Tom Forssner 70 år. När Tom Forssner i dessa dagar1 fyller 70 år, kan han se tillbaka på en advokatgärning, som det förunnats få i vårt land att utföra. Då han kort efter sekelskiftet inträdde på advokatbanan, hade strävandena att bilda ett verkligt advokatstånd helt nyligen tagit sin början, och Sveriges Advokatsamfund hade vid denna tid icke mer än ett hundratal ledamöter. Vad värre var, advokatyrket utövades i stor utsträckning av mindervärdiga sakförare och hade föga anseende. Forssner hörde till dem, som tidigt insågo betydelsen för hela rättsvården av att samfundet utvecklades till en stark och respekterad sammanslutning av yrkesutövare, på vilkas duglighet och hederlighet ställes stora anspråk. Under den långa period, åren 1920—1933, då Forssner var advokatsamfundets ordförande, utfördes av honom och hans medarbetare ett hängivet och resultatrikt arbete på den stora uppgiften. Envar kunde iakttaga, att samfundets grepp över advokatväsendet blev allt starkare, och att kraven på advokatkåren i allt högre grad uppfylldes, samtidigt som kårens numerär hastigt växte. Under denna tid verkade också advokatsamfundet, till en början i påtaglig ensamhet, med stor energi för en rättegångsreform enligt processkommissionens linjer. Förtjänsten av denna framsynta ståndpunkt till den kanske betydelsefullaste lagreformen i vårt land sedan 1734 tillkommer Forssner mer än någon annan. För det verk, som Forssner under dessa år med osjälvisk uppoffring av personliga intressen utförde, stå ej blott advokaterna utan alla rättsskipningens vårdare i en tacksamhetsskuld, som icke kan återgäldas.
Ehuru det är Forssners verksamhet i och för Sveriges Advokatsamfund, som utåt framträder som hans viktigaste insats i svenskt rättsliv, må erinras om, att han är en av våra mest framstående advokater, som under en mångårig verksamhet fullföljt de förnämliga och förpliktande traditionerna från hans företrädare Abenius och Kôersners tid. Hans förmåga har också tagits i anspråk för många offentliga värv.
För dem, som kommit i personlig beröring med Forssner, framstår han som en i verklig mening humanistisk personlighet med ett äkta, stridbart patos för rättvisa. Hans förtjänster ha aldrig kommit bättre till sin rätt än då han vid advokatsamfundets årsmöten med kraft och vältalighet tecknat de stora perspektiven i advokatväsendets livsfrågor.
Bertil Ahrnborg.