ett fåtal större kupper eller genom en mångfald i och för sig små brott. Om någon lever på att bedraga sig till småbelopp, t. ex. porton som en massa människor genom bedrägliga annonser narras att tillsända honom, så kan visserligen den omständigheten att brotten fullfölja en gemensam brottsplan anses så försvårande att varje brott bedömes som bedrägeri i stället för bedrägligt beteende, men liknande möjlighet saknas i andra fall, t. ex. om en yrkesmässig förmögenhetsförbrytare ömsom stjäl, ömsom förskingrar och ömsom bedrager sig till pengar. Med tanke härpå ämnar straffrättskommittén i sitt nästa betänkande föreslå införande i de allmänna konkurrensreglerna av möjlighet att för ett flertal brott, vilkas straffskalor icke upptaga högre straff än fängelse, ådöma gemensamt straff i straffarbete. Detta stämmer också med den betydelse sistnämnda straffart har för ådömande av förvaring eller internering.
En så genomgripande omvandling av brottsbeskrivningarna i strafflagens speciella del som den nu genomförda återverkar givetvis på många konkurrensfrågor; dessas lösning har i allmänhet måst överlämnas åt rättstillämpningen. Det konkurrensproblem som varit mest uppe i praxis under det gångna året gäller förhållandet mellan förfalskning och bedrägeri. Tidigare ådömdes ansvar allenast för förfalskning, även om förfalskningen varit medel för att begå ett bedrägeri. Enligt 21: 3 nya lagen skall däremot vid bedömande huruvida bedrägeri är grovt särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling. Härav framgår att det — frånsett förfalskning av arkivhandlingar enligt SL 12: 1 där straffmaximum är högre än i 21: 3 — icke vidare kommer i fråga att låta förfalskningen konsumera bedrägeriet. Fastmer bör i regel bedrägeriet få konsumera förfalskningen och straff ådömas allenast efter 21: 3 (se kommentaren s. 203), jämte vilket lagrum emellertid t. ex. 12: 7 (utan åberopande av 4: 1 och 2) måste citeras därför att det innehåller strängare bestämmelser om straffminimum. Vid ådömande av ansvar enligt 21: 3 för grovt bedrägeri medelst förfalskning får man tydligen icke tänka sig saken så, att bedrägeriet i och för sig är grovt och att förfalskningen tillkommer som ett ytterligare plus. Det är i stället så, att förfalskningen gör bedrägeriet grovt på samma sätt som stöld kan bliva
grov därför att den förövats medelst inbrott. Liksom en inbrottsstöld någon gång bör bedömas lindrigare än som grov stöld kan också förfalskningsbedrägeri undantagsvis böra bedömas annorledes än som grovt bedrägeri. I sådant fall måste emellertid ej blott 21: 1 eller 2 utan även vederbörligt lagrum i 12 kap. jämte 4: 1 och 2 åberopas. Med hänsyn till de nuvarande stränga straffen i 12 kap. leder detta sällan till mildare resultat, och kommer man ej till mildare resultat på denna väg, bör man stanna vid att tillämpa allenast 21:3. Denna konkurrensfråga får upptagas till förnyat övervägande vid den förestående revisionen av förfalskningsbestämmelserna. Beträffande den vanliga form av bedrägeri medelst förfalskning, att någon bedrager sig till pengar från posten genom förfalskning av en postanvisning, må framhållas, att en postanvisning numera är stöldobjekt och att alltså även stöldansvar bör ådömas, om den brottslige olovligen tillgripit en annans postanvisning. Har åter en annans postanvisning av misstag blivit lagd i hans brevlåda, ifrågakommer ej särskilt ansvar för olovligt förfogande, då det olovliga förfogandet består i bedrägeri medelst förfalskning.
I fråga om straffmätningen ställer den nya lagstiftningen ökade krav på domstolarna därför att handlingstyperna ofta sammanförts till större brottsbegrepp med vidare straffskalor. Några fullständiga anvisningar för straffmätningen kunna icke lämpligen utformas i detta sammanhang utan först sedan straffsystemetreviderats så att enhetlig vägledning kan ges för val bland ej blott de nu i strafflagen upptagna straffarterna, straffarbete, fängelse och böter, utan samtliga former för reaktioner mot brott. En viss ledning ges emellertid i den nya lagstiftningen genom de vid grov stöld och andra grova brottsfall angivna exemplen på omständigheter av beskaffenhet att böra beaktas. Praxis synes också utan större svårigheter ha kommit till rätta med graderingen och straffmätningen. Lagrådets maning om nödvändigheten att vid nya lagens vida straffskalor utnyttja även skalans övre del torde ej ha förklingat ohörd; jag har sett exempel på bl. a. att flera års straffarbete ådömts för ett enda grovt bedrägeri. Under riksdagsbehandlingen uttrycktes farhågor för att tjuvnadsbrott överlag skulle bliva bedömda som snatteri och bestraffade med dagsböter under 60, vilket skulle kunna upprepas vid många återfall därför att man icke kände till de tidigare, i straffregistret ej anmärkta brotten. Dessa farhågor ha i allt
fall icke ännu visat sig befogade. Jag vill emellertid understryka, att böter sällan äro ett lämpligt straff för andra förmögenhetsbrott än rena tillfällighetsförseelser. Kan återfall befaras, är villkorlig dom i regel lämpligare. Det ligger ingen motsättning i att rekommendera villkorlig dom med tanke på återfallsrisk, ty en sådan risk kan ofta föreligga om man släpper unga pojkar — första gångens förmögenhetsförbrytare äro ju vanligen unga pojkar — med ett bötesstraff men anses utesluten om villkorlig dom med övervakning användes.
Beträffande upphävandet av den fixa värdegränsen mellan stöld och snatteri har uttalats den förmodan, att varje domstol skulle komma att tyst för sig själv uppställa en viss värdegräns för normalfall. Jag tror, att domstolarna i regel icke känt behov av någon sådan tyst värdegräns. Omständigheterna i de enskilda fallen äro alltför skiftande för att man skulle kunna uppställa några verkliga normalfall. Frågan har belysts i NJA 1943 s. 45. En sotarmästare hade under sotning tillgripit 8 kg kaffe på en vind. Högsta domstolen bedömde icke brottet som snatteri, ehuru det tillgripnas värde var ringa. Två omständigheter verkade nämligen i motsatt riktning: dels innebar brottet svikande av lämnat förtroende och förövades med ganska stor förslagenhet, dels avsåg tillgreppet en strängt ransonerad vara och var därför särskilt kännbart för målsäganden. Vid bedömandet hur grovt ett brott är har man icke att fästa sig enbart vid någon viss omständighet, om stölden förövats medelst inbrott, om den avsett betydande värde o. s. v., utan man måste kombinera samtliga omständigheter vid brottet; den brottsliges ålder och övriga personliga förhållanden får man däremot icke fästa sig vid. Uteslutet är icke, att en inbrottsstöld undantagsvis bedömes såsom enkel stöld eller rentav såsom snatteri. En krigsrätt har sålunda för snatteri dömt en värnpliktig, som stuckit in sin hand i springan ovanför en skåpdörr endast för att taga ett bröd men därigenom nödgades spränga sönder dörrlåset.
Att kretsen av de brott som enligt SL 4: 14 kunna grunda återfall vidgats att omfatta alla förmögenhetsbrott och ej blott tjuvnadsbrotten innebär otvivelaktigt ett steg i rätt riktning. Såsom ordförande i interneringsnämnden har jag haft många tillfällen konstatera, att just de farligaste förmögenhetsförbrytarna ofta växla från den ena brottsformen till den andra. Vad angår verkan av återfall innebär nya 4: 14 blott, att man vid de
brott som äro indelade i grader kan så att säga stiga över gränsen mellan graderna. Saknas gradindelning eller tillhör brottet i och för sig den grövsta graden, stadgar nya lagen ej något förhöjt straff, men återfallet bör enligt grunderna för återfallsbestraffningen beaktas vid straffmätningen som en försvårande omständighet. Att 4: 14 icke bör citeras vid ett i och för sig grovt brott har bekräftats i NJA 1943 s. 442. Vid brottskonkurrens skall emellertid åberopandet av 4: 14 hänföra sig till vart och ett av de särskilda brotten; att något eller några av dessa i och för sig äro grova skall alltså icke utesluta åberopande av 4: 14 beträffande något av de övriga, även om samma maximum för den gemensamma straffskalan uppnås också därförutan. Då straffet för exempelvis en stöld med tillämpning av 4: 14 bestämmes efter straffskalan för grov stöld, synes det icke lämpligt att uttryckligen döma »såsom för grov stöld»; straffrättskommittén har tänkt sig att beteckningen stöld utan vidare skall användas även i sådant fall.
Domstolen behöver icke tillämpa straffhöjning enligt 4: 14, dåd en finner särskilda skäl däremot. Denna säkerhetsventil hade redan straffrättskommittén satt in. Riksdagen tillade ytterligare en begränsning, nämligen att dom å lägre bötesstraff än 60 dagsböter ej finge tillräknas någon till sådan straffhöjning. Riksdagen ömmade särskilt för att så beskedliga lagöverträdare överhuvud icke skulle behöva figurera med sitt namn i straffregistret. Härav framgår motsättningsvis, att riksdagen ingalunda ville skydda den som på grund av andra brott ändå måste komma in i registret. Om någon för snatteri och misshandel förskyllt en månads fängelse, bör han alltså också dömas till en månads fängelse. Domstolen bör icke med tanke på återfall uppdela straffen för att man skall kunna se, huruvida han fått mer eller mindre än 60 dagsböter för snatteriet. Inträffar återfall, är regeln i 4: 14 i princip tillämplig, men domstolen kan, om den finner snatteriets beskaffenhet motivera det, anlita den av straffrättskommittén anvisade säkerhetsventilen.
En reform som tydligen lätt slagit igenom i praxis är införandet av namn på alla brott. Sådana namn som häleri och svindleri ha redan ingått i den praktiske juristens medvetande. Praxis har t. o. m. gått längre än kommittén vågat föreskriva. Vid stöld, bedrägeri, förskingring och oredlighet mot borgenärer upptager lagen särskilda namn för olika grader av brottet, men vid andra
brott uppställas blott särskilda straffsatser. Domstolen kan därför antingen beteckna ett brott som grovt egenmäktigt förfarande eller ock även i grova fall använda beteckningen egenmäktigt förfarande. Kommittén fruktade att mot benämningen grovt egenmäktigt förfarande skulle göras den invändningen, att förfarandet därigenom betecknades som grovt egenmäktigt. Emellertid har den nya lagstiftningens tankegång så slagit igenom i praxis, att man utan tvekan använder beteckningar som grovt egenmäktigt förfarande (NJA 1943 B 876) och grovt häleri (NJA 1943 s. 442). Då denna utveckling ligger helt i linje med lagstiftningens tankegång, finnas goda skäl att konsekvent fortsätta den, ehuru det icke heller är stridande mot lagen att förfara på motsatt sätt.
Mest bekymmer i tillämpningen ha de nya åtalsreglerna föranlett. Att alla förmögenhetsbrott i regel lagts under allmänt åtal har avlägsnat flera vanskligheter som förut funnits. Liknande vanskligheter kunna emellertid alltjämt yppa sig vid tilllämpning av undantagsbestämmelsen att oredligt förfarande, olovligt förfogande eller olovligt brukande ej må åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Denna bestämmelse avser att införa opportunitetsprövning beträffande fall som ligga på gränsen till det straffria området; syftet att sådana fall icke skola bliva föremål för åtal torde också ha nåtts. Svårigheter ha emellertid uppstått, då det gällt fall som tvärtom legat på gränsen till grövre brott. Ett brott kan t. ex. ligga på gränsen till stöld och åtal för stöld därför också ha anställts av distriktsåklagare utan överåklagarens hörande, men domstolen finner allenast olovligt förfogande föreligga. Överåklagarens hörande torde vara en processförutsättning, vars uppfyllande domstolen har att tillse. Emellertid bör domstolen icke avvisa målet utan bereda åklagaren rådrum för överåklagarens hörande eller rentav själv inhämta dennes yttrande. På sådant sätt torde bristen kunna avhjälpas även i överrätt, t. ex. om underrätt dömt för stöld men hovrätt finner olovligt förfogande föreligga. Innefattar en handling dels brott underkastat överåklagarprövning, dels ock brott som utan inskıänkning lyder under allmänt åtal, torde någon överåklagarprövning ej behövas för allmänt åtal även beträffande förstnämnda brott. Detta följer analogivis av strafflagens promulgationslag 19: 2, som emellertid endast avser verklig ideell konkurrens. Olovligt förfogande över
hittegods kan därför icke åtalas utan överåklagarprövning, ehuru gärningen jämväl innefattar fyndförseelse, som utan vidare lyder under allmänt åtal. Vid oredligt förfarande medelst förfalskning torde också överåklagarprövning fordras därför att det oredliga förfarandet icke är fullbordat redan i och med förfalskningen. I många fall kan överåklagarens hörande framträda som en formalitet, vilken skulle undvikas om opportunitetsprövningen anförtroddes distriktsåklagarna liksom den vid krigsrätterna torde åvila krigsfiskalerna utan någon överåklagares hörande. Iakttages den här rekommenderade ordningen, behöver dock överåklagarens hörande icke medföra mer än obetydlig omgång. Att prövningen åvilar överåklagarna har också betydelse för enhetligheten i tillämpningen. Sålunda ha landsfogdarna kommit överens att icke släppa fram några åtal för olovligt förfogande över avbetalningsgods annat än efter samråd med landsfogdeföreningens styrelse. Härigenom förhindras varje återgång till systemet med åklagare som indrivningsmän i avbetalningshandeln.
När jag nu övergår från utanverken till de centrala delarna i den nya lagstiftningen, kan jag fatta mig vida mera kort. I dessa delar ha nämligen som sagt de tillämpande myndigheterna i regel ganska lätt löst problemen med anlitande endast av lagtexten och kommentaren. Det gäller blott att gå i rätt ordning med frågorna och först fastställa till vilket kapitel brottet hör. Föreligger olovligt tillgrepp, hör brottet till 20 kap. En restauranggäst glömde en värdefull ring på toaletten; en annan gäst tog ringen med sig och gjorde, när polisen spårat den, anspråk på hittelön. Förelåg olovligt tillgrepp? Ja, ty förutvarande innehavaren hade möjligheter att själv återskaffa saken vilka berövades honom genom den andres besittningstagande (se kommentaren s. 139; jfr SvJT 1943 Rf s. 27). Skedde det i tillägnelseuppsåt, var brottet stöld. Var avsikten blott att få hittelön, förelåg egenmäktigt förfarande. Endast då rätte innehavaren saknar rimlig utsikt att på egen hand återfå saken, föreligger intet olovligt tillgrepp utan ett i och för sig lovligt omhändertagande av hittegods (jfr SvJT 1943 Rf s. 87). Stöldansvar är då uteslutet, men om tillägnelseuppsåt finnes kan ansvar för olovligt förfogande ifrågakomma.
Sedan man funnit rätt kapitel, gäller det vanligen att avgöra, huruvida gärningen uppfyller den centrala brottstypens alla rek
visit eller om motsvarande bestämmelse om sekundärt brott skall tillämpas. Att i den nya lagstiftningen sekundära brottstyper i stor utsträckning uppfånga fall, vid vilka något av det centrala brottets rekvisit brister, har måhända gjort domstolarna väl benägna att avstå från tillämpning av den centrala bestämmelsen. Saknas tillägnelseuppsåt, är ett olovligt tillgrepp icke att bedöma som stöld utan i regel som egenmäktigt förfarande. Det är emellertid endast vid nyttjande eller undanhållande som avsikt att återställa saken utesluter tillägnelseuppsåt och följaktligen stöldansvar. Att förfoga över sakens värde, t. ex. pantsätta den, innebär tillägnelse; stöld- eller förskingringsansvar kan alltså förekomma, även om den brottslige tänker utlösa och återställa det pantsatta. Lika litet uteslutes sådant ansvar av uppsåt att återställa icke saken utan dess värde, t. ex. samma belopp i pengar eller samma myckenhet spritdrycker; allt naturligtvis förutsatt att icke rekvisitet förmögenhetsöverföring brister på grund av att ej blott vilja utan även fullgod förmåga att återställa finnes. Några konkreta exempel må anföras: Den som tagit en rumskamrats pengar och lagt en lapp, att han snart skulle betala igen, dömdes för stöld. En restaurangvaktmästare, som druckit ur spritdrycker i restaurangens källare, hade därigenom gjort sig skyldig till stöld, oaktat han framdeles tänkte återställa samma antal flaskor. Den som fått i uppdrag att pantsätta en sak för 50 kr. men pantsatt den för 200 kr. och behållit de överskjutande 150 kr., har därigenom gjort sig skyldig till förskingring av saken, icke till olovligt förfogande över 150 kr. Beträffande olovligt tillgrepp av fortskaffningsmedel kan i underrättspraxis spåras en viss tendens att regelmässigt döma blott för egenmäktigt förfarande, mot vilken tendens emellertid överrätterna synas ha reagerat. Lagrådet och departementschefen avsågo tydligen, att stöldansvar i ganska stor utsträckning skulle tillämpas beträffande både cyklar och bilar.
Åtskilliga problem som icke äro nya ha genom den nya lagstiftningen kommit att framträda klarare. För bedrägeri gälla i stort sett samma rekvisit som förr, vilseledande, disposition och förmögenhetsöverföring, men de ha nu uttryckligen angivits i lagtexten. Föreligger ingen förmögenhetsöverföring, kan ansvar för oredligt förfogande ifrågakomma. Föreligger intet vilseledande, kan vid s. k. snyltning ådömas ansvar för bedrägligt
beteende. Stadgandet härom har tillkommit främst med tanke på svårigheten att avgöra, huruvida någon blivit vilseledd eller ej, t. ex. om någon åker på tåg utan biljett och när konduktören frågar efter nypåstigna sitter och säger ingenting. Ett bisyfte har varit att uppnå en mildare rubricering av vissa automatstölder, vilka ungdomar ofta göra sig skyldiga till av tanklöshet och okynne; i SvJT 1943 Rf s. 71 dömdes i ett dylikt fall till ansvar för bedrägligt beteende (jfr kommentaren s. 201). Föreligger vilseledande men ingen disposition, är bedrägeriansvar uteslutet. Ett vilseledande medför därför i regel intet straff, då det sker först efter det den vilseledde fullgjort sin prestation, t. ex. om en gäldenär ger borgenären fullmakt att lyfta ett tillgodohavande som gäldenären falskeligen uppger sig ha eller eljest förleder borgenären att tro att han fått betalning eller säkerhet. Endast om borgenären härigenom förmås att lämna kvitto eller försumma någon eljest till buds stående möjlighet att skaffa sig betalning kan bedrägeriansvar inträda.
I fråga om egenmäktigt förfarande innefattar nya lagen såtillvida en inskränkning av det straffbara området, att 20: 6 icke kan begagnas såsom ett sådant allmänt reservstadgande som upphävda 10: 20. Att egenmäktigt förändra eller förstöra urkunder kan t. ex. icke medföra ansvar för egenmäktigt förfarande. Äro bestämmelserna i 12 kap. ej tillämpliga, blir förfarandet strafffritt.
Beträffande häleri innefattar nya lagen såväl utvidgningar som inskränkningar av det straffbara området. Att salubjuda stulet gods är häleri, även om hälaren icke fått godset i sin besittning och försäljning icke kommit till stånd (jfr beträffande äldre rätt NJA 1942 s. 605 och 1943 B 113). Med avseende å pengar som erhållits för stulet gods kan däremot häleriansvar drabba allenast den som berett sig otillbörlig vinning, ej den som blott dolt pengarna för tjuvens räkning (ansvar enligt äldre rätt ådömt i NJA 1940 s. 536). Ehuru häleri enligt nya lagen är ett självständigt brott och icke en form av delaktighet, står dock brottet i ett nära förhållande till delaktighet (se kommentaren s. 220). I NJA 1943 s. 590 fastslås, att delaktig i stöld som med tillämpning av 3 kap. dömes som vore han själv gärningsman (3: 5) icke skall ådömas särskilt häleriansvar för befattning som han tagit med det stulna. I processuellt hänseende kan häleri i stor utsträckning likställas med delaktighet. Detta stadgas för visst
fall uttryckligen i SL 20: 12 sista punkten. Häleri kan naturligtvis alltid åtalas vid den domstol inom vars domvärjo hälerigärningen ägt rum, men en samtidigt med tjuven tilltalad hälare bör också liksom hittills kunna lagföras vid domstolen i den ort där stölden begåtts (jfr NJA 1915 s. 563).
Bestämmelsen om mannamån mot borgenärer ha vissa gäldenärer tagit till stöd för att icke betala någon av sina borgenärer av hänsyn till alla de övriga. Detta överensstämmer icke med lagens mening. Beträffande andra än bokföringsskyldiga förutsättes för ansvar, att gäldenären avsevärt förringar övriga borgenärers rätt samt att konkurs är förestående. Övriga borgenärers rätt kan icke anses avsevärt förringad genom normala utgifter för det dagliga uppehället, matvaruräkningar o. d., och ej heller genom skäliga advokat- och revisionsarvoden för utredning av ställningen. Vidare skall rekvisitet att konkurs är förestående vara täckt av uppsåt. En tämligen kroniskt insolvent gäldenär blir alltså icke straffad för att han då och då betalar någon av sina skulder, men han blir straffad, om han passar på att betala just när han vet att konkurs är förestående, t. ex. betalar en anförvant en gammal studieskuld därför att han hellre vill att anförvanten än de övriga borgenärerna skall få pengarna. Endast i sådana flagranta fall har lagstiftaren avsett, att straff skall drabba andra än bokföringsskyldiga.
Redan första årets erfarenheter av den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott ha givit belägg för att den medfört avsevärda förenklingar. För den, som en gång lärt sig den äldre rätten, har det nog varit mödosamt att sätta sig in i den nya, men samtliga straffrättsprofessorer intyga, att de juris studerande ha mycket lättare att lära sig den nya än den äldre rätten. Med hänsyn till att förmögenhetsbrotten i det levande livet framträda i ytterst skiftande former är det omöjligt för en lagstiftare att förutse alla tänkbara fall. Något försök i den riktningen har icke heller blivit gjort. Om någon i sin praktik stöter på ett fall, som icke uttryckligen omnämnts vare sig i lagen, kommentaren eller denna uppsats, får han söka lösa fallet med ledning av den allmänna tankegång, som finnes i den nya lagstiftningen.