Befolkningsutredningen om abortfrågan. 1941 års befolkningsutredning har d. 22 nov. 1944 avlämnat betänkande i abortfrågan (SOU 1944:51). Utredningen framhåller, att abortfrågan är ett specialproblem av befolkningsfrågan. Efter att ha redogjort för abortfrekvensen, anledningarna till aborto ch de åtgärder som hittills vidtagits för att bota det onda som ligger i de höga abortsiffrorna, anför beredningen, att erfarenheten ger vid handen, att de repressiva åtgärderna mot aborterna hittills icke bidragit till frågans lösning. Utredningen framlägger i stället förslag till ett stort antal ekonomiska och sociala hjälpåtgärder även som till en omfattande upplysningsverksamhet,s yftande bl. a. till att förhindra uppkomsten av icke önskade havandeskap vilka, enligt vad utredningen funnit, ofta leda till abort. Utredningen föreslår inrättande av en kuratorsinstitution för rådgivning och hjälp åt abortsökande, vilken fullt utbyggd beräknas draga en årlig kostnad av ungefär 300,000 kronor.
    Utredningen har ansett sig böra upptaga även abortfrågans juridiska aspekt till diskussion. Den har därvid ej kommit fram till att förorda någon ändring av nu gällande lag. Utredningen vill sålunda icke föreslå att abort skall få företagas även på sociala indikationer. Den citerar därvid 1934 års abortkommittés yttranda att det viktigaste dock icke är att nedbringa den illegala abortfrekvensen, utan att det först och sist gäller att så långt som möjligt minska antalet aborter överhuvud taget genom att avlägsna

deras orsaker. Man gagnar icke detta syftemål genom att — medelst införande av sociala indikationer — möjliggöra att ett antal aborter kan utföras legalt i stället för illegalt. Utredningen har även velat instämma i befolkningskommissionens uttalande att medgivande av abort på sociala indikationer skulle innebära en i själva vår lagstiftning inskriven inkompetensförklaring beträffande vårt samhälles möjligheter att komma till rätta med allvarliga sociala missförhållanden.
    Utredningen framhåller betydelsen för tilltalade aborterande kvinnor av den nya lagen om villkorlig dom, enär denna ger förbättrade möjligheter till positiv hjälp åt dem under övervakningstiden. Vidare framhåller utredningen att man i abortmål bör i större utsträckning än som hittills skett söka fastställa, huruvida ansvar kan yrkas å barnafadern enligt SL 14: 35. Utredningen har övervägt att föreslå straffskärpning för abortörerna men avstått därifrån på grund av den ytterst låga upptäcksprocenten, vilken gör att straffhotets preventiva verkan ej kan förväntas bli av ökad betydelse. Däremot bör enligt utredningens åsikt i de fall, då straffad abortör återfaller i samma brott under tid då han är villkorligt frigiven, återfallet bedömas synnerligen strängt.

 

B. L.