Utredning tryckfriheten. om I statsråd den 30 juni 1944 anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Bergquist efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter:
    »Den svenska tryckfrihetsrätten har under det senaste årtiondet undergått genomgripande förändringar.
    Ar 1937 antogos slutligt nya regler beträffande jurymannainstitutionen och kvarstadsinstitutet, varjämte rättegångsförfarandet i tryckfrihetsmål omlades. Reglerna om förfarandet utbrötos ur tryckfrihetsförordningen och erhöllo sin plats i en särskild lag utan grundlags natur, lagen d. 9 april 1937 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. År 1937 genomfördes jämväl slutligt en reform av reglerna om allmänna handlingars offentlighet. Huvudstadgandena i ämnet bibehöllos i tryckfrihetsförordningen men närmare bestämmelser om de fall, då undantag från offentlighetsregeln skulle gälla, upptogos i lagen d. 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Ytterligare godkändes år 1937 nya bestämmelser om straff för viss statsfientlig verksamhet.
    År 1941 antogos slutligt nya regler om ansvarighet för tryckta skrifter jämte åtskilliga därmed sammanhängande bestämmelser. Andra samtidigt godkända grundlagsändringar voro närmast föranledda av de under kriget rådande förhållandena och avsågo dels införande av möjlighet att genom särskild lag meddela föreskrift om förhandsgranskning, införselförbud och utgivningsförbud med avseende å tryckta skrifter, dels viss komplettering av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om konfiskation utan rättegång och dels ändring av bestämmelserna om förbud mot kungörande i tryck av vissa underrättelser.
    Bestämmelserna om förhandsgranskning samt införselförbud och utgivningsförbud upptogos i en ny paragraf i tryckfrihetsförordningen, betecknad § 6, och föranledde vidare ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 mom. 1 riksdagsordningen. I § 6 tryckfrihetsförordningen utsäges att enligt stadganden i särskild av K. M:t och riksdagen samfällt stiftad lag må, då riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddelas föreskrift om förhandsgranskning av tryckta skrifter och förbud mot införande i riket av sådana skrifter samt, då riket befinner sig i krig, jämväl meddelas förbud mot utgivande av periodisk skrift. I paragrafen upptagas vidare vissa inskränkande

THORWALD BERGQUIST. 801bestämmelser om hur stadgandena i en dylik av K. M:t och riksdagen antagen lag må sättas i tillämpning. I anslutning till stadgandena i § 6 har utfärdats lagen d. 20 juni 1941 med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. Någon tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser har emellertid ej förekommit.
    Den i § 3 mom. 9 första stycket tryckfrihetsförordningen givna bestämmelsen om konfiskation utan rättegång av skrift, som visserligen ej är smädlig eller förgriplig men ändå vållat missförstånd med främmande makt, blev år 1941 i så måtto kompletterad att chefen för justitiedepartementet tillades rätt att, i avbidan på K. M:ts beslut om konfiskation, för högst åtta dagar belägga skriften med kvarstad.
    I § 3 mom. 10 tryckfrihetsförordningen upptagas bestämmelser om förbud mot kungörande i tryck av vissa underrättelser. Bestämmelserna i första stycket av nämnda moment, vilka äro tillämpliga även under normala förhållanden, omarbetades år 1941 till närmare överensstämmelse med den nya lydelsen av 8 kap. strafflagen. Utom dessa stadganden innehöll samma moment i sin äldre lydelse i andra stycket en bestämmelse, enligt vilken K. M:t under krigstid eller vid krigsfara kunde meddela förbud mot kungörande i tryck av vissa underrättelser om försvaret. Genom ändringen år 1941 utvidgades denna rätt till att avse förbud mot kungörande i tryck av underrättelser i allmänhet, vilkas spridande är ägnat att skada rikets säkerhet.
    Innevarande års riksdag har i anledning av väckta motioner såsom vilande för senare grundlagsenlig behandling antagit förslag om ändring i rikets grundlagar, som beträffande förhandsgranskning, införselförbud och utgivningsförbud samt stadgandena i § 3 mom. 9 och 10 tryckfrihetsförordningen i huvudsak skulle återföra vår tryckfrihetsrätt till vad som gällde före 1941 års grundlagsändringar. Förslaget åsyftar först och främst upphävande av § 6 tryckfrihetsförordningen och därmed sammanhängande bestämmelser i regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen. Förslaget innebär vidare dels avskaffande av den befogenhet, som chefen för justitiedepartementet enligt § 3 mom. 9 första stycket tryckfrihetsförordningen erhållit att i avbidan på konfiskationsbeslut utan rättegång av Konungen besluta om skriftens beläggande med kvarstad, dels ock begränsning av området för Konungens behörighet jämlikt § 3 mom. 10 andra stycket samma lag att meddela publiceringsförbud; enligt förslaget skall dylikt förbud endast kunna avse underrättelser rörande försvaret (civilförsvaret och krigsindustrien häri inbegripna) eller folkförsörjningen, vilkas spridande är ägnat att skada rikets säkerhet.
    Det av processlagberedningen d. 17 mars 1944 avgivna betänkandet med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 9, 10) innehåller bland annat utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen. Stadgandet i § 2 mom. 6 har av beredningen ansetts böra kompletteras med föreskrift, att i tryckt skrift icke finge röjas något, vars uppenbarande domstol eller undersökningsledare i brottmål förbjudit. Sådan publicering komme då att ingå bland de handlingar som äro straffbara enligt § 2 mom. 10 tryckfrihetsförordningen. Då enligt beredningens förslag häradsrätt i vissa fall skulle kunna bliva tryckfrihetsdomstol, nämligen efter landsrättsförläggning av resi-

 

51—447004. Svensk Juristtidning 1944.

802 THORWALD BERGQUIST.densstad, har föreslagits ett tillägg till § 5 mom. 1, varigenom ej blott rådhusrätt utan även häradsrätt varunder stad lyder skulle där omnämnas som tryckfrihetsdomstol. Beredningens förslag innefattar jämväl vissa nya regler beträffande tryckfrihetsjuryns sammansättning och befogenhet. Sålunda avses att, medan för närvarande enligt § 5 mom. 7 samtliga icke partsvalda ledamöter i juryn uttagas genom lottning bland de å jurymannalista uppförda, rätten framdeles skulle utan lottning från listan nämna ordförande för juryn och suppleant för denne. Vidare har föreslagits ett tillägg till § 5 mom. 4, enligt vilket i lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål finge bestämmas att juryn skall deltaga i målets handläggning även efter avgörandet av frågan om skriftens brottslighet. Juryn skulle på detta sätt komma att dels, som hittills, ensam avgöra skuldfrågan, dels tillsammans med domaren slutligt döma i målet beträffande straffs utmätande, bestämmande av skadestånd m. m. Juryn skulle i omröstningshänseende intaga samma ställning som i motsvarande fall tillkomme nämnden, därest denna haft säte i rätten. — Processlagberedningens betänkande innefattar jämväl förslag till ny lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål samt förslag till lagar angående ändring i vissa delar av 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt om inskränkning i vissa fall av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar.
    Vid anmälan d. 14 april 1944 av fråga om grundlagsändringar i anledning av processreformen har jag berört jämväl de av processlagberedningen ifrågasatta ändringarna i tryckfrihetsförordningen. Rörande förslaget om häradsrätt såsom tryckfrihetsdomstol anförde jag då, att man ej hade anledning räkna med att rådhusrätten i residensstad skulle komma att upphöra utan att i länet fortfarande funnes någon stad med rådhusrätt; det vore därför ej behövligt att låta tryckfrihetsmål upptagas vid häradsrätt. Vad angår övriga av processlagberedningen i detta sammanhang föreslagna lagändringar fann jag på anförda skäl desamma böra vila i avvaktan på resultatet av den allsidiga utredning om revision av tryckfrihetsförordningen, för vilken jag senare ämnade begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga, eller ock ytterligare övervägas vid denna utredning. Jag ansåg mig följaktligen icke kunna förorda att i anledning av processlagberedningens utkast något förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen skulle framläggas för innevarande års riksdag.
    Innevarande års riksdag har i skrivelse (nr 291) anhållit att K. M:t med det snaraste måtte föranstalta om en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetslagstiftningen. I skrivelsen uttalas, att enligt vad erfarenheten utvisade vår tryckfrihetsrätt alltjämt vore behäftad med allvarliga brister. I trots av att en utredning i ämnet redan bebådats av chefen för justitiedepartementet ville riksdagen, med hänsyn till tryckfrihetens utomordentliga betydelse för vårt svenska samhällsskick, uttala som sin uppfattning det angelägna i att utredningen med det snaraste komme till stånd. Proposition i ämnet borde kunna föreläggas riksdagen i god tid före slutet av nästa valperiod till andra kammaren.
    Rörande ett område av vår tryckfrihetsrätt pågår redan utredning. Då

UTREDNING OM TRYCKFRIHETEN. 803varande chefen för justitiedepartementet tillkallade nämligen år 1939 jämlikt bemyndigande sakkunniga för en utredning rörande tillämpningen av reglerna om allmänna handlingars offentlighet. Sedan utredningsarbetet en tid vilat och de ursprungligen tillkallade sakkunniga entledigats, förordnades d. 3 dec. 1943 om arbetets återupptagande, därvid nya sakkunniga utsågos (se SvJT 1944 s. 93).
    Såsom jag uttalat vid anmälan d. 14 april 1944 av de med processreformen sammanhängande grundlagsfrågorna, måste en allsidig utredning angående revision av vår tryckfrihetsrätt anses vara av behovet påkallad. Denna torde böra omfatta tryckfrihetsförordningen och i anslutning därtill utfärdade författningar utan annan inskränkning än som betingas av uppdraget till de nyssnämnda sakkunniga beträffande allmänna handlingars offentlighet.
    Bland ämnen, som kräva uppmärksamhet, vill jag först framhålla de rörande tryckfrihetsprocessen och juryinstitutionen gällande reglerna, sådana dessa utformades vid 1937 års reform. De förändringar i bestämmelserna för juryns sammansättning, som då genomfördes, avsågo icke minst att skapa bättre förutsättningar än tidigare för ett av obehöriga hänsyn ostört avgörande. Från flera håll har uttalats, att detta syfte icke uppnåtts. Man har påtalat en viss godtycklighet i juryavgörandena, därvid bl. a. gjorts gällande att juryn icke kommit att lämna effektivt skydd för minoritetens kritikrätt eller för den enskilde mot otillbörliga angrepp från pressens sida. Den ringa kontakten mellan juryn och domstolen har vidare betecknats såsom en brist.
    Uppenbarligen är det av största vikt att lekmannarepresentationen organiseras på ett tillfredsställande sätt. Då vägande anmärkningar obestridligen kunna riktas mot det bestående jurysystemet, böra lämpliga åtgärder övervägas för att vinna en bättre ordning. Huruvida man därvidlag bör införa ett system med lekmän som meddomare eller närmast eftersträva en partiell reform på juryinstitutionens grund vill jag lämna öppet. Om det skulle anses lämpligast att bibehålla juryn, synas reglerna för dess sammansättning böra jämkas i sådan riktning, att juryn i sin helhet kommer att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltaga i rättsskipningen och stå fullt självständiga gentemot parterna i de enskilda målen. En åtgärd som bör övervägas vid en partiell reform av tryckfrihetsjuryn har anvisats av processlagberedningen genom dess förslag att rätten skulle äga utan lottning utse en ledamot av juryn, som skulle vara dennas ordförande. I detta sammanhang bör även övervägas beredningens förslag att juryn, jämte det den som hittills ensam avgör skuldfrågan, skulle tillsammans med domstolen slutligt döma i målet och sålunda deltaga i straffmätning, bestämmande av skadestånd med mera. — I samband med ställningstagandet till nu nämnda spörsmål böra erforderliga jämkningar övervägas i processlagberedningens tidigare berörda förslag till ny lag om rättegången i tryckfrihetsmål.
    Vad angår övriga frågor, som böra uppmärksammas vid utredningen, vill jag erinra, att tryckfrihetsförordningen innehåller endast en helt summarisk definition av begreppet tryckt skrift. På grund av teknikens utveckling kunna emellanåt gränsfall uppstå, där omfattningen av begreppet blir föremål för tvekan. I betraktande härav framstår en undersökning av hithörande spörsmål såsom önskvärd. Även om det icke skulle befinnas ändamålsenligt att i

804 THORWALD BERGQUIST.lagen införa en fylligare definition, bör en sådan undersökning bliva av värde såsom ledning vid lagtillämpningen.
    Överbefälhavaren har i skrivelse d. 6 maj 1943 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet upptagit frågan om sambandet mellan tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler och militär befattningshavares tystnadsplikt. Då gällande rättsläge i detta avseende med hänsyn till viktiga försvarsintressen icke kunde anses tillfredsställande, hemställde överbefälhavaren att departementschefen måtte vidtaga lämpliga åtgärder i ämnet.
    Genom denna framställning har frågan om möjligheten att straffa den, som obehörigen lämnar uppgifter för publicering i tryckt skrift, bragts under prövning såvitt angår en viss tjänstemannakategori. Gränsdragningen mellan de fall då sådant ansvar kan utkrävas och övriga fall är förenad med stora vanskligheter, både när det gäller tjänstemän och beträffande andra uppgiftslämnare, t. ex. annonsörer. Vid en översyn av tryckfrihetsförordningen synas därför detta och närliggande spörsmål böra göras till föremål för utredning. Om rättspraxis icke kan väntas skapa klarhet, kan det möjligen bliva erforderligt att förtydliga stadgandet i § 1 mom. 1 andra stycket tryckfrihetsförordningen, vilket lagrum nu helt allmänt förbjuder utkrävande av ansvar för tryckt skrifts innehåll i annan ordning eller i annat fall än förordningen stadgar. I sammanhang med nu berörda frågor böra behovet och lämpligheten av bestämmelser i det syfte, som avsetts med det av processlagberedningen föreslagna tillägget till § 2 mom. 6 tryckfrihetsförordningen, ytterligare övervägas.
    Det nya ansvarighetssystem, som slutligt godkändes år 1941, har gjorts till föremål för kritik. Bland annat har anmärkts, att bulvanarrangemang i fråga om ansvarigheten för periodisk skrift icke genom detsamma omöjliggjordes. Sedan reglerna nu några år varit i kraft, synes det lämpligt överväga, huruvida och i vad mån erfarenheten kan anses giva anledning till jämkningar i rådande ordning.
    Under de senaste åren har den i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen givna befogenheten till konfiskation utan rättegång varit föremål för åtskillig kritik. Enligt min mening bör frågan om en utmönstring av systemet med konfiskation utan åtal allvarligt övervägas. Ett dylikt övervägande bör givetvis jämväl avse reglerna om 'sekvestrerande och indragning' i § 5 mom. 13, vilkas förhållande till konfiskationsbestämmelsen i § 3 mom. 9 ansetts oklart. Därest möjligheten till konfiskation utan åtal skulle borttagas, skulle behovet av ett hastigt ingripande mot skrifter av den art, varom nu är fråga, tillgodoses genom de allmänna reglerna om kvarstad i samband med åtal. Med hänsyn härtill bör i samband med övervägande av upphävande av bestämmelserna om konfiskation utan rättegång till prövning upptagas spörsmålet om en jämkning av ansvarsbestämmelserna i § 3 mom. 9.
    Årets riksdag har, enligt vad jag förut nämnt, såsom vilande antagit ett förslag, varigenom § 6 tryckfrihetsförordningen skulle upphävas och sålunda bestämmelserna om förhandsgranskning, införselförbud och utgivningsförbud beträffande tryckt skrift upphöra att gälla. Därmed är det emellertid icke sagt, att man bör ställa det så att man vid en krigssituation saknar bestämmelser i det syfte som de nu i § 6 upptagna. Det torde därför böra

UTREDNING OM TRYCKFRIHETEN. 805övervägas, huruvida och i vilken form de berörda bestämmelserna böra ersättas av andra, vilka — med minsta möjliga intrång i tryckfriheten — för krigstid öppna särskilda möjligheter till kontroll över tryckta skrifter.
    Med tanke ej minst på behovet av utomordentliga bestämmelser inom tryckfrihetens område har det ifrågasatts, att vårt land för krigsfall borde äga tillgång till en procedur, enligt vilken man under noggrant angivna förutsättningar och i betryggande former snabbt kunde genomföra en till krigstiden begränsad ändring av grundlagarnas stadganden. Ehuru detta uppslag äger en syftning utöver tryckfrihetsförordningens ram och tvivelsutan möter vissa betänkligheter, torde det förtjäna att närmare övervägas i samband med en översyn av tryckfrihetsförordningen. Tydligen skulle, om en sådan procedur kunde tillgripas, en särskild beredskapslagstiftning för tryckfriheten under krig te sig mindre påkallad än eljest.
    Ett speciellt spörsmål som bör beaktas vid utredningen har berörts av länsstyrelsen i Kalmar län i skrivelse d. 7 febr. 1944 och av Malmö ungdomsråd i en d. 16 maj samma år dagtecknad framställning, båda angående åtgärder mot spridning av en del mindervärdig sexuell litteratur. I länsstyrelsens skrivelse framhålles att, ehuruväl de åsyftade skrifterna hade visst upplysande innehåll, de dock vore av den låga standard att de icke borde komma i barns och ungdoms händer. Genom det sätt varpå utbjudandet och försäljningen skedde vore det emellertid just ungdomen som särskilt lockades att köpa tryckalstren i fråga. Det framstode som en angelägenhet av synnerlig vikt att utgivning och avyttring av sexuell upplysningslitteratur så reglerades att skadliga verkningar såvitt möjligt förhindrades.
    De gjorda framställningarna beröra missförhållanden som äro svårtillgängliga för ett ingripande på lagstiftningens väg. En särskilt mot barn och ungdom inriktad spridning av sensationsbetonad sexuell upplysningslitteratur och andra skrifter av mer eller mindre pornografiskt innehåll framstår emellertid som så betänklig, att en återhållande legal reglering kan böra övervägas. I första rummet synes härvid möjligheten att förbjuda utsändande till barn och ungdom av reklamtryck, rekvisitionsblanketter och dylikt för sådan litteratur komma i betraktande. Jämväl andra utvägar att förhindra spridningen av ifrågavarande skrifter till de kretsar, för vilka desamma företrädesvis te sig skadliga, böra emellertid övervägas.
    Efter de omfattande partiella reformer som tryckfrihetsförordningen under det sista decenniet undergått är även en formell översyn av förordningen påkallad. En sådan översyn bör därför verkställas vid den nu föreslagna utredningen.»
    K. M:t bemyndigade chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga jämte sekreterare att inom departementet verkställa en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetslagstiftningen och därmed sammanhängande ämnen (se SvJT 1944 s. 705).