nalstatistiken — sjunker med stigande ålder. Under år 1938 lagfördes sålunda 5.6 manliga medborgare per tusen i åldersgruppen 15—18 år för straffregisterbrott, medan antalet lagföringar i åldern över 50 år var tiondelen så stor.
År 1938 tyckte vi, att ungdomsbrottsligheten var skrämmande hög men tröstade oss med att de relativa talen ändå voro förmånliga. Det var ju bara fråga om några få dömda per tusen. År 1941 har i varje fall den yngsta brottslighetskategorien nått upp över procentstrecket, i det att drygt en procent av alla ynglingar i 15—18-årsåldern lagfördes för straffregisterbrott. Ökningarna av brottslighetstalen inom andra åldersgrupper voro emellertid även betydande. Särskilt kvinnorna ha ökat markant, men så ha de ju också mycket låga genomsnittstal och en liten höjning ger därför stora utslag.
Vi ha dock alltfort ingen anledning till panik. Ännu kunna våra brottslighetstal betecknas som jämförelsevis låga, och när krigsåren väl äro över, kunna vi med all säkerhet motse en tillbakagång.
Försäkringsjuridiska föreningens rättfallssamling har nyligen utkommit med sin femte årgång, avseende år 1942, och det kan därför vara motiverat att med några ord beröra denna rättsfallssamling och dess betydelse. Tidigare ha vi egentligen endast haft att tillgå PALMES i och för sig utmärkta, år 1920 utkomna, register över försäkringsmål, men detta har uppenbarligen blivit alltmer föråldrat. Särskilt med hänsyn till att vi här i Sverige icke hade någon motsvarighet till en sådan förnämlig rättsfallssamling, som t. ex. den i Danmark utkommande Assurandør-Societets Samling af Domme, Kendelser og Responsa vedrørende Forsikringsforhold, kom behovet av att få en någorlunda fyllig svensk försäkringsjuridisk rättsfallssamling att bliva alltmera trängande. Samtidigt framstod det såsom en naturlig åtgärd att genom anskaffande av en dylik rättsfallssamling ansluta sig till det gemensamma nordiska arbetet på försäkringsrättens område. Emellertid var det först sedan Försäkringsjuridiska föreningen bildats, som denna tanke kunde bringas till mognad. Föreningens styrelse uppdrog år 1937 åt en kommitté av tre försäkringsjurister, numera professorn PHILLIPS HULT, advokaten YNGVE HÄCKNER och numera försäkringsdirektören, jur. kand. LARS BENNICH att närmare utreda frågan. I kommitténs påföljande år framlagda utlåtande underströks det stora behovet av en dylik rättsfallssamling, som skulle ha till ändamål att bereda såväl försäkringsjurister som andra försäkringsmän och övriga intresserade möjlighet att fortlöpande följa utvecklingen på den svenska försäkringsrättens område. Kommittén föreslog därför ett årligt utgivande av dels en svensk rättsfallssamling, dels ock ett nordiskt rättsfallsregister, uppbyggt på förefintliga nationella samlingar inom de nordiska länderna.
Ett nordiskt rättsfallsregister har också utgivits, men detta register har, ehuru av stort värde, ganska begränsat omfång, då det i huvudsak behandlar tillämpningen av försäkringsavtalslagen och därmed sammanhängande lagstiftning. Rättsfallssamlingen åter går betydligt längre och omfattar även referat av skadeståndsmål av intresse närmast för trafik- och ansvarighetsförsäkringen. Den rena försäkringsrätten spelar en föga framträdande roll i rättsfallssamlingen, helt enkelt beroende på att det finnes så få rättsfall