Hur det är i mitt yrke. Vardagen i tolv yrken. Natur och Kultur. Sthm 1944. 254 s. Kr. 7.90.
I denna bok ha tolv utövare av olika s. k. intellektuella yrken, bland dem en domare, en advokat och en befattningshavare vid ett centralt ämbetsverk, skildrat vardagen i sitt yrke. Ej minst för domare och advokater kan det vara av intresse att få en inblick i både hur yrkeskamrater uppfatta den egna uppgiften och hur det dagliga arbetet ter sig i andras yrken. För de studerande som skola välja levnadsbana är det också av värde att få andra upplysningar om de olika yrkesuppgifternas karaktär än som kunna inhämtas av officiella handledningar beträffande kompetensfordringar o. d. I en efterskrift, »Att välja yrke», framhåller bokens utgivare, fil. lic. BIRGER BECKMAN, bland annat att de unga som tänka vinna inträde i en viss yrkeskrets få tillfälle att bedöma, huruvida andan inom kretsen passar för deras eget kynne; de olika yrkesutövarna ha nämligen i sina framställningar medvetet eller omedvetet givit uttryck åt den skråanda som råder inom yrket.
Domaren, hovrättsassessor STURE PETRÉN, inleder sin framställning av hur det är att vara domare med en väns omdöme, att det är ett utmärkt färdsätt att resa genom livet tillbakalutad i en domarstol, lugnt och bekvämt; resan utsätter en inte för några onödiga skakningar och bjuder ändå på intressanta utsikter över tillvaron. Som botemedel mot den mer eller mindre överlägset avvisande inställning till omvärlden, vartill en domare har lätt att förfalla på grund av att han icke behöver stöta på det levande livet i dess råa och kaotiska urtillstånd utan får det serverat åt sig portionsvis i hyfsat
och bearbetat skick vid domarbordet, rekommenderar Petrén ökad kontakt med personer och förhållanden utanför domstolsmiljön. Han nödgas emellertid konstatera, att domarens arbetsbörda knappast iämnar någon tid över för intressen utanför domstolen. Som en stor tiiigång på domarbanan framhåller Petrén emellertid, att varje domare åtminstone en gång i livet, nämligen under sin första tingssittning, får rent landskapligt uppleva en del av det egna landet på ett sätt, som saknar motsvarighet inom de flesta andra yrken.
I framställningen av advokatens vardag belyser advokatsamfundets sekreterare HOLGER WIKLUND i vilka oändligt rika skiftningar det mänskliga livet möter advokaten och vilka mödor det kostar honom att bringa detta material i det bearbetade skick vari det möter domaren. Wiklund framhåller, att advokatens arbete visserligen är fyllt av jäkt och oro men aldrig enformigt. Beträffande arbetsbördan upplyser han, att alla advokater anse sig ha antingen för mycket eller för litet att göra, vanligen det förra. Förklaringen härtill är enligt Wiklund, att advokatverksamheten är i så hög grad knuten till advokatens person att ökad arbetsbörda i begränsad omfattning kan läggas på medhjälpare.
I domaruppsatsen beklagas, att personundersökningar fran gångna generationer vanligen blott bevaras muntligen i nästa generation och sedan gå förlorade. I sin framställning av vardagen i ett centralt ämbetsverk har t. f. byråchefen ERIK ANNELL bidragit till avhjälpande av denna brist såvitt angår de personer som tjänstgjorde i fångvårdsstyrelsen medan Annell var kamrer där. Mot rättvisan i de porträttskildringar som Annell under lätt genomskinliga fingerade namn lämnar av ännu levande och verkande personer kunna dock helt visst invändningar göras. I allt fall ger framställningen ett starkt intryck av att vardagen i ett centrait ämbetsverk i icke ringa utsträckning ägnas åt skvaller och intrigspe.
N. B.