NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.

 

Något om dödförklaring enligt internationell privaträtt. Dödförklaring, vilket institut i överensstämmelse med vissa andra staters rättsordningar även finnes i svensk rätt, är icke något enhetligt reglerat internationellt rättsinstitut. Åtskilliga länder — Frankrike, Belgien, Spanien, Portugal, Nederländerna etc. — nöja sig med en bortovarandeförklaring (»déclaration d'absence»), på grund av vilken de kvarvarande kunna göra rättsanspråk gällande. En blandning av båda systemen kännetecknar den nya ryska rättsordningen. Anglo-amerikansk rätt känner endast till en »dödförmodan», som vinner rättsliga verkningar utan någon särskild officiell förklaring från domstol eller annan offentlig myndighet.
    Svensk rätt reglerar institutet dödförklaring i 8 kap. lagen om boutredning och arvskifte. Likväl hänför sig den rättsliga regleringen icke blott till den försvunnes successionsrättsliga utan även till hans personoch förmögenhetsrättsliga förhållanden.¹
    I internationellt-privaträttsligt hänseende råder på dödförklaringsrättens område en avsevärd förvirring, som har sin grund i det förhållandet, att i flertalet länder saknas en rättslig reglering av den internationella privaträtten i förevarande avseende och att fältet därför står öppet för alla tänkbara teorier. Två synpunkter torde man vid behandling av ämnet enligt svensk internationell privaträtt böra utgå ifrån. Pro primo: eftersom dödförklaringen utgör ett uttryck för det antagandet, att vederbörandes rättskapacitet upphört, äro dess rättsverkningar på samma sätt som rättskapaciteten och dess rättsverkningar i internationelltprivaträttsligt hänseende underkastade personalstatutets bestämmelser. Nedan skola undantagen härifrån, speciellt grundade i lex rei sitae's väsen, närmare beröras. Pro secundo rättar sig den formella (processuella) rätten i överensstämmelse med allmänt vedertagna internationellt-

 

¹ Se lagberedningens förslag IV till lag om boutredning och arvskifte s. 95 f. och EKEBERG, GULDBERG och BERGENDAL, Den nya lagen om boutredning och arvskifte, s. 465. 

privaträttsliga normer uteslutande efter lex fori. Svårigheter uppstå dock, dels emedan ej alltid en klar och tydlig gränslinje kan dragas mellan materiell och formell rätt, dels emedan på det materiella rättsområdet lex fori icke alltid kan acceptera lex patriae.
    Av ovanstående torde i varje fall framgå, att förfarandet vid dödförklaring i Sverige under alla omständigheter i internationellt-privaträttsligt hänseende anordnas uteslutande efter svensk rätt; följaktligen blir också en utlänning, såvitt svensk domstol över huvud är behörig, i förekommande fall dödförklarad enligt svenska processrättsliga normer: till en olikartad reglering av procederet i den försvunnes hemland bör ej tagas någon hänsyn.¹
    Under det att avfattningen av KF 27/11 1854, som tidigare reglerade institutet dödförklaring, kunde ge anledning till tvekan, ger den nuvarande avfattningen av 8 kap. 2 § otvetydligt vid handen, att en svensk undersåte kan dödförklaras av svensk domstol, även om han är domicilierad utomlands, i det att den regeln här gäller, att ansökan »ingives till rätten i den ort, där den bortovarande haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms rådstuvurätt.»
    Däremot råder ovisshet beträffande frågan, i vad mån utlänningar kunna dödförklaras av svensk domstol. Oaktat den allmänna avfattningen av 8 kap. 2 § ej gör någon skillnad mellan svenskar och utlänningar, måste man dock förmodligen antaga, att lagstiftaren ej avsett att rättsligen reglera här behandlade spörsmål. Man har då att utgå från allmänna överväganden, i likhet med vad HULT² i liknande fall anser vara riktigt, då han gör det uttalandet, »att avgörandet in dubio bör träffas efter samma synpunkter, som man kan antaga att vårt land skulle hävda vid överläggning om en konvention på området ifråga med en stat, vars interna rätt i avsevärd mån skiljer sig från vår egen». Måhända kan man säga, att svensk domstol skulle vara behörig att upptaga ansökningsärendet till behandling i det fall, då utlänningen har haft sitt hemvist här i landet.³ Om egendom tillhörig den bortovarande befinner sig här i landet, eller om på andra grunder svenska intressen äro berörda, torde behörighet likaså tillkomma svensk domstol, utan att man drar så snäva gränslinjer som RAMEL, vilken vill tillerkänna inhemsk domstol kompetens endast då den bortovarandes hemland icke införlivat institutet dödförklaring med sin rättsordning eller ock reglerar det på annat sätt än svensk rätt. Man måste i dylika fall taga den risken, att en sådan person kan dödförklaras blott i Sverige, men att dödförklaringen ej erkännes i annat land.
    Spörsmålet om verkan av domstols eller annan myndighets här i landet eller utomlands fattade beslut angående dödförklaring är icke reglerat. Enligt allmänna grundsatser torde man vid dödförklaring här i riket av en svensk böra antaga, att en sådan persons totala förmögenhet, såväl den här i landet som den utomlands befintliga egendomen.

 

¹ Se RAMEL, Studier i svensk internationell arvsrätt, s. 275.

² HULT, Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt, s. 17.

³ RAMEL, s. 276.

ja, över huvud alla rättsförhållanden, som angå honom, beröras härav utan hänsyn till huruvida utländsk rätt godkänner denna ståndpunkt eller icke. Å andra sidan kan det tänkas, att utländsk myndighets dödförklaring av en svensk man icke av inhemska myndigheter betraktas som bindande. Att man erkänner dödförklaring av en utlänning, som meddelats av behörig myndighet i hemlandet, torde man kunna anse följdriktigt redan av den anledningen, att svensk rätt vilar på personalstatutets grund, d. v. s. låter hemlandets rätt bliva tillämplig i personrättsligt hänseende. Meddelas dödförklaring av myndigheter i någon utländsk stat, som inte är den därav berördes hemland, torde man knappast utan vidare godkänna beslutet i vad angår inhemska rättsförhållanden men dock eventuellt kunna betrakta och värdera det som bevismedel. RAMEL¹ ser i dödförklaringen ett konstitutivavgörande och vill fördenskull tillämpa den internationellt-privaträttsliga äktenskapsrättens grundsatser, i det att han utgår ifrån att bestämmelserna i 3 kap. 4 och 5 §§ i lagen 8/7 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap m. m. kunna analogiskt tillämpas. I varje fall torde man då böra kräva, att dödförklaringen meddelats av behöriga myndigheter i den främmande staten.
    Under och efter det första världskriget infördes i några länder — Frankrike, Tyskland, Österrike, Italien — ett särskilt förfarande för »bortovarandeförklaring» av under världskriget försvunna, som innebar att dödförklaring av dem som deltagit i krigshandlingar kunde ske inom ett à två år. Huruvida även denna gång motsvarande bestämmelser redan införts i något land, har jag mig icke bekant.
    En tveksam fråga, som just nu för tiden kan dyka upp, är exempelvis, om man kan gå så långt att man tillerkänner svensk domstol kompetens i fråga om dödförklaring även då en här bosatt utlänning framställer yrkanden därom beträffande sin försvunne, här i landet icke domicilierade make. Bör detta fall bedömas annorlunda, om den här bosatte maken är statslös eller hans personalstatut ej känner till institutet dödförklaring? Svårigheterna i dylika fall torde skärpas än mer därigenom, att man mången gång ej vet, i vilket land vederbörande in casu har medborgarskap, i synnerhet om ett annat statsmedborgarskap var för handen vid tidpunkten för försvinnandet — t. ex. beträffande invånarna i Karpato-Ukraina — än vid tiden för ingivandet av ansökan om dödförklaring. Bör man inte åtminstone i dylika fall eftersträva en internationell reglering?²
    Vad angår dödförklaringens materiella rättsverkningar, så äro dessa som ovan nämnts, beroende av personalstatutets bestämmelser. Enligt

 

¹ RAMEL, S. 279.

² Ingalunda alla rättsordningar möjliggöra en så lycklig lösning som giftermålsbalken, enligt vars 11 kap. 6 § den överlevande maken är berättigad till äktenskapsskillnad om den andra maken varit borta i mer än tre år. Emellertid är denna lagbestämmelse, som tillhör Sveriges interna rätt, icke användbar på utlänningar. Angående de i regel oöverstigliga svårigheterna för här i landet bosatt flykting att i Sverige erhålla äktenskapsskillnad från en försvunnen make, se MUNCK AF ROSENSCHÖLD i SvJT 1946 s. 299 ff.

svensk rätt är alltså den i den bortovarandes hemland gällande rätten utslagsgivande. Den i doktrinen¹ företrädda åsikten, att de materiella rättsverkningarna böra bestämmas av resp. lex causae, således i arvsfrågor av arvsstatutet, i äktenskapsfrågor av äktenskapsstatutet o. s. v., förefaller oförenlig med den ovannämnda principen, att dödförklaringen utövar inflytande på rättskapaciteten och att den således till sin rättsliga utformning är underkastad samma rättsordning som denna. Att man likväl eventuellt har att ge företräde åt lex rei sitae, t. ex. i fråga om rättsverkan av inteckningar eller andra egendomsdispositioner är en följd av de i internationell privaträtt allmänt erkända och vedertagna rättsverkningarna av lex rei sitae. Att slutligen hänsyn till »ordre public» kan begränsa verkan av lex patriae, behöver inte särskilt omnämnas.
    Uppenbart är att det föreligger ett trängande behov av en internationell reglering av institutet dödförklaring, så mycket mer som, såvitt känt är, mellanfolkliga konventioner ingåtts blott i försvinnande liten omfattning, t. ex. mellan Tjeckoslovakiet å ena sidan och Jugoslavien, Polen och Rumänien å andra sidan samt mellan Polen och Österrike. Vore här icke en betydelsefull uppgift för »Förenta Nationerna»? Man torde här befinna sig på ett verksamhetsfält, där inga sociala eller politiska motsatser föreligga, och där rättsgestaltningen torde kunna helt anpassas efter praktiska ändamålshänsyn. Därvid borde man, synes det mig, också taga under övervägande att uppdraga åt en internationell domstol att omhänderhava alla ärenden angående dödförklaring av dem, som försvunnit till följd av krigshandlingar, t. ex. även av svenska sjömän, som befunnit sig ombord på ett torpederat fartyg. Slutligen kommer man som en följd av dessa reflexioner på den tanken, att »Förenta Nationerna» borde inrätta en allmän central för saknade, vid vilken bedrivandet av efterforskningar efter de flera miljoner saknade kunde koncentreras. Denna central måste vara en självständig förvaltningsinstitution, sidoordnad med den domstol, som avgör ärenden angående dödförklaring, och dess yttrande borde inhämtas, innan domstolen fattar sitt beslut i dödförklaringsärendet.

Wilhelm Michaeli.