STRAFFVERKSTÄLLIGHET OCH ALLMÄNPREVENTION.¹

 

AV

 

PROFESSOR ÅKE PETZÄLL.

 

Ingen är väl optimistisk nog att av några få svar på en rundfråga vänta sig, att det i oändlighet debatterade problemet om allmänpreventionen och straffet skall bringas närmare sin lösning. Den farhågan ligger tvärtom nära till hands att de i denna fråga regelbundet återkommande ställningstagandena av typen meningsdeklaration utan närmare motivering just i ett kort enquétesvar blir det tillfrågade offrets enda prestation.
    Som framgår av professor EKELÖFS redan gjorda uttalande är ju meningen den, att diskussionen i dessa spalter skulle anknyta till vissa frågeställningar, som aktualiserades i debatten om straffverkställighetsreformen. Att meningsutbytet om ett lagförslag, som redan antagits av riksdagen, här fortsättes, kanske kan motiveras därmed att varje lag sedd i relation till samhällets ständiga omgestaltning endast har provisorisk karaktär. Detta gäller väl i alldeles särskilt hög grad strafflagens bestämmelser och det har ju ofta hävdats, att hela det straffrättsliga repressionssystemet bör betraktas som ett provisorium. Ur samhällsrationaliseringens synpunkt måste mötandet av ett samhälleligt ovärde, brottet, med ett annat ovärde, straffet, anses vara ett högst ofullkomligt förfarande betingat av en mängd brister i samhällsstrukturen, vilka måste avhjälpas. För detta sätt att se bli förändringarna i straffingripandet endast stadier på vägen mot ett mål på lång sikt, varvid elimineringen av missanpassningens orsaker allt mer blir huvudsaken. Huruvida en viss ändring av straff och straffverkställighet utgör ett steg framåt eller ett steg tillbaka kan naturligtvis först en längre erfarenhet av lagens tillämpning visa. Härvid borde det vara självklart att lagens effekt undersökes med alla till buds stående medel, och att man ständigt prövar nya vägar att undersöka lagens verkningar i vidaste bemärkelse. Då jag nu med några rader tar del i debatten om den nya straffverkställighetslagen är avsikten blott att understryka önskvärdheten av en förutsättningslös och allsidig undersökning av alla de faktorer, som betinga det repressiva ingripandets effekt.
    Här vill jag genast från början inskjuta en anmärkning av vetenskapssystematisk art. Samhällsforskaren känner sig benägen att gå långsam-

 

¹ Ett enquête-svar. Se SvJT 1946 s. 161. Red.

 

mare fram än juristen, när det gäller frågan om straffets moralbildande funktion. Denna hållning innebär ingalunda en kritik av de jurister, som av kriminalpolitikens snabba arbetstakt tvingas till principiella ställningstaganden i reformarbetets intresse. Det vetenskapliga utforskandet av de faktorer, som bestämma det mänskliga beteendet i samhället, hinner för närvarande icke med att lämna tillförlitliga anvisningar med den snabbhet som aktualiserade lagreformer kräver. Ingen samhällsforskare av i dag torde väl heller begära att det legislativa arbetet skall avvakta den empiriska forskningens resultat. Liksom naturvetenskapen har vuxit ur och med tekniken, så växer samhällskunskapen ur och med samhället självt. Dess frågeställningar, metod och resultat betingas av och betingar det samhälleliga skeendet. Den måste på en gång vara läraktig och lärande medarbetare i socialvård och rättsförnyelse. Inte minst när det gäller ett så intrikat problem som straffets funktion måste beteendeforskningen i vida högre grad förhålla sig iakttagande än docerande.
    Detta torde väl i viss mån vara orsaken till att de önskemål som tidigare uttalats om en empirisk undersökning av straffets moralbildande effekt bivit ganska svävande i sak. I sitt anförande i andra kammaren vid debatten om lagförslaget beklagade herr LUNDSTEDT upprepade gånger att ingen undersökning gjorts med avseende på reformens följder i allmänpreventivt avseende. En »fackmannamässig utredning» borde ha fått avgöra huruvida den nya lagens genomförande komme att försvaga strafflagens avskräckande effekt. Emellertid framhåller Lundstedt också att det icke blir vår utan en kommande generation, som får erfara verkningarna av lagreformen. I anslutning härtill kräves en framtida undersökning. Ekelöf biträder Lundstedts åsikt att en brist i den sakliga motiveringen av reformen föreligger, men han menar också att en undersökning av reformens allmänpreventiva verkningar icke har varit lätt att prestera, då det ju inte låter sig göra att anställa experiment på detta område. Det heter i fortsättningen pessimistiskt nog, att »även den mest ingående analys av straffets moralbildande verkan» endast kan »leda till en precisering av vad man menar med denna term, men aldrig ådagalägga att en sådan effekt verkligen föreligger». Det skulle enligt Ekelöf här vara fråga om »kausalsammanhang, som ej kunna vetenskapligt utredas, och där det ej finns någon annan utväg än att lita till intuitionen och den allmänna livserfarenheten». Emellertid framkastas dock den förmodan att opinionsprövning av Galluptyp kunde ge en viss inblick i förhållandena och fältsociologisk undersökning efterlyses (s. 173).
    Det är givetvis alldeles riktigt att svårigheterna äro mycket stora. De äro i varje fall så stora att en Gallupenquéte av vanligt slag knappast skulle ge mer än ytterst vaga antydningar. Skulle Ekelöf ha rätt uti att även den mest ingående undersökning endast gåve oss besked om vad som menas med termen »moralbildande verkan», kan det väl också ifrågasättas om det över huvud skulle tjäna något till att engagera sociologien i vittomfattande fältundersökningar på detta område.

    Egna erfarenheter från fältundersökningar i franska och belgiska anstalter rörande de straffunderställdas reaktion, påbörjade 1937 men avbrutna av kriget 1939, ha lärt mig att svårigheterna vid varje undersökning av straff och moralisk reaktion sannerligen icke få underskattas. Emellertid har jag också inför det konkreta materialet fått den övertygelsen en gång för alla fastslagen, att alla teoretiska spekulationer om straffets effekt visa sig vara av synnerligen tvivelaktigt värde, när de konfronteras med verkligheten. Läget torde vara det, att vi antingen få nöja oss med spekulationer av ringa eller ingen vetenskaplig räckvidd eller ge oss i kast med empiriska undersökningar. Det senare alternativet förefaller mest tilltalande så länge vi ännu ej fått definitiva bevis för att vägen är oframkomlig.
    Anser man det över huvud mödan värt att anställa empiriska undersökningar angående straffets moralbildande funktion, måste givetvis dessa undersökningar, som ovan sagts, vara förutsättningslösa och allsidiga.
    I förutsättningslöshetens intresse må i anslutning till den föreliggande debatten om straffverkställighetslagen först anföras ett metodiskt och kunskapskritiskt önskemål.
    Professor Ekelöf fäster med rätta i sitt inlägg uppmärksamheten vid den meningsmotsättning som i riksdagsdebatten gjorde sig gällande mellan herrar LUNDSTEDT och MOSESSON. Åsiktsbrytningarna angående sättetatt tillämpa eller icke tillämpa ett »kausalt» betraktelsesätt framträda symtomatiskt vid kontroversen i kammaren. Redan tidigare har denna fråga framskymtat vid behandlingen av beredningens förslag. Då socialstyrelsen påtalar frånvaron av en sociologisk undersökning av de miljöfaktorer, som betinga brottslighet, konstaterar styrelsen, att beredningen »knappast nått fram till vad som med rätta ansåges vara kärnpunkten i den moderna kriminalpolitiken, nämligen en kausal syn på brottslighetsproblemet». Det tyckes emellertid betecknande nog ej råda enighet mellan remissinstanserna med avseende på beredningens förhållande till kausalproblemet. Direktören för centralfängelset i Härnösand menar nämligen, att betänkandet bygger på deterministisk grund, varvid individen frånkännes valfrihet och ansvarighet (prop. s. 105 o. 102). Lundstedt gjorde sig i sitt riksdagsanförande till tolk för en restlös determinism i det han betecknade »brottslingarna och deras handlingar» som »lekbollar i det stora kausalsammanhanget» eller som ett slags martyrer för samhällsorganisationens skull (s. 37 o. 39). Vill man finna det av Lundstedt antydda betraktelsesättet närmare utfört i teorien måste man gå ganska långt tillbaka i tiden. Man får väl närmast ADOLPHE QUETELET och hans anhängare i tankarna, då man finner den brottslige skisserad som en produkt av och en martyr för samhällets mekanism. Enligt den »physique sociale» som Quetelet bekänner sig till äro som bekant ett bestämt antal brott i given ordning en kausalt nödvändig följd av ett visst socialt tillstånds struktur. Det är emellertid icke alldeles klart huruvida Lundstedt vill restlöst tillämpa den sociala mekanismens åskådningssätt, ty han antyder också att lekbollen i det

stora kausalsammanhanget har en »spontan» inställning att handla i överensstämmelse med lagbud (s. 38). Mot determinismens eliminering av den individuella ansvarigheten opponerar sig herr Mosesson och åberopar sig på »en enkel samhällssyn», då han framhåller skuldkänslans betydelse vid straffverkställigheten och understryker straffets sonande karaktär (s. 54).
    Det kanske må vara tillåtet påpeka att problemet förorsakat bryderi också bland de socialarbetare, som indirekt medverkat vid reformens genomförande. Fru ELSE KLEEN synes ha tänkt sig något slags kompromiss mellan determinism och indeterminism, då hon halvt urskuldande förklarar, att de som verka för de missanpassades återförande »arbetar i determinismens marginal» (Fången, människan, straffet, s. 54).
    Det synes då icke vara alltför trivialt eller skolmästaraktigt om det önskemålet framfördes, att den här berörda frågan icke finge influera på en eventuell empirisk undersökning av straffets verkan. Justitierådet GULDBERG hävdar, »att det ingalunda är behövligt att låta de straffrättsliga reglerna bero av det filosofiska grundproblemet om viljans frihet» (SvJT 1946 s. 10). Det förhåller sig ju också inte bara så, att det gamla ärevördiga problemet om viljans frihet helt saknar betydelse för en empirisk undersökning, då termerna »vilja» och »frihet» för forskningen av i dag förlorat varje vetenskaplig innebörd. Viktigare är kanske, att den rättsteoretiska forskningen ansett sig böra acceptera problemets olöslighet. Vid sekelskiftet drog den tyske juristen MAX ERNST MAYER slutsatsen av debatten sådan den då såg ut genom att konstatera att mänskligheten är determinerad till indeterminism. »Die Unfreiheit des Willens ist eine Wahrheit, die niemals zur Richtschnur unseres Handelns werden kann; die Freiheit des Willens ist eine Unwahrheit, die unserm Handeln grundsätzlich die Richtung gibt» (Die Schuldhafte Handlung, s. 101). Det anförda är inte bara en lustig paradox. Det är bokstavligen ett svar på diskussionen. Indeterminismen är ett faktum, som rätten måste acceptera, när den, för att tala med THYRÉN, vill nå sitt praktiska resultat och därvid måste taga hänsyn till alla omständigheter inklusive illusioner och falska föreställningar hos samhällets individer. Till detta må läggas att det för en empirisk undersökning av i dag är likgiltigt om föreställningarna om viljans frihet, skuld och ansvar höra till illusionernas område. Vi ha endast att förutsättningslöst bedöma de faktorer, som bestämma det mänskliga beteendet. Det hör till handlingslivets mekanism att jag räknar med det ena skeendets nödvändiga samband med det andra. Men lika ursprunglig är övertygelsen om valfrihet. Häri ligger intet märkvärdigt ur kunskapsteoretisk synpunkt. Det är först i den teoretiska reflektionen vi göra oss spörsmålet vilketdera av de båda betraktelsesätten som är det »riktiga». Den frågan är emellertid i detta sammanhang betydelselös. I en empirisk undersökning av mänskligt handlande och dess betingelser måste vi beakta de båda reaktionssätten som jämställda faktorer. Beteendeforskningen måste i lika hög

grad ta hänsyn till professor Lundstedts kausalitetsövertygelse som till rektor Mosessons tro på skuld och ansvar, därför att båda åsikterna sammanhänga med faktiska element i de primära upplevelser, som ligga till grund för allt mänskligt beteende.
    Härtill kan naturligen knytas ett annat önskemål med avseende på förutsättningslöshet vid det empiriska utforskandet av straff och moralbildning. Det vore nog önskvärt om man vid diskussion av denna fråga gjorde klart för sig vad som avses med termen »moral». Ordet användes ju numera i oändligt varierande betydelser. Läser man noggrant igenom allt föreliggande tryck från beredningens utlåtande till riksdagsprotokollen, finner man att i huvudsak två närbesläktade föreställningar om »moral» föresvävat dem, som uttalat sig om moralbildningsproblemet. Jag återger dem utan att sammanställa en rad av citat. Dels synes man med moral mena ungefär detsamma som laglydighet. Dels menar man att moral är ett slags socialt välförhållande med negativ attityd mot samhälleligt förkastliga beteendemönster, varvid laglydnad ingår som ett väsentligt moment vid sidan av andra. Man har bland allt det som betecknas som »moral» huvudsakligen intresserat sig för det som är eller liknar laglydnad. Man har vidare i stor utsträckning förutsatt att moral i dessa betydelser helt och hållet eller till stor del är en effekt av lagens existens och dess tillämpning. Emellertid stöter man också i utredningsmaterialet på ett och annat uttalande, som i viss mån pekar i annan riktning. Så understryker exempelvis justitiekanslersämbetet vikten av att straffverkställigheten så vitt möjligt uppbäres av det »allmänna rättsmedvetandet» och det talas i detta sammanhang om »naturliga krav» och »allmän folkmening», som lagstiftaren måste ta hänsyn till (prop. s. 95 f.). Det förefaller som om man här räknade med ett rättsmedvetande eller en »moral» av helt annan räckvidd än laglydnaden och fann dess relation till lagen vara av mera betingande än betingad natur.
    Ekelöf har gått något närmare in på dessa frågor i sitt inlägg. Enligt honom uppfattar ingen inom svensk straffvetenskap längre straffets funktion såsom en rättvis vedergällning, men han talar dock upprepade gånger om nödvändigheten av att i lagstiftningen anknyta till »gängse moraliska föreställningar», till »folkmoralen», för vilken vedergällningen allt jämt spelar en roll (s. 162, 167, 168, 169, 166 f.).
    Av det redan sagda torde det önskemålet vara motiverat att en eventuell undersökning av straffets sociala effekt icke begränsas till ett utforskande av straffets betydelse för en på förhand bestämd »moral». Hela den väldiga variationen av mänskliga beteenden och motiveringar, som bli föremål för gillande eller ogillande värdesättningar, kan vara av intresse och ingen anledning föreligger att från början utesluta någon del därav.
    Då den ofta varit på tal böra några ord också nämnas om vedergällningsreaktionen, som man genomgående synes vilja betrakta såsom ett slags atavism, vilken man visserligen för närvarande möjligen bör ta hänsyn till, men dock, för att tala med justitiekanslersämbetet, bör mot-

arbeta. Vi veta ännu allt för litet om vedergällningsreaktionen för att kunna bedöma dess faktiska art och sia om dess framtid. Det låter sig faktiskt göra att visa hän på etnografiska, historiska och psykologiska undersökningar, som giva vid handen att vedergällningsreaktionen är intimt förbunden med en primär reaktionsmekanism, som uttryckt i principen »lika för lika» burit upp rätt och rättsmedvetande och är en oundgänglig förutsättning för mänsklig sammanlevnad över huvud. Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang anföra en uppsats i sista häftet av Revue Philosophique av den framstående franske psykiatrikern H. BARUK, som stödd på mångåriga kliniska observationer ansett det vara ofrånkomligt att arbeta med hypotesen om en »conscience morale», som icke kan förklaras såsom en artificiell social skapelse utan måste erkännas vara ett väsentligt element i den mänskliga naturen, »peut-être le facteur le plus profond de tous, en tout cas le plus puissant et le plus irréductible . . .» (Rev. Phil. 1946: 1—3 s. 39 f.). På denna återför Baruk inte bara vedergällningen utan också vad vi kalla »samvete» och »skuldkänsla». — Då skuldkänslan varit på tal bl. a. i Ekelöfs kritik av Mosesson kanske det förtjänar inskjutas att modern fångvård icke är så främmande för att appellera till den som man skulle tro av Ekelöfs uttalande. Jag hänvisar för Schweiz vidkommande till H. BOYE: Bestrafung und Besserung (Schw. Zeitschr. f. Strafr. 57:3 s. 345 ff.) och ETIENNE DE GREEFF: Introduction å la Criminologie, vilken som representant för den i många avseenden främsta fångvården i världen företräder en allmän uppfattning i Belgien, då han hävdar att straffet icke kan tjäna hävande av missanpassning utan »un sentiment normal et sincére de culpabilité» (s. 395 ff.).
    Med detta har jag endast velat understryka vikten av att man icke från början binder sig vid förutfattade meningar om »moralen» som en produkt av lagen, av den samhälleliga ordningen eller »det sociala trycket». Man måste räkna med möjligheten att tvingas gå djupare, till skikt i de mänskliga psyken om vilka vi ännu i dag ha mycket oklara föreställningar.
    Tyvärr är det betydligt lättare att beträffande en undersökning av straffets sociala effekt uttala önskemål med avseende på det som bör undvikas än att verkligen ange hur den skall gå till. Mina egna iakttagelser i fångvårdsanstalter ha i stor utsträckning legat till grund för de här anförda önskemålen. Det säger sig ju självt att endast några års fängelsestudier mer riktar uppmärksamheten på vanskligheterna och själva problemens vidd än på medlen att bemästra svårigheterna och finna svar på frågorna. Några mera positiva uttalanden om den efterlysta undersökningen skall jag dock våga mig på, särskilt med tanke på att av kriminologerna värdefulla ansatser gjorts till forskningar av detta slag.
    Såsom material för utforskande av straffets sociala effekt har man i stor utsträckning hittills utnyttjat de straffunderställda. Mot dessa undersökningar har man anmärkt, att man hos dem som visat sig oemottagliga för straffhotets verkningar knappast kunde finna ett

lämpligt forskningsfält för studier av straffets moralbildande effekt. Många kriminologer hävda ju också, att ingen straffunderställd vidgår att tanken på straff spelat någon roll i hans medvetande före brottet. Dylika påståenden förtjäna dock att närmare granskas.
    I material man fått genom autobiografier, enquêter och summariska samtal finner man kanske inte så många upplysningar om vad straffhotet spelat för roll i den intagnes medvetande. Det är emellertid just på den slags material som kriminalpsykologien i stor utsträckning bygger, när det gäller sådana frågor som den straffades reaktion inför samhälle, polis, dom, straff och straffverkställighet. Skall man få veta något av värde beträffande den totala reaktionen i alla dessa avseenden måste varje särskild individ och hans livsöde göras till föremål för en case-study på största möjliga bredd och största möjliga djup. Den belgiska kriminologien och fångvården har visat vad man kan åstadkomma i detta fall. För varje straffunderställd med frihetsstraff över tre månader har man här i en minutiös dossier resultatet av den centralt företagna antropologiska undersökningen, vilken medföljer polisdossier och läkarutlåtanden, vartill kommer de ytterst omfattande observationsrapporterna gjorda av läkaren och assistenter med kriminologisk universitetsexamen, som grundligt utforska den intagnes förflutna och miljö samt följa hans utveckling på anstalten. I Belgien är detta system fastslagen regel. För egen del vill jag tillägga att systemet måste bäras upp av den personliga kontakt mellan undersökare och intagen, som belgiska fångvårdare bruka kalla »l'accrochage réel» och i så hög grad sammanhänger med undersökarens inlevelseförmåga, tålamod — och skepsis. Det är först då man har ett sådant material framför sig och fått tillfälle att ständigt på nytt pröva det i effektiv kontakt med den intagne som man kan göra sig en föreställning om i vad mån medvetandet om samhällets krav och dess repressiva system spelat någon roll i den oändligt komplicerade process som utlöste en handling belagd med straff.
    Utan psykologiska teorier och tekniska termer skall jag försöka ange ett sätt att arbeta med de intagna, vilket växte fram ur den personliga kontakten med dem. Jag tror att man åtminstone till en början måste försöka se bort ifrån de många kriminologiska typindelningarna och betrakta varje individ som ett fall för sig utan att tvinga in honom i klassificeringsterminologien. Då man fått så många upplysningar som möjligt om vederbörandes fysiska och psykiska egenart, hans miljö och livsöde, är det av intresse att inrikta sig på ett utforskande av det konglomerat av föreställningar med större eller mindre emotionell betoning, som reglera hans beteende och hans värdesättning av sina egna handlingar. När man i detta sammanhang talar om »handlingsmönster», »behavior patterns», »idealjag» o. s. v. gör man sig ofta skyldig till en teoretisk förenkling av verkligheten. Det är tryggast att gå ut ifrån att varje människa har sin individuella handlingsmodell, som bestämmer hennes beteende. (Man kan säkert finna en bättre term, men ordet har ingen större betydelse.) Huvudsaken är att

man icke efterforskar en klart medveten handlingsregulator av viss typ, utan söker leta fram alla de faktorer, som betinga handlingsschemat och individens eget sätt att bedöma detta.
    Man gör enligt min mening klokt i att icke enbart hänföra de många olika beståndsdelarna i handlingsmodellen på fysisk beskaffenhet, ärftlighet, anlag, miljö, uppfostran, social ställning o. s. v. Det gäller också att se efter om handlingsmodellen vuxit fram på grundval av den ursprungliga reaktionsmekanism, varom ovan varit tal. Det är möjligt att för det som man har kallat moralbildning just denna faktor är av största betydelse. Fast står i varje fall att man icke utan vidare kan förneka dess existens.
    När de olika beståndsdelarna genom analysen klarlagts — i den mån det över huvud låter sig göra — gäller det att finna det i handlingsmodellen egenartade i varje särskilt fall. Innan detta skett kunna de olika case-studies icke jämföras och bearbetas.
    Vid en undersökning av detta slag har man naturligtvis också all anledning att fråga sig i vad mån medvetandet om samhällets krav och ingripanden utgjort en del av handlingsmodellen. Även om vi undersöka straffunderställda kan detta ju ha varit fallet. Särskilt hos dem, som ständigt varit utsatta för frestelser till brott och dock länge hållit sig inom lagens råmärken men så plötsligt duka under i en särskilt pressande situation och sedan visa livliga tecken på ånger, finner man ofta ett intressant studiematerial. Jag har också stött på många fall, där man helt och hållet förnekat varje tanke på samhällets ingripande, varje rädsla för upptäckt och straff. Det visar sig emellertid, att man även i dessa fall stundom kan få en intressant vink om att beteendet förorsakats av en handlingsmodell, där fruktan för samhällets straffande makt ingått i förklädd form. Av intresse äro också sådana fall, där reaktionen inför straffet består i trots och hat mot statsmakten. I vissa fall kan denna reakion förklaras som ett försvar, stegrat till bittert hat, därför att vederbörande trott sig följa en handlingsmodell, som han ansett vara eller böra vara erkänd av den rättsliga ordningen. Nu förhåller det sig ju emellertid så, att särskilt vid s. k. grova brott den skyldige bestämt förnekar att tanken på straff spelat någon som helst roll vid själva brottets begående. Jag kan här visa hän på nio för uppsåtligt mord till livstids straffarbete dömda, vilka jag hade tillfälle ingående undersöka vid centralfängelset i Louvain. Hos ingen av dem kunde jag finna att tanken på följderna spelat någon roll i det avgörande ögonblicket. Beträffande de mentala stata, som utlösa mord, gäller väl också i många fall att ingen som helst föreställning om gärningens konsekvenser kan komma med i föreställningsförloppet och att de hämmande momenten i handlingsmodellen helt försättas ur spel.
    Av allt detta följer att en undersökning av straffets moralbildande verkan måste ta ingående hänsyn till det sätt på vilket straffet återspeglar sig i handlingsmodellen. Det har ovan sagts att vi måste söka förstå den straffunderställdes hela reaktion inför samhälle, polis, dom,

straff och straffverkställighet. Det är ju utan vidare klart, att för vissa individer »samhället» endast ingår i handlingsmodellen i form av en primitiv fruktan för polisen. Det är emellertid lika klart, att hos somliga det samhälleliga tvånget identifieras med de högsta etiska krav på personliga prestanda. Båda dessa ytterligheter och variationerna dem emellan kunna vi möta i det material de straffunderställda erbjuda.
    Härmed äro emellertid icke undersökningsmöjligheterna uttömda i detta material. Till frågan om straffets sociala effekt hör ju också spörsmålet om och i vad mån straffet och formen för dess verkställighet kan göra en nyttig samhällsmedlem av den straffunderställde.
    Idén att inom straffanstaltens ram skapa ett samhälle i smått och där tillämpa samhälleliga uppfostringsprinciper vinner över allt anklang. Intressanta försök i Ryssland och U. S. A. förtjäna uppmärksamhet (se exempelvis American Sociological Review: 1940 ss. 566 ff. o. 577 ff.!). Det behöver icke särskilt understrykas att de resultat som redan vunnits inom anstalter av Borstaltyp i England förtjäna det största beaktande. Själv har jag haft tillfälle studera vad straffet som uppfostran till samhällelighet kan betyda vid en sådan anstalt som Hoogstraeten, där de bästa belgiska principerna för samhällelig återanpassning satts i system.
    Straffverkställighetens moralbildande effekt har vid dessa anstalter ingående studerats genom noggrann observation av den intagne under anstaltsvistelsen och åtminstone i Hoogstraeten har man varit angelägen om att följa vederbörande sedan han definitivt återbördats till friheten. Återfallsprocenten hos dem, som lämnat Hoogstraeten är ringa. Vid min vistelse där 1939 fick jag siffran 3 %. Jag vet att anstalter av detta slag intresserat svenska myndigheter och det skulle väl vara mödan värt att man samlade och systematiskt bearbetade tillgängligt material för att jämföra det med svenska erfarenheter. Jag tror också det har sitt intresse att studera det disciplinära systemet i Hoogstraeten och liknande inrättningar, där man verkligen bemödat sig om att efterbilda de faktiska samhälleliga förhållandena. Det kan ge en viss uppfattning om möjligheten att skapa socialt värdefulla beståndsdelar i individernas handlingsmodeller.
    Det är emellertid uppenbart att en undersökning av straffets sociala funktion icke kan inskränkas enbart till de straffunderställda. Pålitligt besked om straffets moralbildande verkan i vidaste mening kan man endast hoppas få om efterforskningarna utsträckas till dem som icke begått brott.
    Ekelöf har framkastat ett enligt min mening synnerligen beaktansvärt förslag till en undersökning av straffhotets effekt på icke straffade. Han fäster uppmärksamheten vid att vissa brott ha särskilt stor frekvens inom en viss bestämd grupp medborgare. Rattfylleriet förekommer huvudsakligen hos lastbilschaufförer. Frågan om rattfylleriet har ju ett alldeles särskilt intresse för spörsmålet om de korta frihetsstraffen och det är därför naturligt nog att Ekelöf tar upp den. Han menar nu, att den nämnda yrkesgruppen borde undersökas med avse-

ende på sin reagens i förhållande till fängelsestraff för rattfylleri. Om jag förstått rätt, avses en undersökning såväl av dem, som avtjänat straff, som av dem, vilka ej kommit i kontakt med rättvisan, varvid man särskilt borde undersöka, varför de tagit sig i akt och vilken roll fängelseperspektivet och straffade yrkeskamraters berättelser om sina upplevelser spelat. Jag tror det skulle vara värdefullt, om man försökte sig på en sådan undersökning, särskilt om man därvid också tillämpade de principer som OLOF KINBERG lagt fram i den intressanta skriften om »Alkohol och trafikfarlighet». Vi ha ju här att göra med en viss social grupp, där »frestelse» till ett visst bestraffat beteende föreligger. Det är ingalunda uteslutet att man skulle kunna få besked om varför majoriteten av denna grupp avhåller sig från ett samhällsvådligt beteendesätt.
    Det erbjuder naturligtvis stora fördelar i tekniskt avseende att undersöka sociala grupper, där ett visst straffbelagt beteende visar starka tendenser att uppträda. Jag skulle vilja komplettera Ekelöfs förslag med ytterligare ett. Jag har mig bekant, att man inom marinen intresserat sig för frihetsstraffens förmåga att avhålla personalen från rymning. Det vore icke utan intresse att här föreliggande material sammanställdes och bearbetades. De militära straffens moralbildande effekt kan med viss framgång undersökas därför att den undersökta gruppen finnes samlad och, så vitt jag förstår, straffverkställigheten här lätt kan varieras så att olika straffarters effekt kan jämföras. Emellertid måste material från det militära området behandlas med stor försiktighet. Det är ju en allmänt känd sak att ett militärt straff nästan aldrig tas lika allvarligt som en straffpåföljd vid civil domstol. De flesta torde vara benägna att betrakta vad man råkar ut för »i lumpen» som en parentes i den normala borgerliga tillvaron.
    Undersökningar av detta slag gälla de korta frihetsstraffens effekt. Av föreliggande fakta och hela den här berörda debatten att döma är frågan om detta slags straff synnerligen brännande. Direktören vid centralfängelset på Långholmen framlade vid behandlingen av betänkandet ett intressant förslag om ett nytt straffsystem med skadestånd i stället för inspärrning. Det är kanske icke så märkligt att statskontoret funnit tanken sympatisk. Underligare är att förslaget vunnit så ringa beaktande vid reformförslagets behandling. Önskan att »avfolka fängelserna» är ju dock ganska allmän och tvivlet på de korta frihetsstraffens allmänpreventiva verkan synes tendera att övergå till visshet. När justitieministern i propositionen tar avstånd från förslaget synes han framför allt ha de tekniska svårigheterna i tankarna, då han framhåller att den övervägande delen av korttidsklientelet utgöres av rattfyllerister och andra, för vilka skadeståndsskyldighet ej kan komma i fråga (prop. s. 114 f.). Just när det gäller rattfyllerister har ju emellertid Olof Kinberg och andra visat hän på repressiva åtgärder vid sidan av frihetsberövandet. Det gäller ju faktiskt här att med effektivaste medel bekämpa ett synnerligen samhällsfarligt beteende och det vore väl då rimligt om man i en framtida undersökning prövade

 

18—467004. Svensk Juristtidning 1946.

andra medel än frihetsstraffet. En empirisk prövning av dessa medel skulle kunna kombineras med sådana undersökningar som den Ekelöf föreslagit.
    De hittills antydda formerna för en undersökning av straffets socialafunktion äro endast exempel på vad som kan göras. Man har redan gjort försök av annat slag och för framtiden stå många olika vägar öppna. Det skulle vara frestande att avsluta den här framlagda önskelistan med ett förslag till en vittomfattande undersökning, som ej hölle sig till vissa grupper eller vissa slag av straffbelagda beteenden utan omfattade ett representativt urval från alla samhällslager och gruppkombinationer. Det är kanske dock klokast att vänta med förslag i den riktningen till dess man vunnit erfarenheter från mera begränsade undersökningar.
    Jag kan emellertid icke avsluta dessa reflektioner utan att än en gång bringa i åtanke ett projekt som framförts från många olika håll. Förhåller det sig så att lagens effekt bör undersökas med alla till buds stående medel måste former skapas för en arbetsgemenskap, som kan överta det vetenskapliga ansvaret för en sådan uppgift. Man behöver inte omedelbart kräva en ny vetenskaplig institution och man bör kanske framför allt akta sig för tanken att skapa ett nytt ämbetsverk. Grunden till en effektiv arbetsgemenskap skulle utan större svårigheter kunna läggas om några jurister, kriminologer, fångvårdare, socialarbetare och samhällsforskare kunde slå sig ihop om en arbetsuppgift inom ramen för utforskandet av straffets sociala effekt. Man bör icke på förhand göra sig stora illusioner beträffande resultatet av en sådan gemensam ansträngning. Icke så litet vore vunnet om man erkände att den bör försökas.