NÅGRA ANMÄRKNINGAR OM KVARSTAD OCH SKINGRINGSFÖRBUD.
AV
DOCENTEN NILS DILLÉN.
Oaktat det föreligger ett flertal goda framställningar av den svenska utsökningsrätten,1 torde ett studium av läran om kvarstad och skingringsförbud ge vid handen, att denna lära alltjämt inrymmer åtskilliga mer eller mindre dunkla frågor, som torde motivera, att den fortfarande göres till föremål för vetenskaplig utredning. Den följande framställningen gör ingalunda anspråk på att utfylla vad som brister i detta hänseende. Men den kanske kan föranleda någon på området mer erfaren att ge ämnet en grundligare belysning.
Vad som här främst skall beröras är frågan om innebörden av kvarstad och skingringsförbud. Framställningen skall därvid begränsas till att avse dessa åtgärder, sådana de reglerats i UL.
Kvarstad och skingringsförbud äro båda s. k. provisoriska säkerhetsåtgärder, avsedda att trygga kommande exekutivt realiserande av ett betalningsanspråk eller ett anspråk om bättre rätt till visst gods. De äro vidare båda s. k. reella säkerhetsåtgärder,
d. v. s. de rikta sig mot den påstått förpliktades — han må i fortsättningen benämnas gäldenären — förmögenhet.
Vid skingringsförbud sker säkerställandet på det sättet, att lös eller fast egendom, som tillhör gäldenären, eller visst gods, varom tvist råder mellan parterna, ställes under förbud att säljas eller skingras (se 180 och 181 §§ UL). Såsom kompletterande åtgärd vid skingringsförbud med avseende å lös egendom kan, om gäldenärens gods eller det, varom tvistas, finnes hos tredje man, förbud meddelas denne att utgiva godset (se 180 § andra p. UL). Skingringsförbud beträffande fast egendom kan under vissa förutsättningar kompletteras därmed, att överexekutor förordnar syssloman att omhändertaga och förvalta egendomen (se 181 § och 81 § andra st. UL). De följande anmärkningarna om skingringsförbud skola begränsas till fall, då förbudet avser lös egendom.
Vad skingringsförbud närmare avser och för vem sådant förbud gäller kan kanske diskuteras. Enligt lagen utgör objektet för förbudet — med den begränsning av ämnet som här gjorts — gäldenären tillhörig lös egendom eller gods, varom tvistas. Vad angår gäldenärens egendom, kan således enligt lagens ord skingringsförbud avse alla tillgångar, som utgöra lös egendom, alltså icke endast lösören. Eftersom syftet med förbudet är att säkerställa definitiv exekution, kan emellertid skingringsförbud till säkerhet för fordran icke antagas avse andra gäldenärens tillgångar än sådana, som få tagas i mät (jfr beträffande kvarstad 183 § andra st. UL). »Gods» torde i lagspråket i allmänhet utgöra ett snävare begrepp än egendom. Vad som kunde vara föremål för tjuvnad beskrevs sålunda tidigare såsom »gods eller penningar» — enligt denna terminologi innefattade gods alltså icke penningar. I ett rättsfall i NJA 1912 s. 570 har i enlighet härmed ansetts, att, ehuru brytande av förbud att giva annans gods ut är straffbelagt i 10: 22 SL, åsidosättande av ett av utmätningsman jämlikt 75 § andra st. UL meddelat förbud att till gäldenären utbetala avlöning icke kan medföra straff. Däremot har som bekant uttrycket gods i tjuvnadsbeskrivningen ansetts kunna omfatta skriftliga handlingar, ehuru icke alla sådana. Då det i 179 § UL1 talas om »gods, som annan inneha-
ver,» och i 180 § om gods, som finnes hos tredje man, är det, bortsett från penningar, tydligen fråga om något, som kan vara föremål för besittning. Lagstiftaren torde främst ha haft för ögonen lösa saker, men säkerligen får man här under »gods» inrymma även sådana skriftliga handlingar, som omtalas i 75 § första st. UL och beträffande vilka innehavet är en förutsättning för utkrävande av en på handlingen grundad fordran eller utövande av en eljest på handlingen grundad rätt. Fordran eller rättighet, som avses i 75 § andra st., skulle i enlighet med det sagda icke utgöra »gods». Det förefaller emellertid svårt att finna något sakligt skäl för den ståndpunkten, att gäldenären icke skulle kunna förbjudas att sälja eller eljest förfoga över exempelvis en utmätningsbar immaterialrätt, om vilken det tvistas, eller en fordran, som icke grundas å skriftlig handling och beträffande vilken det råder tvist, huruvida den tillkommer exekutionssökanden eller gäldenären. Att man vid tiden för UL:s tillkomst icke haft uppmärksamheten riktad på sådana företeelser som immaterialrättigheter är förklarligt, och att lagstiftaren ej haft för ögonen så relativt ovanliga fall som pretendenttvister med avseende å fordringar, vilka icke grundas å skriftlig handling, förefaller föga anmärkningsvärt. Pretendenttvist om annan rättighet, som avses i 75 § andra st., torde ej heller vara särdeles vanlig. Men skulle fråga om skingringsförbud med avseende å fordran eller rättighet, som omtalas i nämnda lagrum, uppkomma, synes det sakligt otillfredsställande, att skingringsförbud ej skulle kunna meddelas. Att lagstiftaren använt ordet gods torde bero på att han velat begagna ett ord, som stod i motsats till uttrycket »gäldenärens egendom». Han har förmodligen icke velat använda ordet egendom i fall, då frågan om äganderätten är omtvistad.1 Men att han skulle ha haft något särskilt skäl att utesluta möjligheten att meddela skingringsförbud, då tvist föreligger om vem som är den rättmätige innehavaren av fordran eller rättighet, som avses i 75 § andra st., torde knappast kunna antagas. Anser man, att skingringsförbud kan komma i fråga i dylikt fall, åtminstone analogivis, synes man också kunna antaga, att såsom komplement till dylikt förbud skulle kunna meddelas förbud för den, från vilken fordringen eller rättigheten skall utgå, att utgiva penningar eller fullgöra annan prestation, varvid man dock säkerligen icke får gå så långt, att man anser
den som bryter mot förbud att fullgöra en penningprestation ådraga sig straff enligt 10: 22 SL.1
Vad som förbjudes genom skingringsförbud är att »sälja eller skingra», varjämte tredje man kan förbjudas att utgiva gods som han innehar. Ett skingrande kan tydligen innebära vidtagande av sådana faktiska åtgärder med egendomen — konsumtion, förstörande, bortkastande, undangömmande — som gör den oåtkomlig för senare egentlig exekution. Men skingrande kan uppenbarligen också innefatta förfogande över egendomen genom rättshandling. Säljande torde få betraktas som ett speciellt fall av sådant skingrande. Diskutabelt synes vara, huruvida med avseende å förfogande medelst rättshandling redan själva rättshandlingen skall anses förbjuden. Man kanske kan tycka, att om någon förändring av besittningen ej ägt rum, godset ej gjorts oåtkomligt för senare egentlig exekution och att med hänsyn därtill något straffbart skingrande i dylikt fall ej skett.2 Så enkel torde emellertid frågan ej vara. För det första synes det ingalunda säkert, att man får sätta likhetstecken mellan vad som är straffbart och vad som är förbjudet. Vad som är straffbart är dock givetvis också förbjudet, men däremot synes ej säkert, att vad som är förbjudet jämväl är straffbart. Straffbart torde enligt regeln in dubio mitius endast ett sådant förfogande vara, som är menligt för exekutionssökanden. Härvid torde man få skilja mellan tre grupper av fall. Den första gruppen utgöres av sådana rättshandingar, som icke ha någon som helst verkan gentemot exekutionssökanden, t. ex. en icke bindande utfästelse om gåva eller en rättshandling, som är betingad av skingringsförbudets upphörande. I dylika fall synes det ganska klart, att rättshandlingen i och för sig icke kan föranleda straffansvar. Den torde ej heller få anses förbjuden, åtminstone ej, då den är på nämnda sätt villkorad. Den andra gruppen av fall är den, då redan rättshandlingen i och för sig grundar en rätt, som kan göras gällande mot exekutionssökanden. Såsom exempel må
nämnas, att gäldenären överlåter en patenträtt, som omfattas av skingringsförbud. Ett sådant förfogande måste anses straffbart. Den tredje gruppen bilda de fall, då föryttringen har endast obligatorisk verkan. Redan själva rättshandlingen kan i dessa fall icke medföra straff. Men det måste antagas, att straffansvar inträder, om egendomen till följd av rättshandlingen göres oåtkomlig för exekutionssökanden. Detta kan ske exempelvis därigenom, att den enligt föryttringsavtalet berättigade erhåller dom på avtalets fullgörande och denna dom verkställes. Det kan visserligen diskuteras, huruvida en sådan dom kan utverkas, om det i rättegången upplyses, att egendomen vid tiden för föryttringen varit och att den vid tiden för rättegången alltjämt är ställd under skingringsförbud, men detta är ju en fråga för sig, som icke utesluter möjligheten av att en sådan dom kan komma att meddelas i andra situationer. Det är vidare tänkbart, att även om gäldenärens medkontrahent ej kan utverka dom på naturaluppfyllelse, han dock kan erhålla en dom på skadestånd, vilken kan exekveras i egendomen. Man torde på denna tredje grupp av fall kunna anlägga det betraktelsesättet, att redan rättshandlingen är otillåten men att brottet fullbordas först då egendomen frånhändes gäldenären.
Vad beträffar frågan om skingringsförbudets utsträckning i subjektivt hänseende, talar lagen icke om förbud för gäldenären utan därom, att egendom ställes under förbud (se 180 § UL). Denna formulering medger den tolkningen, att skingringsförbud gäller icke blott för gäldenären utan även för tredje man, givetvis dock endast sådan tredje man, som känner till förbudet. Å andra sidan kan formuleringen icke anses tvinga till en sådan tolkning, och såsom av det följande torde framgå, skulle en formulering, enligt vilken talades om förbud för gäldenären, säkerligen icke hindrat uppfattningen, att även tredje man skulle kunna vara bunden. Ur saklig synpunkt vore det otillfredsställande, om endast gäldenären bleve bunden. Om t. ex. skingringsförbud meddelats beträffande vissa varor i en affär, skulle förbudet bli ineffektivt, om endast affärens innehavare men icke hos honom anställda biträden vore bundna. Det vore omöjligt att förhindra saboterande av förbudet, om icke förfoganden av sådana personer, som måste betraktas såsom gäldenärens medhjälpare, skulle omfattas av detsamma. Man torde därför få antaga, att sådana med kännedom om förbudet vidtagna skingringsåtgärder, som måste anses företagna i syfte att kringgå förbudet el-
ler eljest för gäldenärens räkning,1 hemfalla under straffansvar. Huruvida förbudet får antagas ha än vidare utsträckning synes däremot tvivelaktigt. TRYGGER har generellt förklarat, att tredje man, som känner till förbudet, är bunden av detsamma.2 Denna uppfattning, för vilken icke åberopats något skäl, går emellertid säkerligen för långt. Förvisso måste det antagas, att en sådan handpanthavare, som har rätt att realisera panten på annat sätt än genom att låta utmäta densamma, icke mister denna sin realisationsrätt, därest till säkerhet för fordran mot pantens ägare eller i tvist om äganderätten till panten meddelas förbud för gäldenären att sälja eller skingra panten.3 Men även om det bortses från detta tämligen klara fall, torde uppfattningen icke vara riktig. Den synes stå i strid med stadgandet i 180 § om det kompletterande förbudet för tredje man att utgiva hos honom befintligt gods. Om Tryggers uppfattning vore riktig, vore nämligen, enligt vad det vill synas, detta stadgande överflödigt, vilket det icke utan vidare får antagas vara. Ett närmare uppmärksammande av stadgandet torde dock erfordras för att utröna, om Tryggers uppfattning verkligen icke låter sig därmed förena.
En möjlighet att förena den ifrågavarande uppfattningen med stadgandet kan måhända synas yppa sig, om man antoge, att förbud att sälja eller skingra egendom — vi kalla detta i fortsättningen för skingringsförbud i egentlig mening — kunde gälla även för tredje man men icke utan kompletterande förbud kunde avse gods i tredje mans besittning.1 Men det synes svårt att finna något antagligt motiv för en sådan ståndpunkt, vilken för övrigt knappast skulle stå i full samklang med Tryggers uppfattning.
En annan utväg, som däremot erbjöde ett motiv för stadgandet om det kompletterande förbudet, vore antagandet, att detta förbud och det egentliga skingringsförbudet avsåge skilda åtgärder. Man skulle kunna tänka sig följande förklaringsgrund till stadgandet om det kompletterande förbudet. Det egentliga skingringsförbudet medför, i varje fall när det sker till säkerhet för fordran, en inskränkning i de befogenheter, som tillkomma gäldenären såsom ägare. Tredje man har icke några sådana befogenheter. Han kan på grund av försäljningsuppdrag eller annan särskild omständighet ha rätt att föryttra godset, men hans innehav i och för sig av detta berättigar honom icke till föryttring. Rätt att konsumera eller förstöra godset torde han så gott som aldrig ha. Ett förbud för tredje man, som innehar godset, att sälja eller skingra detta skulle således innebära förbud för honom att utöva befogenheter, som han icke kan förutsättas ha. Sådana åtgärder från tredje mannens sida skulle regelmässigt föranleda straffansvar, utan att därför tarvades något av myndighet meddelat förbud. Däremot är det icke ipso jure förbjudet för tredje mannen att utgiva godset till gäldenären eller till någon, som anvisats av denne. Det kan tänkas, att stadgandet om det kompletterande förbudet tillkommit för att förhindra sådant utgivande. Detta förbud skulle vid sådant förhållande kunna tänkas avse något annat än det egentliga skingringsförbudet, nämligen godsets utgivande till gäldenären eller av honom anvisad person, och stadgandet om det kompletterande förbudet skulle i så fall icke beröra frågan om det egentliga skingringsförbudets utsträckning i subjektivt hänseende. Stadgandet skulle endast föranleda en ny fråga, nämligen angående det kompletterande förbudets omfattning i samma hänseende.
Ett sådant resonemang torde emellertid, även om däri kan
rymmas en kärna av sanning, ej vara riktigt. Det är icke osannolikt, att motivet för stadgandet om det kompletterande förbudet främst utgjorts av en önskan att få en bestämmelse, som förhindrar godsets utlämnande till gäldenären. Men förbudet kan icke anses begränsat till att avse allenast sådant utgivande. Argumentet, att det icke tarvas något förbud för att förhindra åtgärder, som redan äro förbjudna i lag, är ej hållbart. Gäldenären kan ju ha lämnat sitt samtycke till sådana åtgärder, och vid tiden för UL:s tillkomst var förskingring ett målsägandebrott, varför ett stadgande om ett förbud, vars åsidosättande kan beivras av exekutionssökanden oberoende av gäldenärens åtgöranden, tett sig mycket motiverat. Stadgandet om det kompletterande förbudet synes få en förklaring, som passar bättre till lagens avfattning, om man antager, att det egentliga skingringsförbudet är riktat allenast mot gäldenären — med vilken emellertid, enligt vad ovan anförts, torde få jämställas vissa andra personer. I så fall ligger ju behovet av ett kompletterande förbud i öppen dag. Ett dylikt förbud bör tydligen erhålla en sådan avfattning, att förbudet omfattar även godsets utgivande till gäldenären eller till någon, som anvisas av denne, och därvid har valts ordet utgiva. Mot detta ord kan anmärkas, att det icke täcker sådana åtgärder som konsumtion, förstörande eller undangömmande, men något praktiskt behov av förbud i dessa hänseenden har förmodligen icke ansetts föreligga.
Ehuru det kompletterande förbudet enligt sin egen avfattning är riktat allenast mot en bestämd tredje man, torde även andra personer vara bundna av detta förbud i samma utsträckning, som ovan nämnts beträffande egentligt skingringsförbud. Det kan icke var rimligt, att exempelvis tredje mannens hustru, som med kännedom om förbudet utgåve godset, skulle gå fri från straff, därför att förbudet icke riktats mot henne.
Även med den här framförda uppfattningen utgör egentligt skingringsförbud och kompletterande förbud två skilda åtgärder, ehuru skilda på ett annat sätt, än vad här först ifrågasatts. Är uppfattningen riktig, är det intet hinder för utmätningsman att vid verkställighet av egentligt skingringsförbud till säkerhet för fordran bestämma, att förbudet skall avse gods hos tredje man, men detta förbud blir regelmässigt icke bindande för tredje mannen. För att denne skall bli bunden, erfordras i regel kompletterande förbud.
Kvarstad — som i motsats till skingringsförbud kan avse en
dast lös egendom, tydligen av det skäl att skingringsförbud, med rätt eller orätt, ansetts vara en under alla förhållanden tillfyllestgörande säkerhetsåtgärd beträffande fast egendom — är, åtminstone regelmässigt, en mer ingripande åtgärd än skingringsförbud. TRYGGER yttrar därom: »Qvarstad är i likhet med skingringsförbudet en handräckningsåtgärd, hvarigenom afses att förhindra den, mot hvilken åtgärden riktas, att försälja eller skingra egendom till visst värde eller viss egendom. I qvarstaden ingår alltså i första rummet ett skingringsförbud, men för att förstärka detta förbud, ingår i kvarstaden jemväl, att den, mot hvilken åtgärden riktas — hvilken af lagstiftaren kallas 'gäldenären' —, skiljes ifrån besittningen af den ifrågavarande egendomen, på sätt som vid utmätning eger rum.»1
Detta uttalande synes i ett par hänseenden diskutabelt. Först må uppmärksammas påståendet, att i kvarstaden ingår ett skingringsförbud för den, mot vilken åtgärden riktas. Detta påstående kan sägas inrymma endast en halv sanning. Det är sant, att i kvarstad får anses ingå ett skingringsförbud, men kvarstad är vanligen icke allenast ett skingringsförbud jämte en ytterligare åtgärd, som vi tillsvidare med Trygger kunna beteckna såsom besittningsförändring. Kvarstad har, åtminstone i de typiska fallen, då den kvarstadsbelagda egendomen, på sätt vi senare skola finna, omhändertages eller utmärkes, en vidare riktning än ett skingringsförbud.2 Det senare är riktat mot en bestämd person, ehuru det är bindande även för vissa andra. Kvarstad åter kan visserligen sägas vara närmast riktad mot gäldenären — det är ju han som är exekutionssökandens motpart — men har dock en viss sakrättslig prägel såtillvida, att envar är skyldig att iakttaga förbudet mot rubbande av kvarstadsbelagd egendom. Däremot har kvarstad icke sakrättslig verkan i det hänseendet, att den hindrar, att den kvarstadsbelagda egendomen utmätes eller eljest göres till föremål för exekution för annans räkning än den som utverkat kvarstaden, och ej heller medför den någon förmånsrätt. Kvarstad å pant, som panthavaren har rätt att realisera annorledes än genom utmätning, torde ej böra läggas så, att den hindrar panthavaren från att utöva denna rätt, förutsatt dock att icke kvarstaden beviljats i ärende med panthavaren såsom gäldenär. Har kvarstad lagts utan att realisationsrätt förbe-
hållits panthavaren, är emellertid denne bunden av förbudet mot rubbande av kvarstadsbelagd egendom.
Vidare ger Tryggers uttalande det intrycket, att enligt hans uppfattning något för kvarstad utmärkande vore, att gäldenären skildes från besittningen av viss lös egendom. Om man däri inlägger, att egendomen fråntages gäldenären, kan det emellertid knappast ha varit Tryggers mening att säga något sådant. I varje fall är det tydligt, att kvarstad icke med nödvändighet behöver innebära, att gäldenären i nyssnämnda mening skiljes från besittningen. Det är visserligen vid kvarstad icke ovanligt, att sådan besittningsförändring äger rum, men det skulle innebära en alltför grov schematisering att påstå, att så alltid vore förhållandet. Enligt 183 § UL skall nämligen, då kvarstad lägges å lös egendom, med denna så förfaras, som då dylik egendom utmätes, och eftersom det vid utmätning av lös egendom icke alltid är erforderligt, att egendomen fråntages gäldenären (se t. ex. 74 § UL), är så heller icke alltid nödvändigt vid läggande av kvarstad. Detta framgår också klart av ett uttalande i motiven till UL, där det säges, att vid kvarstaden egendomen »undantages från gäldenärens besittning eller åtminstone så utmärkes från hans öfriga egendom att dess föryttring, om ej omöjliggöres, åtminstone försvåras, under det vid skingringsförbudet godset qvarlemnas i gäldenärens vård och besittning, och denne endast vid i lag stadgadt ansvar förbjudes att det försälja eller förskingra».1
Om alltså påståendet, att vid kvarstad egendom undantages från gäldenärens besittning, icke är exakt, blir nästa fråga, om det är riktigt, att i de fall, då sådan besittningsförändring ej sker, egendomen i stället måste på nämnda sätt utmärkas. Svaret på detta spörsmål synes bero dels på frågan, vad hänvisningen i 183 § avser, och dels på tolkningen av de lagrum, till vilka hänvisats.
Det ifrågavarande stadgandet i 183 § lyder: »Då kvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som då dylik egendom utmätes; dock vare, där kvarstaden ej sker till säkerhet för fordran, värdering icke av nöden.» Denna hänvisning anses av många avse stadgandena i 73—76 §§ UL om huru det skall förfaras med den egendom åtgärden rör.2 Tydligt synes
vara, att hänvisningen icke avser mer än dessa stadganden,1 något som icke hindrar, att även vissa av de övriga bestämmelserna i 4 kap. UL kunna finna analogisk tillämpning vid läggande av kvarstad. Däremot kan det sättas i fråga, om alla de nämnda §§ äro tillämpliga. Det synes nämligen diskutabelt, huruvida stadgandena om utmätning av egendom i tredje mans besittning kunna finna motsvarande tillämpning vid kvarstad, och detta av det skäl, att det kan ifrågasättas, om kvarstad över huvud taget kan läggas å sådan egendom. Det torde vara anledning att till en början dröja vid denna fråga.
Då Nya lagberedningen i sitt ovan citerade yttrande dryftar frågan om skillnaden mellan kvarstad och skingringsförbud, talar den tydligen endast om egendom i gäldenärens besittning. Därav kunde kanske någon vilja draga den slutsatsen, att beredningen icke ansett kvarstad kunna avse annan egendom. En sådan slutsats synes dock förhastad, eftersom uttalandet avser även skingringsförbud, vilket ju kan omfatta egendom i tredje mans besittning. Inom den svenska litteraturen i övrigt ha, såsom tidigare nämnts, HERSLOW och TRYGGER ansett kvarstad kunna läggas jämväl å egendom hos tredje man.2 HASSLER däremot synes vara av motsatt mening.3 Denne förf. säger visserligen icke direkt, att kvarstad ej kan ifrågakomma beträffande sådan egendom men yttrar angående skingringsförbud: »Skingringsförbud å lös egendom beviljas enligt 180 § dels då överexekutor prövar full anledning ej vara att belägga godset med kvarstad, dels när borgenär eller annan begär skingringsförbud till säkerhet för fordran eller bättre rätt till godset, dels slutligen då gäldenärens gods eller det varom tvistas finnes hos tredje man» (här kurs.).4 Med avseende å finländsk rätt, som i 7 kap. utsökningslagen den 3 december 1895 innehåller bestämmelser, vilka nära överens-
stämma med stadgandena i 179 och 180 §§ svenska UL, har WREDE uttryckligen uttalat den åsikten, att kvarstad kan vara riktad endast mot gäldenären.1
Till stöd för uppfattningen, att kvarstad icke kan läggas å egendom i tredje mans besittning, har, såsom antytts, åberopats stadgandet i 180 § om det kompletterande förbudet. Detta stadgande torde visserligen, på sätt förut framhållits, finna en förklaringsgrund oberoende av frågan om kvarstadsinstitutets användningsområde, men denna omständighet hindrar icke, att stadgandet i och för sig passar väl tillsammans med uppfattningen, att kvarstad icke kan avse egendom hos tredje man. Det finns dock ingenting i själva avfattningen av stadgandet, som nödvändiggör en sådan ståndpunkt, utan skall denna godtagas, bör det säkerligen vara enbart av sakliga skäl. Stadgandets placering och övriga bestämmelser i kapitlet torde snarast tala emot den ifrågavarande uppfattningen. För det första finnes i 179 §, som anger kvarstadens objekt, icke någon som helst antydan om att egendom i tredje mans besittning skulle vara undantagen från kvarstad. Objektet anges helt generellt såsom »så mycket av gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara», resp. »visst gods, som annan innehaver och vartill man bättre rätt påstår». Vidare är att märka, att med den placering, stadgandet om det kompletterande förbudet erhållit, detta förbud förefaller att vara ett komplement allenast till skingringsförbud, ej till kvarstad.2 Får man antaga detta, — vilket dock möjligen kan vara diskutabelt —, skulle, därest kvarstad icke kunde läggas å gods hos tredje man, den exekutionssökande i visst hänseende vara sämre ställd, om han erhölle kvarstad, än om han lyckades utverka skingringsförbud, och detta kan icke gärna vara avsett. Det vore ur praktisk synpunkt föga tillfredsställande, om den exekutionssökande, därest det vid verkställande av beslut om kvarstad visade sig, att egendom hos tredje man behövde ta-
gas i anspråk, skulle nödgas göra ny hänvändelse till överexekutor för att utverka skingringsförbud jämte komplementförbud. Därigenom skulle genomförande av säkerhetsåtgärd fördröjas och kanske i många fall omintetgöras, enär gäldenären genom det misslyckade försöket att verkställa kvarstadsbeslutet skulle erhålla en varning, som kunde föranleda honom att göra godset oåtkomligt.1
UL är emellertid icke så väl redigerad, att man alltid torde få tillerkänna lagens avfattning och de olika bestämmelsernas placering avgörande betydelse. Sakligt sett synes uppfattningen, att kvarstad icke kan läggas å egendom hos tredje man, ha visst fog för sig. Uppfattningen skulle innebära, att det i det förevarande stadgandet omnämnda fallet vore det enda fall, då provisorisk säkerhetsåtgärd kunde med bindande verkan för tredje man avse egendom i dennes besittning, och skäl för en sådan ståndpunkt kunna mycket väl antagas föreligga. Det är tänkbart, att faran för egendomens undanskaffande ansetts mindre stor i fall, då egendomen icke funnes hos gäldenären själv, och att skingringsförbud därför ansetts tillfyllest i dylika fall.2 Vidare är att märka, att om kvarstad skall få läggas å egendom hos tredje man, detta, såsom lagen är avfattad, kan bestämmas å verkställighetsstadiet, något som begränsar tredje mannens möjlighet att få bli hörd i saken — verkställigheten skulle rentav kunna ske i hans frånvaro, vilket onekligen kan synas betänkligt. Stadgandet skulle därför kunna tänkas utgöra uttryck för en princip av det innehåll, att beslut av överexekutor erfordras för att över huvud taget egendom hos tredje man skall få tagas i anspråk för säkerhetsåtgärd.
Vad först beträffar tanken, att skingringsförbud vore en tillfyllestgörande åtgärd, när egendomen funnes hos tredje man, synes det icke uteslutet, att lagstiftaren ansett detta. Lagstiftarens uppfattning i detta hänseende torde emellertid icke låta sig påvisa. Säkert torde emellertid vara, att det i det praktiska livet ej sällan föreligger ett behov av en mera betryggande säkerhetsåtgärd än skingringsförbud, även då egendomen finnes
hos tredje man. Därest kvarstad å gods hos tredje man skulle innebära en mer betryggande åtgärd — något som är diskutabelt men som, enligt vad senare skall utvecklas, torde få antagas — synes därmed ett vägande skäl ha förebragts mot den ifrågavarande åsikten. Vi skola senare återkomma till frågan om nämnda behov.
Betänkligheten mot att det på verkställighetsstadiet skulle kunna med bindande verkan för tredje man bestämmas, att säkerhetsåtgärd skall avse egendom i hans besittning, får icke underskattas. Men motsvarande fråga uppkommer vid utmätning, och lagstiftaren har icke dragit sig för att låta sådan åtgärd avse egendom hos tredje man. Mot detta kan möjligen invändas, att utmätning utgör exekution av en redan fastställd rätt, vilket kan göra ett ingrepp mot tredje man mer motiverat. En sådan invändning torde dock ej vara hållbar, ty rätten är icke fastställd gentemot tredje mannen, och dennes ställning synes i båda fallen likartad. Beaktar man vidare, att beslut av överexekutor såsom förutsättning för säkerhetsåtgärd mot tredje man ingalunda utgör någon garanti för att tredje mannen höres, innan åtgärden beslutas, enär förordnande om säkerhetsåtgärd kan givas och i de flesta fall också verkligen gives interimistiskt, att tredje mannen har klagorätt, samt att säkerhet skall ställas för skada, som kan vållas av åtgärden, synes den ifrågavarande betänkligheten icke få tillmätas avgörande betydelse. Övervägande skäl synas därför tala emot den berörda uppfattningen.
Om det alltså torde få antagas, att hänvisningen i 183 § avser stadgandena i 73—76 §§, blir vår närmaste uppgift att uppmärksamma innehållet i dessa lagrum.
I 73 § första st. stadgas, att lös egendom, som utmätes, av utmätningsmannen skall upptecknas och värderas. Denna bestämmelse finner uppenbarligen motsvarande tillämpning vid läggande av kvarstad, dock med det av sakens natur föranledda undantaget, att värdering icke erfordras, då kvarstaden ej sker till säkerhet för fordran (se 183 §). Det har icke uttryckligen sagts, att egendomen i samband med uppteckningen skall förklaras utmätt, resp. belagd med kvarstad, men så anses dock skola ske.1
Av de följande bestämmelserna må först uppmärksammas 74 § första st., som innehåller de allmänna reglerna om utmätning av
pengar och lösören i gäldenärens besittning. Tillämpade å kvarstad, innebära dessa regler, att besittningen av den egendom, å vilken kvarstad lägges, fråntages gäldenären. Vad angår lösören, kan dock under vissa förutsättningar denna åtgärd ersättas med ett sådant utmärkande av egendomen, att det synes uppenbart, att kvarstad lagts å densamma. Särskilda föreskrifter ha i 73 § andra st. givits för det fall, att egendomen utgöres av fartyg eller gods i fartyg. Som emellertid dessa föreskrifter, vilka gälla även vid kvarstad, få anses avsedda att tillämpas allenast jämte de allmänna bestämmelserna i 74 §,1 torde det vara överflödigt att här dröja vid dem.2 De äro icke ägnade att rubba det resultat, vartill det hittills sagda eljest leder, nämligen att det i motiven till UL gjorda uttalandet om skillnaden mellan kvarstad och skingringsförbud håller streck i fråga om åtgärder, som rikta sig mot pengar eller lösören i gäldenärens besittning.3
Utmätning kan emellertid ske även av lös egendom, som befinner sig i annans besittning än gäldenärens eller beträffande vilken det icke kan bli fråga om besittning i egentlig mening. Det senare gäller sådan egendom, som UL kallar »fordran eller rättighet». De allmänna bestämmelserna om utmätning av sådan tillgång finnas i 75 §, som skiljer mellan det fall, att fordringen eller rättigheten är grundad å löpande förbindelse eller annan handling, vars företeende utgör villkor för fordringens utkrävande eller rättighetens utövande (första st.), och det fall, då så icke är förhållandet (andra st.).
I det förra fallet skola utmätning och följaktligen även läggande av kvarstad tillgå så, att utmätningsmannen tar handlingen i förvar.4 Stadgandet är givetvis skrivet med tanke på fordran eller rättighet, som tillkommer gäldenären, men vid kvarstad bör det tydligen kunna tillämpas även, då tvisten rör
äganderätten till själva handlingen och gäldenärens rätt gentemot den enligt handlingen förpliktade sålunda är omtvistad. I det förevarande i 75 § första st. avsedda fallet skiljer sig kvarstad påtagligen från ett skingringsförbud. Ett sådant förbud får i motsvarande fall tänkas taga formen av ett förbud att sälja eller skingra handlingen.1 Att till detta förbud foga ett motsvarande förbud beträffande själva fordringen eller rättigheten synes vara överflödigt, eftersom fullbordad överlåtelse därav icke kan ske utan överlåtelse av handlingen.2
Utmätes annan fordran eller rättighet, skall jämlikt 75 § andra st. utmätningsmannen likaså taga i förvar handling, som tjänar till bevis om fordringen eller rättigheten, där sådan handling finnes att tillgå. Vidare skall utmätningsmannen i protokollet teckna förbud för den, från vilken fordringen eller rättigheten skall utgå, att utgiva något därav till annan än utmätningsmannen eller den, till vilken till följd av utmätningen gäldenärens rätt kan komma att övergå. Protokollet skall sedan genom utmätningsmannens försorg tillställas den, vilken förbudet skall meddelas, varvid borgenären är pliktig att, där utmätningsmannen äskar det, förskjuta kostnaden för förbudets delgivande. Dessa förbudsåtgärder få emellertid betraktas allenast såsom ett bihang till huvudförrättningen, som består däri, att egendomen hos gäldenären förklaras utmätt, upptecknas och värderas.3 Bestämmelserna kunna tydligen finna motsvarande tillämpning vid kvarstad, varvid emellertid förbudet bör avfattas med tanke därpå, att försäljning av fordringen eller rättigheten icke är avsedd att komma till stånd.4 Ett skingringsförbud med avseende å motsva-
rande tillgångar utgöres av ett förbud att sälja eller skingra fordringen eller rättigheten — ett förbud, som i detta fall praktiskt taget är inskränkt till att gälla endast för gäldenären. Osäkert är, huruvida det kompletterande stadgandet i 180 § om förbud för tredje man att utgiva gods, som tillhör gäldenären eller varom tvistas, skall kunna finna analogisk tillämpning med avseende å den prestation till gäldenären, som tredje mannen har att fullgöra. Sakligt sett torde visst fog föreligga för en sådan analogi.1 Anser man analogien tillåtlig och ansluter man sig dessutom till uppfattningen, att kvarstad innefattar ett skingringsförbud, skulle det i den ifrågavarande situationen kunna förekomma fall, där det icke vore lätt att se någon reell skillnad mellan kvarstad och skingringsförbud.2
Vad härefter angår de fall, då gäldenären tillhörig egendom befinner sig i tredje mans besittning, torde UL såsom ett sådant betrakta det fall, då tredje man är innehavare av en inteckning, varav rätt till andel tillkommer gäldenären såsom ägare av den intecknade fastigheten. Frågan om riktigheten av ett dylikt betraktelsesätt skall icke här diskuteras.3 Utmätning skall i detta fall ske på det sätt, att förbud meddelas inteckningshavaren att till förfång för den, till vilken till följd av utmätningen gäldenärens rätt kan komma att övergå, utlämna inteckningshandlingen eller att på begäran av annan än denne eller utmätningsmannen uppvisa handlingen för inskrivningsdomaren för sådant ändamål, som sägs i 26 § inteckningsförordningen.4 Förbudet skall även tecknas å handlingen, där denna icke överlämnas till utmätningsmannen för att uppvisas av honom. Utmätningen anses dock fullbordad genom förbudets meddelande till inteckningshavaren, även om handlingen icke påtecknats eller omhändertagits av utmätningsmannen.5 Ett skingringsförbud i motsvarande fall måste, om det skall få någon verklig mening, innefatta ett kompletterande förbud för inteckningshavaren att
utgiva handlingen. Ett sådant förbud bleve emellertid icke tillfyllest, om ej inteckningshavaren tillika förbjödes att uppvisa inteckningshandlingen för ändamål, som avses i 26 § inteckningsförordningen. Att förbud av sistnämnda innehåll kan meddelas såsom komplement till skingringsförbudet finns dock icke stadgat. Efter orden är alltså det inteckningshavaren meddelade förbudet av något vidare omfattning vid kvarstad än vid skingringsförbud, men därest vid läggande av kvarstad anteckning om förbudet icke göres å handlingen eller denna omhändertages av utmätningsmannen, är denna olikhet i förbudets omfattning också den enda reella skillnaden mellan de båda åtgärderna i förevarande fall. Skulle man emellertid anse, att vid skingringsförbud det kompletterande förbudet kan avse jämväl uppvisande av inteckningshandlingen — och en sådan åsikt förefaller ingalunda orimlig — låter sig någon reell skillnad mellan de båda åtgärderna knappast påvisa.
Övriga fall, då gäldenären tillhörig egendom finnes i tredje mans besittning, regleras i 74 § andra st., vilket lagrum — förutom 76 §, vars tillämplighet vid läggande av kvarstad torde framstå såsom klar men vid vilken det icke torde vara erforderligt att här dröja — är den enda av de nämnda §§, 73—76, som det återstår att här uppmärksamma. Utmätning av gäldenärens egendom, som finnes i annans besittning, skall enligt detta lagrum tillgå så, att förbud meddelas innehavaren att utlämna egendomen till förfång för den, till vilken till följd av utmätningen gäldenärens rätt kan komma att övergå. Då kvarstad icke är avsedd att leda till försäljning, torde stadgandet, tillämpat på kvarstad, regelmässigt böra föranleda, att förbud skall meddelas innehavaren att utgiva egendomen.1 Har tredje mannen panträtt i denna med befogenhet att realisera panten annorledes än genom utmätning, torde förbudet dock ej få avfattas så, att tredje mannen betages denna befogenhet. Skall stadgandet finna motsvarande tillämpning vid kvarstad, bör för övrigt sådan tillämpning kunna äga rum, icke blott då den hos tredje mannen befintliga egendomen tillhör gäldenären utan även då det råder tvist mellan denne och exekutionssökanden om egendomen.
För tolkningen av stadgandet — som på grund av sin placering får antagas avse det fall, att egendomen utgöres av lösöre,
men som ansetts kunna i viss mån analogiskt tillämpas även å annan egendom1 — är det tydligen av vikt att utreda, huruvida — bortsett från de i 73 § första st. avsedda åtgärderna — det förbud, varom stadgandet talar, är den enda åtgärd som skall vidtagas.
Det torde få antagas, att de särskilda åtgärder, som skola äga rum, då förrättningen riktas mot fartyg eller gods i fartyg, skola vidtagas jämväl, då egendomen finnes i tredje mans besittning. Från detta specialfall torde emellertid i det följande kunna bortses.
Vad angår de fall, då 74 § andra st. analogiskt tillämpas vid läggande av kvarstad å fordran eller rättighet, kan det tydligen icke bli fråga om att samtidigt tillämpa bestämmelserna i 75 §.
Delade meningar råda därom, huruvida vid läggande av kvarstad å lösöre i tredje mans besittning bestämmelserna i 74 § första st. om egendomens utmärkande skola tillämpas samtidigt som föreskriften i 74 § andra st. Inom doktrinen har hävdats, att så icke skall ske.2 Tredje man anses icke behöva finna sig i det obehag, som exempelvis anbringande av märken å möbler
eller föremål i hans hem kan förorsaka. I praxis förekommerdet däremot, att, samtidigt som förbud meddelas enligt 74 § andra st., den av förbudet omfattade egendomen utmärkes såsom kvarstadsbelagd (resp. vid utmätning såsom utmätt). I Stockholm brukar så förfaras, att kvarstads- (resp. utmätnings-)-märkena anbringas på ett diskret sätt, så att de icke kunna iakttagas utan närmare undersökning.1 Skulle däremot märke icke kunna anbringas utan att falla i ögonen, meddelas i Stockholm endast förbud jämlikt 74 § andra st.
För det förfaringssätt, som sålunda förekommer i praxis, finnes intet stöd i UL. Den argumentationen möter stundom, att det ju står i 74 § första st., att lösören, som ej omhändertagas av utmätningsmannen, skola utmärkas samt att det icke finns utsagt, att denna regel ej skall gälla även i de fall, som avses i 74 § andra st. Men, såsom framgår av första st. tredje punkten, avser första st. endast egendom i gäldenärens besittning, medan andra st. innehåller allt, utöver vad som sägs i 73 §, om förfaringssättet med lösöre i tredje mans besittning.
Om än lagens ord icke ge stöd åt någon annan uppfattning än den av doktrinen framförda, förefaller emellertid resultatet av denna uppfattning ur flera synpunkter mindre tillfredsställande. Först och främst må framhållas, att resultatet synes vara ägnat att till exekutionssökandens skada gynna mindre nogräknade manipulationer från gäldenärens sida. Ur praktisk synpunkt kan man hänföra de tredje män, som inneha gäldenärs egendom, till endera av två kategorier: lojala innehavare och sådana, som handla i samförstånd med gäldenären i syfte att förhindra realiserande av exekutionssökandens rätt. En tredje man, som tillhör den förra kategorien, torde i allmänhet icke ha något att erinra mot egendomens utmärkande. En sådan tredje man är i regel icke en vanlig privatperson, för vilken det skulle vara obehagligt att i sitt hem ha möbler eller andra föremål försedda med kvarstads- (resp. utmätnings-) märken, utan i de flesta fall torde tredje mannen vara en kreditanstalt, ofta en pantbank. När åter egendomen innehas av en vanlig privatperson, torde denne i flertalet fall vara någon, som tillhör den senare av de båda kategorierna. Det är ofta någon gäldenären närstående person, som emellertid har mycket klara papper till stöd för sin besittning. Om nu i fall, då en skentransaktion för att skydda gäldenären ägt rum, läggande av kvarstad å (resp. utmätning av)
egendom hos tredje man skulle ske utan egendomens utmärkande, bleve visserligen tredje mannen bunden av åtgärden och även gäldenären, om han kände till den, men det torde ofta icke vara lätt att visa, att han fått kännedom om densamma. Det är lätt att arrangera, att gäldenären vid något tillfälle i tredje mannens frånvaro återtager egendomen, och eftersom den icke utmärkts såsom kvarstadsbelagd (resp. utmätt), torde gäldenären ej sällan kunna med framgång förneka, att han kände till kvarstaden (resp. utmätningen). Utmärkes däremot egendomen, omöjliggöres eller åtminstone försvåras dylika manipulationer. Bland det praktiska livets män kan man möta den åsikten, att den som hävdar, att något utmärkande av egendomen ej skall ske, i realiteten drar en lans för skojare. Om det nu förhåller sig så, att man i praxis vanligen tolkat UL på ett sätt, som förmodligen icke varit av lagstiftaren avsett men som ur praktisk synpunkt torde vara att avgjort föredraga framför den motsatta tolkningen, torde det kunna ifrågasättas, om det icke vore ett föga lyckat steg tillbaka att övergå till doktrinens ståndpunkt.
En annan synpunkt, ur vilken det skulle vara mindre tillfredsställande, att utmärkande ej sker, är straffrättsligt betonad. Förbudet för tredje mannen utgör, vare sig fråga är om kvarstad eller om komplement till skingringsförbud, ett förbud att utgiva egendomen. Förbudet har alltså samma innehåll i båda fallen. Men åtgärden benämnes i det ena fallet kvarstad och i det andra skingringsförbud, och denna formella åtskillnad synes vara av betydelse i straffrättsligt hänseende.1 om tredje mannen bryter mot det förbud att utgiva egendomen, som utmätningsmannen meddelar honom vid läggande av kvarstad, gör han sig skyldig till rubbande av kvarstad, vilket enligt SL 10: 21 kan medföra frihetsstraff,2 men om han bryter mot ett honom enligt 180 § av överexekutor meddelat förbud att utgiva egendomen, gör han sig skyldig allenast till brott mot den lindrigare straffbestämmelsen i SL 10: 22. Denna olikhet i det straffrättsliga bedömandet förefaller otillfredsställande, därest något utmärkande av egendomen ej sker vid kvarstad. Däremot förefaller ett strängare strafffullt motiverat, om egendomen utmärkts.
Utmärkande av egendomen är vidare ägnat att åstadkomma klarhet angående kvarstadens (resp. utmätningens) omfattning. Om t. ex. av tre likadana stolar två beläggas med kvarstad (resp. utmätas), är utmärkandet ägnat att göra klart, vilka av stolarna som omfattas av åtgärden. Denna utmärkandets funktion är särskilt betydelsefull med hänsyn därtill, att saboterande av åtgärden är straffbelagt.
Ansluter man sig till uppfattningen, att utmärkande bör ske,1 är tydligen Nya lagberedningens uttalande om skillnaden mellan kvarstad och skingringsförbud riktigt med avseende å sådan egendom, som kan vara föremål för besittning i egentlig mening — och någon annan egendom har beredningen efter allt att döma icke haft i tankarna. Anser man åter, att något utmärkande av egendom i tredje mans besittning ej skall ske i sådana fall, då särskild rättsgrund för besittningen föreligger, håller Nya lagberedningens uttalande ej streck i dessa fall. Vad beträffar egendom, som icke är föremål för besittning, kan det givetvis ej bli fråga om utmärkande, och beträffande sådan egendom kan man alltså icke bestämma skillnaden mellan kvarstad och skingringsförbud genom att hänvisa därtill, att kvarstad i motsats till skingringsförbud innefattar antingen besittningsförändring eller också utmärkande av egendomen.
Hittills har uppmärksamheten riktats endast å stadgandena i UL. I praxis har man emellertid icke alltid strikt följt dessa stadganden. Det förekommer ibland, att gäldenären tillåtes att under kvarstadstiden nyttja egendom, som finnes i hans besittning,2 och detta oaktat egendomen icke utmärkts. Detta är ett vanligt fall, när kvarstaden avser kreatur. Man måste alltså, oavsett hur
man ställer sig till frågan om tolkningen av 74 § andra st., räkna med fall, då vid kvarstad varken besittningstagande eller utmärkande ägt rum, oaktat sådan åtgärd i och för sig varit möjlig. Skall man då anse, att det i dessa fall icke föreligger någon skillnad mellan kvarstad och skingringsförbud? NILSSON-STJERNQUIST anser detta. Han yttrar med syftning på fall, då egendomen lämnats kvar i gäldenärens besittning (och — det torde han få anses mena — ej heller utmärkts): »Kvarstad innebär således i dessa fall inte något annat än ett skingringsförbud. I förrättningsprotokollet brukar då antecknas, att den kvarstadsbelagda egendomen 'kvarlämnades i gäldenärens vård under skingringsförbud'.»1 Emellertid har samme förf. något tidigare i sitt arbete framhållit betydelsen av kvarstadsförklaringen. Han yttrar med avseende å det fall, att egendomen finnes hos gäldenären, att utmätningsmannens kvarstadsförklaring är den viktigaste åtgärden,2 och han åberopar därvid bl. a. rättsfallet i NJA 1899 s. 149, där gäldenärens rubbande av utmätt gods i hans besittning ansågs straffbart jämlikt SL 10: 21, oaktat egendomen varken utmärkts eller omhändertagits. Enligt den i rättsfallet uttryckta uppfattningen har tydligen utmätnings-, resp. kvarstadsförklaringen, konstitutiv betydelse. Utmärkandet har då endast till syfte att göra utmätningen, resp. kvarstaden, bekant. Denna uppfattning har icke något uttryckligt stöd i UL, som över huvud taget icke omnämner någon utmätnings-, resp. kvarstadsförklaring. Men om man, såsom allmänt sker, tolkar 73 § första st. så, att de där avsedda åtgärderna jämväl skola innefatta, att egendomen förklaras utmätt, resp. belagd med kvarstad, ligger det ju nära till hands att tillerkänna förklaringen en sådan konstitutiv innebörd. Ansluter man sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i det nämnda rättsfallet, är det tydligt, att den som rubbar egendom, som av utmätningsmannen förklarats belagd med kvarstad, gör sig skyldig till brott mot SL 10: 21, även om egendomen ej utmärkts och den åtgärd han vidtager endast består däri, att han bryter mot ett förbud, som vad honom beträffar icke har annat innehåll, än vad ett honom meddelat skingringsförbud skulle ha. Och vidare: är egendomen kvarstadsbelagd redan genom kvarstadsförklaringen, måste det i denna föıklaring innefattade förbudet att rubba egendomen gälla för envar, icke blott för gäldenären — varmed givetvis ej är sagt, att straff för rubbande av
kvarstad skulle kunna ådömas den som icke känt till kvarstaden.1
Beträffande egendom, som icke är föremål för besittning, synes principiellt gälla detsamma i fråga om kvarstadsförklaringens konstitutiva betydelse, men frågan om åtgärdens riktning i subjektivt hänseende torde knappast vara av praktisk betydelse i dessa fall. Skillnad med avseende å straffsanktionen föreligger dock alltid, men, såsom av det föregående torde framgå, synes det ej sällan vara åtminstone tvivelaktigt, om det i de ifrågavarande fallen över huvud taget låter sig påvisa någon annan skillnad mellan kvarstad och skingringsförbud.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas följande. Mellan kvarstad och skingringsförbud föreligger alltid skillnad i fråga om straffsanktionen. Likaså föreligger en principiell skillnad med avseende å kretsen av de personer, som äro skyldiga att respektera åtgärden, men denna skillnad är i vissa fall, t. ex. när åtgärden avser en gäldenären tillkommande, icke pantsatt fordran, vilken ej är knuten till innehavet av en skriftlig handling, praktiskt betydelselös. I regel skiljer sig därjämte kvarstad från skingringsförbud därigenom, att den kvarstadsbelagda egendomen undandrages gäldenärens besittning eller genom någon särskild åtgärd utmärkes såsom kvarstadsbelagd.
Frågan om verkställighet av säkerhetsåtgärd har redan tidigare berörts i vad den avser kvarstad. Beträffande verkställande av skingringsförbud innehåller UL endast ett stadgande i 185 § första st., att om lös egendom ställes under skingringsförbud till säkerhet för fordran, egendomen skall värderas, såsom i fråga om utmätning är sagt.2 Denna knapphet är avsiktlig. I motiven
till stadgandet yttras: »Då lös egendom, som ställes under skingringsförbud, icke skiljes från innehafvarens besittning, erfordras ej några särskilda bestämmelser, huru vid verkställandet af ett dylikt förbud skall förfaras. Ett delgifvande af förbudet är tillräckligt. Är förbudet beviljadt till säkerhet för fordran, måste dock värdering ega rum, för att få utrönt, huru mycket godsskingringsförbudet skall omfatta — — —.»
Avsaknaden av mera ingående bestämmelser om verkställigheten har medfört, att meningarna i detta hänseende äro mycket delade. En mening, som torde vara vanlig i praxis, är, att beslut om skingringsförbud skall för att erhålla laga verkan verkställas av utmätningsman, vare sig förbudet meddelats till säkerhet för fordran eller ej. I senare fallet anses verkställigheten bestå uteslutande däri, att utmätningsmannen delger eller, såsom de exekutiva myndigheterna bruka uttrycka sig, »tillsäger» gäldenären, resp. tredje man som innehar egendomen, förbudet.1 I det förra fallet tillkommer därjämte bestämmande av vilken egendom åtgärden skall avse samt värdering. — En annan uppfattning har framförts av TRYGGER. Denne förf. yttrar: »Det riktiga synes oss vara, att skingringsförbudet går utan förmedling af utmätningsman eller annan i verkställighet, så vida det ej gäller lös egendom till säkerhet för fordran. I sistnämnda fall däremot måste borgenären vända sig till den utmätningsman, inom hvars distrikt gäldenären har lös egendom eller den ifrågavarande lösa egendomen, och verkställigheten sker genom upptecknande och värdering af så mycken egendom, som förbudet gäller. Det sagda står tydligen ej i strid deremot, att när den, mot hvilken förbudet är riktadt, ej känner till detsamma, han af subjektiva skäl blir befriad från ansvar för dess öfverträdande.»2 Till den sista meningen fogar Trygger den anmärkningen, att däri nämnda förhållande onekligen ger den som utverkat förbudet anledning att skaffa sig bevis om att förbudet meddelats motparten. — En förmedlande ståndpunkt intager HASSLER, som uttalar, att delgivning bör äga rum och att det i praxis torde vara brukligt, att den sker genom utmätningsmannen.3 Med avseende å det fall, att egendomens innehavare ej anträffats för delgivning, yttrar
Hassler: »Måhända kan man i dylikt fall analogiskt tillämpa bestämmelserna i 11:9 och 10 RB (jämför 7:8 finländska utsökningslagen). Det kan knappast vara riktigt, att när innehavaren ej anträffats anse förbudet gällande utan att någon vidare åtgärd för dess delgivande företages.»1
Till förmån för den först nämnda av de berörda uppfattningarna brukar åberopas, att UL icke känner någon annan form för verkställighet än verkställighet genom exekutiva organ. Detta argument synes riktigt, men dess räckvidd torde vara tämligen begränsad. Argumentet synes leda till det ofrånkomliga resultatet, att om verkställighet skall äga rum, denna skall ske genom utmätningsman. Men detta utesluter icke, att ett skingringsförbud skulle kunna få laga verkan utan att någon verkställighet i egentlig mening skett. UL talar ju endast om en enda verkställighetsåtgärd vid skingringsförbud, nämligen värdering, och denna omständighet ger, särskilt i belysning av det återgivna uttalandet i motiven, visst fog för åsikten, att någon annan verkställighetsåtgärd i egentlig mening, utom möjligen vad som kan vara nödvändigt för att värdering skall kunna ske, icke erfordras. Om det bortses från värderingen, synes frågan i stället bliva, huruvida det för att förbudet skall få laga verkan är nödvändigt att vidtaga någon annan åtgärd än en verkställighetsåtgärd i exekutionsrättslig mening, varvid givetvis delgivning kommer i tankarna, eller om det icke erfordras någon åtgärd alls.
Innan denna fråga besvaras, kan det kanske vara lämpligt att framhålla, att UL, såsom TRYGGER påpekat, ger anledning till att skilja mellan två grupper av fall, nämligen de fall, då förbudet sker till säkerhet för fordran, samt övriga fall. I de förra fallen skall, såsom nämnts, värdering äga rum. Givetvis kan sådan icke ske utan att det är klart vad som skall värderas. Har i överexekutors beslut icke angivits, vilken lös egendom åtgärden skall avse, måste utmätningsmannen bestämma detta, och eftersom det torde få antagas, att protokoll skall föras vid förrättningen,2 torde man också få såsom Trygger antaga, att egendomen skall upptecknas i protokollet. Är egendomen bestämt angiven i beslutet — i enlighet med sökandens begäran har t. ex. skingringsförbud meddelats beträffande en namngiven ko i en
viss kreatursbesättning — kan måhända det nämnda förfaringssättet förefalla onödigt, men värdering skall ju dock enligt lagens ord äga rum även i dylikt fall,1 och naturligt synes då även vara, att i protokollet anges, vilken egendom skingringsförbudet avser. När nu utmätningsman på nämnda sätt tager befattning med verkställighet, synas så starka praktiska skäl tala för att han samtidigt bör tillsäga gäldenären, resp. tredje man som innehar egendomen, förbudet, att man knappast torde kunna sätta i fråga annat, än att sådan åtgärd bör vidtagas. Därmed har emellertid problemet icke kommit på sin spets, utan så sker först, då möjlighet att vid förrättningen tillsäga egendomens innehavare förbudet icke föreligger eller då egendomen finns hos tredje man och fråga uppkommer, huruvida förbud skall delgivas icke blott denne utan även gäldenären. Frågan om vad som fordras för att förbudet skall få laga verkan ligger då i realiteten icke annorlunda till, än då förbudet icke meddelats till säkerhet för fordran. I båda fallen synes uppmärksamheten koncentreras till frågan om kravet på delgivning, så att man, när förbudet sker till säkerhet för fordran, har att fråga, om det utöver uppteckning och värdering fordras delgivning, och i övriga fall allenast, om det fordras delgivning. Anser man, att delgivning fordras, blir det så en senare fråga, om det fordras delgivning blott med egendomens innehavare eller om det, när egendomen innehas av tredje man, kräves delgivning även med gäldenären.
Till stöd för kravet på delgivning torde måhända kunna åberopas det berörda uttalandet i motiven till UL, att ett delgivande av förbudet är tillräckligt. Till något som helst uttryck i lagen har däremot detta krav icke kommit. Att kravet förfäktas torde emellertid bero mindre på nämnda uttalande än på en uppfattning, att det vore obilligt, om skingringsförbud kunde vara gällande utan att den, mot vilken förbudet riktas, fått del av detsamma. Detta synes såtillvida riktigt, som det icke kan komma i fråga att straffa den som brutit mot skingringsförbud, därest han ej känt till förbudet. Men detta behöver icke med nödvändighet föranleda ett krav på att sådan kännedom skall ha bibragts honom i någon bestämd ordning. Billighetssynpunk-
ten blir ju tillgodosedd redan genom det nyssnämnda förhållandet, att det för inträde av straffansvar erfordras kännedom om förbudet. Kravet på delgivning leder däremot till svårigheter i det fall, då den, med vilken förbudet skall delges, icke är anträffbar. Dessa svårigheter kunna icke undgås genom en analogisk tillämpning av bestämmelserna i 11:9 och 10 RB. Ty det torde vara uppenbart, att en gäldenär eller annan, som utan kännedom om förbudet brutit mot detsamma, icke kan straffas för brytande av skingringsförbud, även om föreskrifterna i nämnda lagrum tillämpats.1 Det kan med hänsyn till skingringsförbudets straffrättsliga betydelse icke vara annat än den faktiska kännedomen, som är av relevans.
Vad sålunda anförts torde motivera påståendet, att krav på delgivning icke kan anses vare sig lagligen grundat eller av saklika skäl påkallat. TRYGGER har i detta hänseende ytterligare andragit, att det, då kvarstad kan verkställas oberoende av gäldenärens närvaro, vore egendomligt, om det för verkställighet av skingringsförbud skulle krävas, att den, mot vilken förbudet riktades, anträffades för delgivning.2 Avvisas kravet på delgivning, får anses gälla, att vad som, bortsett från upptecknande och värdering, fordras för att ett skingringsförbud skall äga laga verkan är, att den, mot vilken förbudet är riktat, har kännedom om detsamma. Detta förhållande medför uppenbarligen, såsom TRYGGER framhållit, att det ligger i exekutionssökandens intresse, att det blir bevisligt, att de personer, som kunna bli i tillfälle att till hans nackdel förfoga över egendomen, få kännedom om förbudet. Detta kan enklast ske genom förbudets delgivning, antingen genom utmätningsman eller i den ordning som gäller för delgivning av stämning, och delgivning är sålunda icke någon betydelselös åtgärd utan något som det ligger i exekutionssökandens intresse att låta ombesörja. Det är också vanligt, att delgivning äger rum, och det är riktigt, att den, såsom HASSLER påpekat, brukar ske genom utmätningsman. Skyldighet att verkställa delgivning har emellertid icke utmätningsmannen i denna sin egenskap.
Av hänsyn till gäldenären har i 188 § UL föreskrivits, att kvarstad eller skingringsförbud skall gå åter, om ej den, som vunnit kvarstaden eller förbudet, inom viss i §:n angiven tid, olika lång i olika fall, vidtagit vissa åtgärder för att få sin talan prövad i judiciell eller däremot svarande ordning. Stadgandet är så avfattat, att tidsfristen skall räknas från det förordnande om åtgärden gavs. Det synes råda viss tvekan därom, huruvida i fall, då överexekutor meddelat interimistiskt beslut, som sedermera fastställts, tidsfristen skall räknas från det interimistiska eller från det definitiva beslutet. Detta förefaller emellertid vara en oriktig frågeställning. Det riktiga synes nämligen vara, att frist skall räknas från vartdera beslutet. Även ett interimistiskt beslut medför, sedan det trätt i kraft, ett ingrepp i gäldenärens dispositionsfrihet, och meningen med stadgandet är tydligen att begränsa den tid, under vilken ett sådant hinder i dispositionsfriheten skall få föreligga. I ett rättsfall i SvJT 1936 rf. s. 35, där avgörandet dock icke var enhälligt, har också ansetts, att frist skall räknas från det interimistiska förordnandet.1 Men att så skall ske kan ej medföra, att icke ny frist skulle räknas från det slutliga förordnandet. Den nya fristen blir emellertid av betydelse endast i det fall, att den tidigare fristen försuttits. Den situation, som föreligger i dylikt fall, kanske tarvar någon närmare uppmärksamhet. Säkerhetsåtgärdens återgång i sådant fall får i regel anses skola ske på olika sätt vid kvarstad och vid skingringsförbud. I intetdera fallet torde för återgång erfordras beslut av överexekutor.2 Men medan ett skingringsförbud beträffande lös egendom får anses gå åter ipso jure, så att gäldenären efter fristens försittande äger utan vidare förfoga över egendomen,3 torde det icke kunna antagas, att vid kvarstad gäldenären utan vidare skulle äga själv återtaga av utmätningsmannen omhändertagen egendom, bryta av denne gjord försegling eller avlägsna åsatta märken. Han måste emellertid äga påfordra, att utmätningsmannen vidtager erforderlig åtgärd för egendomens återställande i sådant skick, att den kan disponeras av gäldenären. Det förekommer även, att han erhåller utmätningsmannens tillstånd att själv vidtaga åtgärden. Fråga kan uppstå, huru utmätningsmannen har att förfara, därest, innan återställande ägt rum, talan fullföljts i judiciell eller därmed jäm-
ställd ordning eller definitivt beslut om kvarstad meddelats. Vad beträffar talans fullföljd i nämnd ordning, torde svaret icke vara tveksamt. Fullföljden kan uppenbarligen icke medföra, att en redan försutten frist anses ej ha försuttits, och inverkar sålunda icke på gäldenärens rätt att få egendomen återställd. Det gör strängt taget icke heller ett nytt beslut om kvarstad, ty för ny kvarstad räcker det icke med nytt beslut, utan det fordras ävenverkställighet av beslutet.1 Har begäran om verkställighet framställts, innan gäldenären begärt återställande av egendomen, kan det emellertid knappast antagas, att återställelse bör ske. Men även om begäran om återställelse kommit först, vore det föga ändamålsenligt att först återställa egendomen och därpå omedelbart belägga den med ny kvarstad. I stället torde kunna förfaras enligt 76 § UL. Har icke till utmätningsmannen inkommit begäran om ny verkställighet, torde han ej äga vägra återställelse, även om han på annat sätt fått kännedom om det nya beslutet. Vid skingringsförbud beträffande lös egendom uppstå icke motsvarande frågor. Det gamla skingringsförbudet förfaller automatiskt vid fristens utgång, därest icke dessförinnan nytt beslut, resp., där verkställighet erfordras, ny verkställighet, ägt rum. Har, där verkställighet ej erfordras, skingrande ägt rum efter fristens utgång, oaktat före utgången nytt beslut meddelats, synes frågan om straffbarhet för skingrandet vara beroende på om den som vidtagit åtgärden kände till det nya förbudet eller ej.
Överexekutor är icke skyldig att vid meddelande av beslut om säkerhetsåtgärd erinra exekutionssökanden om vad denne enligt 188 § har att iakttaga. Icke desto mindre torde det vara vanligt att sådan erinran ges, något som också måste anses lämpligt. Åt sådant meddelande brukar ofta ges den avfattningen, att förbudet går åter, om ej sökanden iakttager vad i 188 § är
föreskrivet. Det lämnas alltså åt sökanden själv att på egen risk tolka denna §. Detta är tydligen ur överexekutors synpunkten trygg och bekväm utväg, men den rättssökande allmänheten skulle uppenbarligen vara mer betjänad av en anvisning av sådant innehåll, att risk ej förelåge för rättsförlust på grund av oklarhet om anvisningens innebörd. Tydligen skulle anvisningen bli ganska omständlig, om överexekutor skulle närmare redogöra för innehållet i 188 §, som är mycket lång, men en anvisning, som gjorde klart för sökanden, att särskild frist skall räknas från det interimistiska beslutet, behövde måhända ej bli alltför omständlig men skulle ur allmänhetens synpunkt framstå såsom ytterst tacknämlig.
UL innehåller icke såsom Nya RB (26: 5) någon bestämmelse om att fristen kan förlängas. Den innehåller emellertid heller icke något förbud mot meddelandet av nytt beslut om säkerhetsåtgärd, därest det skulle visa sig, att fristen vore otillräcklig. I praxis har det stundom förekommit att nytt beslut meddelats, men det har yppats tvekan, om det är riktigt att så förfara. Tydligt är, att stadgandena om frist skulle förlora sin väsentliga betydelse, om det bleve mera allmänt, att nytt beslut meddelades, sedan sökanden försuttit fristen. Å andra sidan kan det finnas fall, där det icke beror på sökandens försummelse, att fristen ej utnyttjats, och där det skulle te sig obilligt mot denne, om nytt beslut icke kunde meddelas. Säkerligen torde det kunna överlämnas till de exekutiva myndigheterna att i detta hänseende förfara efter lägligheten. Men tydligen bör nytt beslut icke meddelas, om ej synnerliga skäl tala därför. Härvid torde det böra beaktas, om det beror på omständigheter, över vilka sökanden ej kunnat råda, att fristen icke utnyttjats.