Finska erfarenheter av krigets inverkan på brottsligheten. I första häftet för år 1943 (s. 2—42) av Nordisk Tidsskrift for Strafferet lämnar BRYNOLF HONKASALO en intressant redogörelse för det s. k. vinterkrigets inverkan på brottsligheten i Finland. Framställningen belyses av

ett stort antal diagram, vilka sammanställts av chefen för Finlands rättsstatistiska byrå doc. VELI VERKKO. Efter en inledande orientering över olika kriminologiska skolor och åskådningar fastslår förf. att den kvalitativa och kvantitativa kriminaliteten hos en nation bestämmes av individuella inre dispositioner å den ena sidan samt yttre kriminogena faktorer å den andra. De yttre omständigheterna framträda icke endast såsom incitament, vilka bringa det inre trycket av en asocial disposition hos individen att utlösa sig i brottslighet. De kunna också bidraga till uppkomsten av brott genom att utforma de inre dispositionerna i brottslig riktning. Starkt kriminogena yttre förhållanden kunna mångdubbla antalet brott. Särskilt de sociala faktorerna äro av en mycket stor, ibland övermäktig betydelse för brottsligheten hos ett folk. Avgörande för frågan vilka individer det är som bli brottslingar torde däremot vara den av individernas särart betingade inre dispositionen. — Förf:s undersökningar, vilka grunda sig på tillgänglig statistik över brott, som kommit till polisens kännedom, utvisa bl. a. att antalet fall av stöld, snatteri och inbrott, som under åren närmast före vinterkriget tenderade att minska, år 1940 ökades nästan till det dubbla jämfört med 1939. Av intresse är emellertid därvid att notera att tjuvnadsbrottsligheten var proportionellt låg under själva kriget men därefter steg så hastigt, att den redan i maj 1940 överskred nivån för de föregående åren. Den var mycket hög från slutet av juni till slutet av oktober 1940, då den trots den stundande vintern började långsamt sjunka. Denna minskning gjorde sig svagt ehuru icke kontinuerligt märkbar under tiden jan.—mars 1941. En omständighet av intresse ur kriminalpsykologisk synpunkt är att variationerna i fråga om den kvalificerade brottsligheten äro väsentligt mindre än i fråga om den enkla. Förf. erinrar om att den minskade tjuvnadsbrottsligheten under själva kriget till någon del beror på att den vapenföra manliga befolkningen var underställd den militära strafflagen. Brotten mot denna framgå ej av förf:s statistik. Enligt förf:s uppfattning torde den antydda minskningen emellertid åtminstone delvis ha betingats av den under försvarskriget uppkomna fosterländska lyftning och offervilja, som icke ens lämnade för asocialitet böjda kretsar oberörda. Tjuvnadsbrottslighetens stegring senare under år 1940 tillskrives endast i ringa mån ekonomiska omständigheter. Huvudorsaken torde enligt förf. ligga i de kaotiska förhållanden som följde på den karelska befolkningens evakuering och i det spända politiska tillståndet i Finland efter Moskvafreden. Brottstyperna rån och döljande av tjuvgods visa i stort sett samma utveckling som de egentliga tjuvnadsbrotten. Försnillnings- och bedrägeribrotten tenderade däremot att avtaga under år 1940, varemot förfalskningsbrotten ökade. Orsaken härtill torde ha varit att pass och bevis av olika slag kommo till ökad användning under och närmast efter krigstiden. Brotten mot kroppslig integritet ha visat en helt annan utveckling än flertalet förmögenhetsbrott. Antalet mord var 1940 väsentligt lägre än de närmast föregående åren och antalet fall av dråp och misshandel med dödlig utgång höll sig på samma nivå som 1939. Även antalet fall av okvalificerad misshandel och fridsbrotten visade sjunkande tendens. Förf. konstaterar att vinterkrigets verkningar härvidlag varit fullständigt motsatta det s. k. frihetskrigets; detta var till stor del ett inbör-

deskrig, som tillfogade folket djupa sår och hade till följd en avsevärd ökning i våldsbrottsligheten.

E. Bz.