Ett barndops rättsliga efterspel. Rangtvister under vår storhetstid, de må ha gällt bänkrum i kyrka, placering vid ceremonier eller annat, ha flerstädes behandlats i litteraturen. Intresset har härvid främst varit knutet vid det mer eller mindre temperamentsfulla, ej sällan handgripliga sätt varpå de i tvisten inblandade förfäktade sina anspråk. Vad här skall talas om är något annat: en rangfrågas rättsliga behandling som — kanske väsentligen på grund av Karl XI:s genom kroppsliga plågor stegrade häftighet — gjordes över hövan sträng och som även blev ett av de mycket få judiciella ämnen i vilkas diskuterande Karl XII deltog innan han ännu förklarats myndig.
Genom »en viss person» — uttrycket är krigsfiskalen Falkenklos — fick Karl XI erfara att vid fadderstående till ett barndop i Riga den av KM:t fastställda rangordningen icke blivit iakttagen. Sedan kungen häröver inhämtat yttrande av Falkenklo, fann han saken så klar att han, utan att ha hört vare sig de angivna eller sina rådsherrar, i brev d. 10 febr. 1696 till stadens guvernör Soop gav order om att två av faddrarne, majoren Wrangel och baron Gustaf v. Mengden, skulle för överträdelse av rangordningen böta vardera 1,500 rdr. Soop svarade (18/3) att Wrangel och Mengden i saknad av kontanta pengar lämnat Wrangel en assignation och Mengden en revers, men att de tillika anhållit att en laga rannsakning måtte dem efterlåtas, emedan de tilltrodde sig att kunna visa sin oskuld. Med anledning härav fick Soop i brev d. 11 april befallning att förrätta sådan rannsakning och sända den KM:t till handa; vad Wrangel och Mengden anvisat till betalning av böterna skulle emellertid sättas i sekvester. Rannsakning hölls i Riga d. 16 juli, men i avgivet memorial anmärkte Falkenklo att den vore ofullkomlig i ty att väl de bägge rei varit tillstädes men ingen företrätt partes actoris, och han yrkade på ny rannsakning. Mengden inkom med en und. supplik.
I detta skick blev målet d. 26 nov. föredraget av revisionssekreteraren Wattrang inför konungen i närvaro av k. råden Carl Gyllenstierna, Axel Wachtmeister och Carl Bonde. Såväl Falkenklo som Mengden fick företräda. (Det var dock ej — åtminstone ej uteslutande — för målets skull som Mengden rest över till Sverige; han var måg till den julafton 1695 plötsligt avlidne generalguvernören i Livland greve Hastfer som skulle begravas i Vingåker, och Mengdens förnämsta ärende var att deltaga i begravningshögtidligheterna.) Under hänvisning till en av Wattrang företedd tavla eller avritning över hur faddrarna ställt sig vid dopet gjorde Falkenklo gällande att Mengden »stått på galit rum», något som Mengden förnekade. I Mengdens supplik, säkerligen fattad i pennan
av något skrivkunnigt biträde, anfördes att Mengden stått »in loco indifferenti». Dessa tre ord blevo redan då Wattrang uppläste dem tagna uti noga övervägande, och protokollet säger att Falkenklo sedermera »urgerade» dem. »Mengden sade sig intet förstå latin och tillböd att göra sin ed det aldrig hans intention varit att göra emot KM:ts förordning; sköt felet på prästen och annan irring.» Sedan parterna gått ut, hade Gyllenstierna ett litet anförande, som synbarligen var avsett att urskulda Mengden och bringa frågan ur världen, men snarast torde haft motsatt verkan. »KM:t: är rannsakningen ofullkomlig så måste en annan hållas, och står intet hos honom eller någon annan att göra det till indifferent som vi förordnat, och här måste man döma rätt; talandes KM:t här med någon iver. Resol: skrives k. rådet och generalguvernören gr. Dahlbergh till att förordna samma personer, som den förra rannsakningen bivistat, en ny att förrätta, viljandes KM:t låta konstituera en actorem för vilkens namn rum in blanco kan lämnas, och Falkenklos memorial bifogas.»
D. 8 juli 1697 blev den av Dahlbergh insända nya rannsakningen anmäld i rådet av Wattrang. Förutom konungen, som nyss fyllt femton år, närvoro fyra av hans fem förmyndare — änkedrottningen, Oxenstierna, Christoffer Gyllenstierna och Gyldenstolpe — samt k. råden Falkenberg, Bonde och Gyllenborg. Därjämte var även Piper, ännu blott kansliråd, tillstädes. Liksom Bonde hade han övervarit målets handläggning inför Karl XI.
Den nya rannsakningen befanns otillfredsställande, bl. a. därför att Mengden ej blivit personligen hörd utan företrätts av fullmäktig.1 Piper tyckte den förra rannsakningen vara »fullkomligare», och drottningen höll före att en ny, tredje rannsakning borde anställas. Därav blev nu intet, men man hade andra processuella bekymmer. »Plägar man icke i sådana saker gå till hovrätten? — huru är saken kommen hit, eller var har hon varit före», undrades det. Gyldenstolpe, den ende i rådet som själv varit revisionssekreterare, ville också ha reda på hur målet förberetts av Wattrang. Han frågade: »vad säger Mengden om denna rannsakningen, är han hörder i Revision? Wattrang: han har intet varit där, ty såsom detta är en sak som intet är avdömd av någon instantie, utan ditöver remitterat att rannsakas både om Wrangel och Mengden, och Mengden intet varit tillstädes så att de kunnat därom rannsaka och rannsakningen således synes vara ofullkomlig, alltså tänkte man nu intet att föredraga saken utan allenast förfråga i und. om Mengden skulle få se rannsakningen.» Med denna upplysning var dock Gyldenstolpe ej belåten. Efter en stunds fortsatt diskussion vände han sig åter till Wattrang: »Frågade sedan — heter det — huru saken var funnen i Revision och sade: jag proponerar detta och påminner
att sakerna måtte flitigt, noga och ordenteligen företagas och genomses i Revision förr än de komma för HM:t.» Någon anledning att svara härtill hade ju Wattrang icke. Det förhastade och obilliga i sin admonition lade Gyldenstolpe själv bäst i dagen då han vidare anmärkte att »Revisions deputerade hade bort förfråga sig om det skulle kommuniceras med Mengden». En sådan förfrågan hade ju Wattrang just velat göra.
Det blev emellertid klart att man av vad som tidigare åtgjorts i saken vore så bunden att den nu måste omedelbart prövas av KM:t. »Till vad ända hade Konungen remitterat henne ånyo till rannsaknings omHM:t intet velat själv taga henne för sig», frågade Gyldenstolpe retoriskt.
Rörande omständigheterna vid dopet ha vi ej annan kunskap än den som kan inhämtas av rådsprotokollen. Dopdagen, barnets och föräldrarnes namn äro oss obekanta, tavlan över fadderståendet finns icke mer. Vi veta emellertid att dopet skedde i svenska kyrkan och av manfolksfaddrarna känna vi tre, nämligen utom Wrangel och Mengden en officer Ranck, säkerligen Jacob Ranck som var född 1662 och blev major vid guvernörsregementet i Riga 1695.1 Enligt rangordningen borde främsta platsen bland manfolket tillkomma Wrangel, platsen närmast honom Ranck. Huruvida någon eller några av övriga manliga faddrar borde ha plats mellan Ranck och Mengden är ej klart. Den främsta av kvinnfolksfaddrarna, och den enda av dem vars namn vi veta, var Hastfers grevinna, fru Sigrid Gyllenstierna.
Det misstänktes att Mengdens ställning av måg till fru Sigrid föranlett att han, med eller mot sin vilja, kommit att vid akten framträda på ett sätt som icke överensstämde med rangordningen. Bedömandet av om och i vad mån sådan oöverensstämmelse rått försvåras av att vid fadderstående kunde tillämpas två olika metoder, det svenska maneret och det rigiska eller livländska. Vid målets handläggning demonstrerades på tavlan båda maneren, men redan då synes man varit ganska osäkerbåde om vart deras egentliga innebörd — om det svenska maneret yttrade Gyldenstolpe: »det sker efter som prästen vänder sig» — och om den utsträckning vari det ena eller andra blivit vid dopet tillämpat. »Oanständigt var det att kvinnfolket stått på ett annat maner och manfolket på ett annat särskilt sätt» (Oxenstierna). Kvinnfolket torde ha velat i princip följa det rigiska maneret.2 På manfolksidan rådde en påtaglig oreda.
Mot Wrangel riktades vid rannsakningen — om man får tro Gyldenstolpe — tre anmärkningar, alla gående ut på att han icke tillvaratagit
de företrädesrättigheter som härflöto av att han enligt rangordningen var den främste.
1. Wrangel hade »intet hållit barnet». Anmärkningens faktiska riktighet är obestridlig, barnet bars av fru Sigrid. Emellertid omfattade förrättningen inne i kyrkan — primsignandet av barnet utanför kyrkdörren hade bortfallit efter reformationen — flera akter. Det är icke rätt klart huruvida anmärkningen åsyftade att Wrangel borde hållit barnet under hela förrättningen eller blott under någon del därav.
Äldre Västgötalagen stadgar i sin KyrkoB: »Prästen skall döpa barnet, gudfadern hålla det och gudmodern säga dess namn» (Beckmans övers.). Av detta lagbud — skriver Dijkman i Antiquitates ecclesiasticæ (Sthm 1703 s. 295) — »gives oss den gamla seden till märka, att gudfadern har fordom hållit barnet till dess det var döpt, men sedan togo gudmödrarna emot det». Antagligen gick det enligt »den gamla seden» så till att prästen vid själva dopakten tog emot barnet från gudfadern och efter vattenbegjutningen, namnets givande och dopformelns utsägande överlämnade barnet till gudmodern. Men efter denna akt, själva döpandet, kom en ytterligare ceremoni: barnets frambärande till altaret, där offerpenningarna gåvos.1 Vid detta frambärande torde, enligt »den gamla seden», gudmodern hållit barnet. Då Dijkman skrev tillämpades emellertid ej längre i Sverige bruket att gudfadern höll barnet under en del av förrättningen. Anmärkningen mot Wrangel måste därför antagas avse att han bort tillämpa det rigiska maneret. Han borde icke ha funnit sig i att, medan å kvinnfolksidan i övrigt följdes det rigiska maneret, grevinnan efter det svenska höll barnet under hela förrättningen. Gyldenstolpe var ej alldeles främmande för tanken att hennes handlingssätt dikterats av en önskan att utestänga Wrangel från en representativ funktion som hon hellre sett fullgöras av Mengden. »Torde väl hända», yttrade han, »att emellan svärmodern och mågen hade varit någon kollusion att hon ställt sig på rigiska maneret och burit barnet på svenskt.»
Det återstår att avgöra i vilken utsträckning det rigiska maneret krävt att Wrangel »hållit barnet». Något direkt uttalande härom finnes icke. Bland inkvisitionspunkterna vid den senare rannsakningen var emellertid också den »Om offerpenningarne, vem som dem först utgivit». Vad svaret blev på denna fråga vet man inte, men vid punktens uppläsande i rådet hade kungen detta lilla av en förbluffande sakkunskap präglade anförande: »det är lika om man giver demsamma åt fadern eller modern eller åt barnet. Och i Livland bära kvinnfolken fram barnet till altaret, och sedan taga manfolken barnet och hålla det.» Detta yttrande vittnar om både att offerpengarna framme vid altaret ej tillkommo vare sig kyrkan eller prästen utan voro rena faddergåvor och att det rigiska maneret överensstämde med den gamla seden så till vida, att det var kvinnfolken som buro fram barnet till altaret. Omedel-
bart efter kungens yttrande anmärkte Falkenberg: »jag tycker detskulle stå illa om Wrangel hade stigit till och tagit barnet av grevinnan.»1
2. Wrangel hade icke lett ut grevinnan ur kyrkan. Härom yttrades blott detta: »Drottningen: skall jag icke kunna taga vem jag vill att föra mig? Falkenberg: efter dopet sätta kvinnfolken sig undan och binda på barnet och gå intet straxt ut; hållandes före vara olikt att vilja hindra ett fruntimmer till att taga vem hon vill att föra sig.»
3. Wrangel hade ställt sig på en ringare plats än där han borde stå. Att denna anmärkning saknade fog påpekades genast av Wattrang (»ehuru han vänder sig så har han stått främst») och underströks upprepade gånger av både drottningen och Falkenberg. Och då denne för andra gången anförde att, enligt hans mening, »Wrangel har stått där han borde stå, ty den som står närmast den som bär barnet är förnämst», så inföll kungen: »det säger jag ock».
Även mot Mengden framställdes anmärkning i mer än ett avseende. Väl synes åklagaren icke velat göra gällande att det var Mengden som i stället för Wrangel utbeledsagade grevinnan, men en av inkvisitionspunkterna rörde »om icke Mengden rättat prästen då han försåg sig och kallade barnet Eva, varav det skälet ville dragas att han tog preferensen av Wrangel och gjorde det Wrangel som förnämsta faddern hade bort göra». Detta angrepp mot Mengden väckte dock starkt ogillande och blev snöpligen avvisat. »Drottningen: vad rådde Mengden därför att prästen försåg sig? Det är intet värt att höras, det är bara lappalier. Oxenstierna: vad har barnets namn att göra därmed? Kungen: fiskalen borde få skam för sådant lapperi han anförer.»
Omsorgsfullt dryftades däremot frågan, om Mengden såsom Falkenklo redan inför Karl XI förevitat honom »stått på galit rum». Det förhöll sig så, att sedan Ranck ställt sig ej vid sidan av utan bakom Wrangel, placerade sig Mengden icke bakom Ranck utan vid Wrangels högra sida, låt vara inte omedelbart intill utan på något avstånd från Wrangel. Helt naturligt undrades varför Ranck valt sin plats så som han gjort. Gyldenstolpe förmenade att »Ranck ville utan tvivel menagera generalguvernörens måg, så mycket mer som grevinnan var fadder och själv tillstädes».
Det ansågs som en väsentlig brist i den senare rannsakningen att då ej inkvirerats även ang. Ranck. — Bonde ifrågasatte om ej Ranck nu borde höras — och att undersökningen vad Mengden angick ej inriktats på frågan huruvida det rum han intog verkligen var förnämare än Rancks (»det kan intet vara förnämare», utlät sig kungen). Diskussionen om, i vad mån Ranck och Mengden felat, böljade av och an. Ur protokollet må återges ett brottstycke som visar bl. a. att kungen icke var oemottaglig för skäl:
Gyldenstolpe: den som har krupit bakom, han har gjort galit. Kungen: när den som förmer är går och och ställer sig galit, så är ju den ringare som följer ursäktad. Gyldenstolpe: Mengden har cederat platsen i det hanlämnat rum åt tvenne emellan Wrangel och sig, och detta är en sökt träta. — — Falkenberg: Ranck hade bort ställa sig på högra sidan om Wrangel, men efter Ranck ställt sig bakom Wrangel kan jag intet se huru Mengden kan hava tagit rangen av Ranck. Gyldenstolpe: när en ställer sig på galit ställe, skall jag plikta därföre som efter följer? Kungen: varföre har Mengden ställt sig på den sidan? Därföre hava de bägge försett sig. Ranck har cederat efter han intet gått fram, men Mengden har försett sig efter han ställde sig på andra sidan. Falkenberg: där var rum emellan som Ranck hade kunnat ställt sig på. EKM:t täcktes observera att fiskalen hade bort sätta riktigt ut, huru han ville att fadderståendet hade bort bliva inrättat, antingen på svenskt eller rigiskt maner. Jag kan intet annat se än Rancken är coupabel, men han är intet hörd, därföre kan jag intet döma honom. Kungen: om man vill se efter, så har han intet lämnat så stort rum som han borde. Wattrang: om han hade ställt sig efter Ranck, så hade det varit emot det rigiska maneret, som kvinnfolksfaddrarna stodo efter. Kungen: de böra få fils [ = skrapa, tillrättavisning] bägge. — — Sekret:n Leijonstedt påminte att Mengden hade fullmakt som kapten. — — Gyllenborg: har Mengden kaptens fullmakt, så har han lämnat rum nog åt dem som hade vid den akten företrädet för honom, och då synes Ranck märkeligen hava försett sig och felat. Kungen: på det sättet synes det som Ranck allena hade gjort illa.
De tre, som varit tillstädes när Mengden hördes inför Karl XI, hade att förtälja ett och annat till komplettering av det därvid förda protokollet. Wattrang meddelade att Mengden sagt sig ha »stått in loco indifferenti till att intet prejudicera någon». Piper bekräftade att Mengden yttrat sig så, »vilket Högsal. KM:t tog illa upp och sade det var att illudera förordningar». Bonde berättade: »det var intet mera som ivrade Hans Högsal. KM:t än det Mengden sade sig hava stått in loco indifferenti»; när Mengdens supplik lästes upp, attenderades de orden icke så mycket strax, men när Mengden kom in och brukade samma expressioner, vilka Falkenklo sedan också inhærerade — med orden att Mengden alltså ej stod där han borde stå — »så tog Högsal. KM:t mycket onådigt upp sådant». Protokollets ord att kungen talade med någon iver fick en god illustration av Piper: då Mengden på fråga vad han mente med att »stå in loco indifferenti» svarat att han inte förstod latin, sade kungen: »jag skall fullan lära Eder» — ett karakteristiskt uttryck av Karl XI:s benägenhet för hård landsfaderlig räfst. Till Gyldenstolpes anmärkning att ju Mengden förklarat, att han stod där han inte prejudicerade någon, replikerade Piper: »därför sade HM:t Sal. Konungen också att han hade bort rätta sig efter som han såg de andra gjorde».
Det blev nu drottningen som i den bortgångne sonens anda ondgjorde sig över de latinska orden. »Han får intet stå uppå att indifferent rum, då när han skall stå fadder», yttrade hon. Gyldenstolpe upprepade flera gånger, att ju Mengden lagt till att han inte velat prejudicera någon. Men drottningen vidhöll: »det kan intet göra till saken att han
tillagt de orden. Om Sal. Konungen hade levat, hade man fått se huru de hava blivit uttydda.»1
Vid konferensen inför Karl XI hade Mengden förklarat sig vilja gå ed på att han aldrig haft intention att göra emot KM:ts förordning. Varken drottningen eller kungen hade nu något att invända mot edgång: går han eden, »så kan man intet komma längre med honom» (drottningen), »så kommer det på Ranck ut» (kungen). Gyldenstolpe har uppenbarligen ansett att Mengden borde frias utan ed, men »efter saken varit så mycket före» och »där är en semiplena probatio», så kunde han vara med om edgång. För edgång talade Gyllenborg: »när han på sin själs salighet bedyrar att han intet har tänkt illudera förordningen om rangen, så står han under Guds dom, det är fara och böter nog om han vore coupabel. Då salverar man bibehållandet av KM:ts plakat om rangen, och då blir han själv salverad om han svär. Är han så lättfärdig att han svär falskt, så må han taga det på sig.»
När målet blivit så stött och blött som nu skildrats, frågade drottningen om icke Wrangel och Mengden skulle höras — det kan tagas för givet att de, ute på Karlbergs slott, hela dagen suttit i förmaket och väntat. Men det svarades »att actor intet vore tillstädes, och efter det var befallt att en annan sak skulle företagas, så hade man icke givit actori bud att komparera».
Handläggningen av målet, som därmed var avslutad för dagen, återupptogs d. 10 juli, »inemot kl. 12». I rådet satt nu även Carl Gyllenstierna. Såväl Falkenklo som Wrangel och Mengden kallades in. Både Falkenklos och Mengdens anföranden äro i protokollet delvis återgivna på tyska.2
Falkenklo avstod nu från talan mot Wrangel: han funne efter sitt samvete att Wrangel »stått rätt antingen det räknas efter det svenska eller det rigiska maneret. Men att Mengden sagt det han stod in loco indifferenti, det finner jag vara skett in fraudem av KM:ts förordning. Ty han borde intet stå in loco indifferenti utan in loco competenti, nämligen efter det var en svensk körka och Ranck hade ställt sig efter det svenska maneret, så hade Mengden bort ställa sig efter honom och icke ställa sig på sidan. Mengden beropade sig på det som borgerskapet och prästerna hade attesterat att det var så brukeligt för faddrarne att stå som han hade ställt sig, och att han hade lämnat plats och rum åt de andra, helst efter fruntimret hade rangerat sig på det manerat å den andra sidan. Falkenklo: de hade ställt sig både efter det svenska och det rigiska maneret, men ehuru det är, så har Mengden till att undfly kompetensen med de andra ställt sig in loco indifferenti.» Mengden förklarade att han icke brukat orden in loco indifferenti i någon ond intention utan till urskuldande av att han, för att icke prejudicera någon, ställt sig efter rigiska maneret.
Mengden anmärkte också till sitt fredande att KM:ts förordning om rangen ej var publicerad då dopet skedde. Vilken förordning han åsyftade blev ej klart, trots åtskillig diskussion.1
Den tyskfödde Falkenklos ord att Ranck ställt sig bakom Wrangel efter det svenska maneret tyckas ha inom rådet sårat de nationella känslorna. »Jag vet aldrig att efter det svenska maneret den ena stått bakom ryggen på den andra», utlät sig Falkenberg, och Gyldenstolpe yttrade detsamma. Mot slutet av konferensen frågade Gyldenstolpe om Falkenklo »kunde tillägga Mengden att hava positive brutit emot KM:ts rangordning. Falkenklo: jag säger intet positive att han haft animum lædendi, utan generaliter påstår att i det han stått in loco indifferenti och icke stått in loco competenti, så är det skett emot KM:ts förordning. Drottningen: kanske han hade intet det förståndet att göra den åtskillnaden som fiskalen gör på det att stå in loco indifferenti och loco competenti. Falkenklo: jag hemställer alltsammans KM:ts nåd. omprövande. De andra underkastade sig KM:ts nåd och togo avträde.»
Med den övliga frasen »om De säja deras meningar» lät drottningen förstå att det överlagts nog och att omröstningen kunde börja. Det votum, varmed denna inleddes av Gyllenborg, överraskar och behagar genom sin frihet från kurialstilens tyngd:
Vad Wrangel angår, så har fiskalen själv begivit sig att tian stått rätt, man må räkna det ut huru man vill, antingen efter det svenska eller efter det rigiska maneret. Vad följer då? Jo, det följer att Mengden intet har tagit rangen av Wrangel utan av Ranck. Men där är ju distans emellan Wrangel och Ranck?2 Var är då felet? Jo, man säger han hade bort stå efter Ranck. Vilja vi se då om det är rätt. Anse vid det nu efter som kvinnfolken stodo, så är det rätt, ty Mengden ställte sig därefter. Anse vi det efter det svenska maneret, så har jag aldrig sett att de svenska ställt sig såsom Rancken stod. Alltså kan jag intet se att Mengden tagit företrädet för Ranck. Quidquid sit: alldenstund KM:ts förordningar noga böra hållas vid makt, och denna saken så mycket ecclaterat, varandes här några omständigheter som kunna giva något eftertänkande med sig, så tycker jag att Mengden bör befria sig med ed, efter han har sagt att han stått in loco indifferenti och detsamma HKM:t Högsal. hade ivrat. Men såsom han lägger det till att han säger sig gjort det icke till att prejudicera någon annan utan vet uti sitt samvete att han är innocent, så tycker mig att han icke därigenom prejudicerat KM:ts förordning, ej heller någon annan. 2. står det uti Falkenklos memorial att de hade bort göra ett interrogatorium på Ranck varföre han ställt sig bakom Wrangel och icke gått fram, vilket jag hemställer EKM:t om det icke bör och må efterfrågas.
Gr. Bonde: jag har intet att tillägga, utan det som grev Gyllenborg sist påminte var det som jag hade tänkt att lägga till det som tillförende var sagt. Nu är jag alldeles ense med hans tankar.
Falkenberg hade också samma sentiment som Gyllenborg: han kunde ej alldeles fälla Mengden, »men efter Högsal. KM:t så upptagit det för de omständigheter som därvid finnas, så torde det intet vara ur vägen att han befriar sig med ed».
När så turen kom till Carl Gyllenstierna, som ju redan inför Karl XI talat till Mengdens förmån, förklarade han att eftersom han icke hört den nya rannsakningen ville han denna gången vara ursäktad. »Dock uppå HM:t Drottningens befallning kontinuerade h. exc. och sade» — om man tolkar hans ord efter deras andemening — att han icke ville motsätta sig edgång ehuru han ej kunde se att Mengden felat.
»Jag har intet att säga till det som så väl är utfört», började Gyldenstolpe sitt votum, som emellertid klarare än de redan avgivna låter förstå att det blott var av vördnad för den hänsovne konungens minne, och för att icke helt desavouera hans förtrytelse över det olyckligsa liga»in loco indifferenti», som man underlät att omedelbart frikänna Mengden. Vilketdera maneret han räknade efter, fortsatte Gyldenstolpe, stannade det vid Ranck, »så att jag intet kan beskylla Mengden. Men efter Hans Högsal. KM:t så onådigt upptog det att han sade sig hava stått in loco indifferenti, jämväl haft den tankan att han gjort förstöt mot dess förordning, och jag den Högsal. Konungens mogna tankar icke må i någon måtto röra, så är jag enig därmed att Mengden må befria sig med ed.»
Christoffer Gyllenstierna, Oxenstierna och drottningen voterade alla, utan motivering, för edgång.
Efter påminnelse av Falkenberg beslöts att i resolutionen skulle utsättas att Mengden hade att avlägga eden i Svea HovR. Och slutligen gjorde drottningen en fråga: »borde det icke avgå brev till Svea HovR att förmana Mengden att han icke flera gånger igenkommer med sådant förseende?» Men härpå gavs intet svar: rådsherrarne måste ha tyckt att mot Mengdens »förseende» redan inskridits till gränsen av det möjliga.
Anmärkningsvärt är att konungen tyckes ha under den sista handläggningsdagen saknat intresse för målet; han teg orubbligt. Kanske hade han redan d. 8 juli funnit alltför många ord offrade på meningsbytet och även med någon frispråkig skämtan givit luft åt sin otålighet. Utan detta antagande synes det svårt att förklara varför Gyldenstolpe mitt under brinnande diskussion fann sig manad att för konungen betona sakens allvar: »Gr. Gyldenstolpe demonstrerade H. M:t sakens sammanhang, att det var en helig actus där var och en borde acquittera sig som ceremonierna pläga brukas.»
Birger Wedberg.