Krigsförbrytare och asylrätt. I en föregående artikel 1 har författaren sökt belysa några synpunkter av mera principiell art, vilka torde böra hållas i sikte, då det gäller att från svensk sida taga ställning till frågor om bestraffning av krigsförbrytare. I det följande skall något mera konkret beröras den gällande svenska lagstiftningens innebörd i vissa punkter av intresse för ämnet. Det har förefallit som om den offentliga diskussionen, i varje fall i dagspressen, visat benägenhet för att med allmänna talesätt motivera ett ställningstagande på fri hand, utan tillräcklig hänsyn till de rättsregler som innehållas i vår lagstiftning. Från juridisk utgångspunkt synes det tämligen självklart att dessa böra efterlevas eller, om de befinnas otillfredsställande i nuvarande läge, ändras genom lagstiftning.
Det är icke anledning att gå in på bestraffning av krigsförbrytelser efter åtal vid svensk domstol. Hithörande gärningar, som skulle vara straffbara enligt svensk lag med dess i 1 kap. strafflagen angivna tilllämpningsområde, måste, såvitt hittills är bekant, vara ytterligt sällsynta. Om sådana fall förekommit och åtal sker här i riket, skall naturligtvis lagen tillämpas. Därvid är att erinra, att förräderi, ämbetsbrott och åtskilliga andra förbrytelser mot en främmande stat icke omfattas av någon svensk straffbestämmelse. Vissa av de nedan berörda frågeställningarna kunna tänkas kräva beaktande även vid prövningen av åtal inför svensk domstol.
Krigsförbrytarproblemets praktiska innebörd för vårt lands del hänför sig i stället till frågan om eller i vilken utsträckning de personer, som söka undandraga sig bestraffning genom att taga sin tillflykt hit, skola få lov att stanna här och åtnjuta s. k. asylrätt. Å ena sidan torde man, på skäl som mer eller mindre sammanfalla med dem som i den föregående artikeln anförts, i vida kretsar av vårt folk icke hysa någon mera livlig önskan att aktivt medverka till bestraffningsåtgärder, åtminstone icke mot alla dem som betecknas som krigsförbrytare. Å andra sidan torde man ganska allmänt hysa den uppfattningen att de icke här böra erhålla en fristad. Man torde önska att Sverige skall förhålla sig neutralt i denna fråga; vid sidan av dem som positivt önska att bestraffning måtte äga rum, finnas många, som anse att de ifrågavarande individerna böra få stå sitt kast och i varje fall icke gjort sig förtjänta av något skydd från vår sida. Man vill undvika att genom motstånd mot andra staters krav i detta hänseende framkallas utrikespolitiska svårigheter. Och man menar, uppenbarligen på goda grunder, att
allvarliga olägenheter av både politisk och annan art skulle bliva följden av att ett större antal krigsförbrytare komme att någon längre tid hysas här.
De särskilda individerna hava icke någon »rätt» att här åtnjuta asyl. Svenska staten har icke någon folkrättslig eller eljest rättslig skyldighet att här bereda utlänningar skydd vare sig mot deras hemlandsmyndigheter eller mot andra stater, oavsett om dessa äro segrare eller besegrade, totalitära eller demokratiska. Denna grundsats, som ju icke är någon nyhet ehuru dess framhållande i konkreta fall för många tyckes ha inneburit en överraskning, synes ha blivit fullt klarlagd genom den diskussion som förts och den torde numera vara allmänt accepterad. Asylrätt för en individ kan förekomma endast såsom en reflexverkan därav, att den i landet gällande lagstiftningen lägger hinder i vägen för hans överlämnande åt någon utländsk makt för att bestraffas eller under sådana förhållanden att en bestraffningsåtgärd är att förvänta.
Härvid är läget jämförelsevis klart enligt 1913 års utlämningslag. Däri uppställas bestämda förutsättningar för utlämning till bestraffning. Sålunda fordras positivt att den gärning, för vilken utlämning sker, skall vara eller, om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle vara att anse såsom brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. Negativt gäller bl. a., att utlämning ej må ske för politiskt brott. (En specialbestämmelse av innehåll att även vissa lindrigare brott kunna föranleda utlämning till Danmark eller Norge är i förevarande sammanhang utan större intresse.) Det må nämnas att åtskilliga av de i kraft varande utlämningstraktaterna, bl. a. konventionen med Danmark av 1913, avse utlämning endast för vissa uppräknade förbrytelser och alltså icke förutse utlämning i den fulla utsträckning, som medgives av lagen. Intet hindrar emellertid att inom dennas räckvidd, under förutsättning av utfästelse om ömsesidighet, utlämning medgives utan stöd av traktat.
Lagens nyssnämnda positiva förutsättning för utlämning är i fråga om brottets art icke fullt tydlig enligt ordalydelsen. Vad menas nämligen med att gärningen om den begåtts »under motsvarande förhållanden» skulle vara att anse som brott enligt svensk lag? Det kan ifrågasättas, om alla brottsbestämningar som äro uppfyllda med avseende på en främmande stat få transponeras till att avse Sverige i sådana fall då de svenska straffbuden blott avse att skydda svenska intressen, om sålunda t. ex. ett förräderi eller spioneri mot en främmande stat eller ett ämbetsbrott i dess tjänst är i och för sig utlämningsbart. Uttalanden i förarbetena (NJA II 1913 s. 334 f.) synas kunna åberopas för den mest omfattande tolkningen, som också vinner stöd av att ett kuriöst undantag för tryckfrihetsbrott (5 §) och en särskild regel angående brott som avses i 10 kap. strafflagen (utlämningsl. 4 § andra st.) ansetts nödiga. Betydelsen av detta spörsmål är emellertid ringa, enär de flesta brott som i detta hänseende kunde vålla tvekan falla under förbudet mot utlämning för politiskt brott.
När det gäller att avgöra huruvida en viss gärning skulle vara att anse som brott enligt svensk lag uppkomma åtskilliga spörsmål, som endast sällan krävt beaktande vid våra straffbestämmelsers tillämpning i inre förhållanden. Några må beröras, därvid i vissa fall endast frågorna skola ställas utan något försök att slutligt besvara dem. Flera hithörande spörsmål äro, såsom i den föregående artikeln antytts, beroende av förutsättningar som tillhöra folkrätten.
1) Detta gäller till en början om åtskilliga frågor rörande gärningar av samarbetsmän under en krigisk ockupation. I ett sådant läge — i vilken mån det bör anses ha förelegat i Danmark skall här ej diskuteras — har ockupationsmakten åtskilliga befogenheter utöver de rent militära och äger fördenskull fordra lydnad i viss utsträckning både av civila statsfunktionärer och av enskilda, med rätt att bestraffa vägran. Fullgörande av vad sålunda begäres bör då icke anses straffbart enligt något lands interna lagstiftning, ej heller Sveriges. Om ockupationsmakten begär för mycket och använder tvångsmedel för att genomföra kraven, inställa sig spörsmål huruvida undfallenhet härför må åberopas för strafflöshet enligt grundsatserna om nödrätt, jfr nedan. De ifrågavarande spörsmålen bliva säkerligen ofta mycket svåra att lösa, på grund av de folkrättsliga grundsatsernas i regel mycket allmänt hållna avfattning, som ibland synes leda till ett resonemang i cirkel: ockupationsmakten får enligt folkrätten icke tvinga någon i det ockuperade området till förräderi mot det egna landet, men vad som är förräderi (t. ex. enligt sv. straffl. 8: 6) måste i viss utsträckning bestämmas under hänsyn till folkrätten.
2) Naturligen kan det ockuperade landets regering för sin del lösa åtminstone en del av dessa spörsmål genom att under ockupationen utfärda nya straffbestämmelser eller förtydliganden av de förut gällande. Vid sidan av de folkrättsligt betonade kompetensfrågorna inställa sig härvid i nuvarande läge ofta frågor om ett slags statsrättslig nödrätt: i vilken mån kunna stadganden, som icke tillkommit i full överensstämmelse med den egna konstitutionen, tillerkännas verksamhet? Jämväl torde man få räkna med att dylika bestämmelser tillägga sig tillbakaverkande kraft, öppet eller förtäckt. Det kan vara tvivelaktigt om utlämning må ske för att möjliggöra bestraffning enligt en sådan bestämmelse. Enligt författarens mening synes den svenska lagstiftningen icke innehålla något bestämt hinder härför, visserligen förutsatt att brottstypen vid tiden för gärningens begående var belagd med tillräckligt strängt straff enligt Sveriges interna rätt.
3) Ibland skall denna emellertid befinnas lägga hinder i vägen för utlämning, helt enkelt därför att den icke stadgar straff för de gärningar som äro i fråga. Exempelvis må beröras angivare i ockupationsmaktens tjänst. Sådana angivelser äro enligt en mycket enhällig uppfattning att hänföra till de mest upprörande och straffvärda formerna av krigsförbrytelser. Men skulle de vara att anse såsom straffbara enligt svensk lag? Denna stadgar väl straff för falsk angivelse, men det kan vara fråga om en fullt sanningsenlig angivelse för t. ex. sabotage i patriotiskt syfte. Sådant sabotage är prima facie ett brott. Visserligen skulle ut-
lämning därför till ockupationsmakten väl ej kunna ske, eftersom det torde böra betraktas såsom politiskt brott. Naturligtvis kommer sabotaget ej heller att bestraffas av det egna landets myndigheter, härför kommer att sörjas genom föreskrifter om amnesti. Men det är mera tvivelaktigt om sådana föreskrifter kunna åstadkomma att gärningen icke vid tiden för förövandet var ett brott eller om man enligt allmänna grundsatser om rättsenlighet på grund av intressekollision kan komma till ett sådant resultat. Detta är emellertid nödvändigt för att en sanningsenlig angivelse av gärningen skall bliva straffbar såsom förtal; sv. straffl. 16: 8, som visserligen ej upptager högre straff än fängelse. Uppenbarligen ligger den invändningen nära, att hela denna tankegång för på sidan om den reella kärnpunkten: angivelse av patrioter är förräderi. Straffl. 8: 6 torde understundom kunna anses lämna möjlighet för en sådan rubricering. Godtages denna, uppkommer frågan huruvida angivare äro skyddade mot utlämning enligt reglerna om politiska förbrytare.
4) Beträffande sådana gärningar som tillhöra de krigförandes militära operationer har i den föregående artikeln anförts, att uppgiften ej sällan blir att avgöra om en gärning, som i och för sig företer kännetecknen på ett vanligt brott, likväl skall vara strafflös såsom enligt folkrätten tillåten i krig. Härvid måste prövas, huruvida de konventioner och reglementen, som tillkommit före luftkrigets tid och även i övrigt icke kunnat förutse den totala krigföringens inriktning på kamp mot näringslivet och civilbefolkningen, kunna anses hava behållit sin giltighet enligt ordalydelsen. Till synes äro betydande jämkningar däri nödvändiga för att icke gärningar, som utförts å ömse sidor, skola bliva betraktade som brott då de begåtts av dem som slutligen besegrats. Även ett och annat som icke kan anses i och för sig lovligt, torde böra anses strafflöst på grund av en rättsvillfarelse av sådan art, att man icke kan bortse därifrån; jämför grundtanken i svenska strafflagen för krigsmakten 46 §.
5) Ytterligare torde frågan om lydnadsplikt såsom straffrihetsgrund ofta göra sig påmint, icke minst beträffande de av militärer förövade krigsförbrytelserna i egentligaste mening. Att en gång för alla lösa detta problem i den riktningen att straffrihet på sådan grund städse skulle förvägras, såsom i den populära diskussionen påyrkats, skulle icke stämma med svensk straffrätt. De krav på heroism, som äro lätta att uppställa vid ett skrivbord, kunna vara alltför svåra att uppfylla framför en revolvermynning. Allmänt gäller utan tvivel att en viss rättskränkning icke är strafflös vid lydnadsplikt eller eljest i en tvångssituation, om ej den handlande måst vidtaga gärningen för att själv undgå ett avsevärt svårare ingrepp mot honom själv. Även med denna formulering torde straffrihet böra anses följa i åtskilliga av de fall, som kunna bliva aktuella. Och en på sådant sätt värderande avvägning lär få göra halt inför den omedelbara livsfaran. Att vad som gjorts tillräddning ur sådan fara i stor utsträckning skall bli strafflöst, är en i skilda länder stadgad åsikt. Meningarna gå i sär, om strafflösheten skall anses följa av lagen eller åvägabringas genom benådning. Antages det senare (såsom åtminstone för vissa fall av sv. strafflagskommissio-
nen, SOU 1923:9 s. 110 f.) skulle man med ett rent tekniskt resonemang möjligen komma till att en i inlandet avdömd gärning skulle bliva strafflös genom benådning, men att utlämning kunde ske även i ett fall där benådning icke vore att förvänta i det rekvirerande landet. Detta synes icke tillfredsställande. — Här skall icke försökas någon uppskattning av frekvensen av de fall, i vilka ett tvångsläge av den senast berörda arten kan väntas framgå av utredningen; instruktioner och liknande skriftliga bevis torde i allmänhet icke komma att föreligga.
6) Den som givit befallningen eller åvägabragt tvångsläget blir i stället för den omedelbart handlande att anse såsom s. k. medelbar gärningsman, och i andra fall straffbar jämte den omedelbare gärningsmannen, såsom anstiftare. Även i övrigt blir stort utrymme för utlämning till bestraffning av delaktiga. Bl. a. torde de ovan under 3) berörda angivarna ofta vara att anse såsom medhjälpare till mord eller annan gärning, som förövats på grund av angivelsen. Och personer i ledande ställning, vilkas åtgärder i och för sig närmast få anses befinna sig på de politiska brottens plan, torde ofta med hänsyn till åtgärdernas av dem insedda konsekvenser bliva ansvariga för rent kriminella förbrytelser.
Som nämnts må utlämning icke ske för politiska brott. Härmed avses, såsom både lagtexten och förarbetena göra fullt tydligt, icke allenast s. k. absolut-politiska brott — sådana som direkt, och uteslutande, rikta sig mot staten, vare sig dess integritet, dess författning eller statsmakternas representanter — utan även relativt-politiska brott, nämligen vanliga brott, vilka på grund av ett politiskt inslag, bestående i ett politiskt syfte eller ett objektivt samband med ett absolut-politiskt brott, t. ex. såsom medel därför, övervägande äga karaktären av politiska brott. Prövningen härav har avsiktligt överlämnats åt tillämpningen. Förarbetena antyda lämpligheten av en viss anslutning till schweizisk praxis, vilken syntes gå i riktning mot att tillerkänna de objektiva omständigheterna vid brottets förövande en avgörande betydelse, så att t. ex. förövare av mord av politisk hämnd eller brott (mord eller stöld), som eljest begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta den bestående politiska ordningen, icke ansetts böra åtnjuta frihet från utlämning. Enligt dessa intentioner skulle åtskilliga brott som i den föregående artikeln betecknats som kriminella krigsförbrytelser vara undantagna från utlämning, nämligen om de utgjort tjänliga medel för politiska syften, vare sig genom krigföring eller vid ockupation, tydligen även vid motstånd däremot genom åtgärder tillhörande det lilla kriget, effektivt organiserat sabotage o. dyl. Visserligen uppställer lantkrigsreglementet ganska stränga krav för att frikårer och liknande skola få åtnjuta skydd såsom kombattanter. Dessa bestämmelser, även i den mån de icke tilläventyrs böra anses såsom föråldrade, äro emellertid endast avgörande för om en gärning av den fientliga staten må bestraffas, men kunna icke föranleda att den, även om den anses olovlig, icke skulle såsom politiskt brott vara undantagen från utlämning.
En ganska utbredd mening i vårt land torde anse att förbudet mot
utlämning för politiskt brott, med dess nu antydda ganska stora omfattning, i nuvarande läge är alltför vittgående. Man torde mena att icke varje politik bör åtnjuta det skydd, som utlämningslagen 7 § innebär. Obestridligt är att de stater som voro ledande vid utbildningen av asylrätten utgjordes av republiker eller eljest demokratier, vilka icke ville medverka till mer eller mindre absolutistiska staters bestraffningsåtgärder mot upprorsmän och liknande brottslingar; dessa betraktades i de förra staterna såsom frihetskämpar och hjältar. Efterhand som asylrätten allmänt slagit igenom är det emellertid svårt att i bestämmelsernas utformning finna några spår av en inskränkning, som från asylrätt skulle utesluta dem som med våldsamma medel kämpat för reaktionära politiska syften. Ej heller den svenska lagstiftningen torde medgiva någon olika behandling av skilda politiska riktningar.
I en annan punkt torde vår regel om asylrätt hava något större anpassningsmöjligheter. Det står väl utom tvivel att även grova brott av sådan beskaffenhet som mord och svår misshandel kunna böra anses övervägande äga karaktären av politiska brott. Emellertid hade redan före utlämningslagens tillkomst gjort sig gällande en tendens att från asylrätten undantaga sådana brott, som från moralisk och allmänträttslig synpunkt äro att anse såsom de svåraste. Den redan mera än hundraåriga s. k. belgiska attentatsklausulen återfinnes i 1913 års svenska lag i den formen att såsom politiskt brott i intet fall skall anses mord, mordförsök eller dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns familj hörande person (7 § andra st.). Detta undantag får visserligen å ena sidan sägas bestyrka att enahanda brott mot personer i mindre upphöjd ställning kunna vara att anse såsom politiska brott. Men å andra sidan torde därur kunna hämtas stöd för att vissa andra särskilt upprörande ogärningar — t. ex. terrordåd utan något omedelbart militärt syfte eller med mycket talrika offer, tortyr — böra likställas med de uttryckligen undantagna fallen och alltså icke i något fall böra anses såsom politiska brott. En sådan tolkning skulle sannolikt av en övervägande opinion finnas välgrundad.
I varje fall kunna talrika kriminella krigsförbrytare uppenbarligen icke åberopa asylrätten för dem som förövat politiskt brott. Då utlämningslagen icke lägger hinder i vägen för utlämning, kan, såsom ovan antytts, sådan medgivas icke blott då Sverige är traktatmässigt förbundet därtill utan även eljest.
Emellertid bör uppmärksammas lagens föreskrift att vid varje utlämning skall uppställas det villkoret, att den utlämnade icke må för det ifrågavarande brottet ställas under tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet. Härigenom lärer uteslutas, att Sverige genom utlämning skulle möjliggöra att någon ställes inför någon nyinrättad internationell eller eljest genom ett fredsfördrag eller en lex in casu särskilt anordnad specialdomstol.
Asylrättens innebörd bestämmes jämväl av lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas. Såväl i fråga om de krigsförbrytare,vilka enligt det anförda kunna bli föremål för utlämning enligt 1913
års lag, som beträffande övriga har antytts, att Sverige borde möjliggöra deras bestraffning genom åtgärder enligt utlänningslagen av 1937, nämligen avvisning, förpassning eller utvisning. Syftet med denna lagstiftning är, att Sverige skall i sitt eget intresse, enligt förarbetena främst arbetsmarknadshänsyn, kunna både avböja att här mottaga och härifrån avhysa utlänningar, som ur vår synpunkt icke äro önskvärda. Fråga uppstår då, om utlämningslagen fritt kan suppleras med åtgärder enligt utlänningslagen, så att, då den förra icke är användbar, man i stället kan tillgripa de senare åtgärderna. Detta synes i och för sig föga antagligt. Utlämningslagen inledes på följande sätt: På begäran av främmande stats regering må person, som uppehåller sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd, kunna till den främmande staten utlämnas efter ty i denna lag sägs. Med utgångspunkt härifrån och med beaktande av den detaljerade noggrannhet varmed utlämningsbetingelserna äro reglerade, uppenbarligen för att hindra medverkan från svensk sida till bestraffning utomlands i strid med våra begrepp om asylrätt, tala starka skäl för att utlämningslagen bör anses förhindra åtgärder enligt utlänningslagen, vilka i realiteten innebära utlämning till bestraffning, när sådan icke får ske direkt enligt 1913 års lag. Ställer man sig icke på denna ståndpunkt blir sistnämnda lag, efter tillkomsten av utlänningslagstiftningen (1937 års lag hade föregångare), skäligen betydelselös. Ty vartill skulle den noggranna regleringen av både de materiella förutsättningarna för utlämning och av förfarandet därvid, med särskild domstolsprövning, överhuvud tjäna, om regeringen eller administrativ myndighet skulle äga, när det ansåges lämpligt, i stället välja det mera lösligt reglerade förfarandet enligt 1937 års lag? Det vore att likställa med ett system, enligt vilket i inhemska förhållanden, om en viss gärning ej kan åtkommas med straff enligt strafflagen, administrationen i stället kunde på egen hand inskrida däremot med frihetsberövanden eller andra säkerhetsåtgärder. En dylik »ordning» är välkänd från skilda länders historia, men har väl icke hemortsrätt i nutidens Sverige.
Naturligtvis är det i mycket diskutabelt, vilka begränsningar vid handhavandet av 1937 års lag som böra anses bestå av hänsyn till 1913 års lag. Tillämpningsområdet för den sistnämnda angives förstså, att den avser utlämning på begäran av främmande stats regering. Med en sträng bokstavstolkning kunde man härav vilja sluta att, så snart en formlig begäran om utlämning ej föreligger, utvisning kan ske, även om dess syfte är att möjliggöra bestraffning. Detta skulle dock vara att offra realiteten för formen.
Av större intresse är att 1913 års lag endast avser person som uppehåller sig här i riket. Härav följer att denna lag icke lägger något hinder i vägen mot att förebygga att en påstådd krigsförbrytare av vilket slag som helst inkommer i riket. Genom att vägra visering av pass och därefter på grund av saknad av legitimationshandling vidtaga avvisning kan detta genomföras enligt 1937 års lag. Starka skäl torde bestå för att anse förpassning ur riket på samma grund vara tillåten, då en utlän-
ning utan visum nyligen inkommit i landet; han skulle alltså icke anses uppehålla sig här i den mening, som i 1913 års lag avses.
Mera allvarlig blir frågan när det gäller utvisning av en utlänning som vistas i riket. De speciella utvisningsgrunderna i 1937 års lag 31 § äro härvid utan större intresse. Därjämte må emellertid, enligt 37 §, Kungl. Maj:t förordna om utvisning, där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat. Och enligt 54 § äger Kungl. Maj:t, i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket etc. meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga. Ett spörsmål, som härvid kräver sin lösning, är om Kungl. Maj:t i statsrådet på grund av 54 § kan vara fritagen från att följa de i 1913 års lag uppställda betingelserna för utvisning i sådana fall, då denna skulle ske för att möjliggöra bestraffning utomlands. Detta skulle, praktiskt sett, i nuvarande läge innebära att de till individernas skydd uppställda reglerna skulle träda ur funktion om en främmande stat med tillräckligt kraftiga påtryckningsmedel begär individernas uppoffrande. För att så bör vara kunna naturligtvis anföras skäl.
Emellertid, för samtliga åtgärder enligt 1937 års lag är uppställd den inskränkningen i fråga om deras verkställighet, att en utlänning icke bör befordras till ett land, varifrån han av politiska orsaker flytt eller där han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till sådant land (24, 30, 36 §§). Förbud häremot gäller vid utvisning genom beslut av Kungl. Maj:t enligt 37 §. Enligt förarbetena har den tidigare bestämningen av politisk flykting såsom den som i sitt hemland sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott ansetts för snäv, men en sådan förmodan är tydligen fortfarande av beskaffenhet att förhindra befordran till det land, där bestraffningsåtgärden hotar; om detta är flyktingens hemland eller ett annat land, torde vara utan betydelse. I fråga om innebörden av politiskt brott, vilken ej närmare bestämts i 1937 års lag, torde den ovan berörda beskrivningen i 1913 årslag få anses vägledande. Så långt skulle resultatet bli, att verkställighet av avvisning, förpassning eller utvisning icke skall ske i en sådan situation, i vilken utlämning enligt 1913 års lag 7 § icke skulle kunna medgivas. Det skulle sålunda icke finnas större anledning att anlita åtgärder enligt 1937 års lag i stället för egentlig utlämning. Ty politiska krigsförbrytare i den ganska vidsträckta mening, som detta begrepp har enligt 1913 års lag, skulle även vara skyddade mot att befordras till straff med tillämpning av 1937 års lag. Och i fråga om de i inskränkt mening kriminella krigsförbrytarna är vägen enligt den ena lagen lika framkomlig som enligt den andra.
Dock är följande att märka. Ovannämnda 54 § i 1937 års lag stadgar i ett andra stycke, att i fall varom i paragrafen sägs Kungl. Maj:t i fråga om utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning må förordna efter omständigheterna. Särskilt vid jämförelse med 37 §
andra stycket kan den tolkning icke avvisas att med stöd härav en utlänning må befordras även till ett land varifrån han flytt av politiska orsaker. Med tillämpning härav skulle reglerna i 1913 års lag om asylrätt för politiska brottslingar kunna helt sättas ur funktion.
En sådan konflikt mellan de båda lagarna är uppenbart otillfredsställande. Om man på grund av de senaste årens erfarenheter anser, att asylrätten för politiska förbrytare enligt utlämningslagen är alltför vidsträckt, synes det riktiga vara att genomföra en ändring av denna lag. Författaren är av de skäl som berörts i den tidigare uppsatsen benägen att anse att lagen i sitt nuvarande skick erbjuder möjlighet till utlämning i någorlunda tillräcklig omfattning. Anhängarna av vidgade möjligheter till utlämning böra betänka, att lagen svårligen kan medgiva utlämning av politiska krigsförbrytare till en viss antagen segrarstat utan att samma generositet måste komma också den andra sidans stater tillgodo därest de, kanske mot förmodan, skulle bliva i tillfälle att med eftertryck påfordra det.
Likväl bör måhända denna likformighet icke genomföras fullt ut. Såsom jämförelsevis rimliga må antydas följande utvidgningar av utlämningsmöjligheterna.
1) Asylrätten för politiska brott bygger delvis på samma grunder som den utrikespolitiska neutraliteten vid krig mellan andra stater, nämligen en obenägenhet att taga ställning till deras politiska angelägenheter. Måhända böra vi icke upprätthålla ett sådant désintéressement gentemot våra närmaste nordiska grannländer med avseende på bestraffningen av relativt politiska brott, som under ockupation begåtts i dessa länder av ockupationsmaktens företrädare och av samarbetsmän. Det kan tänkas att i Sverige råder en så utbredd sympati för dessa staters vedergällningskrav och ett sådant förtroende till deras rättsskipning i varje situation, att en möjlighet till utlämning i dessa fall skulle uppbäras av ett allmänt rättsmedvetande. Danmark och Norge intaga redan i vissa hänseenden en privilegierad ställning, när det gäller utlämning från Sverige (utlämningslagen 29 §).
2) Vidare kan det ifrågasättas att förbudet mot att en utlämnad person ställes inför en extraordinär domstol (utlämningslagen 11 § första stycket 3.) i sammanhang med ett blivande stillestånd eller fredsslut bör kunna eftergivas. Det är nämligen möjligt att särskilt inrättade domstolar, såväl tillhörande ett visst land som internationella, icke sämre än segrarmakters och befriade länders ordinära domstolar kunna anses ägnade att tillvarataga objektivitetens och humanitetenskrav vid handläggning av mål mot krigsförbrytare. I sådant fall synes det ifrågavarande förbudet ändamålslöst och möjligen skadligt, enär dess upprätthållande skulle kunna leda till tidsutdräkt och måhända till en sämre prövning av målen. Emellertid torde en slutlig prövning härav från svensk sida kunna ske först sedan tilltänkta specialdomstolar organiserats. Skäl kunna anföras både för och emot att låta denna prövning ankomma på Kungl. Maj:t i administrativ väg.
Ragnar Bergendal.